"Sedan är man ju ung och förälskad och vissa smågrejer känns som jordens undergång."

Indiebandet Boy with apple från Göteborg är singelaktuella med låten Green Eyes. Här berättar dom om en dystopisk framtid, skivbolaget Vårø och sin kommande debut-EP.

Hur kom ni på ert bandnamn, har det med tavlan i filmen The Grand Budapest hotel att göra?

- Tim hade en extrem Wes Anderson fan boy-fas i bandets begynnelse. Om namnet är stulet från namnet på tavlan eller om det är tvärtom låter vi vara osagt. Vi är alla glada att Tim nu för tiden även kollar på andra regissörer och inte enbart tjatar om Wes Anderson.

Kommer ni alla från Göteborg?

- Zara kommer från norrlands skogar. Man hör dock bara dialekten när hon dricker öl. Vi andra är mer eller mindre från Göteborg.

Hur skulle ni beskriva er musik?

- Gung och sväng. Många effekter. Nostalgi blandat med vemod och hoppfullhet.

Hur länge har ni hållit på med musik?

- Det skiftar mycket inom bandet. Arvid stod på scen första gången runt årsskiftet, Tim har spelat ACDC på småstadstorg sedan han var 12 år.

Hur fick ni kontakt med skivbolaget Vårø?

- I dagens digitala samhälle kommer skivbolagssnubbar inte fram efter giget utan dom slidear in i ens instagram DMs. Ganska märkligt med hela coronasituationen är att vi bara träffat dom fysiskt en gång på Oceanen innan allt stängdes ner. Men samarbetet har fungerat väldigt bra även fast allt görs på distans!

Hur känns det att släppa nytt när ni inte kan spela live?

- Det känns riktigt trist. Vi saknar det innerligt.

Hur länge har ni spelat ihop?

- Tillräckligt länge för att gå varandra på nerverna, 2 år blir det väl i vinter.

Hur tänker ni när ni skriver texter? Finns det någon röd tråd i dom?

- Att vara 21 år i Sverige 2020 innebär att ha vuxit upp med nedskärningar, bostadsbrist, ökade klassklyftor, miljöförstöring. Samtidigt sker uppror runt om i hela världen och allt fler inser behovet av en världsomfattande revolution, vilket är den period vi har framför oss. Det är en osäker framtid som påverkar ens psykiska hälsa helt enkelt. Sedan är man ju ung och förälskad och vissa smågrejer känns som jordens undergång. Texterna är beskrivningar av vad som sker i våra liv.

Vilka är era mest oväntade influenser?

- Tim hittar alltid en massa breakbeat-samplingar och lyssnar på old school drum and bass. Zara lever och andas Bladee.

Vad har ni för sommarplaner?

- Ta det lugnt, fixa det sista med EPn och jobba på nya låtar.

Med tanke på ert senaste omslag, är ni pro skate eller bad i plaskdammen?

- Tim gillar att doppa fötterna i dammen men är rädd för barn. Arvid skejtar och hatar vatten.

Kan vi se fram emot fler singelsläpp innan EP:n kommer?

- Nej, det kan vi inte tyvärr. Vi får ha lite is i magen så kommer det ett gött gäng nya låtar på EPn. Det blir fem stycken totalt inklusive Green Eyes.

Till sist, nu i höst kommer er debut-EP, om ni tänker att den är som en fysisk plats, hur skulle ni beskriva platsen och människorna som befinner sig där?

- Den är som Göteborg det senaste året. I rörelse, med alla människor och alla liv som sker, parallellt. Den vardagliga rutinen. Att varje morgon gå till jobbet, föreläsningar, gymmet, upptagen med kärlek som kommer och går, som krossar en, som dunstar. Stressen över ens eget självvärde som konkurrerar med stressen över ens ekonomi och bostad. Att spendera lite för mycket pengar på Lången (Andra långgatan) och saker som inte känns bra dagen efter. En promenad i Slottsskogen för att stilla sinnet. Så mycket som händer, så många människor och alltid, ständigt, på väg fram.

Lyssna på Green Eyes nedan:

Musikminne från Åke Olofsson

Åke Olofsson från Den Svenska Björnstammen debuterade som soloartist, under namnet Åke, i våras med den finfina singeln Pengar på musik. Den låten följdes upp i mitten av juni med minst lika fina Vin är tjockare än vatten. Idag är Åke med i bloggen och berättar om ett musikminne!

Året är 2001. Hasse, pappan i familjen vägg i vägg, har ett band. Dom heter Blå Häst och är lite lokalstora i min hemstad Norrköping . Dom har precis släppt ett nytt album och ska spela utanför bibban. Publiken består av kanske 400 personer, men jag är inte en i publiken. Jag har nämligen en uppgift, jag ska sälja skivor. 

Med en låda på magen går jag och bästisen Petter runt i publikhavet, under hela konserten. Efter konserten hänger vi bakom scenen. Vi får beröm, mat, läsk och pengar. Det snackas om försäljningsrekord och jag känner mig stolt och lite äldre än vad jag är. 

Det är svårt att veta vad som leder till vad i livet. Men jag tror att det här minnet har varit viktigt för mig i mitt val av yrke. Dels för att det var berusande att få beröm av vuxna, men kanske ännu mer för att jag förstod att man faktiskt kan tjäna pengar på musik. Det gjorde mina dagdrömmar verkligare. Man behöver inte vänta på att bli upptäckt, för man kan sälja sina egna skivor från en låda på magen.

/ Åke Olofsson

Lyssna på Åke här nedan! 

"Jag brukar säga att min röda tråd är att jag inte har någon röd tråd"

Majorna, juni. Caféet Matería vid Mariaplan. Det är en del folk som samlats och som njuter av eftermiddagssolen, men det är inte fullt och inte särskilt svårt att hålla avstånd till andra. Här har jag stämt träff med Jakob Albinsson. Jakob är just nu aktuell med soloprojektet Dar Adal, med vilket han precis släppte EP:n Far Behind.  

Har du något speciellt musikminne du vill dela med dig av? 

- Det är ett minne från när jag växte upp i Alingsås. Jag var kanske 12-13 någonting. Jag var ofta inne på en liten skivbutik som hette Skivbolaget. Jag kollade på skivor och var väldigt intresserad av att lyssna och köpa skivor på den tiden. Det var en skiva med Dinosaur Jr. som jag fastnade särskilt för, Without A Sound. För det första var omslaget väldigt fint så jag kände att denna måste jag verkligen lyssna på. När jag lyssnade blev det som en aha-upplevelse; tänk att musik kunde låta såhär bra och annorlunda! Det kändes som en lite avgörande stund för hur min smak och mitt intresse för musik senare formades. 

Lyssnar du fortfarande på albumet idag? 

- Inte så mycket, faktiskt. Det var länge sedan som jag lyssnade på Dinosaur Jr. över huvud taget, men frontmannen J. Mascis har alltid varit en husgud för mig. Jag tycker, tyvärr, att Dinosaur Jr. har blivit tråkigare på senare år. Det låter inte lika bra längre, men de tidigare släppen håller jag fortfarande högt. Det var dem som tog mig in på indierocken och stakade ut min musiksmak. Sedan dess har jag förstås breddat musiksmaken dock. 

Jag har alltid undrat vad det är som gör att man ändrar musiksmak. Det kan ju skilja sig mycket åt i olika perioder.

- Precis. Jag minns att jag lyssnade på Popsicles Stand Up And Testify för några år sedan. Jag tyckte det var jättebra. Så tänkte jag tillbaka på när jag var 20 då jag mest tyckte att det lät gubbigt och tråkigt. Det var som att jag hade blivit mogen för den musiken, när tiden hade fått gå. 

