I lördags delade Anna Ran, Maja-Karin Fredriksson och Kristina Issa scen på Nefertiti. En releasefest upphöjt till tre. Anna har precis släppt ett album, Maja-Karin är aktuell med en EP och Kristina är singelaktuell och förstås också fortsatt aktuell med albumet Barn som ber som släpptes i November förra året.
Nefertiti är en av Göteborgs finaste konsertlokaler. Det är en både mysig och intim scen. Jag måste säga att det känns fint att artisterna från scenen hyllar varandra. Det är mycket värme på scen och det sticker ut i en tid då mycket präglas av tävling, att vara först på pallen och att trycka ned andra för att hävda sig själv. Det finns så mycket elitism i alla olika sammanhang och det enda det leder till är själar som slocknar.
 |
| Anna Ran |
Anna Ran inleder kvällen. Hennes album Out of Silence är färskt och det är som hennes svar på vad tystnaden kan skapa, vad som kan komma ur den om man öppnar upp den. Det är svårt att beskriva Anna Rans musik, den har väldigt många nyanser, men överlag är det som en resa till ett annat land, men att resan går inåt. Det är ambient, storslaget, avskalat - en mångfacetterad värld som byggs upp av Annas röst. Det är mystiskt och svaren kanske inte alltid finns där, men frågorna är ljuvliga att lägga öronen mot. Jag kan sväva med i den, av stråkar, omfamnade The Root och sedan hänföras av intensiteten i Cherish my light.
Anna har fantastiska musiker med sig på scenen och musiken får en touch av Dungen när hon spelar live. Hon är en unik röst även live och musiken kryddas med både blås och flöjt. Tillsammans ger Anna och hennes briljanta musiker en mystisk och magisk inledning på kvällen, som vore Nefertiti hugget ur en drömsk skog. Konstpop at it’s finest. Anna utstrålar också mycket värme från scenen, som en brasa som hon värmer upp och ger till publiken.
 |
| Maja-Karin Fredriksson |
Maja-Karin Fredriksson är aktuell med EP:n Blundar bort dig men ser dig ändå. Det är andra gången jag ser Maja-Karin och jag blir alltid lika hänförd av hennes röst. Under kvällen tänker jag att saxofonen (Frida Thurfjell glänser) som här stärker låtarna än mer klär hennes musik perfekt. Det är havets styrka och människans vemod i ett. För mig låter senaste samlingen låtar som att de är hämtade ur en än mer personlig del av hennes värld. Det är mycket om relationer, längtan och saknad. Vaggvisa får en en mer personlig touch när hon framför den live. Som om hon satt där och vaggade sitt eget barn. Även hon har fantastiska musiker med sig och det känns fint att både få höra de nya låtarna live samt få höra henne avsluta med vackra Ebba Lindqvist-tonsättningen Hav. Jag tycker egentligen att Vitt land är ännu bättre, men båda fungerar som tvillingsjälar som symbol för hennes musik. Det är ofta vemodigt men trösten finns där i naturen, i det storslagna. Jag förstår varför hon valde att tonsätta just de dikterna av Ebba Lindqvist. Hon bär de och de bär henne. Det mänskliga kan ingen ta ifrån en. Den känslan utstrålar Maja-Karin i sin musik och hon har en fantastisk närhet i sitt scen-språk.
 |
| Kristina Issa |
Avslutar kvällen gör Kristina Issa. Hon är aktuell med singeln Ögon samt sitt senaste album Barn som ber. Få album har golvat mig på samma sätt som Barn som ber. I alla fall de senaste åren. Albumet är som ett rop på trygghet, exemplifierat i både titelspåret samt Du som haver. Tonerna bär på både tröst och sorg och det är många kvällar jag låtit dessa två låtar sväva fritt i vardagsrummet och gjort ögonen till en del av Göta Älv som vilar där någon kilometer bort. Silveräpplen gästar Kristina på scenen och gör det med den äran. Jag älskar ju hans egen musik (kolla in senaste släppet som tar avstamp på Västerhus) och han är en av flera som verkligen skänker både trygghet och puls till scenen i en ännu högre grad. Överlag är det här i slutet av kvällen som allt verkligen exploderar. Det är en käftsmäll mot fascismen som breder ut sig och Kristina skriker ut sina känslor. Den utsattheten hon ofta sjunger om kombinerat med skrik som verkligen tycks komma just i stunden, just för att allt i detta nu känns så otroligt jävla mycket skapar en otroligt häftig kontrast. Jag vänder mig mot min fru, fattar hennes hand och tänker att vi precis sett tre fantastiska artister, övriga otroliga musiker som både musikaliskt och känslomässigt räckt oss sina händer och vi har fattat dem, med värme.
