Ida Gratte - Dom fyra årstiderna

Foto: Ida Eriksson

Väskan (Jag går väl hem) blir en kram för öronen när jag går från Mariaplan till Sandarna. Det är en ganska kort promenad men man rör sig märkbart mellan en plats där saker händer hela tiden till ett slags lugn. Ida Grattes låt blir ett fint soundtrack för promenaden, där ett piano och Ida bjuder på en känslosam duett. Och de musikaliska armarna släpper taget först efter dryga fyra minuter. Ida sjunger och pianot svarar. Ida känner och pianot lyssnar. Det är en fantastisk låt som Ida har placerat i mitten på sin första EP Dom fyra årstiderna. Hela EP:n blir som en promenad längs känslornas fyra årstider och vädrets förstås. Tidens gång. Hjärtats gång. Man kan se på årstider på olika sätt, även ens känsloliv kan gå från fågelsång till en lång, kall vinter. 

Alla låtar, från inledande Januari börja året till avslutande Around you, behandlar kärlek på olika plan. Januari börja året är kanske mer om känslor generellt, att känna solstrålarna försöka fightas mot ett mörkt år. Det blir ju trots allt vår igen. Se mig lyfter så vackra detaljer som att bara se någon annan stå där med en i köket. Hon är fantastisk på att sätta ord på det vardagligt romantiska. Det som många kan se som små små orter men som är som enorma världar för de som är kära. Hon beskriver ”nätterna då vi vägrade att somna” i Väskan (Jag går väl hem) och det är en vemodig låt som blickar tillbaka, med lika delar sorg som glädje. Lager på lager, som alla människor bär. Ofta skildras just de små detaljerna i kärleken, de små detaljerna i stan som man delar med den andra. Vackra miljöer i Stockholm lyfts fram och ibland kan det kännas som att man själv går där till Skanstull. 

Det är målande och personliga texter som vanligt och jag tycker att Idas röst verkligen klär i det avskalade formatet. Jag tror aldrig hon har sjungit lika starkt som i just Väskan (Jag går väl hem). Det är som att ytterligare en dörr öppnas i Idas röst och låten seglar upp till något av det vackraste hon skrivit. Låten känns både som en viskning och en käftsmäll. Tänk vad ens hjärta rustas för i livet. Tänk de människor som ryms där i en livstid och tänk de som försvinner men som alltid finns kvar där ändå. 

Vackra Around you behandlar hur man ibland agerar dubbelt. Man vill någonting men agerar på ett motsatt sätt. Varför stöter man bort någon som man trivs så bra med? Kanske finns svaret på många frågor i rädslan. Rädslan att komma någon för nära och risken att bli djupt sårad. 

Ida Gratte fångar det mänskliga i alla känslor och sätter förstoringsglas på kärlekens vackraste detaljer när hon tar med oss på en promenad genom fyra årstider. Känslornas fyra årstider. Det är oerhört fint rakt igenom.

Lyssna här nedan!

Jonathan Fröberg - Stockholm brinner

Foto: Press

Jag har saknat Jonathan Fröberg och hans finstämda popmusik. Han gästade bloggen med ett musikminne när debutalbumet Dårar & Hjältar fyllt några månader. Senast vi hörde från honom var i singeln Du är så nära (så långt ifrån). En vemodig poplåt som rörde sig mellan storstaden och småstaden och känslorna som byggs upp och raseras igen. Det är en låt som har växt på mig och för mig, som har följt Jonathan och hans musik från början, kan jag höra hur saker byggts upp och byggts på. Självförtroende och trygghet har tagit sig in i hans uttryck och hans röst mer och mer. 

Det är dryga fyra år sedan han släppte den fina Du är så nära (så långt ifrån). Jag tänker att det ibland kan vara bra att sätta sig ned och fundera på var man vill ta musiken. Åt vilket håll hjärtat drar en. Allt förväntas ju gå så snabbt nuförtiden men jag tror det är vettigt att stanna upp ibland och fråga sig var man själv vill någonstans. 

Nya singeln heter Stockholm brinner och det är ett delvis nytt uttryck han har Jonathan. Både titeln och arrangemanget känns lite Hurula. Förvisso mindre rivigt, men låten är hämtad ur samma mörker som Hurula ofta klär sina låtar i. Det är aningen mörkare och mer suggestivt än hur Jonathan brukar låta. Arrangemanget är lite ödsligt, som en promenad förbi industrier. Jonathans röst som vemodiga solstrålar över vattenpölarna som vemodet fyllt upp. Det låter filmiskt och Jonathans röst liksom fotograferar scen för scen och de målas upp vackert framför mina ögon. 

