Musikminne från Linn Cervell

Linn Cervell från Stockholm debuterade 2020 med singeln Complaining. Senare samma år släppte hon EP:n Blue Moon som jag själv lyssnade mycket på det året. Den hjälpte mig att sudda bort mycket av mörkret jag och många andra kände just då. Nu är Linn aktuell med EP:n Introspection Collection där hon återigen får en att känna att man inte är instängd och ensam med sina problem. Det finns en väg ut. Du är aldrig ensam om dina känslor. Idag gästar Linn bloggen för att berätta om ett musikminne!

Ett musikminne som ligger mig varmt om hjärtat är terminen då jag och mina vänner från Rytmus musikgymnasium arrangerade en Live Night ihop. Live Night är en festival som arrangeras varje år av de som går sista året på Rytmus, där alla får uppträda antingen med sin egen eller andras musik, på vilket sätt de än vill. Det var något man kunde se fram emot nästan hela skolgången - den sista showen som skulle knyta ihop säcken för allt. 

När det var vår tur att arrangera Live Night, beslöt jag och mina närmsta vänner oss för att göra en Shrek-musikal. Med låtar från filmerna, i en egen remixad version av historien om Shrek, gjorde vi en fullspäckad show med klädbyten, solon, dans, och teater, på 25 minuter. Alla spelade varsin karaktär, med outfits som vi varsamt had hittat plagg för och matchat ihop från olika secondhandaffärer. Vi spenderade timmar på att öva fight-scener, skriva om manus, skapa material vi kunde använda för att marknadsföra showen- och den gröna färgen, ja den var överallt. 

Det kanske kan verka lite oseriöst, vi som hade ägnat åt oss en treårig utbildning i låtskriveri och sen valde att avsluta med att hoppa runt på Dieselverkstadens scen, halvt skrikandes till All Star. Men jag tänker på det ganska ofta.

Det påminner mig om två saker. Det ena är att saker måste inte verka ”seriösa” eller allvarliga för att vara viktiga och bra. För publiken var det kanske inte den objektivt mest ”djupa” konsertupplevelsen, men för oss var det viktigt. Det var vår vänskap och vår kreativitet som fick ta plats, en hyllning till att vi kanske var lite speciella, haha. Det behövde inte vara så pretentiöst för att det skulle vara fint, och jag tror att det lyste igenom. För mig är det något som jag starkt kopplar till just musik. 

Och det andra det påminner mig om är att det alltid är viktigast att ha kul. Det är väl den viktigaste poängen med musik tänker jag, att man mår bra av det, och särskilt när man får dela det man andra!

/ Linn Cervell

Lyssna på Linns EP Introspection Collection här nedan!

Som bilder från skolstarten

Jag var sju år. Jag satt vid en trappa och tänkte att jag älskade mornarna innan någon annan tanke hade vaknat. Det var stundtals bara himlen som hade högläsning för havet. Det hade varit fest under gårdagen. Min pappa berättade en historia och frågade om någon hade hört den förut. Ja, sa alla. Mormor och morfar dansade med varandra på kvällen. Tänk när de får dansa på mitt bröllop, tänkte jag. Det fick dem aldrig. Längtan gick runt i trädgården med två katter medan jag satt där vid trappen. Till slut sprang sig alla utmattade där i trädgården. Till och med molnen la sig på rygg och bestämde sig för att ligga kvar över dagen. 

Det är som en bild från min skolstart, när jag äntligen skulle försöka tämja stormarna i mitt bröst. Springandes mot livets början. Det fanns en rädsla. Jag tänkte mig att bli vuxen som ett världshav jag aldrig skulle våga korsa. Vissa helger kunde jag fly ut till tryggheten som min morfar byggde. Jag visste inte att den spargrisen skulle slås sönder till sist. Det är sånt som livet lär ut en. Till slut håller man inte i något styre när man cyklar. Till slut får även ens drömmar blodbrist. Ibland kommer det brinna på högsta våningen och det är inte bara en mörk gränd du kan försöka undvika. Det jobbiga kan bestå av hela kvarter. Vilken buss man än tar så hamnar man till slut där. Men jag har lärt mig att åren för med sig många torktumlare där det jobbiga kan slängas in. Förminskas. 

Mest av allt vill man hitta hem. Ha en inre veranda där man kan sitta och bara känna efter. Ibland är det klart att jag kommer vara som min familjs första bil, som bara startade ibland. Det hade fått vara så. Jag vet vad jag har min bensin. Stundtals kan jag känna att allt gått så fort. Som att jag klev in i ett omklädningsrum som 10-åring och gick ut som vuxen. Rusningstrafik genom hjärnan. Plötsligt är man framme redan. Var det här något jag hade tackat ja till? Hade jag räckt upp handen för tidigt? 