Jag tänker att ens livssituation kan påverka ens smak mycket. 

- Ja, precis. Jag fastnade nyligen för Adrianne Lenker, sångerskan i Big Thief och just då var jag mitt i en jobbigare period. Då talade den melankoliska musiken mycket till mig. 

Om vi återgår till Without A Sound. Hur mycket har den skivan betytt för dig som artist idag? 

-Jag tror det är ganska mycket. Samtidigt är det svårt att säga. Om jag inte hade hittat den, så hade jag kanske hittat en annan skiva som tagit mig in på ett annat spår. Men absolut har den spelat en stor roll. 

Lyssnar du mycket på musik själv idag? 

- Ganska mycket, fast inte alls på samma sätt som innan. Jag spelar ju inte så mycket musik heller just nu. Det går i perioder. 

Det är mycket annat i livet, förstår jag. 

- Ja, precis. Nu är jag helt pappaledig. Just nu är discgolf min stora hobby så jag är i slottsskogen och spelar det väldigt mycket. Jag är ingen sportmänniska annars, men just discgolf är det något särskilt med. 

Det är mycket förändringar i kulturbranschen nu på grund av corona. Känner du att det finns någon förändring som du känner att du gärna vill ha kvar efter att allt med Corona är över? 

- Jag har ju själv inte haft några spelningar nu och inte varit uppbokad på någon spelning med José González heller. Så jag har inte märkt så mycket skillnad själv. Men jag gillar idén med livestreamade spelningar. Jag gjorde en själv häromdagen på Facebook, för EP-releasen. Jag tycker att det är ett roligt format och det är kul att det har fått ett uppsving. Sånt hörde man inte så mycket om tidigare. Samtidigt så saknar jag förstås livespelningar med publik och så. 

Hur mycket tycker du skivomslag och så spelar roll när så mycket musik bara släpps digitalt? 

- För mig som är uppvuxen med fysiska skivor så är det fortfarande viktigt. Jag har alltid gillat när det finns en estetisk idé. När det finns en helhet. Jag är uppvuxen med musikvideon också som fenomen och hur den kan bidra med det konstnärliga. Det är viktigt att kunna visa med olika uttryck vad man vill säga. Sen är förstås själva musiken alltid det viktigaste, men sedan blir det en bonus med det övriga. 

Redan innan allt med Corona drog igång var det många livescener som försvann och många konserter bokades till Liseberg istället. Hur ser du på den utvecklingen? 

- Det har jag inte tänkt på, men det är ju sant. Jag har haft lite dålig koll på klubbarna i stan, men det känns ju som att de blivit färre, samtidigt som några har överlevt. Det är naturligtvis tråkigt att vi fått färre livescener. Och så klart vill man att mindre ställen ska överleva också. Det är klart att det blir en skillnad på pris om Alice Cooper spelar på Liseberg eller någon annanstans, där de behöver sätta ett dyrare biljettpris. Det blir svårt att konkurrera. 

Ja, man vill ju ha kvar de mindre ställena. 

- Verkligen. De gör att man kan få upp ögonen för ny musik och mindre artister som inte slagit än. 

Oceanen tycker jag har lyckats bra med det där. 

- Ja, absolut. De gör många grymma och spännande bokningar. Jag var och såg Weyes Blood där. De var jättebra! 

- Sedan är det ju svårt att komma ifrån att även Pustervik är grymma på att boka. 

Hur känner du kring albumformatet idag? Det känns som att många lyssnar på musik på ett annat sätt nuförtiden? 

- Just nu så har jag EP som det formatet jag föredrar. Det är ett behändigt format. Sedan är det samma där, som jag var inne på tidigare, att jag är uppvuxen med albumformatet och jag gillar verkligen det formatet, att få ta del av en helhet av en artist. Få ta del av ett mästerverk till album. Även den artistiska delen, att få sätta ihop ett album, betyder mycket. Jag tycker EP är som ett album i ett mindre format. Jag vill göra de låtarna som jag gillar och inte tänka för mycket på att det ska vara strömlinjeformat i stil. Jag brukar säga att min röda tråd är att jag inte har någon röd tråd. Alla låtar får ett eget liv. 

Without A Sound, är det ett sådant album som du känner var ett sånt mästerverk? 

- Absolut! 

Vilka andra album känner du så med? 

- My Bloody Valentines Loveless och Isn’t anything. 

Du har ju spelat mycket med José González. Hur kom det sig att ni började spela ihop? 

- Jag lärde känna José via Västsveriges hardcorescen i slutet på 90-talet. Vi spelade båda i emocoreband. Vi spelade ihop några gånger och stötte på varandra. Sedan behövde vi en gitarrist i mitt band Only If You Call Me Jonathan och då frågade vi honom. Sedan brukade vi stöta på varandra i Göteborg och 2013 frågade han om jag ville hänga med på en turné med Junip. Sedan när han släppte senaste soloskivan Vestiges & Claws så frågade han om jag ville vara med och spela live igen. 

Planerar ni att göra något ihop igen? 

- Det kommer säkert bli något igen. 

Om du skulle beskriva din nya EP som en fysisk plats. Vad är det för en slags plats och hur mår människorna där? 

- Oj, spännande fråga! Jag tänker att den är en mystisk skog, lite trollskogsaktig. Jag får upp bilder av John Bauer, lite den stilen. En skog som består av både vackra, goda och onda varelser. Lite beroende på var man går i skogen. Människorna mår lite blandat, väldigt mycket skiftande känslor. 

Planerar du för mer musik längre fram? 

- Ja, absolut! Sedan får vi se hur det går, men det är planen.  


Fler livestreamade spelningar också kanske?


- Ja, kanske. Jag har verkligen fått upp ögonen för det nu. Och även fysiska spelningar förstås, så snart det går.

Lyssna på Far Behind här nedan! 

Norra Promenaden ska cykla 60 mil på 2 veckor - i kampen mot rasism

Bandet Norra Promenaden brinner både för musiken och för mänskliga rättigheter. 

Edvid Bergsland och Viktor Nordström i bandet kände att de ville göra något konkret för Black Lives Matter-kampanjen. Mot förtryck och för att förbättra situationen i Sverige. 

Därför bestämde sig Edvid och Viktor för att cykla från hemstaden Norrköping till Österlen och tälta längs vägen. Pengarna kommer gå till organisationer som stödjer Black Lives Matter ekonomiskt och hjälper till där det behövs. Tanken är att cykla 5 mil om dagen och resan, som totalt är 60 mil, förväntas ta 2 veckor. Planen är att dokumentera allt, bland annat via livestreams och vloggar.

De kommer också uppträda som gatumusikanter längs vägen och pengarna som kommer in via dessa spelningar kommer även dessa att gå till kampanjen. Man kan skänka pengar till kampanjen både via Swish (Valfritt belopp till 123 217 95 13) och via Gofundme här nedan! 

 

Musikminne från Lisa Wanloo

Lisa Wanloo släppte i slutet på maj en dubbelsingel med låtarna Darker och Hear som båda bjöd på ett vackert och tungt vemod. Idag, när vi närmar oss slutet på juni, gästar hon och berättar om ett musikminne!

Det är svårt att välja ett minne. Det är många som påverkat varför man själv vill göra musik och den naturliga känslan av att tiden står still och man känner total lycka. Det är nog därför jag är så besatt av musik, som många andra. 

