Det är som en bild från min skolstart, när jag äntligen skulle försöka tämja stormarna i mitt bröst. Springandes mot livets början. Det fanns en rädsla. Jag tänkte mig att bli vuxen som ett världshav jag aldrig skulle våga korsa. Vissa helger kunde jag fly ut till tryggheten som min morfar byggde. Jag visste inte att den spargrisen skulle slås sönder till sist. Det är sånt som livet lär ut en. Till slut håller man inte i något styre när man cyklar. Till slut får även ens drömmar blodbrist. Ibland kommer det brinna på högsta våningen och det är inte bara en mörk gränd du kan försöka undvika. Det jobbiga kan bestå av hela kvarter. Vilken buss man än tar så hamnar man till slut där. Men jag har lärt mig att åren för med sig många torktumlare där det jobbiga kan slängas in. Förminskas.
Mest av allt vill man hitta hem. Ha en inre veranda där man kan sitta och bara känna efter. Ibland är det klart att jag kommer vara som min familjs första bil, som bara startade ibland. Det hade fått vara så. Jag vet vad jag har min bensin. Stundtals kan jag känna att allt gått så fort. Som att jag klev in i ett omklädningsrum som 10-åring och gick ut som vuxen. Rusningstrafik genom hjärnan. Plötsligt är man framme redan. Var det här något jag hade tackat ja till? Hade jag räckt upp handen för tidigt?
Jag längtar samtidigt efter att ro ut mitt i livet. Samla in alla sagor, alla drömmar när det börjar bli kväll. Sjunga med till Magnus Uggla som jag gjorde när jag var själv var barn. Jag kan längta efter att ha barn som somnar i mitt knä om kvällarna, att de vaknar med Bamse-tidningen under dem. Med halva berättelsen kvar. Den sparar vi till imorgon. Jag vill väcka dig i tid till Bolibompa. Gå promenader och lära dig klättra i träd. Att inte låta din rädsla springa på och på så den kommer för djupt in i dig.
Ibland vill jag bara släppa allt som min hjärna håller på med. Bjuda med någon till min veranda. Vi kan sitta bakom ratten. Mot livets garageuppfart. Det kommer knäcka våra åror ibland, men vi kommer klara oss. Jag längtar till jag får visa mina stigar, mina omvägar, mitt sätt att säga god natt, mitt sätt att visa att kramar både kan ge och ta bort. Vara ett hem och en flykt på samma gång. Och vi ska inte ha bråttom genom livet. Det är det viktigaste. Det finns ingen anledning till att skynda. Precis som du kommer behöva skicka ut nödraketer ibland så kommer även jag att behöva det. Men vi kommer ha varandra. Jag vill inte någonsin vara på spaning efter en tid som flytt. Leta med ficklampa och karta. Det måste du påminna mig om. Tiden kan springa bort. Det är därför jag svarar som jag gör idag när min pappa frågar om han har berättat något tidigare. Ja, svarar jag, och jag vill höra det igen. Och igen.