Jag längtar samtidigt efter att ro ut mitt i livet. Samla in alla sagor, alla drömmar när det börjar bli kväll. Sjunga med till Magnus Uggla som jag gjorde när jag var själv var barn. Jag kan längta efter att ha barn som somnar i mitt knä om kvällarna, att de vaknar med Bamse-tidningen under dem. Med halva berättelsen kvar. Den sparar vi till imorgon. Jag vill väcka dig i tid till Bolibompa. Gå promenader och lära dig klättra i träd. Att inte låta din rädsla springa på och på så den kommer för djupt in i dig. 

Ibland vill jag bara släppa allt som min hjärna håller på med. Bjuda med någon till min veranda. Vi kan sitta bakom ratten. Mot livets garageuppfart. Det kommer knäcka våra åror ibland, men vi kommer klara oss. Jag längtar till jag får visa mina stigar, mina omvägar, mitt sätt att säga god natt, mitt sätt att visa att kramar både kan ge och ta bort. Vara ett hem och en flykt på samma gång. Och vi ska inte ha bråttom genom livet. Det är det viktigaste. Det finns ingen anledning till att skynda. Precis som du kommer behöva skicka ut nödraketer ibland så kommer även jag att behöva det. Men vi kommer ha varandra. Jag vill inte någonsin vara på spaning efter en tid som flytt. Leta med ficklampa och karta. Det måste du påminna mig om. Tiden kan springa bort. Det är därför jag svarar som jag gör idag när min pappa frågar om han har berättat något tidigare. Ja, svarar jag, och jag vill höra det igen. Och igen.

Musikminne från Malin Carla

Malin Carla från Göteborg debuterade med EP:n Brinner den 17 juni. Det är en EP med fyra starka låtar, där sorg och livslust möter varandra. Känslan blir som hon sjunger i avslutande Hisingen "Hemma igen", att strävan är att känna sig hemma någonstans. Idag gästar Malin bloggen för att berätta om ett musikminne!

Jag har många starka musikminnen men de två allra starkaste är när jag sett Within Temptation och Foo Fighters. Jag blev helt såld på Within Temptation en regnig dag när jag var 13 år. Första låten jag hörde var ”Ice Queen” och det tog inte lång tid innan jag och pappa såg dom live på Kåren i Göteborg. Varje år de kom tillbaka såg vi dom tillsammans med en kompis och bandet började kalla oss för ”The Swedes”.

År 2012 såg vi dom igen på Metaltown. Som alltid stod jag och min kompis längst fram i mitten. Dagarna efter kom det upp en bild på deras hemsida där vi syntes i publikhavet och resultatet blev det mest fan-artiga jag gjort; jag tatuerade in bilden på armen. Andra stora minnet var att se Foo Fighters live när Dave bröt benet efter 1,5 låt. En otroligt surrealistisk kväll som i slutändan blev väldigt fin och minnesvärd.

Som ni hör är jag uppvuxen med hårdrock och metal. Dock är min EP Brinner som släpptes 17 juni snarare göteborgspop, en platta med inslag av mycket kör, stråk och låttexter på svenska. Det är det som är så fint med musik tycker jag, att man kan ha fötterna i många genrer och samtidigt göra sin egen grej av det man tycker om.

/ Malin Carla

Lyssna på Brinner här nedan!

Max Bäck - Här och nu

En härligt avslappnad sommarpärla bjuds vi på av Max Bäck. Här och nu är hans senaste singel och det är en låt som bryter av från det han tidigare har släppt. Låten är reggae-pop i en somrig kostym och den kostymen passar Max väldigt bra. 

Max har tidigare släppt ett antal singlar, både på svenska och engelska och i mitt tycke passar det svenska språket och den avslappnade stämningen som finns här honom bäst. Låten är en uppmaning om att ”livet inte behöver vara så strikt”, att släppa hämningar och ”låta själen dansa fritt”. Det är okomplicerat, det är avslappnat och det är en väldigt härlig låt att lyssna på nu när solen stannar för allt längre besök. 

Jag hoppas Max fortsätter på det här spåret. Det passar honom som sagt väldigt bra.

Lyssna här nedan!

Anna Grelle - Emotional Storms

”Without my dear demons my mind creates new ones, keeping them there as pets, they thrive in my darkness, as they whisper their bittersweet threats”, sjunger Anna Grelle i Dirt in the gold, en av de starkaste låtarna på Annas debutalbum Emotional Storms. Det är en del självtvivel på albumet och andra känslor som går igenom, som blir till historier istället för att bara fastna som tilltrasslade nystan i huvudet. Jag tycker Dirt in the gold definierar albumet på ett bra sätt. Den och Bully in your head är de låtarna som gör att det här albumet går från att vara väldigt bra till att bli ett av årets bästa släpp hittills. 

Här finns en mystik som lockar och en röst som får en att bli kvar. Annas folkpop är mestadels piano-driven men får även sällskap av stråkar och trummor. Ibland påminner det om Aurora och Bully in your head är som ett syskon till refrängerna i Kents Vals för satan (din vän pessimisten) och The Nationals Conversation 16. Det är samma styrka som kommer fram och rör om. Men det Anna gör är samtidigt något eget och det lyfts fram enormt av hennes röst som verkligen kan bära på många känslor samtidigt utan att brista. 

