Fem album: New Silver Girl

Foto: Paula Suhonen

Både visuellt och musikaliskt så tar Olli Happonen och hans New Silver Girl med mig till en tid där allt var mer levande. Istället för att se till det som får människor att brinna nuförtiden så bygger vi istället bara på världen som om den vore ett stort varumärke och allt ska bara bli större, snabbare och mer likformat. New Silver Girls album Wild Carnation, som släpps idag, låter som ett svar på det där. Detta är modern retro i sin finaste form. Varje ton och rad känns mänsklig och långt bort från vad vi ofta bjuds på idag. Det här är musik jag gärna reser till i sommar och jag lovar att jag kommer njuta av varje sekund. Storfavoriten Heaven lies beneath her feet kommer golva mig många gånger framöver. Idag, dagen till ära, gästar Olli serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Lou Reed - Berlin (1973)

The lyrics and the music of this rock and roll poet are always universal - it spoke to me, even if I did not understand all of its lyrical beauty when I grew up in a small town of Rauma in Finland. Berlin is the album that combines Reed’s fine poetry and storytelling to amazing session band and of course Bob Ezrins fantastic production - for the Finnish rock history Ezrin is also important for producing another classic Two Steps for the Move by Hanoi Rocks. Is this even better than Transformer or Velvet Underground milestones: only Lewis Allan Reed knows the answer. 

MC5 - High Time (1971)

Talking about the revolution during the days of absurd US war in Vietnam is it’s own history and all the cultural aspects with it would need a book of some hundred pages at least. Musically (and sonically!) speaking this album is worth of pure gold too. Probably the best guitar duo of its time Kramer/Smith perform magic tricks with their instruments but still believe in good songs too (the aspect that lack with so many good sounding rock groups). Give a chance to masterpieces like Over and Over or Sister Anne and you won’t be let down. In the heart of this rock and roll temple preaches the wild but yet sweet and tender voice of Rob Tyner with an attitude that uplifts your soul to seven days weekend mood every time you hear it. 

Patti Smith - Horses (1975)

Patti Smith is in my opinion Luis Buñuel of music. Dream scenes contrasts with the hard realistic picture and on the other hand the beauty of life and joy within it. The stream of consciousness work free but still in complete control in auteurs mind and with her inner aesthetics. And it still rocks and rolls your Saturday night too with so good taste - the band behind him delivers masterful garage rocking background for Patti. Horses is probably the best justification for rock and roll to be something more than just dance music or entertainment. 

Miles Davis - A Tribute to Jack Johnson (1971)

I could have chosen any of the seminal three jazz fusion pioneer works (other two are In a Silent Way and Bitches Brew) by Miles or any of the many other classics by him. With A Tribute to Jack Johnson I really got myself into his fusion work for the firs time. Not trying to be a jazz critic here, but in my opinion he democratized the way to approach music with these fusion works. He lets the instrumentation to be independently in their own sections still letting some space for himself to intervent the scene once in a wild to take over with his transcendental trumpet playing (with those overwhelmingly beautiful phrases). The band behind him is not bad either and Teo Macero as a producer is simply a master. 

Sonic Youth - Murray Street (2002)

It was June 2002 when this album came out. I was already a huge fan of Sonic Youth. I’ve loved everything from Confusion is Sex to NYC Ghosts and Flowers. But still Murray Street was, and still is, something unique and fresh. It starts with an epic poem Empty Page - I still don’t know to whom it has been written for! - and keeps going so strong until the last beats of Sympathy for the Strawberry. There are simply too many good aspects with this one: the absolute interplay between Thurston and Lee with their guitar work (how the hell they managed all that album after album!), The wonderful voices of Kim, Thurston and Lee (They are like the Beatles of the alternative rock: taking turns when it comes to singing and keeping the wholeness interesting all the time) and not forgetting Steve Shelly’s great drumming (he always serves the song in the best way: the most underrated drummer of all time).

/ Olli Happonen, New Silver Girl

Lyssna på New Silver Girls nya album här nedan!

Nervous City | Nervous Self - Berlin blues

Nervous City | Nervous Self hade ett spännande och kreativt 2024 med flera starka släpp. David Josephsons projekt är för mig ett intellektuellt spännande dito. Han är fantastisk på att fotografera med orden och att skapa spännande historier av sina texter. Musikaliskt vandrar han gärna i Leonard Cohens fotspår, han följer gärna med Leonard längs gatorna i Berlin - där de till slut möts upp på en bar. Ungefär så skulle jag beskriva Nervous City | Nervous Self. David har själv bott i Berlin och många av känslorna som utgör hans texter tog sin grund just på de tyska gatorna. 

 Jag skulle säga att det melankoliska ofta har synts klart både i musiken samt texterna, men att det i och med släppet av singeln Come out of the Clay blev en soligare nyans i musiken framför allt. Det mer nästan sakrala uttrycket öppnade upp dörren och blev mer dansant. Så även på hans förra singel First boy boyfriend. 

Jag skulle säga att nya singeln Berlin blues också bär det dansanta men att det samtidigt finns flera skopor Cohen här. Det är fin resa genom Berlin och en fin betraktelse över människor där men också kring förlust och olika val. Att undvika att ta beslut blir också ett beslut som kan leda till stora förändringar i livet på sikt. I alla fall missade chanser. Jag gillar det verkligen och den större elektroniska kostymen klär verkligen Davids musik.

Lyssna här nedan!

Alisha - This can't be it

Foto: Press

Alisha Höglund står för en av hennes mest känslosamma ögonblick, musikaliskt sett. I min mening så lägger Alisha gåshud över allt som kan få just gåshud med den här låten. Hon fångar mig verkligen här. Singeln This can’t be it tycks hantera en destruktiv relation och en flykt från den. För passerar man rödljus efter rödljus så måste man någonstans försöka fly innan kraschen verkligen kommer. Det finns mycket som är kärlek. Gemenskap, att lita på någon annan, se varandras möjligheter och att alltid finnas där, oavsett om man är nära varandra fysiskt. Men det finns också mycket som inte är kärlek och då får tänka på sig själv och rädda sig själv från att fångas av mörkret. Alisha fyller låten med värme och omtanke under dess knappa tre minuter och det är verkligen hennes finaste släpp hittills. 

Alisha imponerade även under förra året. Jag skrev om hennes singel Låt mig gå där hon för ett ögonblick bytte språk, men sedan dess har hon återvänt till engelskan. No way var som en tonsatt Sommarnatt med en drink i handen, på väg mot solnedgången. Worth it drog ned tempot I en fin låt om ens eget värde. Hon lyfter gärna sånt i sina låtar. De lyser av omtanke och att värna sig själv och sitt liv. Att få vara den man är utan begränsningar. Hon är utan tvekan en stigande stjärna.

Lyssna här nedan!

CAYSA - She/Her

Foto: Matilda Melin 

Kajsa Pettersson gör musik under namnet CAYSA. Hon debuterade med singeln It’s over 2021. Redan där hörde man att hon inte håller igen varken i rösten eller i hennes uttryck. Det var en finstämd låt där rösten skruvades upp än mer i slutet. Det är verkligen främst genom rösten man bygger upp en stämning och det lyckades verkligen CAYSA med just där. Andra singeln gav mig lite samma känsla, jag gillar hur låten börjar som en långsam promenad och sen ökar hastigheten plötsligt, som om man vore jagad - eller kanske jagar något. En känsla av att få vara levande. I can’t scream out var hennes dittills (2021) mest dansanta låt, samtidigt som hon verkligen använde hela verktygslådan med sin röst. Den rymmer mycket, lika delar skönhet och kraft. 

