 |
| Foto: Pontus Kronenberg |
Jag har upplevts några av livets mest kaotiskt fantastiska stunder på Pustervik i Göteborg. Det var där jag skrek med till Strebers Betongbarn. En låt som jag aldrig ville ska ta slut. Det var där alla dansande till Little Jinders Vita bergens klockor en natt 2018 och aldrig ville gå hem. Just där, just då hade det aldrig gjorts en bättre låt än just den. Det var där jag såg The Brian Jonestown Massacre och lyssnade på Anton Newcombes långa monolog där han sågade sina bandmedlemmar och funderade på att avbryta spelningen. Jag såg tyvärr inte Division 7 när de intog samma scen i oktober förra året men idag släpps magin de skapade den kvällen på skiva.
Jag minns att jag skrev att jag önskade ett helt live-album i samband med släppet av EP:n Live i Bandhagen och vips så händer det! Det är inte hela spelningen från Pustervik som kom med på albumet, men min tolkning är att de inte bara vill ha en hel konsert dokumenterad, utan de ville också välja ut de låtarna som bäst fångade kvällen samt bandets essens under kvällen. Jag tycker dock det är synd att Tungan ute i regnet föll bort, men man kan inte få allt. Men Hundhuvudet rullar (Live på Pustervik) erbjuder så mycket annat.
En del band har jag blivit lite besviken på på deras album. Där live-versionerna ofta har varit något nästan livsavgörande så har banden på deras studioalbum sänkt intensiteten och fått fantastiska låtar att bli märkbart sämre. Med Division 7 har jag aldrig stött på samma problem. Intensiteten finns även på deras studioalbum. Det handlar bara om att konserterna blir de förlösande stunderna där bandet träffar sina fans. Relationerna har redan byggts genom albumen, på konserterna får de lära känna bandet på riktigt och bli en del av deras universum på scen.
Det finns få band som andas så självklart som Division 7, som lyckats bygga upp en stor fanskara utan något stort i ryggen. De har haft sin tro och en jävligt stark vilja och genom hårt arbete kunnat sälja ut flertalet ställen genom landet. Jag ser varför i publikkontakten och i hur levande bandet är på scenen. Dara Hoel skriker högre än någonsin i Kärleken ska ju vara blind och följs upp av ett galet och minst lika underbart blås. Det märks att bandet har roligt på scenen och att det verkligen smittar av sig.
Glenn Udéhn gästar fint på I detta paradis och Majorna har aldrig låtit lika frenetisk som här. Istid är som vanligt en låt som alla vill sjunga med i och den hade gärna fått vara tio minuter till. Samtidigt gör blåset också att varje låt får ett nytt liv, varje låt får nya lungor. Det är lek och det är allvar, båda är lika blodiga. Det är Bruce Springsteen på Ullevi, fast här istället ett band som fortfarande är i början av karriären, redo att inta större och större scener. Mitt hjärta kommer slå extra hårt den dagen det är dags. Jag vet att de är så värda det.
Häromnatten drömde jag att jag såg bandet och de spelade en rökig bar-låt, lugn som gatorna utanför. Plötsligt bestämde sig en saxofon att göra en duett med pianot i låten. Det lät fantastiskt bra och låten varade säkert 8-9 minuter. Jag vet att det bara var en dröm, men jag tror att jag gärna hade sett bandet på det sättet någon gång, som en ljuvlig kontrast till de riviga naglarna. Det var som sagt bara en dröm, men fint att den handlade om bandet som faktiskt trodde på sina drömmar och i oktober förra året blåste taket av Pustervik.
Lyssna här nedan!