Men det är några som präntat in sig extra starkt, och det var när jag var liten, typ 7 år, och sjöng på vägarna hem från skolan för jag hade ingen freestyle än, och jag kunde inte vänta på att få känna den känslan efter skolan. Hur jag blev helt lugn av att sjunga högt och tydligt och trodde inte någon hörde mig. Vilket är lite konstigt… Men jag blir glad av att tänka på det och påminner mig om det när jag känner press i musik. 

Den glädjen är så genuin, särskilt när man är barn, och när jag kom hem så gick jag upp i köket och satte på mina favoritskivor på min skivspelare och kunde sitta hur länge som helst och lyssna och sjunga med. Det fanns inget som gjorde mig så glad, och det är fortfarande det bästa jag vet.

/ Lisa Wanloo 

Lyssna på Darker / Hear här nedan!

"Jag kan inte se Paradise Hotel, för jag har smart-tv"

Fantastiska Tobbe Ström, som själv kallar sig Sveriges roligaste örebroare, får många att skratta. Han är en mångsidig och underfundig komiker som även blivit svensk mästare i ordvitsar tre gånger. Här berättar han om vad han själv skrattar åt, vad han gör om ingen skrattar och om det är viktigt att vara politiskt korrekt inom standup. 

 

Hur skulle du beskriva dig själv, förutom att du är Sveriges roligaste örebroare?

- Jag tycker alltid det är lurigt att försöka beskriva sig själv, det gör nog andra bättre, beskriver mig alltså. Men jag får nog säga att jag är en vuxen man med stort barnasinne kombinerat med ett filosofiskt djup som innerst inne alltid vill väl. Är alltid mig själv. 

Du började med standup 2010, hur har din standup utvecklats, enligt dig själv? 

- Oj, det händer mycket på tio år. De första åren är det ett jäkla harvande med att först och främst bli bekväm på scenen samt jobba mot att bara kunna vara sig själv på scenen. Självklart växer man som person och därmed förändras ens tankegångar kring vad man vill skämta om och nå ut med. I början ville jag bara ha skratt. Nu vill jag ha skratt men också ge något tänkvärt till de som lyssnar.

Hur skulle du beskriva din egen standup?

- Den är nog väldigt igenkännande, mycket observationer i vardagen som jag analyserar och pratar om. Ibland kan det ligga på den så kallade "gränsen" för vad man anser är grovt, men generellt är det snällt och lite skruvat. 

Är det några speciella komiker som har inspirerat dig? 

- Min guru är Louis CK. Jag upptäckte honom 2011 och jag tittar gärna på honom när jag behöver få lite inspiration eller bara vill njuta av briljant standup. Tidigare i livet var det och är ändå fortfarande lite, Jerry Seinfeld. Seinfeld är dessutom världens bästa serie. 

Vad, skulle du säga, utmärker en skicklig standup-komiker? 

- Någon som är närvarande i och verkligen tar in det rummet som hen uppträder. Som lyckas skapa en form av dialog med publiken trots att det egentligen är en monolog. Timingen är avgörande och att kunna gå utanför sin plan på ett skickligt sätt om något oväntat i rummet händer. Plus roliga skämt förstås. 

Hur ofta skriver och testar du nytt material? 

- Jag skriver alltid något varje dag, men jag testar det mycket sällan. När jag bodde i Stockholm kunde jag testa skämt varje dag om jag ville på diverse gratisklubbar, men nu får jag mer baka in det i min akt och skulle det inte flyga så är jag så pass rutinerad att jag kan rädda upp det och gå vidare med något starkare. 

Alla komiker har väl någon gång råkat ur för att ingen skrattar. Vad gör du om det händer? 

- Att ingen skrattar åt ett enstaka skämt händer fortfarande. Att ingen skrattar överhuvudtaget åt en har hänt mig ett par gånger under mitt första år. Då var det jobbigt, man tappade sin tråd och det blev stressigt. Nu är jag så pass trygg i att jag kan hantera det.

Du har blivit svensk mästare i ordvitsar, vilken är, enligt dig, den allra bästa ordvitsen? 

- Mycket svår fråga. Vet inte ärligt talat, det finns så många riktigt bra men om jag ska vara egoist så tar jag min egna som lyder "Jag kan inte se Paradise Hotel, för jag har smart-tv". 

Finns det något du känner att du inte skulle kunna skämta om? 

- Nej.

Hur ser du på att vara politiskt korrekt inom standup? Är det viktigt? 

- Det tycker jag inte man ska behöva vara. Standup handlar mycket om att töja gränser och våga. Självklart, vill man vara det så kör på, men för min del så ska det vara högt och lågt, med finess förstås. 

Hur ofta händer det att du improviserar på scenen? 

- Det händer i stort sett varenda gång, men främst när jag är konferencier för kvällen. Då är det mycket snack med publiken och där får man utlopp för sin improvisation, vilket jag tycker är skitroligt. Ibland kan det t o m bli roligare än det man hade planerat. Det blir så mycket här och just nu. 

Vad skrattar du själv åt? 

- Åt mig själv mycket när jag säger fel eller är allmänt klumpig. Mycket åt mina nära vänner, men det är snarare med, det är alltid garv när vi umgås för att de är jävligt roliga. 

Hur har allt med Corona påverkat dig? 

- Jag är frisk som en nötkärna men jobbmässigt har det varit lite värre förstås. Gig som ställts in osv. Men det kommer vända. Det är jag säker på. 

Skulle du säga att du ruvar på några dolda talanger?  

- Jag kan låta som en fågel (vet ej vilken sort) och jag klarar av att hålla andan i över 3,5 minuter. 

Du medverkar i nya kortfilmen Brorsans dikt. Hur kommer det sig? 

- Jag och regissören har gemensamma vänner som också medverkar i filmen. De frågade om jag ville vara med. 

Är film något du kan tänka dig att fortsätta med? 

- Absolut, skådespela är jättekul, gå in i en karaktär osv. Har främst varit inom humor men vore kul att göra mer seriösa, allvarligare roller. 

Till sist, vad vet du idag som du önskar du vetat när du var yngre?

- Oj, ännu en svår fråga. Jag säger att jag vill hålla det hemligt så läsaren kanske upplever mig som lite mystisk och spännande.

Du kan kolla in Tobbe Ström på bland annat Youtube. Till exempel i klippet här nedan, från RAW COMEDY CLUB. 

Musikminne från Lilla Bäcken

Göteborgarna i Lilla Bäcken har idag släppt den fina melodiska singeln Jag vill vara med dig och gästar dagen till ära för att berätta om ett musikminne! 

Jag vill vara med dig. 

“Var det när du hörde Svarta vatten på radio som du bestämde dig?” 

“Nej. Har Svarta vatten spelats på radio?” 

Vi satt på Elis Corner. Alla var där. Det var nån gång på våren för ett par år sedan - kanske i april för vädret var fortfarande så där ostyrigt som det kan vara då. Men det låg ändå en känsla av möjlighet och framtidstro i luften. Vi åt afterwork-buffé och smidde planer: Hur går vi vidare? Vad vill vi framåt? Såna samtal följer alltid ett visst mönster: Vi måste jobba på vår liveakt ... Ska vi hyra in nån som kan regissera oss ...? Mm, det vore bra, så det blir mer som en föreställning ... Vi måste få kontinuitet i vårt repande, annars är det som att vi börjar från noll jämt ... Jag tror verkligen på de nya låtarna. Vi måste få ut dem nu i vår ... och så vidare. 