I texten beskriver Jonathan det dubbla i att hata ensamheten men att älska att vara själv och jag förstår hur han menar. Mycket i texten handlar om att ha gjort fel val och prioriterat de mer egoistiska sidorna framför vänner exempelvis. Men man inser vad man gjort och varför och kommer tillbaka med en eld. Man kommer tillbaka med något att ge. Precis som Stockholm så brinner man för något nytt. En ny chans. Jag tycker att Jonathan har gjort en fantastisk låt som både doftar Kent, Hurula och Thåström men som framför allt är en fantastisk nystart för Jonathan och hans musik. Det vibrerar i ådrorna och hela kroppen sjunger med i refrängen.

Lyssna här nedan!

Tretton album: LOKATT

Foto: Harald Björk

Den trevliga duon LOKATT har släppt en av årets bästa låtar, Hey DJ. Varenda cell i mig vill röra på sig på ett oerhört avslappnat sätt! En låt att dansa in ljuset i hösten till. Jag älskar den verkligen. LOKATT gästar dagen till ära bloggens serie "Fem album" och eftersom bloggen försöker trotsa allt vad strikt betyder så är det förstås helt lugnt att duon delar med sig av tretton album istället! Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Leslie Feist - Demo CD-R 

Vi fick den här demon i smyg av en nyfunnen vän i Berlin innan Leslies stora genombrott. Hon spelar alla instrument själv och det är en fantastisk rå och äkta DIY-punkanda över den. Mycket mera känsla än de superproddade albumen. Less is more blev verkligen lärdomen här för oss när det kommer till inspelning och produktion. 

Jürgen Paape - Kompilation (2011)

En av Kompaktgrundarna, skapar fantastisk och humoristisk minimal techno, micro house, technopop (som vi ofta har med i våra DJ-sets). Hade inte sagt nej till en Paape remix på LOKATT! (Drömremixare nr.1). Älskar hur hemlig han är, vet inte mycket om honom, han spelar inte live, gör inga intervjuer, men ger ut sina guldklimpar emellanåt! Stor inspiration på alla sätt. 

Erlend Øye - The black keys work (DJ-Kicks) (2004)

Blev golvad av denna briljanta sammansättning av producenter och låtar, lyssnats på mycket i bilstereon till blinkande stadsljus. Det behövdes liksom ingen klubb med den på! Räckte med att cruisa runt och lyssna, drömma om technoklubbar i Berlin (fick även chansen att senare höra hela DJ-Kicks på en technoklubb i Görlitzer Park av självaste Erlend, som brukade hänga runt där när vi bodde i Berlin).

Gravenhurst - Flashlight seasons (2004)

Nick Talbot som dog alldeles för tidigt. Stor konstnär och producent, multiinstrumentalist och låtskrivare. Finns ingen med så mycket känsla. Hjälpt oss genom de flesta dark times. Vi hörde honom live på båten Le Batofar i Paris för många år sedan och fick chansen att säga några ord till honom efteråt på däck. Fint minne! 

PJ Harvey - Stories from the city, stories from the sea (2000)

Finns ingen som Polly Jean, det här albumet innehåller så fantastiska spår och starka låtar. Ett album att bli förälskad till och döpa sitt barn efter (Ja, Polly i andranamn). Att se PJ framföra det här albumet på en gammal teater i Berlin var magiskt. 

Patti Smith - Trampin' (2004)

Punk-Patti, stor inspiration med sin musik och sitt sätt att bemöta världen på! Mother Rose & Cartwheels, två av hennes mer lugna låtar. Såklart även fler skivor.

Cat Power - Jukebox (2008)

Återkommer gång på gång till hur starka tolkningarna är av de här låtarna. Passar de flesta tillfällen och Chan har en av världens vackraste röster. 

Kings of Convenience - Versus (2001)

Ett superviktigt kasettband Johanna fick på en klubb i London som 17-åring! Lyssnade oavbrutet, upptäckte genom den Kings of Convenience, Four Tet, Röyksopp och Ladytron. Älskade soundet, och insåg hur mycket en remix kan göra för en låt, när någon annan får leka fram en ny version. 

Ada - Meine Zarten Pfoten (2011)

Storfavorit från Hamburg som hela tiden fortsätter att utvecklas åt nya håll. Går alltid sin egen väg. Hon DJ:ade på en födelsedagsfestival vi hade för några år sedan i Sverige & har även skapat den bästa födelsedagslåten Happy Birthday. Stor inspiration när vi började skapa elektronisk musik/technopop.

Caribou - Our love (2014) 

Glömmer aldrig Caribous set på Sónar i Barcelona för många år sedan, den här skivan har vi lyssnat/DJ:at/dansat oss trötta på, så bra är den! 

Air - Moon Safari (1998)

Klassiker som måste nämnas här. Vi har ju valt att göra en lista utifrån hyfsat samtida album (eller iaf 2000-tal), för att kunna avgränsa oss, album som kommit under vår tid och som verkligen inspirerat oss. Det här är ett sånt album. Som vi lyssnade sönder tillsammans. 

Yeah Yeah Yeahs - Fever to tell (2003)

Hur många minnen kan ett album bära? Hur mycket känsla kan finnas i en röst? Karen O är bara för cool och hela albumet briljant. Lyssna på Adas remix av Maps, fenomenal! 

