Första gången vi två möts är en sen natt på Way Out West. Eftersom flera kompisar har sagt att vi skulle passa ihop har vi följt varandra på Twitter ett tag. Där har vi bland annat haft en lång tråd om hur det skulle låta om vi hade ett band ihop. Vi bor i olika städer och har aldrig haft möjlighet att sammanstråla på riktigt, men nu när vi sitter där i Slottsskogsmörkret märker vi att våra vänner haft rätt. Vi gillar varandra med en gång. Och över en öl frågar Christel: ”Okej, ska vi ha ett band ihop då?” Anna Charlotta ler förvånat, tvekar och säger sedan glatt ”Eh, javisst!” Hon har då inte en aning om att Christel tidigare var gitarrist och låtmakare i indielegenderna The Pusjkins, men det känns med en gång helt självklart att göra musik tillsammans.
Dagen därpå är Anna Charlotta på Frida Hyvönens konsert. Hon älskar de socialrealistiska skildringarna men får samtidigt en insikt: ”Jag kommer aldrig kunna skriva så där bra texter på engelska. Om jag ska kunna berätta något på djupet måste jag skriva på svenska.” Christel skickar den första melodin via röstmemo redan några dagar senare. Hon har aldrig haft det svenska språket i åtanke och trallar lite löst i refrängen ”How was I to know, La la la la la, How was I to know?” Anna Charlotta tycker det låter fantastiskt bra, men omformar det hela till svensk diskbänksrealism, om en gammal släkting som aldrig vågade (eller kunde) komma ut och om omgivningens blundande förhållningssätt till hennes privatliv.
När Christel får texten insjungen med vändande röstmemo är det hennes tur att bli överraskad - engelskan är ju borta. Men allt faller liksom på plats där och då och sedan dess skriver vi musik mest hela tiden. ”Alla andra dar” är fortfarande vår mest spelade låt på Spotify. Himla fint - när det alltså också är den första vi skriver. På konserter står folk och grinar längst fram när vi kör den.
/ 500 mil
Lyssna på Var kommer barnen in här nedan!
