- Vi hade en ganska lång period av glesa men välbesökta gigs, för mig var det rätt sweet att ha en sån direktkanal till ens ungdom och bara
köra gamla grejer. Men Andreas tyckte det fick vara nog med
nostalgishowen för några år sedan, vi behöver visa fansen att vi är
ett aktivt band. Så då började tanken väckas. För mig hade det alltid
verkat osannolikt att vi skulle börja skriva nya låtar.
Var låg den största utmaningen i att skriva musik igen?
- För min del var det tveklöst textbiten som var det största hindret.
Jag har ju varit aktiv med musik i alla år sedan BF la av 1996, men
texter har jag inte skrivit alls sen dess. Det var i och med ett jobb
jag gjorde för en uppsättning av Shakespeares Kung Lear på Romateatern
på Gotland, att reda ut några bitar av pjäsen och göra om till
sångtexter, som det lossnade.
Ni skrev mycket nytt material under pandemin - kan man säga att
pandemin gjorde att comebacken kom närmare i tiden än den hade gjort
annars?
- Absolut! Den gav oss alla mer tid att jobba ihop och den dämpade
vardagsbruset så att idéer, tankar och formuleringar kunde stiga till
ytan.
Tänk dig att det nya albumet är som en fysisk plats. Vad är det för
plats och hur mår människorna där?
- Haha, bra fråga. Jag har alltid känt mig hemma på såna där typiska
europeiska squatställen, massa skitiga punkare och anarkister och
junkies och musik och kärlek och typ brinnande soptunnor, haha. Det är
ett sånt ställe. Ett brett spektrum av existenser och måenden.
Nu ligger ni på Progress Productions. Hur fick ni kontakt med Torny
Gottberg från början?
- Han är ett gammalt Big Fish-fan faktiskt, jag tror han har tagit upp
det med mig några gånger när han jobbade på Border. När jag fick tips
från Henrik von Euler att höra av mig till Progress med nya demon föll
allt på plats.
Albumet heter Kalla döda drömmar, vad finns i och ligger bakom den titeln?
- Titeln dök upp för några år sedan när flyktingbåtarna över Medelhavet
kapsejsade som värst, det var en skräckartad känsla av ofrivillig
isolering och allt våld som Europa utövade genom gränspolisen Frontex
osv gav en vision om en kall ofruktbar plats där den starke styr.
- Vi lyckades inte riktigt med att involvera honom i själva jammandet
och låtskrivarprocessen, kanske mest för att dom andra i bandet så
snabbt kom in med låtar till mina nya texter, men under inspelningen
fick vi till ett nära samarbete och en kreativ process som nästan
kändes som att vi var i samma rum. Vi hade alla tagit ledigt i en
vecka och medan vi tre jobbade i studion i Köping på dagen så sov ju
Arvid, sen tog vi videomöte på kvällen och skickade över allt vi gjort
och så tog hans arbete vid. När vi sen vaknade hade han gjort en massa
pålägg och kommit med infall som påverkade hela processen så det
funkade väldigt bra. Han är ytterst närvarande på plattan.
Ni slog ju igenom lite större med Sånger ur sten, hur ser du på det
albumet idag?
- Jag tycker det är lite 50/50, många bra låtar men också några som står
mittemellan det lite unga, naiva och charmiga som Vargavinter har och
det mer poetiskt obskyra på Andar i Halsen. Och då kan det för min del
kännas lite beskäftigt kanske. Typ låtar som Till en hip person och Maktbegär är lite osköna textmässigt. Jag menar, jag har ju villa
och två barn och båt nu, haha, så jag är ju typ den snubben som jag
hånar i Maktbegär, minus ett barn.
- Det där är intressant för övrigt,
jag minns en gång när jag satt på ett stillastående trasigt tåg
utanför Uddevalla och uttråkad började lyssna på gamla Big Fish-låtar,
då kom Jag flyter (från Andar i halsen) upp i spellistan och jag
fick en svindlande stark känsla av att mitt 22-åriga jag talade rakt
till mig själv idag.
