Göteborgarna i Lilla Bäcken har idag släppt den fina melodiska singeln Jag vill vara med dig och gästar dagen till ära för att berätta om ett musikminne!
“Var det när du hörde Svarta vatten på radio som du bestämde dig?”
“Nej. Har Svarta vatten spelats på radio?”
Vi satt på Elis Corner. Alla var där. Det var nån gång på våren för ett par år sedan - kanske i april för vädret var fortfarande så där ostyrigt som det kan vara då. Men det låg ändå en känsla av möjlighet och framtidstro i luften. Vi åt afterwork-buffé och smidde planer: Hur går vi vidare? Vad vill vi framåt? Såna samtal följer alltid ett visst mönster: Vi måste jobba på vår liveakt ... Ska vi hyra in nån som kan regissera oss ...? Mm, det vore bra, så det blir mer som en föreställning ... Vi måste få kontinuitet i vårt repande, annars är det som att vi börjar från noll jämt ... Jag tror verkligen på de nya låtarna. Vi måste få ut dem nu i vår ... och så vidare.
Vi tystnar. Dricker mer öl. Någon utifrån kommer förbi och sätter sig en stund. Vi pratar om annat. Jag faller i tankar.
Nej det var inte Svarta vatten som gjorde att jag kom tillbaka. Svårt att sätta fingret exakt på vad. Det är något svårfångat hypnotiserande med det här sällskapet, något som gör att jag måste vara med och veta hur det går. Kanske är det känslan av att precis vad som helst kan hända, precis när som helst, samtidigt som jag vet exakt vem som kommer att säga exakt vad, exakt när. Kanske är det just det. Den skärningspunkten.
Det är förstås musiken också. Den vedertaget vingliga, den brustet vackra, hudnära musiken som - säga vad man vill - i alla fall inte ängslas. Den går dit den vill och vi följer med. Där kanske vi har det: Vi - en samling ängsliga existenser som med tvekan i stegen och nedslagen blick försöker få vår tillvaro att gå ihop - får då och då, i sällskap av varandra, slippa ängslas och bara följa med. Så kan det bli, så kan det gå, ibland blir det si ibland blir det så. Så enkelt.
Vi bryter upp och går hem. Alla utom Mats som tydligen fortsatte kvällen och slutligen somnade i nån bil ute på Saltholmen. Men det är en annan historia.
/ Frans Jesper, Lilla Bäcken
Lyssna på Jag vill vara med dig här nedan!