The Knife - Deep Cuts (2003)

Säger inte alla The Knife? Ett album som betytt mycket för många, så även för oss! Soundet, vokalerna, synt-ljuden, beatsen är oemotståndliga.

/ LOKATT

Lyssna på Hey DJ här nedan!

Fem album: Azure Blue

Foto: Daniela Gullström

Tobias Isaksson och hans Azure Blue är tillbaka med ytterligare ett smakprov, vilket också är det sista innan albumet landar, från det kommande albumet The Night of the Stars. Han gästar dagen till ära bloggens serie "Fem album." Det nya albumet handlar i stora drag om att hålla ihop under svåra tider och på något sätt har jag alltid sett Azure Blues musik ungefär så, som något läkande som läggs över själen, som läggs över det som brustit. Ett elektroniskt mjukt plåster. Tobias har genomgått en stor sorg i och med att hans mamma gick bort och albumet tillägnas också henne. Nya singeln Visions and themes gästas av SMIDVIK och är en fantastisk synthpoppig låt. 

Tobias hälsar att "Jag älskar allt från bossa nova till hiphop och jag tror man samlar på sig inspiration överallt men i mitt soloprojekt Azure Blue samlar jag allt jag älskar i en romantisk medelhavsblå ljudvärld och den nya plattan är som en uppdaterad 2024-version av min debut. Här är fem album som tydligt inspirerat The Night of the Stars som släpps 22 november." Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Electronic - Raise the Pressure (1996)

Egentligen är det svårt att välja mellan debuten ’Electronic’ och ’Raise the Pressure’ men det är stilen på de mer elegant sofistikerade låtarna ’Forbidden City’, ’For You’ och ’Out of My League’ som jag fått en revival av de senaste somrarna. Kraftwerks Karl Bartos gästade på synth. Otroligt med Sumner, Marr och Bartos på samma album. Electronic känns mer lyxiga än New Order på gott och ont. Ibland vill man ha smuts men här är det cleant som premieras! Både New Order och The Smiths är för förutsägbara för att få vara med på den här listan bestämmer jag nu! Trots uppenbart inflytande. 

Bruce Springsteen - Tunnel of Love (1987)

Om det inte varit för Springsteen hade jag inte varit den jag är. 'Tougher Than the Rest' och 'Brilliant Disguise' är givetvis inte störst i Bossens katalog men nodalpunkter i diskursen ”Springsteen med synth”. Utan Springsteen hade det hade inte Chromatics, Glass Candy, The War On Drugs, The National eller Destroyer som är samtida favoriter när det gäller välproducerad pop och rock låtit som de gör. Och Jack Antonoff från Bleachers inflytande som låtskrivare åt Lana Del Rey, Taylor Swift och Lorde m.fl. har ytterligare förstärkt Springsteens ton i samtiden. 

James - Laid (1993)

Nu är det dags att prata toppspelade låtar i bilen och när jag och min fästmö är på roadtrip rullar ofta min Spotify-spellista ’Popsöndag’. Den inleds med 'Say Something' och 'Sometimes' från Laid. Albumet är producerat av Brian Eno och lite spretigt men topparna ger dem en plats i listan. Och jag får dra in något annat av Brian Eno än Roxy Music som jag namedroppat sönder sen debuten! 

Broder Daniel - Broder Daniel Forever (1998)

Jag är uppvuxen i Varberg och bodde därefter 10 år i Göteborg. Eftersom jag brukar få skäll för mitt eviga namedroppade så borde jag hålla mig tyst men Henke Berggren och jag har haft kontakt till och från i många år. Han har skickat fina ord om mina låtar och vi har haft många nördiga diskussioner om analoga grejer. Så han vet att jag sjunger mina BD-körer på grund av honom. 

Paola - Stockcity Girl (2002)

Triggervarning: Mer namedropping och shoutouts. Paola och jag har gjort massor tillsammans i ett antal år. Hon släpper sin nya musik på min label The Future Sound of Stockholm och är med på alla mina Azure Blue-plattor sen 2015. Jag älskar hennes klassiker Stockcity Girl och vi kom på att Ollie Olson som jag mixat min nya platta med även mixat den. Så när jag gick promenader runt Kottlasjön hemma på Lidingö så varvade jag mina mixar med Paolas album för att kunna ta inspiration av dess tidlösa organiska ljudbild medan naturen fick lugna min deadline-stress.

/ Tobias Isaksson, Azure Blue

Lyssna på Visions and themes här nedan!

MY - Men för livet

Foto: Moa Källman

MY, eller My Källman som är hennes fullständiga namn, debuterade med låten Återfall i början av sommaren, då när gräset fortfarande hoppades på stordåd över sig och havet väntade på dopp efter dopp. Visst föds det så många drömmar just då när värmen börjar ta tag i både ens kropp och känslor? Man längtar efter något som bränner, vare sig det är känslomässiga explosioner eller solen. My sjöng också om att hon längtade efter att känna hur det bränner i den explosiva Återfall. En ganska rak poplåt som gjorde det tydligt att det är enkelt att gå tillbaka till något som kanske inte är helt bra för en men man känner att man behöver kicken. Man behöver hända. Det kanske blir jobbigt efteråt, men nuet struntar i allting sånt. Man vill ta ett sista bloss av någon och göra det gång på gång. 

