 |
| Foto: Domen |
Domen är en nystartad duo från Luleå och i februari släpptes första singeln Stupet. Jag måste säga att de två medlemmarna har skrivit väldigt vardagsnära musikminnen till bloggen vilka verkligen berörde mig. Man behöver aldrig sätta filter på vardagen, det fina i de små detaljerna finns ändå och det lyckas både Emma Wanler samt Tove Jacobsson lyfta fram. Singeln Stupet är en drömsk låt om döden, med en fin poetisk text om tavlor som släpper från sina krokar och sidor som lossnar ur böcker. Låten sprider ett lugn hos mig och et är en låt som klär om kvällens stormiga väder och ger den mer avslappnad klädsel. En oerhört fin debut.
Juli 2012, jag ligger i en dammig grön sammetssoffa i ett hus i Stureby som J lånat. Det har precis tagit slut med min kille, eller jag gjorde slut med honom, och nu är jag typ hemlös eftersom det var killen i fråga som ägde lägenheten vi bodde i. Allt hade kunnat vara skit, men det är det inte, för jag är så otroligt förväntansfullt förälskad, parallellt med all ledsenhet och skuld.
J och jag har köpt jordgubbar och folköl på Ica Bea, och skamskrattat åt första avsnittet av Girls. Nu slår vi på Fleetwood Mac, eftersom jag är inne i en stark Fleetwood Mac-fas. J och jag har pratat och pratat, blivit handlöst förälskade i varandras psyken, men vi har aldrig kysst varandra förut, och nu är det upp till bevis. Av någon anledning blir det så SINNESSJUKT skumt. J sticker in sin tunga i min mun, och jag upplever det som att han liksom vispar runt med den i cirka 180 bpm, på samma gång hetsigt och stelt. Jag är totalt perplex, men vill inte förstöra stämningen genom att säga något. Jag är helt enkelt så sjukt förälskad att jag är villig att ha överseende med det mesta. Så jag blundar, fokuserar på förälskelsen och det där sprittande introt till Everywhere, och försöker att go with the flow.
Efteråt ligger vi i sängen och fortsätter lyssna på Fleetwood Mac, hela kvällen och hela morgonen efteråt, och trots den tvivelaktiga kysstekniken är jag himmelskt lycklig. Det tar några dejter innan någon av oss vågar benämna floppen - jag minns inte vem som förde det på tal, men det visar sig att J haft exakt samma upplevelse, fast omvänd. "Jag tyckte också att det var skitkonstigt, men antog att du bara kysser på det viset, så jag försökte bara anpassa mig", säger han, och vi skrattar åt hur knäppt det blivit, antagligen eftersom vi varit så sjukt nervösa, antagligen eftersom vi känt på oss att det inte var någon vanlig dejt, utan något potentiellt livsavgörande.
Tretton år senare har J och jag varit gifta i nio år, och har två barn ihop. Mycket är förändrat, men när jag hör det där Everywhere-introt blir jag alltid påmind om hur det kändes det där julidygnet. När allt var nytt och skälvande, när vi var två förälskade barn som inte förmådde kyssas normalt.
/ Emma Wanler
För två somrar sen fick vi ett utespa, närmare bestämt ett ”Lay-z spa”, av min svärmor. Det är alltså som en bubbelpool, fast i plast. Uppblåsbar, men med en värmepump så kan man ställa in temperaturen på bekväma 37 grader. Då kan man sitta i timmar, allt över 37 grader gör en mest mosig på ett helt omöjligt sätt – man kan inte ta in något, man bara ligger där och flämtar med armarna hängande över poolkanten. Kinderna röda och hettande, det ryker från huvudet på en. Bubbelfunktion hade den också, men den var bara stressande, låter och håller på. Kan ni tänka er nå lyxigare? Det skulle väl vara en riktig pool då, men det blir ju bara äckligt med sån lyx. Orimligt liksom.
Vi ställde den på vår uteplats och där badades det i princip varje dag efter jobbet och sen vidare in i semestern. Har sällan varit i mer balans. Man gled ned med ett ljudlöst plopp och tittade sen upp på den evigt ljusa norrbottniska sommarhimlen. Det andra som hörde till var då musiken. Jag och O valde ofta varannan låt och ville liksom överträffa den tidigare låten varje gång. Undra om det finns en väsentlig skillnad på hur man kan uppleva och vara i kontakt med musik för olika människor? Att vi liksom är stämda på olika sätt utifrån hur vi kan beröras i vårt inre. Tror det är denna förmåga som avgör om jag kan känna riktig samhörighet med en annan människa. Detta är väsentligt, avgörande. Jag och O är alltså stämda på samma sätt gällande detta. Det kan nästan gå sönder i en av en riktigt bra låt.
En skiva som gick på repeat denna sommar var då Dragon New Warm Mountain I Believe in You med Big Thief. Sommaren därefter fortsatte vi med denna underbara vana, då ackompanjerad av sångerskan i Big Thief - Adrienne Lenkers soloalbum Bright Future. Kan liksom inte säga något om musiken, det är inte ens lönt att försöka. Men det är så otroligt bra. Ni undrar kanske hur detta gick till, att vi kunde sitta där och ha det så oförskämt bra, när några av er kanske vet att vi har två barn. Var fanns barnen? En pool och barn, det låter inte realistiskt att ni skulle få sitta där ifred. Alltså det finns ju andra berättelser om denna pool som innefattar barn, Melodifestivalenlåtar, snorklar och annat stök. Så som livet ska vara. Men någon gång ska ju barnen gå och sova och då, då kan man strunta i det oklippta gräset och glida ner i ett 37-gradigt Lay-z spabad. Livet e perfekt en liten stund. Sen gick den sönder. Låg och möglade på gräsmattan innan vi åkte i väg till soptippen med den. Inget varar för evigt.
/ Tove Jacobsson
Lyssna på Domens singel Stupet här nedan!