Generellt så håller hon inte igen några känslor eller några delar av sin röst, hon utnyttjar den kapaciteten hon har och resultatet blir fantastiskt bra. Musiken bär ofta på en elektronisk grund och även det visuella tycks vara viktigt för CAYSA, där det är genomgående mycket färg, både i det visuella och musiken, som målar in sig i alla hörn istället för i ett särskilt. Det är nyansrikt och fantasifullt och vips när man tror att man vet vad som komma skall så dras man vidare någon annanstans. 


Första EP:n In my mind släpptes 2022 och sedan dess har flera släpp tillkommit. Förra året släppte hon tre singlar, varav You’re just as cold as snow var bäst i mitt tycke. Låten kändes som ett rusande hjärta på det allra bästa av sätt. Hon leker mycket med olika temposkiftningar och skildrar egentligen livet perfekt på det viset. Livet är aldrig bara en rak linje, det går verkligen upp och ner hela tiden. Det är en stillsam himmel som plötsligt exploderar. 

Nya singeln heter She/Her och är ytterligare en pusselbit från hennes kommande album. Det är en känslosam låt som bär på ett filter av både önskan och sorg. En längtan som kanske inte blir av, som inte riktigt får utlopp. Det är en avskalad låt som liknar en reflekterade promenad in i natten. Soundet är närmast filmiskt och jag gillar hur texten, hennes röst och musiken kommunicerar med varandra, hur tydligt CAYSA visar att stor musik blir som ett nytt slags språk. En förmåga att kommunicera mellan musikens alla delar. Fantastiskt fint.

Lyssna här nedan!

Mathias Zachrisson - Tänk om man kunde spara på minnen (Feat. Freya Garcia Sjunnerud & Sarah Riedel)

Omslag: Klara Nordin-Stensö

Mathias Zachrisson släppte förra året det fantastiska albumet Vidderna, så verkliga. Jag såg på albumet som en tonsatt tröst. Ett sätt att hantera livet, både de svåra delarna och de som får en att flyga lite lättare. Mathias skrev bland annat om att hantera ett föräldraskap genom alla känslornas årstider, genom livets både ljusa och mörka stunder. Jag minns när jag lyssnade till albumet första gången och hur rörd jag blev av att lyssna. Det blir jag än idag. 

Mathias är just nu aktuell med singeln Tänk om man kunde spara på minnen. Singeln är hämtad från hans kommande barnskiva Känslorna. Det är ett album som kommer väcka barns funderingar kring livets djupare frågor och kring de känslor som uppstår med levandet. Jag tycker det är fint och jag har alltid trott att även mörkret behöver berättas om för barnen, förstås på anpassade sätt, men ändå. Jag mötte det själv tidigt och kände att det var viktigt att jag på något sätt hade ord och en slags förståelse för det när jag var 10. Det är inte bara glädje och lekfullhet och man behöver ge en förståelse för de andra delarna också. 

Tänk om man kunde spara på minnen är en låt som sångmässigt delas upp av Freya Garcia Sjunnerud från Pipsvängens barnkör samt Sarah Riedel. Det blir som att höra tyngden från två olika perspektiv och bådas roller gör mig rörd. Det handlar om förlust och sorg och önskningarna som lätt fyller ens huvud, ung som gammal. Tänk om. Tänk om. Tänk om det bara gick att… 

Freya och Sarah blir som två ljus som värmer upp trösten och skänker den till de som behöver. Låten pumpar liv i det som finns, i att leken samtidigt också väntar när vännerna klätt på sig och gått ut. Mathias har klätt låten i en otrolig kostym, gästad av minst lika otroliga musiker. Livets alla delar i en otroligt vacker visa.

Lyssna här nedan!

Spela död - Nattpass

Foto: Press

Bandet Spela död debuterade med singeln Nu blommar avgrunden och var under den tiden en duo. Det gällde även på deras debutalbum med samma namn. Bandet har växt sedan dess och ser nog det kommande albumet Nattpass som lite av en nystart, en debut av ett på många sätt nytt band. Bandet har genom året imponerat på mig och jag har sett leenden i deras toner. I de leendena har jag märkt av en avslappnad och skön inställning till musiken och till livet i stort. Texterna bär på många tankar som behöver få mer ljus på sig. Lyssna på en låt som Dum i huvve exempelvis om ett samhälle som borde spärras in. Man ville ju egentligen bara få en kram men istället fylls man av ett system som till bredden består av saker vi egentligen inte behöver men ändå söker. 

Jag kan förstå varför bandet ser det kommande albumet Nattpass som det första, då bandet växt från två till hela sex medlemmar. Det har bidragit till att bandet har ett mer rivigt sound. Naglarna är längre och blodet rinner mycket snabbare. Jag skulle säga att bandet ända sen starten har haft ett eget sound. De har inte låst in sig i en genre utan snarare behållt nycklarna till flera olika genrer utan istället haft den märkbart stora spelglädjen som gemensam nämnare. 

Tidigare i år släpptes den röjiga Kråkan och det var en punkig fågel som släpptes ut ur buren. Eller stannade där inne då världen utanför kändes så otroligt kall. Oavsett en fantastisk låt som var kort men intensivt härlig. 

Senaste singeln bär samma namn som det kommande albumet. Jag skulle säga att det är den larmigaste låten bandet släppt hittills. Jag gillar verkligen tyngden i låten och låter bandet längre naglar såhär så borde de aldrig klippa dem. Jag gillar det närmast oändliga upprepandet av orden ”natt efter natt…” - allt hamras in i huvudet. Monotont och fantastiskt på samma gång.

Lyssna här nedan!

Ceci Noir - Down to the valleys

Foto: George Grigoriadis

Cecilia Norberg och hennes Ceci Noir håller på att bygga upp albumet Voltage Valleys bit för bit. Jag skrev om Cecilias musik första gången 2023 och större delen av låtarna hon gör bär på ganska tunga kostymer. En del låtar blir som en styrketräning där mörkret besegras. Många av låtarna präglas av kraft, naturens och Cecilias egen. Cecilia började mer avskalat, men mer tyngd har tagit sig in med tiden. Jag tolkar många av låtarna som att de handlar om att försöka ta sig upp och gå vidare, borsta av sig livets mörker eller åtminstone lära sig att leva med det. Jag tycker hon förmedlar mycket med sin röst och där ligger alltid den största tyngden: Hur hon bär upp den och det gör hon verkligen. 

Hon tycks inte heller snegla åt vad som är mest gångbart eller vad som är mest kommersiellt utan hon kör med på det hon tror på och jag som hört det kommande albumet förstår vad hennes tro kommer ifrån. Det är väldigt bra och i den stundtals experimentella ljudbilden finns samtidigt inga krusiduller utan det är enkelt men samtidigt välarbetat. 

Senaste singeln, Down to the valleys, är en av mina favoriter från det kommande albumet. Soundet gränsar närmast till industri samtidigt som Cecilia visar alla lager i rösten, från viskning till tyngre. Hon visualiserar verkligen en klättring, upp från mörkret och mot ljusare tider. Låten bär på ett närmast filmiskt anslag och jag gillar verkligen gitarrernas skrik som svar på Cecilias viskningar. Som alltid finns det mycket kärlek i kontraster. I Cecilias röst som hjälper till att bära henne långt långt över mörkret, så att det till slut bara återstår fragment.