Vi tystnar. Dricker mer öl. Någon utifrån kommer förbi och sätter sig en stund. Vi pratar om annat. Jag faller i tankar. Nej det var inte Svarta vatten som gjorde att jag kom tillbaka. Svårt att sätta fingret exakt på vad. Det är något svårfångat hypnotiserande med det här sällskapet, något som gör att jag måste vara med och veta hur det går. Kanske är det känslan av att precis vad som helst kan hända, precis när som helst, samtidigt som jag vet exakt vem som kommer att säga exakt vad, exakt när. Kanske är det just det. Den skärningspunkten. 

Det är förstås musiken också. Den vedertaget vingliga, den brustet vackra, hudnära musiken som - säga vad man vill - i alla fall inte ängslas. Den går dit den vill och vi följer med. Där kanske vi har det: Vi - en samling ängsliga existenser som med tvekan i stegen och nedslagen blick försöker få vår tillvaro att gå ihop - får då och då, i sällskap av varandra, slippa ängslas och bara följa med. ​Så kan det bli, så kan det gå, ibland blir det si ibland blir det så.​ Så enkelt. 

Vi bryter upp och går hem. Alla utom Mats som tydligen fortsatte kvällen och slutligen somnade i nån bil ute på Saltholmen. Men det är en annan historia. 

/ Frans Jesper, Lilla Bäcken 

Lyssna på Jag vill vara med dig här nedan! 

Musikminne från Heliga Blå

Elektronisk dansant pop bjuder duon Heliga Blå på. Första singeln, som släpps idag, heter Christer Pettersson. Dagen till ära delar de med sig av ett musikminne! 

För någon sommar sen när vår älskade vän Oskar, som varit med och producerat samt mixat hela låten, skulle flytta till Berlin för studier körde vi en helkväll i replokalen. Mycket jammande, diverse dryck, Blue Monday, Happy Mondays o.s.v. 

Därefter fortsatte vi såklart till närmsta hak för att fortsätta kvällen. En stund senare ligger vi på Hennings uppfart och lyssnar och sjunger med till Animal Collectives Merriwheather Post Pavillion. Ett fantastiskt album, ett fantastiskt musikminne och en fantastisk kväll och natt som vi aldrig kommer glömma.

/ Leo och Henning, Heliga Blå 

Lyssna på singeln Christer Pettersson här nedan!

"Vi lämnade mobilerna i Stockholm och var helt frånkopplade den digitala världen i tre veckor"

Olof Grind är mest känd för sina fantastiska fotografier. Olof utforskar känslor på ett både vackert och uttömmande sätt. Nu släpper han musik. Igår släppte han under namnet Luminous Kid singeln The Gutter Of Our Ecstasy. Här, i en längre intervju, berättar han om stora känslor, långa resor och om sitt fotograferande. 

Hur skulle du beskriva dig själv? 

- Nyfiken och utforskande. Jag tror det mesta jag hittar på i livet handlar om en rastlöshet och en vilja att utforska och en konstant längtan efter nya sätt att uttrycka sig på. 

Hur skulle du själv beskriva ditt sound? 

- När jag började skriva på skivan hade jag en bild av att soundet skulle vara väldigt sorgset indie/emo-stuk inspirerat från musiker från 90-tal / tidigt 00-tal. Jag skrev allt på gitarr utan tankar på hur låtarna skulle produceras sen i studio. Jag hade inte ens en tanke på att det faktiskt skulle spelas in senare. Jag vill ändå säga att soundet är avskalat, lite lofi-producerat och fyllt med känslor och lite skimrande glitter. Det kanske är lite gladare än vad jag hade tänkt mig från början, men med en grundmelankoli som skiner igenom då och då. Vi har spelat in mycket i mitt vardagsrum samt i Linus sommarstuga längs norrlandskusten för att få till den rätta känslan under inspelningsprocessen. 

Berätta om singeln The Gutter Of Our Ecstasy. Vad är det för en slags låt? 

- Singeln är ju egentligen alldeles för lång för att fungera som debutsingel. Men jag tycker väldigt mycket om den och spelade in musikvideon redan förra våren, så det kändes naturligt att släppa den först. Den är baserad på fingerplock på nylonsträngad gitarr, men sedan har vi lekt mycket i produktionen och skapat ett långt mellanspel samt outro med de svävande fylliga ljudlandskapen från Sigur Rós som huvudinspiration. Min pappa la ett magisk flöjtsolo i outrot som har bakats ihop med trumpeter, orgel, elgitarrer och reverb-körer. Låten är en kärlekslåt och hyllning till några veckor jag spenderade med en go kille vid namn Herman i Paris. Vi hade 3 magiska veckor i februari med galet 20-gradigt väder, vin och efterfester med franska skådisar och VOI-resor genom tomma paris-gator klockan 4 på morgonen. Efter vår tid började vi skriva långa kärleksbrev på Facebook Messenger på en gammal och komplicerad svenska som vi kunde bemästra. Utifrån breven och våra veckor skrev jag låten. 

Musikvideon är väldigt fin. Berätta mer om hur tankarna gick kring den! 

- När jag och Linus hade spelat in studioversionen förra påsken så skickade jag låten till Herman, och sa att jag ville komma tillbaka till Paris och spela in en musikvideo där vi återskapade våra veckor tillsammans. Jag fick låna samma lägenhet som jag hade bott i sist av min vän och så filmade vi i två veckor, åkte på cykelsemester i Normandie och hade det allmänt magiskt. Så videon och låten är som en bögig semesterfilm om en romans i sjuttiotalsstuk, nostalgin som tillkommer med super8-formatet. 

Du reste sex månader genom Sydamerika. Hur kommer det sig?  

- Jag åker på inspirationsresor nästan varje vinter, det kan vara några veckor eller några månader. Den resan där albumet startade var min sex månaders långa resa ensam genom Colombia ner till Bolivia, via Ecuador och Peru. Det handlar mycket om att bara ta tid till att leka runt med min kreativitet och få inspiration från nya platser, sammanhang och människor. Just den långa resan blev som en brytpunkt för mig där jag började skriva musik och gick helt över till att plåta alla mina bilder analogt. Det var två mål med resan, att utforska musiken och det analoga fotograferandet djupare. Det tredje målet var att lära mig spanska ordentligt, vilket jag ändå skulle säga att jag lyckades med. 

Vad minns du bäst från den resan?

- Det jag minns bäst var den otroliga euforin jag kände varje morgon inför att vakna vid soluppgången och sätta mig på en strand, en bergstopp eller andra otroliga miljöer och leka runt med gitarren, texter och melodier. Det var första gången i mitt liv där jag på riktigt gav mig tid till att fokusera och skapa musik, det var så otroligt givande. 

Du har varit i många olika länder, vill du berätta om den finaste resan du gjort? 

- En av de finaste resor jag gjort var till Island med tre vänner för några år sedan. Min kompis föräldrar är från Island, så vi fick låna en stuga i västfjordarna och spenderade varje dag med att hitta nya varma källor att näcka i och vandra genom de otroliga landskapen. Det var i slutet av september, ljuset var helt otroligt magiskt och vi hade förvånansvärt varma dagar för att vara Island. Dynamiken i gänget var också supergöttig och jag kom hem med några av de finaste bilder jag någonsin tagit. 

Om du skulle beskriva det kommande albumet som en fysisk plats, vad är det för en slags plats och hur mår människorna där? 

- Spännande fråga! Jag skulle säga att landskapet skulle vara i norra hemisfären, kanske Nordnorge eller just Island. En enslig plats, men otroligt vacker. En plats för meditation och reflektion. Norrsken skulle lysa upp nätterna och solen skulle stå lågt och kasta flammande oranget ljus alla soltimmar. Höga berg och djupa dalar. Människorna mår nog bra där nu, men det har tagit år av att komma till den platsen inombords. 