My är nu tillbaka med låten Men för livet. Det är en låt som bär på en liknande popkostym som debutsingeln. Vi bjuds på ett aningen lägre tempo här dock. 

My sjunger starkt i en låt som vandrar genom oro och som lämnar sår som växer i en. Jag kan känna igen mig i raderna, att man oroar sig för att bli bortvald och att det finns någon annan som säkerligen är mycket bättre än en själv. Som kommer bära kläderna man fått låna från sin partner på ett mycket finare sätt än vad man själv lyckas med. I tankarna är man själv aldrig förstavalet, det finns alltid någon annan som står högre än en. Fast det egentligen inte är så. Men osäkerheten är också ett plagg och det är lätt att den täcker alla andra kläder och står över alla andra känslor. Det är en låt som sträcker sig ännu högre än debutsingeln. Refrängen spelas om och om igen i mitt huvud och ingenting i ens värld vill sänka volymen. Jag känner igen mig i känslorna och sjunger med.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Frida Mirage

Foto: Valtyr Daregard

Frida Mirage har en otroligt imponerande röst med ett brett register som hon verkligen brer över världen och över sina känslor. Debutsingeln, om att övervinna en obesvarad kärlek, Quick game of chess on my chest släpptes 2023 och efterföljande A bit too much släpptes i somras. En låt som sa vrid inte ned volymen på oss, låt oss leva det liv vi vill, låt oss leva och älska i den hastighet vi mår bra av. Jag älskar intensiteten i slutet. Fantastiskt. 

Nu är Frida här med nya singeln Half baked, ett sista smakprov innan en EP landar i slutet av november. I Half baked fastnar jag för tempoväxlingarna och hur Fridas röst verkligen tar en med på en känslomässig resa genom tonåren till vuxenlivet. Ena delen ser framåt medan en annan del blickar tillbaka. Det är så mycket fint som händer i låten att jag sitter här och blir alldeles rörd. Något att också bli rörd över är Fridas musikminne som hon delar med sig av idag. En hyllning till Håkan Hellström.

Min första kärlek avgudade Håkan Hellström. Jag förstod inte grejen överhuvudtaget. Som så många andra enkla öron, hörde jag endast det jag då ansåg var svaghet i Håkans sångröst. Vi var 14 år och såg Hellström tillsammans på Gröna Lund. Halvvägs in i konserten så lämnade jag tivolit. 

'Har du tändstickor?' 

- Ja, tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm!  

Ett år senare ville jag bränna ner Stockholm. Det tog slut, eller rättare sagt = Jag blev totalt dumpad. Aldrig någonsin hade jag mått så dåligt. Det gjorde fysiskt ont i hela mig. Att så mycket smärta kan få plats i en så liten kropp. Ingen i min egen ålder kunde relatera till vad jag gick igenom. Mina vänner hade som mest hånglat med folk på pre-teen fester, medan jag hade haft en tvåårig relation som jag naivt, på riktigt, trodde skulle hålla för alltid. Det är gulligt när man tänker på det i efterhand. Jag, femton år gammal, såg framför mig hur vi gifter oss och skaffar barn. I en tidpunkt då vi var… barn. 

Jag kommer alltid minnas min bästa vän Annas reaktion när jag kom in från en skolrast som jag spenderat paralyserat nedfrusen i en snöhög. Jag sa till henne att jag ville dö. Hon sa “Men Frida, vi har matte nu”.

Mina vänner förstod inte. Skolkuratorn förstod inte. Mina föräldrar förstod inte. 

Jag började som besatt gå igenom Håkans katalog för att destruktivt plåga mig själv att tänka på kärleken jag förlorat. Fantiserande om hur han kanske lyssnade parallellt, också gråtande i sin säng. Jag hoppades att han tänkte på mig genom Aprilhimlens “Ge mig en kyss innan du går att bygga en dröm på”, eller ”Gårdakvarnar o skits”, “Så många broar jag bränt, ingen tog mig riktigt över, nej” 

Helt plötsligt var den enda som förstod mig Håkan Hellström. Och för första gången så förstod jag Håkan. Jag skäms för att ha lämnat en av hans konserter. Men jag tror att jag var för liten och lycklig för att inse magin med Håkan. “Man måste dö några gånger innan man kan leva”… tydligen? 

Idag, 12 år, visare och ovisare på samma gång - många, många hjärtekross senare så är Håkans alla konserter fortfarande det bästa live jag någonsin sett och hört. Jag skulle aldrig komma på tanken att missa ett enda ackord, hans ärliga sångröst eller poetiska mellansnack. 