Lyssna här nedan!

Fem album: Kallsup

Foto: Vilma Jansson

Jag föll fullständigt för Kallsups Golfströmmen. Singeln, som släpptes i januari, bar på gitarrer som skrek sönder allt i dess närhet. Jag gillar verkligen att låten byggs upp mer och mer och till sist sätter i sista spiken för explosionen. En på många sätt fulländad låt. Senaste singeln Forever bär på mjukare kläder men är minst lika stark och spelas om och om igen i mitt huvud. Jag kan redan nu säga att albumet som landar i mars är en rejäl fullträff. Drömska mjuka skrik utlovas. Idag gästar bandet serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Burial - Untrue (2007)

Ett ljudlandskap där samplingarna sätter en i mellanrummet mellan verklighet och dröm. Det är som att man befinner sig i ett gränsland, typ som när man bara är hemma en kväll när grannen har fest. Här finns genomgående en oerhört skicklig balans mellan integritet och universell tillgänglighet. Det spökar men håller också om en så tryggt. 

/ Elin 

MGMT - Little Dark Age (2018)

Mörk, existentiell, dansvänlig, stundtals munter? Nästan överflöd på adjektiv för att beskriva den här skivan, men fantastisk är den! Känns verkligen som en tid då MGMT inte brydde sig så mycket och istället experimenterade en massa. Om man ibland kan känna sig som flytande på ett öppet hav med vissa skivor så kan man liksom drunkna i Little Dark Age. Läskigt och lite deppigt men samtidigt melankoliskt. Skivan har gått varm sen den släpptes faktiskt, men favoritlåtarna har skiftat genom åren. When you die och Hand it over är tidlösa! 

/Uffe 

Warpaint - Warpaint (2014)

Det är sällan man hör musik som låter så här SNYGG. Redan på trumsoundet på öppningslåten fattar man ju att det är något speciellt. Det är en fröjd för öronen och en kamomilldoftande balsammassage för själen - samtidigt som det är smart och fyndigt, både skrivet och producerat. Trip-hopigt, jammigt och sexigt. 

/ Edwin 

Kent - Hagnesta Hill (1999) 

Kan du beskydda mig? En känslobomb för flera medlemmar i Kallsup i sina utspridda uppväxter runt om i mellansverige. Nervsystemets fulländade poesi och världens snyggaste omslag på det. 

/ Carl 

Massive Attack - Mezzanine (1998)

Ett av Bristols, och bandets, viktigaste släpp. Mycket bra musik som inte bara tåls lyssna på men också att studera. Plattan kom 1998 och låter fortfarande lika fräsch och innovativ gällande sin produktion, efter 27 år! Deras låt "teardrop" är en av bandets mest igenkända stycken som även är introt till dramaserien House. Har du dåliga lurar eller högtalarsystem gör du dig själv en björntjänst för att detta musikverk ska kunna avnjutas till fullo. 

/ Joakim

Lyssna på Forever här nedan!

Adée - Random man från Wrexham

Foto: Isabell Bringert

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Adée längre mer än att hon utan tvekan använder själen som anteckningsblock när hon skriver sina låtar. Man kan tala om fina texter och en känsla av autenticitet i andra fall, men här känns allt som att hon befinner sig i samma rum. Hennes känslor uttrycks som om de kom från samma rum. Det är rått, nära, naket och otroligt bra. Adée bytte inte bara språk till svenska i och med singeln Lovar och det efterföljande albumet Kanske dödar mig förra året utan hon klädde även språket mer och mer mänskligt och varje känsla är på väg att explodera. Man ser att stubinen blir kortare och kortare. Texterna är ljuvt poetiska och närmast genomskinliga, inga filter döljer det som känns. 

Titellåten från albumet kändes inspelad mitt i känslorna som Adée förmedlar i texten. Det är som att vara reporter på plats mitt under ett stormigt event. Det är live, säger någon. Det är så det känns. Livet rufsar verkligen om ens hår ibland och hela albumet kändes som ett sånt ögonblick där enbart att skriva om det kunde få livet mer hanterbart. De bångstyriga känslorna. 

Senaste singeln känns också rufsig och rå. Den heter Random man från Wrexham och är kanske den mest intensiva låt som Adée släppt hittills. Det är fortfarande som en slags live-sändning över någons känslor och i skrivande stund vet jag inte någon annan som lyckats fånga den känslan så bra. Hennes röst känns också trygg i de avklädda känslorna och det blir flera lager nerv och känsla i hela låten. När en saxofon kommer in och dansar med artisten så vet jag just då inte om jag hört något bättre - någonsin. Det är kaos - men ett underbart sådant. Otillräcklighet och smärtsam längtan fyller texten. Ett löfte om att kunna bära någon annans drömmar men kan hen bära ens egna drömmar eller är de för tunga, för svåra att lyfta? Man vill kunna vara allt för någon och få möjligheten att växa till sin fulla kapacitet och inte vara med någon som begränsar en på något sätt. 

Det här är Adées starkaste ögonblick hittills, ett rörande mästerverk.

Lyssna här nedan!

Fredrika Rei - Slayer

Foto: Elvira Glänte

När jag lyssnar på eller rättare sagt golvas av Fredrika Reis nya låt Slayer så tänker jag på R.E.M. och deras gamla låt Leave. Larmet i den låten hade jag inte förväntat mig och när Fredrikas låt larmar sig in i mitt huvud så tar den extra hårt. Det är ungefär som när en person som aldrig säger ifrån plötsligt gör det. Det biter tag på ett annat sätt när man bryter mot det förväntade. 

Ofta har Fredrikas låtar dansat sig fram längs gatorna, in på klubbarna, genom nätterna. Soundet är oftast elektroniskt, vare sig musiken har dansat sig fram eller hängt ensam i en spöklik stad. Det som förändrats här är att det är tyngre och råare och jag välkomnar de kilona som fyller upp låten, som fyller upp orden ”I’m a motherfuckin’ slayer.” 

Jag älskar låtens attityd och hur människor som bara dränerar ens energi får en energifylld käftsmäll. Det är både effektivt och snyggt. Det är fint när en låt, som behandlar energislukare, fyller en med fantastisk energi istället. Den blir verkligen som både ett uttag och en laddare för någon som är trött och behöver vakna till liv igen. Fantastiskt.

Lyssna här nedan!

hejdå - Lila

hejdå fortsätter att låta som jag önskar att Hurula fortfarande lät. När jag först hörde Lila gick jag hem från jobbet och det kändes som att huden hade blåst bort. Det var så otroligt kallt. På något sätt kändes det fint när texten ”det är så kallt, jag står inte ut” upprepades gång på gång in i min skalle. 

hejdå är ett band som bryter mot det förväntade, det som kännetecknar bandet är bland annat att de, i en tid då allt ska synas, håller sig så anonyma det går och låter enbart musiken tala, samt omslagen förresten, varje låt blir som tecken på en slags begravning. Det är ingen ljus tillvaro som de målar upp heller och bilderna de visar upp, genom de skrikande gitarrerna, genom omslagen, genom texterna, talar sitt tydliga språk. 

