Olof Grind är mest känd för sina fantastiska fotografier. Olof utforskar känslor på ett både vackert och uttömmande sätt. Nu släpper han musik. Igår släppte han under namnet Luminous Kid singeln The Gutter Of Our Ecstasy. Här, i en längre intervju, berättar han om stora känslor, långa resor och om sitt fotograferande.
- Nyfiken och utforskande. Jag tror det mesta jag hittar på i livet handlar om en rastlöshet och en vilja att utforska och en konstant längtan efter nya sätt att uttrycka sig på.
Hur skulle du själv beskriva ditt sound?
- När jag började skriva på skivan hade jag en bild av att soundet skulle vara väldigt sorgset indie/emo-stuk inspirerat från musiker från 90-tal / tidigt 00-tal. Jag skrev allt på gitarr utan tankar på hur låtarna skulle produceras sen i studio. Jag hade inte ens en tanke på att det faktiskt skulle spelas in senare. Jag vill ändå säga att soundet är avskalat, lite lofi-producerat och fyllt med känslor och lite skimrande glitter. Det kanske är lite gladare än vad jag hade tänkt mig från början, men med en grundmelankoli som skiner igenom då och då. Vi har spelat in mycket i mitt vardagsrum samt i Linus sommarstuga längs norrlandskusten för att få till den rätta känslan under inspelningsprocessen.
Berätta om singeln The Gutter Of Our Ecstasy. Vad är det för en slags låt?
- Singeln är ju egentligen alldeles för lång för att fungera som debutsingel. Men jag tycker väldigt mycket om den och spelade in musikvideon redan förra våren, så det kändes naturligt att släppa den först. Den är baserad på fingerplock på nylonsträngad gitarr, men sedan har vi lekt mycket i produktionen och skapat ett långt mellanspel samt outro med de svävande fylliga ljudlandskapen från Sigur Rós som huvudinspiration. Min pappa la ett magisk flöjtsolo i outrot som har bakats ihop med trumpeter, orgel, elgitarrer och reverb-körer. Låten är en kärlekslåt och hyllning till några veckor jag spenderade med en go kille vid namn Herman i Paris. Vi hade 3 magiska veckor i februari med galet 20-gradigt väder, vin och efterfester med franska skådisar och VOI-resor genom tomma paris-gator klockan 4 på morgonen. Efter vår tid började vi skriva långa kärleksbrev på Facebook Messenger på en gammal och komplicerad svenska som vi kunde bemästra. Utifrån breven och våra veckor skrev jag låten.
Musikvideon är väldigt fin. Berätta mer om hur tankarna gick kring den!
- När jag och Linus hade spelat in studioversionen förra påsken så skickade jag låten till Herman, och sa att jag ville komma tillbaka till Paris och spela in en musikvideo där vi återskapade våra veckor tillsammans. Jag fick låna samma lägenhet som jag hade bott i sist av min vän och så filmade vi i två veckor, åkte på cykelsemester i Normandie och hade det allmänt magiskt. Så videon och låten är som en bögig semesterfilm om en romans i sjuttiotalsstuk, nostalgin som tillkommer med super8-formatet.
Du reste sex månader genom Sydamerika. Hur kommer det sig?
- Jag åker på inspirationsresor nästan varje vinter, det kan vara några veckor eller några månader. Den resan där albumet startade var min sex månaders långa resa ensam genom Colombia ner till Bolivia, via Ecuador och Peru. Det handlar mycket om att bara ta tid till att leka runt med min kreativitet och få inspiration från nya platser, sammanhang och människor. Just den långa resan blev som en brytpunkt för mig där jag började skriva musik och gick helt över till att plåta alla mina bilder analogt. Det var två mål med resan, att utforska musiken och det analoga fotograferandet djupare. Det tredje målet var att lära mig spanska ordentligt, vilket jag ändå skulle säga att jag lyckades med.
Vad minns du bäst från den resan?
- Det jag minns bäst var den otroliga euforin jag kände varje morgon inför att vakna vid soluppgången och sätta mig på en strand, en bergstopp eller andra otroliga miljöer och leka runt med gitarren, texter och melodier. Det var första gången i mitt liv där jag på riktigt gav mig tid till att fokusera och skapa musik, det var så otroligt givande.
Du har varit i många olika länder, vill du berätta om den finaste resan du gjort?