Anna har valt att samarbeta med mestadels kvinnliga musiker på albumet. Hon skriver på sin hemsida att många positioner i musikbranschen fortfarande är mansdominerade och detta är något Anna själv vill ändra på. Hon brinner även för att lyfta mental hälsa, även inom musiken, för allt är inte problemfritt och lustfyllt hela tiden. 

Jag tycker att det är viktiga saker Anna tar upp och hon har verkligen gjort ett av årets hittills starkaste album. Jag delar själv många av de känslor som Anna tonsätter och jag berörs av hur hon sätter ord på dem.

Lyssna här nedan!

Kim Vestin - Apple of your eye

Kim Vestin gästade i december förra året bloggen för att berätta om ett musikminne. Då var hon aktuell med singeln Set you free. Kims röst värmde trots skildringen av en dysfunktionell relation och låten fick mig att minnas Trespassers William som var mina stora favoriter för några år sedan. 

Även i nya Apple of your eye så bär texten på något tungt och sorgset. Att bli övergiven av någon som går bort. Kim skrev texten efter att hennes egen pappa gått bort och sorgen vilar i texten och sjungs fram på ett starkt och nära sätt av Kim. En syntslinga återkommer i låten och den fastnar verkligen i huvudet. 

Starkast av allt är Kims röst och hur hon använder den för att kanske inte bemästra sorgen, men leva med den, omvandla den till fina minnen.

Lyssna här nedan!

Maja Ottilia - Kommer aldrig hända

Maja Ottilia, eller Maja Bäckman som hon heter till vardags, är inblandad i mycket spännande musik just nu. Hon har ett nära samarbete med exempelvis Ida Gratte och Tiffany Lorentz, hon är även medlem i fantastiska Cloudpocket som jag hyllat här i bloggen och hon släpper även egna låtar. Kommer aldrig hända släpps idag! I höst kommer EP:n Hej/Hejdå och Det kommer aldrig hända är det första smakprovet.

EP:n beskriver ett förhållande från början till slut, från pirret i början till att det tar slut, man känner att man vill klamra sig fast vid det fina och slutligen till där man har accepterat hur allt blev. 

Melodin smakar somrigt och blås och handklapp bidrar till den känslan. Texten grundar sig i något sorgligt, men i orden finns ett starkt självförtroende bakom, något som säger till henne att detta är rätt, något som säger "Du kommer gå hel ur det.” Dissas man av någon är det lika bra att dissa denne tillbaka. 

Jag ser fram emot att höra EP:n och tycker om hur Maja med sin musik vänder sorgliga känslor till något för dansgolvet. Dissade känslor blir till ben som svänger.

Lyssna här nedan!

"Min åsikt är att kulturen aldrig värderas särskilt högt i Sverige"

Ami Hallberg Pauli är både skådespelare och stand-up-komiker. Hon har synts i den egna showen Ladies Flight - där bara kvinnor medverkade - som hon turnerade landet runt med. Hon har även synts i Stockholm Live, Raw och Comedy Central. I sin humor strider hon bland annat för ett mer jämställt samhälle men är även nära andra ämnen och man är nära till skratt mest hela tiden när Ami står på scen. Ami håller även i kurser i stand-up på Norra Brunn i Stockholm. Idag berättar Ami om sin egen stand-up, vad hon aldrig skulle skämta om, om att kultur inte värderas högt i Sverige och om när ens humoristiska ådra inte var helt till hennes fördel... 

Berätta lite kort om dig själv! 

- Jag heter Ami (egentligen Anne-Marie, inget konstigt på 70-talet men nu tror många att jag heter Amir och är en kille) Hallberg Pauli, är 55 år och är från grunden utbildad skådespelerska som via improvisationsteatern kom i kontakt med stand up. Jag är gift och har två barn och bor på Mariatorget i Stockholm. 

Hur skulle du beskriva din egen stand-up? 

- Min stand-up var från början väldigt medveten och politiskt, jag studerade dagstidningarna noggrant varje dag. Ofta feministisk. Men sedan barnen kom har jag inte haft tid att vara så dagsaktuell utan skojar mer allmänt om att bli äldre, ha tonårsbarn etc. Men att strida för ett mer jämställt samhälle genom humor kommer jag aldrig att sluta med! 

Är det några särskilda komiker som har inspirerat dig? 

- Ja, från början Babben, Özz och Glans. Numer även Ellen DeGeneres, Louis CK (trots att det visade sig att han också var ett as under metoo) och Amy Schumer. 

Hur kom det sig att du började med stand-up? 