Lila heter alltså tredje singeln i ordningen och låten behandlar om en kylig värld, en kylig relation, en själ som färgas grå. Ett hjärta har slutat brinna och inga tändstickor kan få det att ryka och sättas i brand igen. Kvar står man, ensam och kall. Melodin ringer, skriker, fastnar. Precis som vanligt. Detta är Sveriges bästa anonyma band.

Lyssna här nedan!

Johanna Frostling - Till min granne

Foto: Andreas Avelin

I vår förra lägenhet hade vi en fantastisk granne. Han kom alltid bärandes på ett leende. Ibland kändes det som att han bar på hela solen. Så mycket sken han. Han hörde aldrig riktigt vad man svarade honom, men han upplevdes väldigt glad ändå. Ofta, när natten precis lagt undan de sista sviterna av solen och mörklagt himlen, så spelade han blues och jazz på högsta volym så det hördes över hela gatan. Det var fint att ligga där i soffan med öppet fönster och känna sig som en del av en film. Johanna Frostlings nya låt berör grannar men också ofrivillig ensamhet. 

Man läser ofta om exempel på personer som hittats döda långt efter att de gått bort, men ingen har riktigt saknat dem. Det är så tragiskt att läsa om och jag vet, innerst inne, att det är vanligt. Ensamhet är ett ämne som skrämmer. Jag har pratat med personer som inte vågar bjuda in någon eller fråga offentligt om någon vill hitta på något. För tänk om ingen svarar? Tänk om jag gör min ensamhet offentlig? Vi tänker ju att vi kanske är mindre ensamma nu när många vänner finns ett knapptryck bort, men det är ofta en illusion för många och digitala kramar värmer egentligen aldrig på samma sätt som en fysisk. Det går att skriva spalt efter spalt om det där. 

Johannas nya singel heter Till min granne och hon fortsätter röra runt i min själ. Hon berör inte sällan tunga ämnen och ensamheten i storstan är ett ofta återkommande sådant. Överlag är det texter som inte bara tittar på människor utan faktiskt ser dem. Och jag älskar att hennes texter fungerar så och gör det mänskliga mer synlighet. Det finns en omtanke i hela hennes uttryck, särskilt i den här låten. Hon träffar sällan sin granne men små detaljer vittnar om liv, hans och hennes eget. Och saker som många tycker är jobbiga, som rök genom ventilationen, kan vara fina tecken på att en människa faktiskt lever. Jag gillade verkligen Johannas tidigare singel, Låt mig besjunga dig nu, som ett sätt att inte bara visa upp allsång på skansen-Stockholm, utan även de andra sidorna som inte syns i de fina svepande bilderna över en blomstrande huvudstad. 

Båtar (med natten som segel) är ytterligare en låt som sprang in i min själ och aldrig kommer tillbaka därifrån. Det är en av de absolut bästa låtarna de senaste åren. Den poetiska texten, rakheten i ”jag kommer dra och du vet det”, melodin som snurrar runt i ens huvud. Det är fantastiskt och målande. 

I Till min granne ligger berättelsen i fokus över ett lugnt landskap. Låten är hämtad från Johannas kommande debutalbum Stockholm & mitt hjärta. Ett album som kommer hyllas unisont, var så säkra. Det är fantastisk mänsklig pop med hjärtat överallt.

Lyssna här nedan!

Anna Ran - Fly high fall hard

Foto: Nadim Elazzeh

Jag lyssnar fortfarande ofta på Anna Rans debutalbum Desert Flower. Det är ungefär som att ofta gå förbi en speciell plats eller som när jag gick in i butiken Prickig Katt som tidigare låg i området kring Magasinsgatan i Göteborg. Det var tryggt samtidigt som en ny värld väntade där inne på en. Så känner jag kring Annas album. Tonsatt mystik, tonsatta magiska drömmar. All I wanted was you är en sån låt där själen trycker på repeat. Det sårbara och det starka hand i hand, två själar som möts. 

Annas musik är en byggande sådan. Världar byggs, drömmar byggs ut. I fjol återvände hon med You know nothing. En otroligt låt där det aldrig sluta hända saker. Musiken är ständigt föränderlig, överraskar en på det mest positiva sättet. Hon är en unik röst som står ut bland det likriktade, de som dämpar känslor snarare än vill öppna upp nya världar. Hennes uttryck känns ofta hugget ur en trolsk skog, som en dimma som ligger över skogen och skingrar sig långsamt. Bend with the wind, som släpptes i januari, förstärkte den känslan. En låt som hade fungerat väl i en produktion av sorgligt bortgångne David Lynch. Anna skapar ramar för det mystiska, däri fångar hon känslan perfekt. 

Fly high fall hard är det tredje smakprovet från Annas andra album Out Of Silence och för mig är det den starkaste låten hittills. Första gången jag hör den är jag på väg hem, genom ett Göteborg där kvällen målar med allt svartare drag över himlen. Bilarna och spårvagnarna tävlar om att låta högst och jag stänger in mig med låten, som jag genast märker har en härligt omfamnade effekt på mig. Fängslande synthar och en svävande röst som sveper med en genom Annas värld och får en att vilja stanna där länge. Tro mig när jag säger att Out Of Silence kommer vara högt upp bland topparna i år. Eller långt över dem till och med.

Lyssna här nedan!

När jag firade midsommar med folk från Flashback

Ellen Ekman berättade för mig en gång att ”Jag tänker ofta på den där gamla reklamen med Mads Mikkelsen för Fritidsresor. Den när han säger: ’Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna vi minns’ samtidigt som han dyker ner i en klarblå pool. Blir så provocerad. Livet är liksom dagarna som passerar för väldigt många. Det är ganska få förunnat att leva det där dagarna som man minns.’ Och jag håller verkligen med henne. Många dagar är som en kall vintermorgon i februari där man känner sig lika slaskig som gatan utanför och mörkret försöker knuffa en längre och längre ut mot det skenande mentala tåget. Det är mycket konstiga händelser jag minns dock och av någon anledning har jag varit med om ett par.    

2010 hade jag precis blivit singel när midsommar närmade sig. Jag gick in på Flashback och såg att någon hade frågat om någon i Göteborg ville fira midsommar med honom. Helt plötsligt satt vi där på midsommar, jag och två killar till, och diskuterade relationsproblem över några öl. Det var en oväntad men samtidigt trevlig upplevelse. Jag träffade dock aldrig någon av dem igen. 

Senare samma år var jag på personalfest. Jag stod på scenen och läste dikter och allt var väldigt trevligt. När jag skulle hem råkade jag ta buss 16 istället för 19 och hamnade i ett bussgarage på Hisingen. Det hela slutade med att jag väcktes klockan fem på morgonen av de som hade hand om servicen på bussarna. Jag lärde mig två saker den natten. Dels så finns det fler knappar än vad jag trodde var möjligt i en buss. Allt var en knapptryckning bort. Jag lärde mig också att servicekillarna var rätt personer att bli väckta av. De satte mig nära elementet och bjöd mig på varm choklad. Vi satt där i någon timme och drog roliga historier. En handlade om att jag var liten och hade kunnat frysa ihjäl där i bussgaraget. Just den historien var kanske mer tragikomisk dock. 

Under pandemin började jag jobba som krönikör på Mölndalsposten. När jag precis klivit av bussen vid Marklandsgatan mötte busschauffören mig. Han visade mig en utklippt bild på mig från just Mölndalsposten, sa "aha", och slängde den i soptunnan. Jag visste inte hur jag skulle tolka det, men jag var kanske bara ett symptom för något som skulle rivas i hans liv. Vem vet. Jag minns att jag brukade se programmet Plus när jag var ung och jag minns att programledaren alltid slängde något i soptunnan det sista han gjorde. Just där kände jag mig som rekvisita i just det programmet. 