Du kommer även släppa en fotobok som kommer förmedla samma känsla som albumet. Hur tänker du kring det, att växla uttryckssätt och att sprida ”konceptet” på olika plattformar? 

- Jag tänker att detta är det absolut roligaste med hela mitt musikprojekt. Jag strävar inte efter att identifiera mig yrkesmässigt som musiker, utan snarare som allkonstnär där jag får sammanväva alla olika tekniker som jag hunnit utforska hittills - lyrik, melodi, komponering, video, fotografi etc. Jag känner att det är viktigt att få hålla i något fysiskt också, jag ser framför mig en vinylutgåva som är sammankopplad till fotoboken, 

Finns det fler uttryckssätt du vill utforska? 

- Jag har börjat leka med måleri senaste åren, dels att bara måla abstrakt, men även att måla på utskrifter av mina egna bilder. Detta är jag taggad på att fortsätta utforska. Annars vill jag mest bara fortsätta att utvecklas inom allt det jag redan börjat leka runt med. 

Coronapandemin har ju ändrat förutsättningarna för mycket i samhället. Är det någon speciell förändring du skulle vilja se när det kommer till livescener eller annan slags kultur när allt börjar öppna igen? 

- Jag hoppas att samhället kan se hur viktigt livescen och kultur är överlag i samhället och att man börjar prioritera att ge kulturbudgeten större spelrum i statsbudgeten. 

Du har ett nära samarbete med Linus Hasselberg. På vilka sätt kompletterar ni varandra i arbetet? 

- 2017 filmade jag en super8-video till Linus första singel på hans egna projekt. Vi spenderade 3 veckor och körde ner från Paris till Andalusien i Spanien och filmade och hängde, då blev vi nära vänner. Jag beundrar honom väldigt mycket i hans driv och ambitioner när det kommer till skapande, de tre veckor jag spenderade med honom i Spanien där jag fick insyn i hur han la upp sitt skrivande och skapande inspirerade mig mycket inför min egna utforskande resa i Sydamerika. Sedan är han en otroligt talangfull musiker och skivan skulle inte varit någonting utan hans känsla för arrangemang när vi spelat in låtarna i studio. Jag är väldigt tacksam som har fått jobba med honom som producent för min skiva, nästan vilket instrument man än vill lägga på låtarna så drar han fram det och kan spela det obehindrat. Det har varit magiskt! 

Det känns som att du jobbar mycket med känslor i alla dina projekt, att förmedla olika känslor, inspireras av olika känslor, stämmer det? 

- Det stämmer absolut, jag jobbar bäst i känslorus och går väldigt mycket upp i det när jag skapar, jag glömmer hungerkänslor och känner inte av utmattning när jag är uppe i skapandet, för det ger mig så mycket energi tillbaka. Jag älskar stora känslor och skrev i min dagbok när jag blev kär i min första kille när jag var tjugo "jag kan inte se ett slut på oss men det är så läskigt för allt tar ju slut någon gång. men det är så värt det. kom ihåg det, det är så jävla värt det". 

- Även när jag är i ett negativt sinnestillstånd så kan jag njuta av det, för det är så mycket bättre än att känna likgiltighet eller apati gentemot livet och ens omvärld. 

Jag tycker det kan vara svårt att fånga en känsla samtidigt som man är mitt uppe i den, har du några tips? 

- Jag vet inte om jag har några tips, för mig har det alltid varit en naturlig del av mig att vilja teckna ner eller uttrycka känslorna i ett skapande flöde och ganska livsviktigt för att kunna fungera. Om jag inte får ge utlopp för känslorna i skapandet så känns det som att jag ska explodera. Men främst kanske att alltid hänge sig till fullo åt sina känsloflöden, inte trycka undan jobbiga känslor utan att leva ut allting till max. 

Jag antar att det dröjer ett tag till en riktig spelning, men hur vill du att det ska vara att gå på en av dina konserter? 

- Jag gjorde ganska många uppträdanden runt om i Centralamerika i vintras när jag gjorde min senaste inspirationsresa. Det var skönt att få leka med det i ett sammanhang där jag inte kände någon eller behövde vara rädd för att bli dömd. Då var det bara sång med en billig gitarr som jag köpte när jag kom fram till Mexiko. Om jag skulle göra en ordentlig spelning skulle jag vilja leka mycket med det visuella också. Jag har tidigare gjort visuella shower med projektioner för Linus Hasselbergs konserter, och det skulle vara superkul att leka med den sidan till mina egna live-framträdanden också. Jag kommer få jobba lite mer på att spela inför folk som känner mig väl, det tycker jag är det mest sårbara och svåra jag kan göra. 

Vad i livet får du motivation ifrån? 

- Motivationen och drivet har alltid funnits naturligt hos mig, men ibland sinar den såklart och jag har perioder där jag bara vill sova för all framtid. Men då fokuserar jag alltid på alla vackra relationer och vänner som finns runt mig och försöker hitta energi hos dem. Men att få skapa något skört och vackert är den ultimata tillfredsställelsen för mig, sedan att dela med sig av det till omvärlden är inte riktigt lika viktigt. 

Du är en hyllad fotograf och började intressera dig för att fotografera redan som 13-åring, minns du vad det var som fångade intresset hos dig? 

- Som tidig tonåring var jag väldigt ensam och hade inte så mycket vänner. Fotograferandet blev som en egen vän jag kunde vända mig till när livet kändes mörkt. Jag växte upp vid en sjö i dalarna och sprang omkring väldigt mycket själv i skogarna och utforskade ödehus och naturen, det blev som ett sätt att uttrycka sig på som jag inte hade haft tillgång till tidigare. 

Har du något speciellt drömfotojobb? 

- Drömmen skulle vara att få jobba på helt egna projekt resten av livet och få samarbeta fritt med folk utan att behöva tänka på intäkter och utgifter. Men uppdragsmässigt känner jag att jag får göra så otroligt mycket roliga saker hela tiden, så just nu känns det som att jag lever lite i den dröm jag kunde skönja långt långt borta framför mig som tonåring. 

Om du var en karaktär i en valfri film, vem hade du varit då och varför? 

- Jag har genom uppväxten känt mig lite som Ash i Fantastic Mr. Fox, svårt att passa in trots att man hela tiden försöker. I slutändan har jag precis som han insett att det bästa är att bara leva som sig själv till fullo. 

I vilka miljöer trivs du bäst? 

- Jag trivs bäst på ensliga berg och med slående vyer framför mig. Jag kan sitta i timmar och stirra ut mot naturen utan att känna mig distraherad om de rätta förutsättningarna finns. För två år sedan åkte jag med min konstnärsvän upp till Nordnorge och isolerade oss i en stuga med havet framför oss. Vi lämnade mobilerna i Stockholm och var helt frånkopplade den digitala världen i tre veckor. Det var polarnatt så solen steg aldrig ovanför horisonten, men det var ändå ca. 4 timmar av gyllene ljus varje dag och sprakande norrsken nästan varje natt. En dag satte vi oss inlindade i täcken på terassen med havet framför precis när det började bli lite ljust och satt och stirrade och snackade tills det hade blivit mörkt igen. Dessa veckor var helt otroliga och fantastiskt givande. 

Till sist, vad stör du dig mest på i flödet på sociala medier och vad vill du fylla flödet med istället? 

