När jag firade midsommar med folk från Flashback

Ellen Ekman berättade för mig en gång att ”Jag tänker ofta på den där gamla reklamen med Mads Mikkelsen för Fritidsresor. Den när han säger: ’Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna vi minns’ samtidigt som han dyker ner i en klarblå pool. Blir så provocerad. Livet är liksom dagarna som passerar för väldigt många. Det är ganska få förunnat att leva det där dagarna som man minns.’ Och jag håller verkligen med henne. Många dagar är som en kall vintermorgon i februari där man känner sig lika slaskig som gatan utanför och mörkret försöker knuffa en längre och längre ut mot det skenande mentala tåget. Det är mycket konstiga händelser jag minns dock och av någon anledning har jag varit med om ett par.    

2010 hade jag precis blivit singel när midsommar närmade sig. Jag gick in på Flashback och såg att någon hade frågat om någon i Göteborg ville fira midsommar med honom. Helt plötsligt satt vi där på midsommar, jag och två killar till, och diskuterade relationsproblem över några öl. Det var en oväntad men samtidigt trevlig upplevelse. Jag träffade dock aldrig någon av dem igen. 

Senare samma år var jag på personalfest. Jag stod på scenen och läste dikter och allt var väldigt trevligt. När jag skulle hem råkade jag ta buss 16 istället för 19 och hamnade i ett bussgarage på Hisingen. Det hela slutade med att jag väcktes klockan fem på morgonen av de som hade hand om servicen på bussarna. Jag lärde mig två saker den natten. Dels så finns det fler knappar än vad jag trodde var möjligt i en buss. Allt var en knapptryckning bort. Jag lärde mig också att servicekillarna var rätt personer att bli väckta av. De satte mig nära elementet och bjöd mig på varm choklad. Vi satt där i någon timme och drog roliga historier. En handlade om att jag var liten och hade kunnat frysa ihjäl där i bussgaraget. Just den historien var kanske mer tragikomisk dock. 

Under pandemin började jag jobba som krönikör på Mölndalsposten. När jag precis klivit av bussen vid Marklandsgatan mötte busschauffören mig. Han visade mig en utklippt bild på mig från just Mölndalsposten, sa "aha", och slängde den i soptunnan. Jag visste inte hur jag skulle tolka det, men jag var kanske bara ett symptom för något som skulle rivas i hans liv. Vem vet. Jag minns att jag brukade se programmet Plus när jag var ung och jag minns att programledaren alltid slängde något i soptunnan det sista han gjorde. Just där kände jag mig som rekvisita i just det programmet. 

På tal om bussar har personer både onanerat framför mig och somnat mot min axel. Båda var obekväma, fast på olika sätt. En annan märklig händelse var när en äldre dam höll upp spårvagnsdörren till mig. Jag tackade henne och då sa hon "Varsågod, ungjävel." Den vändningen räknade jag inte med. 

Under pandemin så satt jag själv på vagnen varav en mamma sa till sin dotter att hon skulle sätta sig bredvid mig. Dottern svarade att det är farligt att sitta bredvid människor. Jag fick fortsätta sitta själv, vilket jag helst gör, vare sig det är mindre farligt eller inte. Det är bara skönt att ha något att skylla på. 

Det är kanske inte dessa dagar jag allra helst minns, men de har sannerligen hjälpt till att göra livet mindre rakt och med tanke på hur få saker som egentligen är raka i mitt liv, så känns det rätt tryggt att det mesta svänger lite hit och lite dit.