På tal om bussar har personer både onanerat framför mig och somnat mot min axel. Båda var obekväma, fast på olika sätt. En annan märklig händelse var när en äldre dam höll upp spårvagnsdörren till mig. Jag tackade henne och då sa hon "Varsågod, ungjävel." Den vändningen räknade jag inte med. 

Under pandemin så satt jag själv på vagnen varav en mamma sa till sin dotter att hon skulle sätta sig bredvid mig. Dottern svarade att det är farligt att sitta bredvid människor. Jag fick fortsätta sitta själv, vilket jag helst gör, vare sig det är mindre farligt eller inte. Det är bara skönt att ha något att skylla på. 

Det är kanske inte dessa dagar jag allra helst minns, men de har sannerligen hjälpt till att göra livet mindre rakt och med tanke på hur få saker som egentligen är raka i mitt liv, så känns det rätt tryggt att det mesta svänger lite hit och lite dit.

Vega W - Let it burn

Vega Wirén känner vi igen från band som Dålig Isolering och Stockholms bottenskrap. Jag har lyssnat mycket på de förstnämnda och låtar som Skönhetsideal och Skriker och slåss skriker i huvudet långt efter att de tagit slut. Jag älskar inlevelsen i den sistnämnda. Frustrationen krossar lungorna när den skriks ut. Ungefär så låter det. Dålig Isolering lever vidare men utan Vega som nu går under namnet Vega W och hon har precis släppt EP:n Let it burn. Här sjunger Vega på engelska och solo är det relativt tung rock som gäller. Tänk er att hon bär på en liknande musikalisk kavaj som Courtney Love och PJ Harvey. 

Vega imponerar med sin röst och man märker att hon bottnar i den och vågar ta ut svängarna. Titellåten är allra starkast och det är en sån låt som definitivt kommer vara med på min årsbästalista. Orden ”set it on fire” rymmer attityd och hamras in i mitt huvud och jag vill att den aldrig ska sluta hitta mina mentala spikar. Den får fortsätta hamra så länge den vill. Tempoväxlingarna, upprepandet av de brinnande orden - allt är så snyggt. Jag tycker om när avslutningen i Rats running faster blir mer avskalad och låten innehåller många fina detaljer, men överlag känns just den låten mest ”ofärdig” medan de andra två verkligen brinner på ett annat sätt. 

Både Let it burn och Changes in my head rör sig i samma ådror och båda låtarna får mig att vilja skrika med och hela kroppen är lika fängslad av dem. Rats running faster får jag inte riktigt samma grepp om, men överlag är detta fantastiskt och det ska bli spännande att få följa Vega och se henne växa än mer i sitt eget uttryck. Till nästa släpp så låter jag de här låtarna sätta eld på världen. Det kan den verkligen behöva.

Lyssna här nedan!

Musikminne från KNASH

Foto: Press

KNASH är ett av få band som deltagit i serien "Musikminne" fler än en gång. Men det är ett fantastiskt band. Första gången var de aktuella med sin debut-EP. Nu är det snart dags för den andra i ordningen. Den är döpt till ALL THE TIME och först ut där ifrån är singeln Someone like you. Det är det mest energifyllda jag hört på länge och jag tycker mig höra ett KNASH som lagt på en extra växel och jag upplever dem som än råare här. Oavsett, så är Someone like you en fantastisk injektion i ett för närvarande väldigt grått land. För mig är bandet färger och de får gärna färglägga alla mina dagar framöver. 

Det var tio år sen nu. Nykära som band åkte vi till Berlin tillsammans för att fira nyår. Vi tog flyget och inkvarterade oss på ett halvsunkigt vandrarhem och kastade oss ut i Berlinnätterna. 

På nyårsafton hade vi ett stort bråk om någonting oviktigt som kändes livsviktigt men blev vänner igen 23.59. Då bestämde vi oss för att börja året med att gå på klubb. 19 år gamla var drömmen såklart att komma in på Berghain. En dröm som vi trodde besannades när vi egentligen befann oss på en annan technoklubb intill. Men hur dansar man egentligen till techno? Vi var vana vid våra indieklubbar i Stockholm à la Baba Sonic. Till slut insåg vi något som skänkte oss mycket glädje. Det går ju att sjunga vad man vill över techno, vilken låt som helst. Resten av kvällen skreksjöng vi Håkan Hellström och Zara Larsson-låtar över den dånande basen på klubben. 

När det var dags att gå hem besökte vi den nattöppna kiosken och köpte varm pizza med potatis på. Technobasen fortsatte dåna i huvudet hela vägen hem till våningssängarna på vandrarhemmet och vi nynnade i stämmor på vilken låt som helst.

/ KNASH 

Lyssna på senaste singeln här nedan!

"Jag tror inte man blir sig riktigt lik efter att man varit med om döden på nära håll"

Foto: Mia Bobzow Hassling

I år har jag bott i Göteborg i 19 år. Första året umgicks jag mycket med Maud Lindströms debutalbum Strategivisor för kärlekskritiker. Det var ett album med attityd, humor och med en upplysande ådra. Jag älskade låtar som Tro inte att jag kommer att bli kär, Vacker vid vatten och Hyllningsvisa till lesbiskt sex och använde Mauds textrader i min status på MSN. Sådär som man gjorde, ni vet. Nu, många år senare, är album nummer två på gång och först ut därifrån är singeln Söndag i sängen, en låt som fastnade hos mig med en gång. Idag, i en längre intervju, pratar jag med Maud om döden, om att lyckas göra "ingenting" och om kulturens roll i det där samhället som bara vill dra ned på allting. 

Hur mår du Maud? 

- Jag mår bra! Fullt ös och mycket kul som händer!

Ditt debutalbum tonsatte i princip hela mitt första år i Göteborg. Hur ser du på albumet idag 20 år senare? 

- Vad fint att höra! Jag är jättestolt över ”Strategivisor för kärlekskritiker!” Den feministiska vågen under mitten av 2000-talet, som jag var en del av var viktig, både för mig personligen och för utvecklingen framåt i samhället. Jag försökte att med uppriktighet och humor sätta ord på min frustration kopplat till normer kring genus, sexualitet och kärlek, och vissa av låtarna, som till exempel Hyllningsvisa till lesbiskt sex, hittar fortfarande nya lyssnare. Det behövs fortfarande massor av berättelser utanför normerna! Musikaliskt tycker jag att den känns vild och lekfull; jag och producenten Martin Molin hade väldigt roligt där vi satt inlåsta i hans hemmastudio i drygt en månad och spelade in den! 

Jag gillar verkligen singeln Söndag i sängen och tänker på hur fint det vore om alla skulle få tillåtas ha en mer avslappnad hållning till livet. Att bara släppa allt istället för att förväntas producera och vara duktig 24/7. Hur är du? Är du bra på att göra ”ingenting”? 

- Vad kul att du gillar Söndag i sängen! Jag är såklart jättedålig på att göra ingenting. Jag är en duktig flicka, så låten är en uppmaning och uppmuntran lika mycket till mig själv som till andra! 

Själv upplever jag att det blivit än svårare, men kanske då också än viktigare, att göra ingenting när det händer så mycket på telefonen. Hur fungerar du med det? 