- Jag stör mig på att flödet finns överhuvudtaget. Jag har tagit bort mina flöden i sociala medier och använder det mer som en kommunikationsplattform där jag kan kommunicera med mina vänner och följare utan att behöva bli konstant matat med information. Det är för överväldigande och tar för mycket plats i mitt huvud för att jag ska orka ha ett flöde. Istället går jag in på mina nära vänners profiler då och då och uppdaterar mig på läget, men då är det ett aktivt val istället för att bli påtvingad det hela. Det har revolutionerat min vardag att inte längre ha ett flöde.

Lyssna på The Gutter Of Our Ecstasy här nedan och kolla in den fina videon. 

 

Gustafs Dagar - Vaggvisa

Stockholmsbandet Gustafs Dagar har idag släppt singeln Vaggvisa. Bandet, som består av hela 9 personer, bjuder denna gång på en duett mellan Gustaf Anderson och Johanna Lindqvist. Det är en låt som både känns vemodig och trygg, med ett vackert, romantiskt blås genom låten. Blåset tillför en extra dimension. 

Texten utstrålar osäkerhet kring känslor, samtidigt som den visar en vilja att finnas där och hålla om. Vagga någon till sömns. Jag påminns om när jag som barn skulle gå på sommarlov. De sista dagarna i skolan. När sommaren står vid dörren och tar en allt större tugga av dagarna, vad ska hända med oss? Finns vi eller gör vi inte det? 

De båda sångarnas röster passar så bra ihop och de möts verkligen. Det är en vacker låt som kommer klä upp kommande sommarkvällar. Gustafs Dagar får mig att påminnas om när jag upptäckte fina Göteborgsbandet Hagaliden och det är verkligen en komplimang. 

Lyssna på Vaggvisa här nedan! 

"Min mormor sa att hon ångrade att hon hade oroat sig så mycket i livet. Så jag försöker att inte göra det"

Det kommer så mycket bra musik ur indiebandet South Ambulance. Först ut var Daniel Filipssons Ljus. Och snart släpper Gamba debutsingeln Aseabarn - en låt som verkligen låter helt fantastiskt. Här nedan berättar Gamba om uppväxten i Västerås, om varför det dröjde med solodebuten och om hur vi ska få de mindre scenerna att finnas kvar. 

Hur skulle du beskriva dig själv och hur reflekteras det i din musik? 

- Jag är rätt långsam, vilket ofta blir ett handikapp, jag lagrar energi, som en hamster som sparar maten i kinderna för att äta vid ett senare tillfälle. Mitt tillfälle är väl när jag spelar. Åtminstone känns det så.

Berätta om låten Aseabarn och texten till den! 

- Jag växte upp i ett område som heter Råby. För ett antal år sen så ändrades gatunamnet från Råbykorset till Kungsfågelgatan. Det gamla namnet klingade tydligen inte längre så bra i folks öron pga. diverse oroligheter. Tanken var att det skulle locka fler människor att flytta dit, vad jag har fått höra. När jag växte upp på Råby på 80-talet så var det aldrig någon som låste ytterdörren. Alla familjer kämpade verkligen för att få ihop det och det fanns en hel del trasiga familjer men det var alltid fullt med barn på gatorna med sol i ögonen oavsett familjeförhållanden. Vi dansade break dance, åkte skateboard, målade graffiti, hade stora plastguldkedjor runt halsen, lazers (tjocka neonfärgade skosnören) och egensydda kepsar. 

- Jag fick en dag en gitarr som en alkis gav mig (han sa att han hade vunnit den på Gröna Lund), den hade bara två strängar. Jag var 10 år och visste inte hur man skulle göra men jag gjorde en liten bit av en låt. Det tillfället, att jag fick den där gitarren och kom på att jag gillade att hitta på låtar, är på nåt sätt vad som sen blev den här låten. Som en present till den stunden, till området, till en bortglömd tid. 

Du växte upp i Västerås, vilket är ditt finaste barndomsminne därifrån? 

- Kanske att ligga på en filt utanför balkongen och käka Mariekex. Eller att följa med farfar till Italienska klubben och titta på gubbarna som satt och rökte och spelade kort. Eller när mamma gav mig en påse torkade äppelskivor att ta med till skolan. Eller när jag låg i sängen och lyssnade på Mats Nileskärs (P3 Soul) väsande röst som berättade om hip-hopen och att jag dagen efter i skolan kände att det fanns en värld som bara jag kände till. Eller när vi repade med band på fritidsgården en hel sommar med fönstren öppna och kände oss stora för att det hängde fullt av upptryckt lössnus i taket, som de äldre banden hade satt dit. De som sa att de hade fått en spelning som förband till Alice Cooper fast de knappt kunde spela. Eller när pappa skjutsade mig på pakethållare till andra sidan stan varje fredag, för att jag skulle få spela trummor i 10 minuter. 

Du har spelat med många artister genom åren, men aldrig släppt din egen musik officiellt förrän nu. Finns det någon specifik anledning till att det har dröjt? 

- Mest är det nog för att jag alltid spelat trummor och är van vid att sitta längst bak. Sen har jag också blivit självkritisk med åren, någonting jag inte riktigt var när jag var yngre, när världen var mindre. Men så är det väl. Ju mindre man vet. 

Har det varit på gång innan? 

- Jag har gjort låtar på engelska för många år sen men tröttnat fort och raderat saker som legat på nätet. Har aldrig gjort nåt på svenska sen jag var 13 år och gjorde en låt om min mammas matta och att den som rör den ska få AIDS. 

Är fler låtar på gång? 

- Ja, jag släpper en i taget men tanken är att det tillslut blir ett album. 

Har du någon speciell metod när du skriver texter? 

- Allt är ju liksom redan sagt, så jag försöker hitta kryphål. Sen föreställer jag mig att jag är lyssnaren. När lyssnaren inte längre kritiserar innehållet så går jag vidare. Säkert ett vanligt tillvägagångssätt. 

Vad minns du bäst från tiden med South Ambulance? Jag anser fortfarande att Die 5times times5 är en av de bästa poplåtarna på hela 2000-talet… 

- Vi pendlade från Stockholm till Nynäshamn för att spela in så ofta vi kunde, vilket kanske låter omständigt, men vi gillade det. Vi kunde ibland åka dit på kvällen och spela in hela natten. Vi sov ofta över hos Robins (ena sångaren) föräldrar som är väldigt fina och roliga. De bjöd på ost och vin mitt i natten. 

- Vår första spelning var på Läckerbiten i Skanstull. Det var klubben Osaka vs Tokyo som höll till där i källaren. Vi hade bara 4 låtar. Den kvällen råkade hon som spelade skivor vara en som vickade som programledare i P3 pop. Hon frågade om vi ville vara med i programmet. Hon spelade de 4 låtarna vi hade, varvat med intervjuer med oss, så det var ju stort såklart. Efter det så fortsatte de att spela våra låtar ibland. Vi hade inget skivkontrakt, så vi var glada över att bli spelade. Hultsfredsfestivalen ringde upp oss också efter det och ville att vi skulle spela men då var vi tvungna att tacka nej för vår andra sångare Daniel hade köpt en minibuss, som han hade pimpat som en liten stuga och skulle bila genom Europa med sin tjej den sommaren. 

- När vi nåt år efter skulle spela på Emmabodafestivalen så ösregnade det precis innan vi skulle spela. Alla besökare satt i sina tält, så det var helt tomt framför vår scen. Då kom vår basist på att vi kunde försöka tänka bort regnet, han var intresserad av telepati och sånt. Vi andra tyckte det kändes konstigt men gjorde som han sa, så vi klev in i vår buss, satt i ring, tog varandras händer, blundade och försökte tänka bort regnet. Efter typ 5 min så slutade det att regna och då var det precis dags att gå upp på scen. Publiken kom ut ur sina tält och det blev en magisk kväll. Året efter det så åkte vi till Tyskland där det var panikångestattacker, delirium och utlovade gager som inte fanns. 