- Jag var anställd som skådespelerska på Stockholms Improvisationsteater och i en föreställning där gjorde vi som ett slags talkshow där vi turades om att vara ”programledare”. Regissören var inspirerad av David Letterman etc. och ville att vi skulle skriva en dagsaktuell ”prata” när vi var programledare. Jag tyckte detta var jättekul, det funkade toppen och så började jag snegla på utbildningen i stand-up på Dramatiska Institutet. Jag sökte och kom in där januari 2004. Vi fick debutera på Norra Brunn 3 minuter efter kursen och det gick så bra att jag fick komma tillbaka. 

Hur brukar du må just precis innan du går upp på scenen? 

- Numer mår jag rätt bra. I början var det hemskt - mycket mer nervös för stand-up än att spela teater. 

Hur ofta skriver och testar du nytt material? 

- Jag var mycket flitigare förr att skriva nytt, nu är det mer när något kommer till mig - en nyhet eller en diskussion med vänner. Eller om jag tröttnar på mitt material och känner att ”nu borde det skrivas nytt”.

Finns det något du känner att du inte skulle kunna skämta om? 

- Jag har svårt för ”frugan-skämt” som jag kallar det. Att skoja om sin partner om att man inte får ligga etc. Jag tycker det är så gjort redan plus att jag har en jättefin man plus att det är något som cementerar könsroller. 

Vad skrattar du själv åt? 

- Jag skrattar åt rolig stand-up men även sketcher och situationskomedi i TV-serier etc. Jag kan ibland tycka att det är vansinnigt kul med folk som ramlar roligt etc. 

Du har en lång erfarenhet av improvisationsteater. Hur ofta händer det att du improviserar i din stand-up? 

- Jag improviserar alltid om det uppkommer något i lokalen jag uppträder i, samt om jag pratat med ett gäng förut och det kommer en rutin där det passar att återknyta till dem igen - som de flesta komiker. Mer impro om jag konfar. Det tog dock en tid innan jag vågade improvisera på stand-up-scenen, trots min improvana - det kändes för nervöst. 

Är det någon gång din humoristiska ådra inte helt jobbat till din fördel? 

- Ja, jag har ibland varit plump i sociala sammanhang då jag menat att skämta fast det inte har förståtts så av mottagaren. Det värsta var en tid då jag spelade en väldigt frispråkig farmor under en turné i samarbete med RFSU och Olle Waller från Fråga Olle. Jag var så snuskig och glömde av att alla andra inte var med i den ”loopen” - jag sa bland annat till min man: "Åh! Där är ju han Johan, honom har jag knullat med!”, vilket inte var så uppskattat. 

Du släppte en bok om stand-up i mars. Hur kom det sig att du valde att skriva den? 

- Min bok kom till för att min ”chef” eller konstnärliga ledare på Improvisationsstudion föreslog att jag skulle skriva den då jag höll så mycket kurser i stand-up i samarbete med dem (numer har jag flyttat mina kurser till Norra Brunn). Det var en bra ide, kul då det inte fanns någon svensk handbok i stand-up. Nu finns det två! 

Det pratades mycket om kulturens värde under corona, men jag har märkt att kulturen sällan värderas när det verkligen gäller. Det finns så mycket arbete bakom som nästan tas för givet, många tänker att kultur borde vara gratis och man går om man hamnar på en lista och slipper inträde. Vad har du för tankar kring detta? Är det något du själv märkt av? 

- Nej, min åsikt är att kulturen ALDRIG värderas särskilt högt i Sverige. Det finns, som du sa, en uppfattning om att det bara är något kul som vi ska göra gratis. I England till exempel värdesätter de kulturen mycket högre. Det kanske är något de ska tacka Shakespeare för! 

Berätta om ditt första stand-up-framträdande! Minns du hur det gick? 

- Jag minns mitt första uppträdande väldigt väl, det var ju efter DI-kursen, en torsdag. Vi var 3 st på varsin dag, omringade av Thomas Oredsson och Adde Malmberg. Jag tänkte att det var smart att köra sista dagen så jag fick mer tid på mig att förbereda mig. Men på torsdagen så var jag helt klar och de sa att de som redan uppträtt eller är klara kan kolla lite gamla klipp från Släng dig i Brunnen och DÅ blev jag nervös - ”ska jag stå på samma scen som Jonas Gardell?! 

- Jag var på toa så många gånger att när jag väl var på Norra Brunn orkade jag inte vara så nervös längre. Jag tyckte mer synd om min pappa och min bästa kompis som satt längst fram och nog var mer nervösa än jag var. Men jag minns att det faktiskt var jättekul, jag la in ett litet (förberett) prat med publiken som jag planerat någon timme innan och det funkade. Eufori! 

Till sist, om du var en karaktär i en klassisk bok, vem hade du varit då och varför? 

- Ja, någon kvinnlig, fattig hjälte som kämpar för de svaga! hm, jag kommer inte på någon direkt. Inte så pampigt som Jeanne d'Arc men du förstår, har du någon idé? Kulla Gulla :) :) Fast jag är inte så gullig som hon.