Liveplattan Håkan Boma Ye! är vad jag alltid kommer tillbaka till. De klockrena arrangemangen som blandar högt och lågt på det mest delikata sätt. Håkans otroliga kapacitet att blotta sina känslor och förankra musiken med de målande berättelserna. 

Jag vill skriva musik som bränns och rivs på det just sättet. Jag hoppas att en liten person i så fall också väljer att lämna min konsert, bara för att några år senare återupptäcka mig och min musik efter att ha gått igenom bränn och riv.

/ Frida Mirage

Lyssna på Half baked här nedan!

malinmarie - Bron

Foto: Pedram Djafary

Jag har lyssnat mycket på låten Gå. Låten finns med på malinmaries debutalbum …istället gick jag med dig. Den frågande vackra texten och det sagolika munspelet i refrängen. Det är musik som trollbinder och berör. Den avslutande Stjärnor ger mig samma känsla, klär min kropp i samma värmande plagg. 

Malin Claesson Wennergren som hon också heter har varit aktiv i många år nu och, bortsett från en del engelska utflykter, så har hon främst valt det svenska språket att förmedla hennes känslor på. Ett riktigt beslut tycker jag. Musiken blir närmare på svenska, tycker jag. Liksom känslorna. Jag tycker Malins musik ofta blir som allra bäst när rösten får stå för styrkan. Tunga melodier och hårdare riff till trots så berör det mer när rösten slår ned som en blixt i ett avskalat landskap. Lyssna exempelvis på den innerliga Sång till Svea. Otroligt fina rader till ett barn. En nykläckt kärlek, en nyckel till ett nytt liv. 

Hennes låt Syster, som släpptes 2014, berör minst lika mycket som Emil Jensens låt med samma namn som också bär på samma budskap. Det är en låt som Malin verkligen klär hela sin själ i och det är en de starkaste låtar hon har skrivit. En väldigt fin visslande melodi också. Förra året så släppte Malin två låtar, Hanna från Grötö samt Öppet hjärta. Jag gillade främst den sistnämnda. Jag tror känslan av hon står precis intill och sjunger lyfter hennes musik än mer och låten lät verkligen som en p4-hit. 

I senaste singeln Bron så får jag samma känsla. Det är en medryckande låt som vaggar fram lite lätt till en början för att sedan öka i tempo med handklapp som en extra krydda. Texten berör förändringar i en relation där de två inte längre står kvar på samma plats. Miljön runtom förändras inte lika snabbt, broarna står kvar, byggnaderna - men relationerna förändras. Det är en väldigt stark poplåt.

Lyssna här nedan!

Fem album: KIM

Foto: Philip Liljenberg

Kim Nilsson känner vi igen från punkbandet Blisterhead. När han går solo under namnet KIM så är det fortfarande punk det i grunden handlar om, fast nu på svenska och i ett aningen mer mjukt landskap. Jag påminns både om Broder Daniel och Hurula. Vi bjuds på både gitarrer som river sönder ens kropp och synthar och fina körer som bjuder upp samma kropp till dans. Texterna är oerhört välskrivna och grundar sig bland annat i att ha växt upp i en småstad där flykten ofta lätt blir till droger. Flykten från verkligheten. Kanske, om man lyckas behålla drömmarna, så kan just dem ta en någon annanstans. Någonstans där det finns liv. Det är en fantastisk skiva och det är härligt att höra ett så nyfiket album från någon som ändå varit med så länge. En erfaren debutant med mycket att säga. Idag gästar KIM bloggens serie "Fem album". Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Docent Död - Docent Död (1980)

Sitter i ett pojkrum på Wettelinsgatan 11 C i Falköping. Lånar fritt i farsans röda skivbackar. Bläddrar raskt förbi tråkigheter så som hippieband och annat flum från 70-talet. Men där långt bak i backen hittar jag något. Tar upp Docent Död-albumet. Stiftet landar på vinylen. Solglasögon, Krig och Kärlek, Hand i hand och Vägg av Tårar. Låt efter låt. Raka texter om att vara ung. Om att känns sig cool. Att ragga. Att ha bensin i blodet. Att blir kär. Från att jag hörde albumet så jag har alltid velat återvända till denna känsla. Det naiva. Det energifyllda. I den här musiken finns det ingen morgondag. Bara starka melodier. Det är inte så jävla komplicerat. Älskar det. Låt oss inte göra saker så komplicerade.  

The Latin Kings - I skuggan av betongen (2001)

Vlado blir givetvis väldigt arg när jag kastar ut hans The Latin Kings-kassett ur bandspelaren i uppehållsrummet på högstadieskolan Fredriksberg. Jag når inte riktigt fram till bandaren för att sätta på mitt Asta Kask-band innan stöket är i gång. Blev inte någon som fick spela musik på den håltimmen. Ett par år senare var jag 16 och vettet hade börjat ta en lite större plats i huvudet. Då försonades jag med Vlado och även med The Latin Kings. Sanningen är att jag faktiskt blev otroligt påverkad av det här albumet I Skuggan av Betongen. Albumet känns mörkt, texterna träffar rätt och stundtals lite rökigt vilket passade mitt sinne vid denna tid. 