Redan innan allt med Corona drog igång var det många livescener som försvann och många konserter bokades till exempelvis Gröna Lund och Liseberg istället. Har du några tankar om det och hur de mindre klubbarna ska finnas kvar?

- Jag hoppas att detta tillslut kommer att resultera i att det ploppar upp fler mindre spelställen, som en motreaktion. Det kan lätt bli så att det tillslut bara finns arenor och stora spelställen kvar i ett land som Sverige i och med att vi blir mer och mer bekväma med att matas med senaste nytt. Om vi plötsligt fick fler alternativa radiokanaler och tidningar så kanske det skulle föda fler eldsjälar inom klubblivet och fler band som var mindre strömlinjeformade. Jag hörde när jag var i Köpenhamn, att en av anledningarna till att det är livemusik på var och varannan krog, är att krögarna får inköp av ljudanläggning subventionerat av staten, för att hålla kulturlivet levande. Det kanske vore nåt. 

Vi vet ju inte riktigt hur det blir med ”riktiga” live-spelningar i år. Men hade du kunnat tänka dig att live-streama en spelning via sociala medier? 

- Kanske, jag vet inte. Jag tycker det känns helt platt bara, även om det inte finns mycket vi kan göra åt saken för tillfället. Om jag visste att folk åtminstone satt och såg det på en större skärm än mobilen så skulle det iallafall kännas bättre om jag gjorde det. Lite som att se en vanlig livekonsert på TV, men som det är nu så kan ju liksom mobilen ligga på diskbänken medan man hackar lök och står och funderar på om det ska vara vitpeppar eller svartpeppar i soppan. 

Om du skulle lista 5 låtar alla borde ha på sina spellistor i höst, vilka skulle det bli då? 

- Dream Machines - Big Deal 

Lost It To Trying - Son Lux 

Do You Really Wanna Know - Papercuts 

Golden Days - Whitney 

Fireflies Made Out Of Dust - Happy Jawbone Family Band 

Vilket är det bästa rådet du har fått i ditt liv? 

- Min mormor sa att hon ångrade att hon hade oroat sig så mycket i livet. Så jag försöker att inte göra det. 

Om du var en karaktär i en valfri film, vem hade du varit då och varför? 

- Jag skulle väl då kanske vara Allan Edwall i Rasmus på luffen. Gillar att bara luffa omkring men att i slutändan ändå ha ett hem att gå till. Jag har dragit runt på en väska och bott hos olika kompisar vid några tillfällen i livet. Jag gillade det, att gå ut på morgonen med väskan, köpa knäckebröd och mjukost, sätta mig i en park och fundera på vem jag kunde sova hos nästa natt. Jag har turen att ha många generösa kompisar omkring mig, så jag kände mig bara fri. Nåt nytt varje dag. Det är ju såklart nåt helt annat för den som inte har ett starkt skyddande nätverk omkring sig. 

Till sist, vad ger dig den största musikaliska kicken? 

- När en låt plötsligt dyker upp från ingenstans och mer eller mindre är klar, eller att komma på sig själv på scenen med att ha slutat tänka, att bara åka med, att energin mellan människorna, på och utanför scenen, styr över medvetandet.

Aseabarn släpps den 12/6 på Human & Machine. 

"Jag drack en öl igår som smakade Loka. Inget smakar nåt och jag har inte känt doften av sommar än."

Idag släpper Linus Hasselberg nya singeln Jag trodde jag sov. Debutskivan Granada, Granada släpptes 2018, tillsammans med en fotobok gjord av Olof Grind. I höst släpper han sitt andra album. Här berättar han om sina öppna texter, om sin barndom, om kommande albumet och om corona.

  

Linus, vilken textrad beskriver ditt liv bäst just nu? 

- Jag läser en bok av Nina Bouraoui just nu, typ varenda textrad i den. 

Dina texter känns väldigt självutlämnande. Finns det något du känner att du inte skulle kunna skriva om? 

- Innan förra skivan tänkte jag nog att jag kunde skriva om precis vad som helst, nu är jag inte lika sugen längre. Jag kan förmodligen gå väldigt långt när jag skriver om mig själv men när det blir andra personer inblandade är jag mer försiktig. 

Du har beskrivit Jag trodde jag sov som en hyllning till barndomen, vad är ditt finaste barndomsminne? 

- Alla timmar jag låg på stranden i Sörfjärden och tänkte. Jag hade plats för så många världar och kunde låta hela dagar gå med att bara ligga där. Kanske spela fotboll och bada lite emellanåt. 

På singeln gästas du av Cornelia Jakobs, hur lärde ni känna varandra? 

- Vi har haft koll på varandra flera år och när vi stött på varandra i musikersammanhang har vi alltid sagt att vi ska göra nåt ihop. Tillslut lyckades vi ta tiden och ses i min studio. 

Första albumet kom för två år sedan, hur ser du på det idag? 

- Jag är stolt över det, men har nog del skam kopplat till det också. Man ska inte vara helt transparent hela tiden, det blir kaos då. Jag tror eventuellt att jag hade kunnat göra vissa saker mer smakfulla genom att linda in dem i några lager till. Det blev väldigt mycket jag, jag, jag och alla känslor som rymdes i det jaget liksom böljade upp och skulle få ta plats i låttexterna. Det blev fullständigt ocensurerat. 

Hur ser du överlag på albumformatet idag, på omslag? Spelar det lika stor roll nu när så mycket bara släpps digitalt? 

- Snackar man streams så är ju albumet dött. Men många som streamar miljoner har 5 pers i publiken när de gör spelningar. Jag tror albumformatet möjliggör att berätta en historia som är djupare och mer stilbildande än vad som får plats på en singel eller EP, och därför kan knyta en publik närmre till artisten. För mig har albumformatet gjort mycket. Det är ju lite som att släppa en bok, man får tid på sig att berätta och bygga upp en tydlig värld. 

När du spelade in debuten bodde du i Granada, vad minns du bäst från tiden där? 

- Carmen. Som jag träffade min andra vecka i Granada och sen bodde med tills jag flyttade därifrån. Minns våra långa samtal. Och bråk. 

Om du jämför det kommande albumet med debuten, vad är den största skillnaden? 

- Jag är nog mer optimistisk på detta album. Mindre gnällig kanske. Granada, Granada skapades i ett kaos, jag var ute varje kväll, det var en ny plats, nya människor och en väldigt omvälvande period i mitt liv. Detta album har jag gjort helt ensam i sommarstugan. 

Du har samarbetat mycket med fotografen Olof Grind, hur kom det sig att ni började samarbeta? 

- Vi är väldigt lika. Båda frilansar och kan ringa varandra en tisdagseftermiddag och inte ha något för oss. Vi älskar båda att resa. Jag gillar hans foton och bjöd ner honom till Spanien en helg för att plåta lite. Han stannade tre veckor och vi blev jättenära vänner. 

Hur viktigt är det visuella för dig i ditt skapande? 

- Det behöver inte vara viktigt, men rätt bild kan ju göra otroligt mycket för en låt. Olofs bildspråk var såklart en jättestor del av mitt första album. Jag fick till och med en recension där recensenten spekulerade om detta var ett fotoprojekt med en utnyttjad låtskrivare som föremål för fotona. 