- Jag scrollar som de flesta andra kopiöst mycket, inte minst just i sängen. Jobb och fritid blandas ihop på ett i längden väldigt ohälsosamt sätt. Men man får ju också mycket information den vägen, så det är svårt att låta bli. 

Jag minns att när jag lyssnade på din musik som typ 20-åring så insåg jag att här är någon som visar att konsten verkligen kan skapa mening och förändring. Tack för det. Kan du själv finna kraft i musik på samma sätt? 

- Tack själv, vad fint! Ja verkligen! Jag är helt övertygad om att musik kan leda till förändring, både i samhället och för enskilda individer. Och just visan tycker jag är så himla bra på det eftersom den arbetar med både text, musik och personligt uttryck. 

På nya albumet Du får gå hanteras sorg, seperation och förlust. Själv har jag länge funderat på om sorg försvinner eller om den bara byter skepnad genom livet, efter en tid. Hur tänker du? 

- Det har du nog rätt i. Sorg är förstås en del av hela livet. Det finns en hel del sorg i mina tidigare låtar också, när jag tänker efter. Men jag tycker att sorgen fick en helt ny dimension när jag konfronterades med mina föräldrars och en nära väns sjukdom och död. Det var som ett svart stråk som lade sig över allt. Jag tror inte man blir sig riktigt lik efter att man varit med om döden på nära håll. Förhoppningsvis kan insikten om livets förgänglighet få en att ta bättre vara på den lilla tid man får. 

Tror du att skriva om något kan göra det enklare att hantera? 

- Absolut! För mig handlar skrivandet i grunden om att förstå sig själv, andra och världen. Och visst är det delvis ett självterapeutiskt arbete också. 

Hur har arbetet med albumet flutit på? 

- När väl låtarna, som har tagit lång tid att skriva, fanns gick det ganska snabbt. Vi lade grunderna live på två dagar nere i Studio Folkhemmet i Unnaryd i somras, och sedan har vi gjort pålägg under hösten. Producenten Petter Eriksson, som jag samarbetat och turnerat med tidigare, har gjort ett jättefint jobb med arrangering och produktion, och han och Jonathan Kabell på trummor, Henrik Cederblom på gitarr och Dan Helgesen på orgel spelar otroligt bra! Sedan tar saker alltid längre tid än man tror, och jag jobbar ju även på Visskolan i Kungälv vid sidan av, så det gäller att få tiden att räcka. 

Det har alltså gått 20 år sen ditt debutalbum. Vad är de främsta anledningarna till att andra albumet är på G först nu? 

- Skrivkramp, borttappad berättarlust, lite utbrändhet, barnskaffande och andra jobb och åtaganden är några av anledningarna. 

Du växte upp i Värmland. Vad är ditt finaste barndomsminne därifrån? 

- Oj! Jag är väldigt Värmlandspatriotisk, som de flesta andra värmlänningar. Jag tycker Värmland är otroligt vackert, och turistade där så sent som i somras. Jag säger kvällsdopp i Mangen mellan Molkom och Filipstad. 

Själv hade jag en ganska vild fantasi som liten men jag tycker det kan vara en egenskap som är fin att ha kvar. Det lite naiva och lekfulla. Är det något speciellt du har kvar ”barnasinnet” i? 

- Kul fråga! Jag gick inte in i någon egen fantastisk fantasivärld eller så som barn, men jag skrev mycket berättelser redan tidigt, och älskade musik, teater och litteratur. Jag gillar väldigt mycket att umgås med barn, att prata och skoja och gå på teater och klä ut sig och sånt. Förr vikarierade jag ofta på förskolor och skolor, och tyckte det var väldigt kul. Och jag brinner verkligen för barnkultur. Så kanske lusten till skapande och upplevelsen av en riktigt bra berättelse. 

Vet du något särskilt idag som du verkligen önskar att du hade vetat redan som barn? 

- Jag önskar att jag hade haft en lite mer nyanserad och avdramatiserad bild av kärlek. Bilden av kärleken ställer till det för många, inte minst unga tjejer, och det hade besparat mig massa elände och problem redan som barn om jag hade ägnat mig åt annat istället för att vara kär! 

Numera bor du utanför Göteborg. Hur tycker du Göteborg mår som kulturstad idag?

- Ganska bra ändå! Jag är väl inte ute sådär supermycket, och är lite nischad i vad jag går på, men inom de områdena tycker jag det händer ganska mycket. Det finns inte mindre än tre olika visklubbar och en ny visfestival, Hisingens visfestival så inom visan är mycket på gång. Och så finns det massa bra barnkultur inte minst bland de fria grupperna och institutioner som Backa teater. Och runt Stigbergstorget händer det väldigt mycket kul på musikområdet. Dock är det väldigt upprörande med neddragningar av kulturbudgetar, både lokalt och nationellt. Det kommer nog att bli tuffa år fram över för kulturarbetare och arrangörer inom alla genrer och uttryck. 

Det är ju en pågående diskussion om kulturen i samhället. Mängder av kulturscener har stängt ned i stora delar av landet på grund av bland annat ökade hyror. Under Corona så pratades det mycket om kulturens värde, men jag har märkt att kulturen sällan värderas när det verkligen gäller. Vad har du för tankar kring detta? 

- Det här kan jag prata länge om, jag är väldigt intresserad och har arbetat med kulturpolitik på olika sätt genom åren. Men helt kort tycker jag att något som förändrats är att politiken i högre grad saknar förståelse för kulturens infrastruktur och villkor. Dels att det behövs en väldig bredd och mängd kulturutövare för att få fram några få framgångsrika konstnärskap, och att de inte bara plötsligt uppstår av sig själva, utan under väldigt många år utvecklas i kulturskolan, på fritidsgårdar, studieförbund, ideella föreningar och folkhögskolor, för att bara nämna några, som inte skulle kunna finnas utan offentlig finansiering. Detta gäller ju även idag kommersiella artister. Lars Winnerbäck sa det väldigt bra när han av Norrköpings politiker Sofia Jarl lyftes fram som gott exempel på en konstnär som bär sig själv ekonomiskt, att han hade aldrig varit där han är idag utan alla dessa offentligt finansierade verksamheter och ideella eldsjälar. 

Hur reflekteras din personlighet i din musik? 

- Oj! Kanske genom att det finns tvivel, oro, frispråkighet, textglädje och humor i den? Musikaliskt – att jag är uppvuxen med blues, rock, progg, som sedan blandats upp med jazz och visa. 

Vad önskar du att du hade mer tid till? 

- Odling, skrivande och att hänga med mitt barn. 

Jag älskar din öppenhet, frispråkighet och att du vågar ta ställning. Har samhällsfrågor alltid engagerat dig? 

- Ja, väldigt länge i alla fall. Jag är intresserad av hur individen och samhällsstrukturen förhåller sig till varandra, och av maktfrågor generellt. När man börjar se att det finns maktskillnader och olika möjligheter till handlingsutrymme för olika grupper och individer kan man aldrig gå tillbaka. Jag tycker det är ett samhälles ansvar att försöka se till att alla har det så bra som möjligt, och att utjämna orättvisa skillnader. 

Till sist. Säg att en film skulle släppas om ditt liv en dag, vem skulle i så fall spela rollen som dig?

- Haha, jag har dålig koll på dagens unga skådespelare tyvärr, men det kanske går att lösa med nån slags AI-teknik så att jag kan spela mig själv som ung?