The Libertines - The Libertines (2004)

Två stycken stökiga bundsförvanter i rockens tjänst. I vått och torrt. Antagligen var det mest vått. Pete och Carl i The Libertines har alltid fascinerat mig. Bandet, deras relation och även musikaliskt är det som de befinner sig mitt i en berg-och-dalbana när de spelar in musiken. Det går upp. Det går ner. Spretar otroligt mycket i hur de spelar. Det är märkligt det där, att minnen kring musik sätter sig så starkt i en. Minns var jag var. Minns hur jag kände. Minns att jag tänkte att detta blir början på något nytt för mig. 

Jakob Hellman - …och stora havet (1989)

Ja, när jag skriver en sån här lista så måste jag ändå erkänna att man vill välja några skivor som förvånar dig som läser. Vill liksom att du ska tänka. ”Oj, han den där KIM han har ju en spännande musiksmak. Och vilken koll han har på denna obskyra artist.” Tyvärr är ju det inte riktigt så. Antagligen gör inte denna lista någpm överraskad, vilket är förståeligt. Så jag tänker vara uppenbar och meddela att jag fullkomligt älskar denna platta. För det gör väl alla? Givetvis gillar man alla stora fina melodier som dominerar albumet från början till slut. Men det som fångade mig var hans texter. Han skriver om sitt liv och sina funderingar om vardagliga ting på ett sätt som i alla fall överraskar mig. Det finns ett lager av mystik över det vardagliga. Texterna tar oväntande vändningar. Favoritlåt: Tårarna. 

KIM - Äntligen (2024)

Nu begår jag någon slags okänd dödssynd. Att välja sin egen skiva. Men det är ju faktiskt så att det har betytt mycket för mig hålla på med albumet och att ÄNTLIGEN få skivan utgiven. Det är min debutskicka. Gömmer mig inte längre bakom ett bandnamn. Det trodde jag knappt inte skulle hända. Hoppas ni gillar albumet! 

/ KIM

Lyssna på Äntligen här nedan!

Fem album: Caroline af Ugglas

Foto: Heinz Liljedahl

Fantastiska Caroline af Ugglas har alltid gått sin egen väg. Jag beundrar henne djupt och som hon säger nedan "Jag är ju ett freak själv, så jag gillar musik som är freaky". Jag känner igen mig och det är mycket i Carolines uttryck, i hennes känslor, i hennes sätt att vara som jag beundrar djupt och som jag känner igen mig i. Bra musik handlar ofta om förståelse. Att ens känslor bär samma kläder som artisten och bra artister ger ens känslor ett eget rum, ett nytt språk att lära sig. Caroline af Ugglas har alltid lyckats med just det. 

Nu är hon aktuell med singeln Fader vår som bär på en fantastisk text som dissekerar vårt egendomliga samhälle. Idag gästar Caroline serien "Fem album" där hon lyfter fem album som inspirerat henne under hennes karriär. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

The Velvet Underground & Nico - The Velvet Underground & Nico 45th Anniversary (1967)

Fick plattan av Heinz (Liljedahl) när vi spelade in mitt första album när jag var 24. En ganska sen upptäckt för mig, alltså. Heinz sa att det är en platta ”man måste kunna utantill, annars är du inte intressant”. Så jag lyssnade – sjutton gånger varje dag i några års tid. Varenda jävla låt är bäst! Det är så tydligt, så snyggt och så bra! 

Janis Joplin - Pearl (1971)

Jag fick den här plattan när jag var 16 år och pluggade språk i Spanien. Kvinnan jag bodde inneboende hos hörde mig sjunga varje dag. En dag kom hon till mig med en samlingsplatta med Joplin och sa: ”Du sjunger precis som hon!”. Jag tog med den hem, lyssnade, sjöng med och startade band. Janis musik har format hela mig. Pearl innehåller dom flesta låtar som jag sen gjorde på min egen Joplin på svenska. Jag gillar också hennes kärlekspolitiska texter, sättet hon tolkar det psykologiska i ett förhållande. Det är inte ett dugg banalt! 

PJ Harvey - To Bring You My Love (1995)

Världens ballaste! När jag upptäckte plattan lyssnade jag tusen gånger på den. Jag var röstlärare då och lärde folk sjunga och sa till flera av mina elever att de skulle härma PJ. Hon är så cool och har bra röstteknik, hon blir aldrig någon mesig sångerska och har en egen stil. Man ska gärna lyssna på artister som har en udda stil för att hitta sin egen. För vem vill härma någon som låter som alla andra? Inte jag i all fall. 