Coronapandemin påverkar ju alla människor i olika grad, hur har den påverkat dig? 

- Jag drack en öl igår som smakade Loka. Inget smakar nåt och jag har inte känt doften av sommar än. Annars det vanliga, att man inte träffar sina mor/farföräldrar och fått massa turnéer inställda. 

När du skapar musik, brukar du följa din ursprungliga idé genom hela skrivprocessen? 

- Det är nog sällan det hänt. Jag har ofta en idé, men det är som om något högre väsen ofta tar över och vet vad jag egentligen känner för att skriva om. Det hade ju varit skönt att kunna vara konsekvent någon gång, men fan vad svårt det är. 

Vilka skivor låg du och lyssnade på hemma under skolåren? 

- Petter, Ayo, Feven, Linkin Park. Typ sånt. Sen när jag började spela gitarr blev det Iron Maiden. Och Metallica. 

Finns det någon speciell person som har betytt extra mycket för dig som artist? 

- Mitt ex. Hon fick mig att tro på att jag kunde göra det. 

Finns det något drömprojekt du verkligen skulle vilja förverkliga? 

- Jag har ett alterego som heter Stuzzicadenti och ska snart släppa massa musik. Jag tänker på honom varje dag. Stuzzicadenti. Har säkert 40 låtar på min dator. Sen har jag inte kunnat släppa tanken på att åka till Kuba. Jag lyssnar i princip endast på kubansk musik just nu. Så när man kan börja resa igen åker jag dit. 

Vad tycker du om att göra utöver musiken? 

- Läsa böcker och laga mat. Och spela tennis. Och lägga pussel. 

Minns du din första spelning och hur det var? 

- Jag spelade och sjöng Zombie med The Cranberries för hela skolan i 6:an. Det lät nog hemskt men det var ju inget man tänkte på då. 

Vilken av alla spelningar har stått ut mest? 

- Att få göra hela Granada, Granada på Stora Scen på Södra Teatern var mäktigt. Det var fullsatt och jag har nog aldrig mått så dåligt innan en spelning i mitt liv. Jag var nog nervös i en månad innan. 

Vilket är det bästa rådet du fått i ditt liv? 

- Att tänka mindre på jobb och prestation och istället spendera så mycket tid som möjligt på relationer. 

Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre?  

- Att ingen riktigt bryr sig om vad du gör förutom du själv.  

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle du vilja besöka? 

- New York eller Miami på 40/50/60-talet. När salsan växte fram. Eller Kuba under samma period. 

Har du något favoritklipp på Youtube som du återkommer till gång på gång? 

- När Tom Jobim och Elis Regina sjunger Aguas de Marco. Det är Youtubes absolut bästa klipp! 

Till sist, säg att du skulle få anordna en egen festival, vad skulle känneteckna just den festivalen och vilka skulle headlinea? 

- Alfredo Rodriguez skulle headlinea! Och Action Bronson, Natalie Lafourcade och Khruangbin. Och Håkan och Moonica Mac! Det skulle vara på nåt fint fält, nära havet och med 1000 pers i publiken.

Lyssna på Jag trodde jag sov här nedan! 

Musikminne från 500 mil

500 mil gör fina poplåtar med vardagsnära texter som fångar mig totalt. Duon som består av Christel Valsinger och Anna Charlotta Gunnarsson släppte nyligen en cover på Hansson de Wolfe Uniteds låt Var kommer barnen in. Idag gästar de bloggen och berättar om ett musikminne! 

Första gången vi två möts är en sen natt på Way Out West. Eftersom flera kompisar har sagt att vi skulle passa ihop har vi följt varandra på Twitter ett tag. Där har vi bland annat haft en lång tråd om hur det skulle låta om vi hade ett band ihop. Vi bor i olika städer och har aldrig haft möjlighet att sammanstråla på riktigt, men nu när vi sitter där i Slottsskogsmörkret märker vi att våra vänner haft rätt. Vi gillar varandra med en gång. Och över en öl frågar Christel: ”Okej, ska vi ha ett band ihop då?” Anna Charlotta ler förvånat, tvekar och säger sedan glatt ”Eh, javisst!” Hon har då inte en aning om att Christel tidigare var gitarrist och låtmakare i indielegenderna The Pusjkins, men det känns med en gång helt självklart att göra musik tillsammans. 

Dagen därpå är Anna Charlotta på Frida Hyvönens konsert. Hon älskar de socialrealistiska skildringarna men får samtidigt en insikt: ”Jag kommer aldrig kunna skriva så där bra texter på engelska. Om jag ska kunna berätta något på djupet måste jag skriva på svenska.” Christel skickar den första melodin via röstmemo redan några dagar senare. Hon har aldrig haft det svenska språket i åtanke och trallar lite löst i refrängen ”How was I to know, La la la la la, How was I to know?” Anna Charlotta tycker det låter fantastiskt bra, men omformar det hela till svensk diskbänksrealism, om en gammal släkting som aldrig vågade (eller kunde) komma ut och om omgivningens blundande förhållningssätt till hennes privatliv. 

När Christel får texten insjungen med vändande röstmemo är det hennes tur att bli överraskad - engelskan är ju borta. Men allt faller liksom på plats där och då och sedan dess skriver vi musik mest hela tiden. ”Alla andra dar” är fortfarande vår mest spelade låt på Spotify. Himla fint - när det alltså också är den första vi skriver. På konserter står folk och grinar längst fram när vi kör den. 

/ 500 mil 

Lyssna på Var kommer barnen in här nedan!

Musikminne från Planet R

Fina Planet R består av Louise Marchione och Elin Zelda Andersson. Titeln på deras senaste singel, The Saddest Summer, känns passande just den här sommaren. Den är vemodig, men samtidigt drömsk och melodisk. Fin synthpop. Idag gästar dem serien Musikminne, genom Elin Zelda Andersson. 

Louise och jag har som en del redan vet känt varandra sedan vi var små barn och har många minnen tillsammans. Det vi vill dela med oss av utspelade sig 1998. Vi är ju som sagt uppvuxna tillsammans men då pluggade vi i olika städer och jag (Elin Zelda) hade åkt till Borås för att hälsa på Louise som huserade där. 

Scenario; Vi satt och åt långfrukost och pratade om sådant som i stort sett alla unga vuxna snackar om; livet och dess mening med allt vad det innebär. Här snackar vi inte om en fräsig brunch med pocherade ägg, kaffe latte och croissanter på ett hippt café, nej här satt vi på golvet i en, vad jag minns, liten mörk studentlägenhet och mumsade i oss en hel limpa med hushållsost och mer därtill (inte sämre på något sätt). 

Jag tror att både Louise och jag kände någon slags konfusion mitt i all personlig utveckling som sker när man är ung vuxen, har flyttat hemifrån, bor ifrån varandra och studerar. Nya utmaningar helt enkelt. Vi satt väl med våra spänningar och funderingar och kände oss... rätt frustrerade. Inte planlösa, men kanske lite vilse. Nå, vi satt och lyssnade på musik, säkert en blandkassett eller en bränd bland-cd som någon av oss petat ihop och Nitzer Ebb med låten ”Murderous” spelas och det var som om den träffade oss rakt i själen där och då! 

Vi skruvade upp volymen långt över sedligt och vi springer ut i det stora trapphus-komplexet och rusade upp och ner och fram och tillbaka med den höga musiken som fullkomligt dånade ur den lilla lyan! En sådan urladdning vi fick och det var precis vad vi behövde.

/ Elin Zelda Andersson, Planet R 

Lyssna på senaste singeln The Saddest Summer här nedan!