Lyssna på Söndag i sängen här nedan!

Division 7 - Hundhuvudet rullar (Live på Pustervik)

Foto: Pontus Kronenberg

Jag har upplevts några av livets mest kaotiskt fantastiska stunder på Pustervik i Göteborg. Det var där jag skrek med till Strebers Betongbarn. En låt som jag aldrig ville ska ta slut. Det var där alla dansande till Little Jinders Vita bergens klockor en natt 2018 och aldrig ville gå hem. Just där, just då hade det aldrig gjorts en bättre låt än just den. Det var där jag såg The Brian Jonestown Massacre och lyssnade på Anton Newcombes långa monolog där han sågade sina bandmedlemmar och funderade på att avbryta spelningen. Jag såg tyvärr inte Division 7 när de intog samma scen i oktober förra året men idag släpps magin de skapade den kvällen på skiva. 

Jag minns att jag skrev att jag önskade ett helt live-album i samband med släppet av EP:n Live i Bandhagen och vips så händer det! Det är inte hela spelningen från Pustervik som kom med på albumet, men min tolkning är att de inte bara vill ha en hel konsert dokumenterad, utan de ville också välja ut de låtarna som bäst fångade kvällen samt bandets essens under kvällen. Jag tycker dock det är synd att Tungan ute i regnet föll bort, men man kan inte få allt. Men Hundhuvudet rullar (Live på Pustervik) erbjuder så mycket annat. 

En del band har jag blivit lite besviken på på deras album. Där live-versionerna ofta har varit något nästan livsavgörande så har banden på deras studioalbum sänkt intensiteten och fått fantastiska låtar att bli märkbart sämre. Med Division 7 har jag aldrig stött på samma problem. Intensiteten finns även på deras studioalbum. Det handlar bara om att konserterna blir de förlösande stunderna där bandet träffar sina fans. Relationerna har redan byggts genom albumen, på konserterna får de lära känna bandet på riktigt och bli en del av deras universum på scen. 

Det finns få band som andas så självklart som Division 7, som lyckats bygga upp en stor fanskara utan något stort i ryggen. De har haft sin tro och en jävligt stark vilja och genom hårt arbete kunnat sälja ut flertalet ställen genom landet. Jag ser varför i publikkontakten och i hur levande bandet är på scenen. Dara Hoel skriker högre än någonsin i Kärleken ska ju vara blind och följs upp av ett galet och minst lika underbart blås. Det märks att bandet har roligt på scenen och att det verkligen smittar av sig. 

Glenn Udéhn gästar fint på I detta paradis och Majorna har aldrig låtit lika frenetisk som här. Istid är som vanligt en låt som alla vill sjunga med i och den hade gärna fått vara tio minuter till. Samtidigt gör blåset också att varje låt får ett nytt liv, varje låt får nya lungor. Det är lek och det är allvar, båda är lika blodiga. Det är Bruce Springsteen på Ullevi, fast här istället ett band som fortfarande är i början av karriären, redo att inta större och större scener. Mitt hjärta kommer slå extra hårt den dagen det är dags. Jag vet att de är så värda det. 

Häromnatten drömde jag att jag såg bandet och de spelade en rökig bar-låt, lugn som gatorna utanför. Plötsligt bestämde sig en saxofon att göra en duett med pianot i låten. Det lät fantastiskt bra och låten varade säkert 8-9 minuter. Jag vet att det bara var en dröm, men jag tror att jag gärna hade sett bandet på det sättet någon gång, som en ljuvlig kontrast till de riviga naglarna. Det var som sagt bara en dröm, men fint att den handlade om bandet som faktiskt trodde på sina drömmar och i oktober förra året blåste taket av Pustervik.

Lyssna här nedan!

Agnes Skure - Little River

Foto: Martin Bohm 

Jag skrev om Agnes Skure när hon släppte EP:n Ground, Earth, Waters och jag minns att jag skrev att jag älskade de tonsatta bilderna från uppväxten och påmindes om min egen, en mil utanför Kalmar. Nu är Agnes tillbaka och hon gör en nystart kan man säga, där de gamla låtarna tagits ned. Ett album är på gång och första smakprovet därifrån heter Little River. 

Jag skulle säga att Agnes har en Sveriges finaste röster och det är fint att se hur många berättelser som den rösten får fram och hur vackra landskap hon fångar tillsammans med sin medmusiker och sin producent. 
Första gången jag hör Little River så arbetar jag på sorgen över något som inte ens har hänt, men som jag vet är vid startlinjen och bara väntar på startskottet. 

I låten handlar det mer om ett sorgearbete över något som har hänt. Tyngden som finns kvar när en relation har tagit slut. Efter en lång tid kanske det finns flera kilo kvar, spm aldrig tycks släppa från ens axlar och det går verkligen inte sluta gråta. Östersjön får plötsligt plats i ens händer. Åtminstone känns det så. 

Produktionen är som en sol som knackar sig in genom fönstret, lika ljus som ett av de första vårtecknen, vilket står i fin kontrast till den vemodiga texten. Det är en fantastisk singel som lovar gott inför det kommande albumet. Årets hittills finaste låt.

Lyssna här nedan!

Jörgen Gustafsson - A darkened harbour

Jörgen Gustafsson huserar i Jönköping och i mars förra året släppte han ut sitt debutalbum A darkened harbour över ängarna och över haven. Det är ambient musik som det handlar om. Jag gillar ju musik som framkallar inre bilder och som på något sätt också visar faktiska känslor och skeenden och inte döljs bakom effekter och poser. Folke Nikanor är fantastisk på just det där och visar att det finns ett språk även när det inte finns några egentliga ord i det. 

Även Jörgen Gustafsson hanterar det där på ett utmärkt sätt och det är en fröjd att se honom ta bilder som min själ får bevittna först och främst. 
Första gången jag hör albumet har jag fått ett sorgligt besked som kastar omkull min värld på många sätt. I det sammanhanget blev albumet till en början en tröst. Landskapet som Jörgen målar upp är vemodigt men samtidigt har vemodet alltid varit en bra sak för min sorg att förmultna och försvinna. Det är inte alltid lyckan som bäst målar om sorgen i ljusare färger. 

Främst gillar jag den stillsamma Recently och hur musiken rör sig som ett litet barn som doppar tårna i vattnet. Det explosiva och storslagna slutet i Long lost biter också tag. De många små detaljerna i Diversity blir också något att ofta återvända till. Jörgen har själv berättat att albumet är inspirerat av psalmen Var inte rädd. Även om det okända kan skrämma så måste vi gå vidare och våga sätta våra fötter där och utan såren inget läkande, inga kramar som möter en för att krossa det där mörkret och som till slut får en att vilja ta sig vidare. Livet förändras med åren men det är viktigt att försöka omfamna förändringarna snarare än att skrämmas av dem. Jörgen tonsätter det föränderliga i livet på ett fint sätt. 

Lyssna här nedan!

Gustaf Rasch & TUVA - Dansa på min grav

Foto: Jonathan Perlmann

Senast jag skrev om Gustaf Rasch var i samband med singeln På sommaren. Det var en av förra årets finaste låtar och den kändes som dagarna just då. Den höjde temperaturen och gjorde en smått vemodig. Jag kände lite liknande känslor som när jag var barn och sommarlovet precis hade börjat. De nästan oändliga dagarna som ändå till sist tog slut. Men i stunder kändes de ändå oändliga. 