Radiohead - OK Computer (1997)

Ett snuskigt jävla bra album! Jag tror att det här också var en platta som Heinz gav mig, under tiden när vi spelade in min första platta. Jag har hämtat jättemycket inspiration från den. Jag ”lekte” till Freak - flera sångelever fick den i läxa: att de skulle ”freaka” framför mig för att våga gå in i något annorlunda. Jag är ju ett freak själv, så jag gillar musik som är freaky. 

Thin Lizzy - Jailbreak (1976) 

Det här upptäckte jag långt innan jag träffade Heinz. Jag fastnade för Thin Lizzy i tonåren. Lyssnade mycket på LP:n i mitt rosa rum hemma, och tog med mig den när jag flyttade till min första pojkvän i stan. Spelade sönder LP:n och köpte den även på cd. Det här var under en period när jag gick ut 5-6 ggr i veckan och jag lyssnade på Jailbreak varje gång innan jag gick ut. Jag blir helt vild när jag hör den! Musik är kul! Så mycket känslor!

/ Caroline af Ugglas

Lyssna på Fader vår här nedan och kolla in musikvideon!

OKARO - DREAM GORA

Delia Okaro, som gör musik under namnet OKARO, har lämnat bestående avtryck hos mig. FOREIGN är en av mina mest lyssnade låtar det här året. Drömsk elektronik när den är som bäst. Mycket handlar om hennes röst och hennes språk. Hon sjunger på flera språk och gör även stämningen, melodier, detaljer till ett tydligt språk. Hon bygger upp ett eget musikaliskt universum på sin debut-ep DREAM GORA. Gora betyder stort på assyriska och det är stora drömmar som tar plats här. Det drömska ligger hela tiden som grund i musiken, som en del i Delias röst. 

SUMMER är verkligen plusgrader för själen, en semester under parasollet för ens tankar. Det är oerhört vackert. ATRE känns både minimalistisk och storslagen på samma gång. Det är en låt som tar sig in i ådrorna på en, som vandrar genom hela ens kropp och inte lämnar en endaste cell oberörd. Låten, som handlar om att leva sig in i musiken, får verkligen lyssnaren att göra samma sak. En låt som andas i en. CU SHINE smittar med sin syntiga melodi, precis som avslutande PG PARTY. 

Överlag är det sensuella beats och OKARO går verkligen sin egna väg. Hon gör det hon själv tror på och det med rätta, det lyser om henne, i låt efter låt och det känns naturligt att PG PARTY avslutas med ett tydligt leende. 

Delia Okaro är bra på att skärma av det onödiga och fokusera på det som betyder något. Hon beskriver en sommar, relationer och att gå in helt i musiken, helt i en slags kraft och hon gör det på ett strålande sätt. Varje låt förändrar.

Lyssna här nedan!

Skräddaren - Skurubron (100 år)

Foto: Cassandra Haraldsson

Michael Schröder gör musik under namnet Skräddaren. Han är born and raised i Nacka utanför Stockholm men bor sedan några år tillbaka i Göteborg. Idag har Michael släppt låten Skurubron (100 år). Det är en låt som fick sin grund redan för tio år sedan men som nu, med hjälp av Nils Nyquist och Anders Brandin som arrangerat låten, hittat sin slutgiltiga form. Jag skulle vilja börja med att säga att det i Skräddarens tidigare två singlar har märkts att han verkligen brinner för musiken och längtan har hörts i varje ton, i varje steg som rösten tagit över orden i texterna. Jag har gillat både En gång till och Minako Aino. Särskilt den senare med den beskrivande texten samt de underbara körerna. Det enda jag haft att anmärka på är något jag även såg hos till exempel Rickard och Juvelerna när de drog igång, att bandet till förebilderna var för tydligt. När textrader så tydligt kommer från just ens förebilder så kan det vara svårare att stå på egna ben, som en egen artist utan att ständigt jämföras. 

Jag kände att delar av Skräddarens första två låtar var för tydligt sammanknippade med Håkan Hellström. Samtidigt kan man förstås se det på olika sätt, En gång till är som en fin hyllning till allt runt Håkan Hellström, vänner som brinner för samma saker och känner samma känslor. Där varje textrad betyder mer än livet för många. Åtminstone symboliserar dem livet som det kan te sig. Precis som Rickard och Juvelerna har gjort så har Skräddaren i och med sin tredje singel filat mer och mer på sitt eget uttryck. Jag tycker att Skurubron (100 år) är det klart bästa som han har släppt hittills. Texten blir till en nyckel om att våga öppna upp sig om livets svårigheter och om att känna sig oförstådd men att vägen till förståelse också kräver att man vågar öppna upp sig, att man vågar visa alla möjliga känslor. Det finns stora utmaningar i att våga öppna upp sig och man kan utan tvekan stöta bort en hel del hinder på vägen, men någonstans är det alltid värt det. 

Skräddaren låter texten springa runt i en lekfull melodi som klistrar fast sig i skallen. De underbara syntarna bjuder upp hela ens inre till dans och jag tycker Michael gör sin bästa sånginsats hittills i ett lite mörkare tonläge än vanligt. Jag tror verkligen att Skräddaren sytt upp en hit denna höst. Här känns han verkligen egen.