Se delar av hennes stand-up här nedan!

"En gång vaknade jag under ett bord bredvid en stor pytonorm"

Big Fish släpper albumet Kalla döda drömmar nu på fredag och spelar samtidigt på Pustervik här i Göteborg samma kväll. Det är första albumet sen 1996, då de släppte Andar i halsen. Nu i år gjorde de comeback med ny musik, signade på Göteborgska Progress Productions. Först släpptes singeln Döden vid Järva krog som imponerade djupt på mig och nyligen släpptes titelspåret Kalla döda drömmar som singel. Jag som fått höra albumet kan säga att det är det bästa som Big Fish hittills har släppt. Tempot har sänkts på vissa plan, men det bidrar samtidigt med en större tyngd och en fantastisk stämning. Här, i en längre intervju med sångaren David Giese, pratar vi om nya albumet, om Depeche Mode, om rasism och om att vakna under ett bord, bredvid en stor pytonorm. 

Hur kom ni fram till att det skulle bli ett nytt album efter så många år? 

- Vi hade en ganska lång period av glesa men välbesökta gigs, för mig var det rätt sweet att ha en sån direktkanal till ens ungdom och bara köra gamla grejer. Men Andreas tyckte det fick vara nog med nostalgishowen för några år sedan, vi behöver visa fansen att vi är ett aktivt band. Så då började tanken väckas. För mig hade det alltid verkat osannolikt att vi skulle börja skriva nya låtar. 

Var låg den största utmaningen i att skriva musik igen? 

- För min del var det tveklöst textbiten som var det största hindret. Jag har ju varit aktiv med musik i alla år sedan BF la av 1996, men texter har jag inte skrivit alls sen dess. Det var i och med ett jobb jag gjorde för en uppsättning av Shakespeares Kung Lear på Romateatern på Gotland, att reda ut några bitar av pjäsen och göra om till sångtexter, som det lossnade. 

Ni skrev mycket nytt material under pandemin - kan man säga att pandemin gjorde att comebacken kom närmare i tiden än den hade gjort annars? 

- Absolut! Den gav oss alla mer tid att jobba ihop och den dämpade vardagsbruset så att idéer, tankar och formuleringar kunde stiga till ytan. 

Tänk dig att det nya albumet är som en fysisk plats. Vad är det för plats och hur mår människorna där? 

- Haha, bra fråga. Jag har alltid känt mig hemma på såna där typiska europeiska squatställen, massa skitiga punkare och anarkister och junkies och musik och kärlek och typ brinnande soptunnor, haha. Det är ett sånt ställe. Ett brett spektrum av existenser och måenden. 

Nu ligger ni på Progress Productions. Hur fick ni kontakt med Torny Gottberg från början? 

- Han är ett gammalt Big Fish-fan faktiskt, jag tror han har tagit upp det med mig några gånger när han jobbade på Border. När jag fick tips från Henrik von Euler att höra av mig till Progress med nya demon föll allt på plats. 

Albumet heter Kalla döda drömmar, vad finns i och ligger bakom den titeln? 

- Titeln dök upp för några år sedan när flyktingbåtarna över Medelhavet kapsejsade som värst, det var en skräckartad känsla av ofrivillig isolering och allt våld som Europa utövade genom gränspolisen Frontex osv gav en vision om en kall ofruktbar plats där den starke styr. 

Arvid bor i Nya Zeeland, hur har han varit involverad i nya albumet? 

- Vi lyckades inte riktigt med att involvera honom i själva jammandet och låtskrivarprocessen, kanske mest för att dom andra i bandet så snabbt kom in med låtar till mina nya texter, men under inspelningen fick vi till ett nära samarbete och en kreativ process som nästan kändes som att vi var i samma rum. Vi hade alla tagit ledigt i en vecka och medan vi tre jobbade i studion i Köping på dagen så sov ju Arvid, sen tog vi videomöte på kvällen och skickade över allt vi gjort och så tog hans arbete vid. När vi sen vaknade hade han gjort en massa pålägg och kommit med infall som påverkade hela processen så det funkade väldigt bra. Han är ytterst närvarande på plattan. 

Ni slog ju igenom lite större med Sånger ur sten, hur ser du på det albumet idag? 

- Jag tycker det är lite 50/50, många bra låtar men också några som står mittemellan det lite unga, naiva och charmiga som Vargavinter har och det mer poetiskt obskyra på Andar i Halsen. Och då kan det för min del kännas lite beskäftigt kanske. Typ låtar som Till en hip person och Maktbegär är lite osköna textmässigt. Jag menar, jag har ju villa och två barn och båt nu, haha, så jag är ju typ den snubben som jag hånar i Maktbegär, minus ett barn. 

- Det där är intressant för övrigt, jag minns en gång när jag satt på ett stillastående trasigt tåg utanför Uddevalla och uttråkad började lyssna på gamla Big Fish-låtar, då kom Jag flyter (från Andar i halsen) upp i spellistan och jag fick en svindlande stark känsla av att mitt 22-åriga jag talade rakt till mig själv idag. 