- En av de finaste resor jag gjort var till Island med tre vänner för några år sedan. Min kompis föräldrar är från Island, så vi fick låna en stuga i västfjordarna och spenderade varje dag med att hitta nya varma källor att näcka i och vandra genom de otroliga landskapen. Det var i slutet av september, ljuset var helt otroligt magiskt och vi hade förvånansvärt varma dagar för att vara Island. Dynamiken i gänget var också supergöttig och jag kom hem med några av de finaste bilder jag någonsin tagit.
Om du skulle beskriva det kommande albumet som en fysisk plats, vad är det för en slags plats och hur mår människorna där?
- Spännande fråga! Jag skulle säga att landskapet skulle vara i norra hemisfären, kanske Nordnorge eller just Island. En enslig plats, men otroligt vacker. En plats för meditation och reflektion. Norrsken skulle lysa upp nätterna och solen skulle stå lågt och kasta flammande oranget ljus alla soltimmar. Höga berg och djupa dalar. Människorna mår nog bra där nu, men det har tagit år av att komma till den platsen inombords.
Du kommer även släppa en fotobok som kommer förmedla samma känsla som albumet. Hur tänker du kring det, att växla uttryckssätt och att sprida ”konceptet” på olika plattformar?
- Jag tänker att detta är det absolut roligaste med hela mitt musikprojekt. Jag strävar inte efter att identifiera mig yrkesmässigt som musiker, utan snarare som allkonstnär där jag får sammanväva alla olika tekniker som jag hunnit utforska hittills - lyrik, melodi, komponering, video, fotografi etc. Jag känner att det är viktigt att få hålla i något fysiskt också, jag ser framför mig en vinylutgåva som är sammankopplad till fotoboken,
Finns det fler uttryckssätt du vill utforska?
- Jag har börjat leka med måleri senaste åren, dels att bara måla abstrakt, men även att måla på utskrifter av mina egna bilder. Detta är jag taggad på att fortsätta utforska. Annars vill jag mest bara fortsätta att utvecklas inom allt det jag redan börjat leka runt med.
Coronapandemin har ju ändrat förutsättningarna för mycket i samhället. Är det någon speciell förändring du skulle vilja se när det kommer till livescener eller annan slags kultur när allt börjar öppna igen?
- Jag hoppas att samhället kan se hur viktigt livescen och kultur är överlag i samhället och att man börjar prioritera att ge kulturbudgeten större spelrum i statsbudgeten.
Du har ett nära samarbete med Linus Hasselberg. På vilka sätt kompletterar ni varandra i arbetet?
- 2017 filmade jag en super8-video till Linus första singel på hans egna projekt. Vi spenderade 3 veckor och körde ner från Paris till Andalusien i Spanien och filmade och hängde, då blev vi nära vänner. Jag beundrar honom väldigt mycket i hans driv och ambitioner när det kommer till skapande, de tre veckor jag spenderade med honom i Spanien där jag fick insyn i hur han la upp sitt skrivande och skapande inspirerade mig mycket inför min egna utforskande resa i Sydamerika. Sedan är han en otroligt talangfull musiker och skivan skulle inte varit någonting utan hans känsla för arrangemang när vi spelat in låtarna i studio. Jag är väldigt tacksam som har fått jobba med honom som producent för min skiva, nästan vilket instrument man än vill lägga på låtarna så drar han fram det och kan spela det obehindrat. Det har varit magiskt!
Det känns som att du jobbar mycket med känslor i alla dina projekt, att förmedla olika känslor, inspireras av olika känslor, stämmer det?
- Det stämmer absolut, jag jobbar bäst i känslorus och går väldigt mycket upp i det när jag skapar, jag glömmer hungerkänslor och känner inte av utmattning när jag är uppe i skapandet, för det ger mig så mycket energi tillbaka. Jag älskar stora känslor och skrev i min dagbok när jag blev kär i min första kille när jag var tjugo "jag kan inte se ett slut på oss men det är så läskigt för allt tar ju slut någon gång. men det är så värt det. kom ihåg det, det är så jävla värt det".
- Även när jag är i ett negativt sinnestillstånd så kan jag njuta av det, för det är så mycket bättre än att känna likgiltighet eller apati gentemot livet och ens omvärld.
Jag tycker det kan vara svårt att fånga en känsla samtidigt som man är mitt uppe i den, har du några tips?
- Jag vet inte om jag har några tips, för mig har det alltid varit en naturlig del av mig att vilja teckna ner eller uttrycka känslorna i ett skapande flöde och ganska livsviktigt för att kunna fungera. Om jag inte får ge utlopp för känslorna i skapandet så känns det som att jag ska explodera. Men främst kanske att alltid hänge sig till fullo åt sina känsloflöden, inte trycka undan jobbiga känslor utan att leva ut allting till max.