När ni började på 80-talet så var texterna på engelska, vad var den
största anledningen till att ni gick över till svenska texter?
- Det var faktiskt när jag snöade in ordentligt på punken, jag kände att
den typen av texter krävde en 100% direktlänk mellan avsändare och mottagare, utan språkliga filter eller
poser. Framtiden är här var vår första svenska text!
Första gången jag hörde er var det faktiskt på en svensk
hyllningsskiva till Depeche Mode. Hur mycket har Depeche betytt för er
som band?
- Dom har betytt allt! Andreas introducerade mig för Master and
Servant och People are people redan på lågstadiet, och sen satt vi
hemma i hans storebrors rum och lyssnade andäktigt när Black
Celebration kom ut. Det gick rätt in. Deras inställning till
album-formatet och deras förmåga att hitta angelägenhet i all möjliga
typer av låtar är fortfarande ett ideal för oss.
Om man jämför din syn på musik idag och den du hade när du började
syssla med musik, hur har den förändrats?
- Jag vet inte, inte så jättemycket tror jag, haha! Har alltid
varit nyfiken och lätt-charmad av nya grejer. Fast det är klart, vid
det här laget är traven med musik man absolut inte gillar nere på ett
minimum. Ett tag var den ganska hög.
Finns det någon person som har betytt extra mycket för er som band?
- En viktig person är min mamma Bodil, hon upplät stora delar av sitt
garage och sin källare till oss under en period när hon egentligen var
ganska ledsen och kunde ha behövt lugn och ro. Det gav oss möjlighet
att testa grejer och utvecklas på ett sätt som inte hade varit möjligt
i en vanlig hyrd replokal.
På 90-talet genomförde ni runt 500 spelningar, vad minns du bäst från den tiden?
- Hmm, ganska lite faktiskt. Någon enstaka bisarr historia dyker ibland
upp i minnet. En gång vaknade jag under ett bord bredvid en stor
pytonorm.
Någon särskild spelning som sticker ut?
- Hultsfred 1994 var en avgörande spelning. Och när vi spelade ombord på
Rocktåget 1995 för en publik bestående av Magnus Uggla, E-type, Orup
och Just D.
Folkmusiken började ju som något internationellt och där olika
kulturer möttes, men på 90-talet blev det delvis annorlunda pga.
vikingarocken som förde den mot mer
nationalism. Blev ni misstolkade på något sätt under den tiden?
- Ja, absolut. Och det kan man ju förstå. En gång skulle Dennis Lyxzén
från Refused blindrecensera demos i ett fanzine och då kom Vargavinter
fram. "Åt helvete med sån här nazimusik", sa han typ.
Textmässigt så påminns jag om Historiemissbruk när jag hör När idag
blir igår.”Visst kan man lätt bli knäckt av propagandan de säljer
paketerad som sanning och frispråkighet”, sjunger du David. Jag delar
den känslan, det är lätt att man känner sig maktlös. Hur tänker ni att
vi bäst ska bemöta rasism i dagens samhälle?
- Jag tror numera till hundra procent på det direkta samtalet, alltså
att alltid bemöta åsikter, särskilt de avvikande, med öppenhet och
respekt, och sen försöka skapa relationer tvärsöver barriärerna. Det
andra samtalet, alltså det som pågår online, fungerar ju uppenbarligen
inte. Sen är det viktigt vad man gör och inte bara vad man säger. Den
bekväma övre medelklassen som isolerar sig och justerar sina åsikter
till perfektion och sen ändå i smyg är livrädda att konfronteras med
det främmande är bra vatten på populismens kvarn.
Till sist, spelning på Pustervik här i Göteborg den 17/6. Vad kan
publiken förvänta sig?
- Fullt ställ, hoppas jag! Vi har strukit en hel del lugna låtar ur setlistan, hehe.
Lyssna på Big Fishs senaste singel här nedan! Kolla in dem 16/6 i Stockholm (biljetter här), 17/6 i Göteborg (biljetter här) och den 2/7 i Uppsala för Festivalspelning (biljetter här)