När ni började på 80-talet så var texterna på engelska, vad var den största anledningen till att ni gick över till svenska texter? 

- Det var faktiskt när jag snöade in ordentligt på punken, jag kände att den typen av texter krävde en 100% direktlänk mellan avsändare och mottagare, utan språkliga filter eller poser. Framtiden är här var vår första svenska text! 

Första gången jag hörde er var det faktiskt på en svensk hyllningsskiva till Depeche Mode. Hur mycket har Depeche betytt för er som band? 

- Dom har betytt allt! Andreas introducerade mig för Master and Servant och People are people redan på lågstadiet, och sen satt vi hemma i hans storebrors rum och lyssnade andäktigt när Black Celebration kom ut. Det gick rätt in. Deras inställning till album-formatet och deras förmåga att hitta angelägenhet i all möjliga typer av låtar är fortfarande ett ideal för oss. 

Om man jämför din syn på musik idag och den du hade när du började syssla med musik, hur har den förändrats? 

- Jag vet inte, inte så jättemycket tror jag, haha! Har alltid varit nyfiken och lätt-charmad av nya grejer. Fast det är klart, vid det här laget är traven med musik man absolut inte gillar nere på ett minimum. Ett tag var den ganska hög. 

Finns det någon person som har betytt extra mycket för er som band? 

- En viktig person är min mamma Bodil, hon upplät stora delar av sitt garage och sin källare till oss under en period när hon egentligen var ganska ledsen och kunde ha behövt lugn och ro. Det gav oss möjlighet att testa grejer och utvecklas på ett sätt som inte hade varit möjligt i en vanlig hyrd replokal. 

På 90-talet genomförde ni runt 500 spelningar, vad minns du bäst från den tiden? 

- Hmm, ganska lite faktiskt. Någon enstaka bisarr historia dyker ibland upp i minnet. En gång vaknade jag under ett bord bredvid en stor pytonorm. 

Någon särskild spelning som sticker ut? 

- Hultsfred 1994 var en avgörande spelning. Och när vi spelade ombord på Rocktåget 1995 för en publik bestående av Magnus Uggla, E-type, Orup och Just D. 

Folkmusiken började ju som något internationellt och där olika kulturer möttes, men på 90-talet blev det delvis annorlunda pga. vikingarocken som förde den mot mer nationalism. Blev ni misstolkade på något sätt under den tiden? 

- Ja, absolut. Och det kan man ju förstå. En gång skulle Dennis Lyxzén från Refused blindrecensera demos i ett fanzine och då kom Vargavinter fram. "Åt helvete med sån här nazimusik", sa han typ. 

Textmässigt så påminns jag om Historiemissbruk när jag hör När idag blir igår.”Visst kan man lätt bli knäckt av propagandan de säljer paketerad som sanning och frispråkighet”, sjunger du David. Jag delar den känslan, det är lätt att man känner sig maktlös. Hur tänker ni att vi bäst ska bemöta rasism i dagens samhälle? 

- Jag tror numera till hundra procent på det direkta samtalet, alltså att alltid bemöta åsikter, särskilt de avvikande, med öppenhet och respekt, och sen försöka skapa relationer tvärsöver barriärerna. Det andra samtalet, alltså det som pågår online, fungerar ju uppenbarligen inte. Sen är det viktigt vad man gör och inte bara vad man säger. Den bekväma övre medelklassen som isolerar sig och justerar sina åsikter till perfektion och sen ändå i smyg är livrädda att konfronteras med det främmande är bra vatten på populismens kvarn. 

Till sist, spelning på Pustervik här i Göteborg den 17/6. Vad kan publiken förvänta sig? 

- Fullt ställ, hoppas jag! Vi har strukit en hel del lugna låtar ur setlistan, hehe.

Lyssna på Big Fishs senaste singel här nedan! Kolla in dem 16/6 i Stockholm (biljetter här), 17/6 i Göteborg (biljetter här) och den 2/7 i Uppsala för Festivalspelning (biljetter här)

Adam David Englund - Fem röda rosor

Adam David Englund släppte i slutet på maj EP:n Fem röda rosor, varav två av låtarna är helt nya. Adams röst passar perfekt in i avskalade sammanhang, känslan i rösten blir än starkare i hans ballader. De nya låtarna heter En stund och Älskling kom och båda är starka, om än viss övervikt för den förstnämnda där Adam gör sin starkaste sånginsats hittills. En stund är verkligen en låt där Adams röst lyfts fram och den badar i ett romantiskt skimmer, både låten och rösten. Älskling kom utspelar sig runtom Karlskrona där Adam bor. Låten har ett sommarklätt intro och jag tror det är viktigt att fler instrument hörs då och då. Det bidrar till en större variation. Som i avslutande Aldrig långt borta som är en av topparna på EP:n, där ett munspel tar över i slutet. Såna detaljer gör mycket. 