Jag antar att det dröjer ett tag till en riktig spelning, men hur vill du att det ska vara att gå på en av dina konserter?
- Jag gjorde ganska många uppträdanden runt om i Centralamerika i vintras när jag gjorde min senaste inspirationsresa. Det var skönt att få leka med det i ett sammanhang där jag inte kände någon eller behövde vara rädd för att bli dömd. Då var det bara sång med en billig gitarr som jag köpte när jag kom fram till Mexiko. Om jag skulle göra en ordentlig spelning skulle jag vilja leka mycket med det visuella också. Jag har tidigare gjort visuella shower med projektioner för Linus Hasselbergs konserter, och det skulle vara superkul att leka med den sidan till mina egna live-framträdanden också. Jag kommer få jobba lite mer på att spela inför folk som känner mig väl, det tycker jag är det mest sårbara och svåra jag kan göra.
Vad i livet får du motivation ifrån?
- Motivationen och drivet har alltid funnits naturligt hos mig, men ibland sinar den såklart och jag har perioder där jag bara vill sova för all framtid. Men då fokuserar jag alltid på alla vackra relationer och vänner som finns runt mig och försöker hitta energi hos dem. Men att få skapa något skört och vackert är den ultimata tillfredsställelsen för mig, sedan att dela med sig av det till omvärlden är inte riktigt lika viktigt.
Du är en hyllad fotograf och började intressera dig för att fotografera redan som 13-åring, minns du vad det var som fångade intresset hos dig?
- Som tidig tonåring var jag väldigt ensam och hade inte så mycket vänner. Fotograferandet blev som en egen vän jag kunde vända mig till när livet kändes mörkt. Jag växte upp vid en sjö i dalarna och sprang omkring väldigt mycket själv i skogarna och utforskade ödehus och naturen, det blev som ett sätt att uttrycka sig på som jag inte hade haft tillgång till tidigare.
Har du något speciellt drömfotojobb?
- Drömmen skulle vara att få jobba på helt egna projekt resten av livet och få samarbeta fritt med folk utan att behöva tänka på intäkter och utgifter. Men uppdragsmässigt känner jag att jag får göra så otroligt mycket roliga saker hela tiden, så just nu känns det som att jag lever lite i den dröm jag kunde skönja långt långt borta framför mig som tonåring.
Om du var en karaktär i en valfri film, vem hade du varit då och varför?
- Jag har genom uppväxten känt mig lite som Ash i Fantastic Mr. Fox, svårt att passa in trots att man hela tiden försöker. I slutändan har jag precis som han insett att det bästa är att bara leva som sig själv till fullo.
I vilka miljöer trivs du bäst?
- Jag trivs bäst på ensliga berg och med slående vyer framför mig. Jag kan sitta i timmar och stirra ut mot naturen utan att känna mig distraherad om de rätta förutsättningarna finns. För två år sedan åkte jag med min konstnärsvän upp till Nordnorge och isolerade oss i en stuga med havet framför oss. Vi lämnade mobilerna i Stockholm och var helt frånkopplade den digitala världen i tre veckor. Det var polarnatt så solen steg aldrig ovanför horisonten, men det var ändå ca. 4 timmar av gyllene ljus varje dag och sprakande norrsken nästan varje natt. En dag satte vi oss inlindade i täcken på terassen med havet framför precis när det började bli lite ljust och satt och stirrade och snackade tills det hade blivit mörkt igen. Dessa veckor var helt otroliga och fantastiskt givande.
Till sist, vad stör du dig mest på i flödet på sociala medier och vad vill du fylla flödet med istället?
- Jag stör mig på att flödet finns överhuvudtaget. Jag har tagit bort mina flöden i sociala medier och använder det mer som en kommunikationsplattform där jag kan kommunicera med mina vänner och följare utan att behöva bli konstant matat med information. Det är för överväldigande och tar för mycket plats i mitt huvud för att jag ska orka ha ett flöde. Istället går jag in på mina nära vänners profiler då och då och uppdaterar mig på läget, men då är det ett aktivt val istället för att bli påtvingad det hela. Det har revolutionerat min vardag att inte längre ha ett flöde.
Lyssna på The Gutter Of Our Ecstasy här nedan och kolla in den fina videon.