Nya singeln Dansa på min grav är ett samarbete med artisten Tuva Sundbom som gör musik under namnet TUVA. Hon är för närvarande aktuell med den egna singeln Even if my heart breaks, en låt som får både hjärtat och hjärnan att dansa ihop. Det är melodiöst och otroligt bra. När gatorna tänds upp inom en och man blir till vår. Kanske kommer hjärtat att krossas senare, kanske blir allt till is förr eller senare, men för stunden känns allt fantastiskt och det är värt att riskera att falla sönder. TUVA har tidigare imponerat med singlar som Den ljusnande framtid samt tolkningen av Veronica Maggios Dumpa mig. Jag älskar när artister syr egna kostymer av andras låtar. Gör något eget av dem och fyller låtarna med deras egna blod, deras egna puls. 

Dansa på min grav är en fantastisk duett som är målad i mörker, men att samtidigt på något sätt försöka röra sig ur det. Ibland är det som att världen försöker sätta krokben på en och nästan duscha en i jobbiga saker och besvär men på något sätt får man försöka hålla fast ändå och njuta så gott det går. Gustaf och TUVA möts på ett vackert sätt när de undrar om det är det här som är livet. Landskapet i övrigt är ljust och fjäderlätt elektroniskt. Det är skönt att kunna dansa till låten och skaka av sig allt mörker, lämna det där på dansgolvet och dansa natten vidare.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Spader Kung

Foto: Johan Rönnow 

Spader Kungs debutalbum Arvet släpptes i en tid då huvudet mer och mer blev till en enrumslägenhet utan fönster. Intrycken blev färre och färre och ensamheten större. Det var ett speciellt år 2020. Ett år som påverkade alla på ett eller annat sätt. Jag och en vän lyssnade mycket på Arvet och min vän uttryckte att bandets texter var som livbojar för henne. Jag förstod henne verkligen. Otroligt starka ord i ett punkigt landskap. Jag håller det självbetitlade andra albumet som ännu bättre. Jag skulle säga att postpunken har tagit över soundet i en större grad och texterna fortfarande är såna som förändrar ens liv och liksom omfamnar och ger en käftsmällar på samma gång. Omhändertagande uppgivenhet. Albumet var ett av förra årets allra starkaste. Därför känns det extra fint att idag gästas av Spader Kung då bandet delar med sig av ett musikminne! 

Att beskriva ett minne är svårt. Särskilt när man är ett trehövdat monster som vi – varje huvud tycks minnas olika saker och på olika sätt, lägger vikt vid detaljer som gått de andra förbi. En sak som dock är starkt ingraverat i det kollektiva bandminnet är en kväll för snart fem år sedan, närmare bestämt fredagen den 28 februari 2020. De första fallen av covid-19 hade rapporterats på svensk mark, men än var det ingen som anade vilka enorma konsekvenser det hela skulle få. Vi släppte vår debutskiva 10 april 2020, någon vecka innan dess stängdes allt ner och våra planer om turné och festivaler efter skivsläpp fick helt enkelt sättas på paus eller senare då göras småskaligt. Därför är det här minnet om den sista spelningen innan pandemin, extra viktigt för oss. 

Vi var då alltså iväg på en mini-turné med våra kompisar i Nova Blast. Kvällen innan hade vi spelat i Göteborg och anlände till Uddevalla för en spelning i den historiska byggnaden Villa Elfkullen, där Hilma (HKO Bookings) hållit i guidade visningar sedan hon var typ tolv år, och nu sporadiskt arrangerade evenemang på samma plats. Vi fick också en guidad rundtur och fick höra om husets märkliga historia och grundare, om tunnlar under marken och om tågrälsen som låg inbäddad i stommen till huset för att bära upp det och dess ägare när han var vid liv. Det är verkligen svårt att i text beskriva Villa Elfkullen på ett rättvist sätt. Alla lönngångar, tinnar och torn, spöken, historia och hemligheter är någonting man måste upptäcka själv, vi rekommenderar varmt att ni gör ett besök. Kanske är det Hilma som kommer att guida er runt då också. Att bara få vara i den miljön innan gig och ha backstage i ett spökrum på ovanvåningen gjorde oss pepp på vad kvällen skulle komma att ge. 

Gigdags och lokala punks och kids hade trängt ihop sig i “scenrummet” vars väggar är täckta av mörk, utsmyckad träpanel. Nova Blast var toppen som alltid och de överraskade oss med en cover på vår låt Parasit, himla fint. Vi släppte första singeln från skivan den dagen (Det värsta) och var nog lite nervösa och taggade på att äntligen få ut låtarna i världen. Vår spelning gick förmodligen bra den också, det är nog ingen som minns så noga. Däremot minns vi alla gulliga kids som kom dit för att se oss – Villa Elfkullen var helt klart the place to be för alla alternativa i Uddevalla, den saken var säker. En flaska bubbel skickades runt mellan samtliga närvarande, i efterhand har vi skämtat om den kvällen som roten till den första stora smittspridningen i södra Sverige. De alternativa kidsen berättade vart man skulle gå i Uddevalla om man ville fortsätta partyt: ”Följ med till thai:en, dit går vi alltid!” utbrast en grupp 18-åringar och vi följde med, osäkra på vilken typ av party en thai-restaurang i Uddevalla kunde tänkas erbjuda. Karaoke, visade det sig. Och vilken karaoke sen! 

Tänk er en liten restaurang, fullproppad med fulla hockeykillar med keps som fullkomligt VRÅLAR ”jag kan inte ens gåååååå utan din luuuuuft i mina LUUUUUUNGOR”, så förstår ni viben på detta legendariska ställe. Inträdet på 50kr fick man tillbaka i en obligatorisk ölbiljett. Klara lurade upp Anna och Matilda på scen med löften om att hon köat en låt som vi ”definitivt” kunde texten till, men fick lära sig den hårda vägen att varken Anna eller Matilda kan texten till Blondies ’Hanging on the telephone’. Nåväl, det kvittade, vi hade kul och alla i lokalen var så pass fulla att det nog inte var någon som märkte att två av tre på scen endast sjöng ordet ”telephone” med jämna mellanrum. 

Kvällen rundades av efter att en i kompisbandet blev utkastad från thai-karaoken av vakter när han vägrade gå ner från borden, där han hade ett eget framträdande. Hur vi lyckades samla ihop hela gruppen är ett mirakel. Men stället skulle ändå stänga, så vi begav oss därifrån i samlad trupp - tills vi plötsligt insåg att samma person som kastats ut försvunnit från klungan. Förmodligen för att kissa, tänkte vi, och fortsatte i sakta mak gå vidare mot vår sovplats för natten. Vi passerar en kyrkogård där det ligger en man på en grav och sjunger, vilket vi tycker är lite konstigt – men det är kanske är så folk gör i Uddevalla, vad vet vi. Det visade sig senare vara vår vän som försökte spöka för oss, säkert inspirerad av alla spöken på Villa Elfkullen. Sedan gjorde vi snöänglar i hård snö, brottades, tramsade och när vi kom fram gick vi och lade oss i en lägenhet bland annat beboddes av gamla enögda katter. 

Än idag talar vi varmt om Uddevalla så fort tillfälle ges, om dess spökslott och vänliga punkare och invånare överlag egentligen. Och framför allt: om festen på thai-krogen med karaoke.

/ Spader Kung 

Lyssna på senaste albumet här nedan!