Det är som sagt ett romantiskt skimmer över både Adams röst och över vissa låtar. Det finns även mycket som gör ont dock. Aldrig långt borta ger en röst till de mest utsatta i samhället och Inte utan att det känns behandlar tidens flyktighet. Uppväxten och alla människor men tog man vara på tiden? 

Musikaliskt är det mest i Inte utan att det känns där jag känner att jag inte riktigt hittar hem, men textmässigt är det strålande och Adam har en röst som berör och som växt sig allt starkare med tiden. Kanske till viss del för att han hittat tron till den. Han har hittat sitt uttryck. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Ida Staake

Ida Staake släppte i dagarna nya singeln Blekast på beachen, den andra singeln i år. Första singeln i år hette Top of the rock. Ida har ofta synts här i bloggen och jag har alltid uppskattat hennes texter och att allt runt henne har varit så långt ifrån något tillgjort som det bara är möjligt. Blekast på beachen behandlar självtvivel och att jämföra sig andra. Inte bara på stranden, utan i livet i stort. Ida är lika grym på att fånga känslorna som vanligt och klär känslorna i en somrig melodi. Idag gästar hon bloggen för att berätta om ett musikminne!

Ett musikminne. Jag bläddrar i minnesbanken och landar i ett minne från 2019. Jag, min sambo Pelle Håkman (som jag producerar min musik med) och min bästis och artistkollega Jimmy Sjödén hade en spelning i Göteborg via Sofar sounds. Jag och Pelle bor i Karlstad och mötte upp Jimmy i Göteborg som åkt från Stockholm. På vägen dit beter sig kopplingen på bilen konstigt men jag återkommer till det. 

Vi plockar upp Jimmy i centrum och åker till adressen vi ska spela på. Det är en fin villa med ett jättegulligt värdpar som känns spända på att få ha en konsert i sitt vardagsrum. Det är vi och två andra band som spelar och det blir en riktigt lyckad kväll med en lyssnande publik. Jag hade ställt upp ett litet merge-bord i hallen och minns att värdinnan grep tag i mig och sa att jag måste gå dit för det har bildats kö. Jag blir jättepeppad och skyndar mig ut i hallen för att mötas av en lång toakö. Men värdinnan köpte i alla fall en vinyl. 

Vi tackar för oss och packar ner all utrustning i bilen igen. “Bilens koppling fungerar ju felfritt nu” konstaterar vi och kör glada, trötta och nöjda mot Karlstad. Jimmy skulle sova hos oss och ta ett tidigt tåg mot Stockholm dagen därpå. En timme senare utbrister Pelle, som kör, att kopplingen inte funkar och att det inte går att växla. Vi använder den sista farten vi får av en lutande nedförsbacke för att svänga av på en bensinmack där vi blir stående. Klockan är runt 00:00 en kall januarinatt och det är över två timmar kvar till Karlstad. Tillslut kom det en bärgningsbil som körde bilen till närmsta verkstad och vi åkte taxi från Trollhättan till Karlstad. Även om det var fett jobbigt och dyrt att bilen gick sönder så kändes det lite rock & roll att åka en så lång taxiresa hem efter en spelning.

/ Ida Staake

Lyssna på singeln här nedan!

Musikminne från Vargtimma - Donny Benet på Musikens Hus med Reiman

Göteborgska Vargtimma släppte i februari EP:n Tabernaklet där de bytt språk från engelska till svenska. På EP:n hör vi låtar som är fantastiska på att fånga en slags romantisk stämning. Vemod och romantik som går hand i hand. Vargtimma kommer även att möta publiken snart igen. Du kan se dem i Malmö den 17/6 på Grand, i Varberg den 5/7 på Majas vid havet och den 8/7 på Pustervik i Göteborg. Idag gästar de bloggen för att berätta om ett musikminne!

Reiman slängde upp fötterna på raden av stolsryggar framför honom och tittade förstrött genom ljuset som strålade från bioduken. Han väste till lite grann när jag sträckte mig efter några av hans "svarta katten" godisar som han hade köpt innan filmen. Han tittade på mig med en blick som sa "du skulle ha köpt egna" och jag drog tillbaka handen, likt Kennedy ur Grisbukten. Filmen var This much I know to be true, om Nick Caves musikaliska samarbeten med vapendragaren Warren Ellis. Mestadels satt vi och irriterade oss på den självgode Ellis och förundrade oss över vilket allvar mannen tog sig själv på. Värst var när han skulle instruera sina medmusikanter. Då körde han nån sorts amatör version av klassisk dirigering för att visa hur musiken skulle spelas. Både jag och Reiman tyckte oss se hur medmusikanterna växlade irriterade blickar mellan varandra och tänkte "vi har gått 12 år på Juilliard för helvete och så håller den här lallaren på". 

