Musikminne från Vargtimma - Donny Benet på Musikens Hus med Reiman

Göteborgska Vargtimma släppte i februari EP:n Tabernaklet där de bytt språk från engelska till svenska. På EP:n hör vi låtar som är fantastiska på att fånga en slags romantisk stämning. Vemod och romantik som går hand i hand. Vargtimma kommer även att möta publiken snart igen. Du kan se dem i Malmö den 17/6 på Grand, i Varberg den 5/7 på Majas vid havet och den 8/7 på Pustervik i Göteborg. Idag gästar de bloggen för att berätta om ett musikminne!

Reiman slängde upp fötterna på raden av stolsryggar framför honom och tittade förstrött genom ljuset som strålade från bioduken. Han väste till lite grann när jag sträckte mig efter några av hans "svarta katten" godisar som han hade köpt innan filmen. Han tittade på mig med en blick som sa "du skulle ha köpt egna" och jag drog tillbaka handen, likt Kennedy ur Grisbukten. Filmen var This much I know to be true, om Nick Caves musikaliska samarbeten med vapendragaren Warren Ellis. Mestadels satt vi och irriterade oss på den självgode Ellis och förundrade oss över vilket allvar mannen tog sig själv på. Värst var när han skulle instruera sina medmusikanter. Då körde han nån sorts amatör version av klassisk dirigering för att visa hur musiken skulle spelas. Både jag och Reiman tyckte oss se hur medmusikanterna växlade irriterade blickar mellan varandra och tänkte "vi har gått 12 år på Juilliard för helvete och så håller den här lallaren på". 

"Vi ses imorgon då" sa Reiman och gnuggade sig i ögonen när vi stod ute på trottoaren igen. Han visste att jag hade märkt att han hade somnat under filmen men ingen av oss sa något. "Aa rep imorgon va?" sa jag och tittade ner i marken. När jag tittade upp såg jag Reiman gå nerför Avenyn utan att säga hejdå. Jag log och tänkte att "Ingen är som Reiman. Ingen." 

När jag gick mot hållplatsen kände jag det omisskännliga surret i fickan. 

"Fan att vi inte gick på detta!" 

Under texten var en länk till ett Facebook-event. Jag klickade på länken och det knöt sig direkt i magen eller "maggen" som Bulan brukar säga (han är så fucking lazy). 

Donny Benet spelade på Musikens Hus ikväll och jag hade helt glömt bort det. 

"Ah men fuckkk..." suckade jag och klickade mig vidare för att kolla om det fanns biljetter kvar. Det fanns inga biljetter kvar. 

Då ringde Reiman. 

"Hallå" 

"Hej. Du såg eller?" 

"Ja, det sucks asså" 

"Jag tror vi kan komma in ändå. Vi drar dit" 

"Du tror det?" 

"JA fan vi chansar iallafall! Möts där!" 

Jag la på, satte i hörlurarna (Mr Experience av Donny Benet) och började springa mot Stigbergstorget.

Det var inte för sent. Jag och Reiman kunde fortfarande rädda kvällen som bara minuter tidigare hade verkat förlorad. Medan jag sprang tänkte jag på den Chicago födda enmansorkestern Bob Log III. Några år tidigare skulle jag och Reiman se bandet på Truckstop Alaska men hade i sista stund dragit oss ur. "Fegat ur" hade Reiman sagt med en antydan till förebråelse i rösten. Visst. Vi hade fegat ur. Men det var ju en grå tisdag i februari. Och vi var trötta efter en lång dag av galet tråkiga seminarier med nån föreläsare som hade "Roddy" som både tilltalsnamn OCH smeknamn. Men visst hade vi FEGAT ur. Reiman hade rätt. Men inte idag. Idag skulle vi ta tillbaka mysteriet. Det mysterium som Lundell besjunger i Rialto. 

Skynda dig 

Innan vardagen har fått fatt mysteriet 

Jag sprang som en galning genom stan. Jag kände mig som en karaktär i en romantisk komedi från tidigt 00-tal som alltid slutar med att killen springer för att hinna fatt tjejen som är på väg mot en flygplats för att hon fått jobb i Paris eller Berlin. Det var nu vi gjorde det, Reiman och jag. Vi skulle hinna ifatt mysteriet som Lundell sjöng om. Fler Lundell-rader började dyka upp i huvudet medan jag sprang och jag såg för mitt inre att jag och Reiman var två gladiatorer som slogs för varandra på "den här stans Colosseum". Plötsligt slog tanken mig. Tänk om vi inte kommer in på spelningen trots allt. Jag bestämde där och då att låta denna kväll, denna stund bli vågmästaren som skulle avgöra kring Mysteriets vara eller icke vara. Kommer vi inte in, då är det ett tecken. Då lägger vi ner allt, tänkte jag.

Jag joggade ner för Karl Johansgatan och spejade efter Reimans smala figur bland vimlet av konsertbesökare som flockades kring Musikens hus entrén. Jag såg honom inte. Hade han bailat? Nä det skulle han aldrig göra. Eller? Innan jag hann plocka fram mobilen slogs dubbeldörrarna upp och Reiman kom springandes emot mig. 

"Jag har dom bror! Biljetterna!" ropade Reiman och viftade glatt med sin Huawei i luften. 

"Fan vad nice!" 

Vi omfamnade varandra och visste att detta var en kväll vi aldrig skulle glömma. 

Runt 21 gick Donny Benet på scenen och genomförde en spelning som var helt ok.

/ Vargtimma

Lyssna på EP:n här nedan!