"Vi ses imorgon då" sa Reiman och gnuggade sig i ögonen när vi stod ute på trottoaren igen. Han visste att jag hade märkt att han hade somnat under filmen men ingen av oss sa något. "Aa rep imorgon va?" sa jag och tittade ner i marken. När jag tittade upp såg jag Reiman gå nerför Avenyn utan att säga hejdå. Jag log och tänkte att "Ingen är som Reiman. Ingen." 

När jag gick mot hållplatsen kände jag det omisskännliga surret i fickan. 

"Fan att vi inte gick på detta!" 

Under texten var en länk till ett Facebook-event. Jag klickade på länken och det knöt sig direkt i magen eller "maggen" som Bulan brukar säga (han är så fucking lazy). 

Donny Benet spelade på Musikens Hus ikväll och jag hade helt glömt bort det. 

"Ah men fuckkk..." suckade jag och klickade mig vidare för att kolla om det fanns biljetter kvar. Det fanns inga biljetter kvar. 

Då ringde Reiman. 

"Hallå" 

"Hej. Du såg eller?" 

"Ja, det sucks asså" 

"Jag tror vi kan komma in ändå. Vi drar dit" 

"Du tror det?" 

"JA fan vi chansar iallafall! Möts där!" 

Jag la på, satte i hörlurarna (Mr Experience av Donny Benet) och började springa mot Stigbergstorget.

Det var inte för sent. Jag och Reiman kunde fortfarande rädda kvällen som bara minuter tidigare hade verkat förlorad. Medan jag sprang tänkte jag på den Chicago födda enmansorkestern Bob Log III. Några år tidigare skulle jag och Reiman se bandet på Truckstop Alaska men hade i sista stund dragit oss ur. "Fegat ur" hade Reiman sagt med en antydan till förebråelse i rösten. Visst. Vi hade fegat ur. Men det var ju en grå tisdag i februari. Och vi var trötta efter en lång dag av galet tråkiga seminarier med nån föreläsare som hade "Roddy" som både tilltalsnamn OCH smeknamn. Men visst hade vi FEGAT ur. Reiman hade rätt. Men inte idag. Idag skulle vi ta tillbaka mysteriet. Det mysterium som Lundell besjunger i Rialto. 

Skynda dig 

Innan vardagen har fått fatt mysteriet 

Jag sprang som en galning genom stan. Jag kände mig som en karaktär i en romantisk komedi från tidigt 00-tal som alltid slutar med att killen springer för att hinna fatt tjejen som är på väg mot en flygplats för att hon fått jobb i Paris eller Berlin. Det var nu vi gjorde det, Reiman och jag. Vi skulle hinna ifatt mysteriet som Lundell sjöng om. Fler Lundell-rader började dyka upp i huvudet medan jag sprang och jag såg för mitt inre att jag och Reiman var två gladiatorer som slogs för varandra på "den här stans Colosseum". Plötsligt slog tanken mig. Tänk om vi inte kommer in på spelningen trots allt. Jag bestämde där och då att låta denna kväll, denna stund bli vågmästaren som skulle avgöra kring Mysteriets vara eller icke vara. Kommer vi inte in, då är det ett tecken. Då lägger vi ner allt, tänkte jag.

Jag joggade ner för Karl Johansgatan och spejade efter Reimans smala figur bland vimlet av konsertbesökare som flockades kring Musikens hus entrén. Jag såg honom inte. Hade han bailat? Nä det skulle han aldrig göra. Eller? Innan jag hann plocka fram mobilen slogs dubbeldörrarna upp och Reiman kom springandes emot mig. 

"Jag har dom bror! Biljetterna!" ropade Reiman och viftade glatt med sin Huawei i luften. 

"Fan vad nice!" 

Vi omfamnade varandra och visste att detta var en kväll vi aldrig skulle glömma. 

Runt 21 gick Donny Benet på scenen och genomförde en spelning som var helt ok.

/ Vargtimma

Lyssna på EP:n här nedan!

Edvin Bergsland - Du & jag (Jag och du)

Edvin Bergsland känner vi till som gitarrist i Norra Promenaden som jag tidigare lyft i bloggen. Viktor Nordström och Edvin från bandet cyklade för två år sedan från Norrköping till Skåne för att uppmärksamma kampen mot rasism. Man samlade in nästan 8000 kronor under resan. Ett väldigt fint projekt. 

Edvin går nu solo och släppte för ett par dagar sedan debutsingeln Du & jag (Jag och du). Låten, som även tävlar i P4 Nästa Östergötland, är en kärleksballad där jag stundtals påminns lite om senare kent. Tänk er typ Columbus. Det sköra och elektroniska som möts i musiken. 

Texten är vacker och blandar svenska med engelska uttryck. Jag tänker på början på en relation, där skuggor försöker nå en, men relationen i sig håller dem borta. Det är förstås naivt, men det beskriver den där känslan och hur det faktiskt är. Edvin sjunger med känsla och låten är verkligen en fin kärleksförklaring.

Lyssna här nedan!