Lyssna här nedan!

Andreas Gavlén - Fade away

Andreas Gavlén är tillbaka med singeln Fade away. Jag skulle säga att från och med singeln A perfect lie så lämnade han det mer elektroniska och luftiga soundet och gick åt en mer dovt organisk och skramlig ljudbild. Mer åskoväder än stillsamt regn. Å andra sidan var det ett slags stillsamt regn han bjöd oss på senast, i den fina covern av Daniel Johnstons True love will find you in the end. Andreas sånginsats på den imponerade på mig och han känns verkligen mer och mer trygg i sin röst och vågar bredda sitt register mer och mer. Jag uppskattade synthpopen på debutsingeln Eyes också, men det känns som att Andreas valt att gå en annan väg nu. Utan tvekan hör man dock att Andreas musikaliska rötter hör hemma dels i alternativrockens 80-tal och dels i det skramliga GBG-soundet från 90-talet. Jag gillar verkligen blandningen och jag tycker exempelvis just A perfect lie är ett perfekt sällskap varje kväll då den återkommande slingan gör något fint med en. 

Fade away kommer nog bli ett fint inslag i mina kvällar också. Jag påminns om när jag såg Broder Daniel i Stockholm för drygt 20 år sedan. Jag minns hur gitarrerna skar upp hela världen och slog allt jag kände i bitar. Den kraften hade exempelvis I’ll be gone på mig. Allt som betydde något var det som jag gjorde just.i stunden. Jag visste inget om framtiden. Som om det fanns någon sån. Livet var lika delar smärtsamt och vackert i ögonblick och Broder Daniel var väldigt bra på att tonsätta just de ögonblicken. Gitarrernas skrik symboliserade i stor mån mina inre skrik. Jag tror många kan känna igen sig i det. Introt till Fade away påminner mig om Broder Daniel. I övrigt fortsätter låten som mulet skrammel om det förgängliga i livet. Hur drömmar och minnen äts upp och försvinner bit för bit. Livet är förgängligt och lämnar trasiga drömmar liksom hjärtan. 

Andreas gräver gärna runt i livets mörker i sina texter, men han gör det bra och det känns aldrig som en roll han intar, utan allt kommer inifrån. Jag tycker om det explosiva i slutet av låten och önskar nästan ännu mer av den varan. Att allt bara skriker tillsammans. Men överlag är det en fantastisk singel och jag hoppas den stora massan hittar Andreas inom kort. Det är han väl värd.

Lyssna här nedan!  

Anamea - Fallin' (Feat. Julia Siraj)

I september fick jag en ny vän. Låten In my mind (Demons) var en fin stöttepelare i en stressig period. När man lämnat solstrålarna bakom sig och ska ta sig an hösten och på något sätt komma in i alla rutiner igen. Det kan vara tufft, men Anameas låt blev som ett lugnande täcke, några extra strålar sol som slogs med molnen som började invadera mig. Låten var på många sätt tung den också men rösten skapade en slags spricka i molnen, hjälpte solen att hitta dit. Det fanns en lugnande närhet i den starka rösten. 

Emma Nordin, som Anamea också heter, skapar musik med närhet till naturen. Hennes musik är vägen in i skogen, en glänta av frihet. Där finns kontakterna för att ladda upp alla batterier, åtminstone de mänskliga. Den bilden får jag av hennes musik och hon har imponerat ända sen debutsingeln Just a dream. En stark röst i ett öppet landskap i duett med en gitarr. Rösten, som skuren ur drömskt träd känns fri i alla alla känslor den tar sig an. En av mina favoriter släpptes i början av maj. Rays of sunlight gav mig gåshud inpå själen. Det är överlag ganska minimalistisk musik som vandrar genom känslorna på ett nära sätt. Musiken lite dov, medan rösten är nära lyssnaren. 

På senaste singeln Fallin' så gästas hon av Julia Siraj och de bådas röster skapar ljus efter ljus som lyser upp textens jakt efter kärlek. Samtidigt finns vetskapen om att öppna upp sig gör en sårbar men att inte öppna upp sig snarare kanske gör en ensam. Det är sårbart att öppna upp sig i jakten på kärlek, men någonstans är det alltid värt det. Alltid. Det är stillsamt och väldigt vackert. 

Detta är sista smakprovet inför albumet som släpps inom kort. Jag tror albumet kommer bli ett plagg som man vill klä sig i för att känna sig varmare och för att få sina känslor liksom omfamnade. Man är inte ensam om att känna någonting alls. Livet sårar en ibland och gör en alldeles för jäkla trött men det finns en stig tillbaka, det finns en glänta att ladda batterierna i. Musiken.

Lyssna här nedan!

Inah - Tänk att jag lever

Foto: Jon Ingels 

Jag blir verkligen glad av Inahs singel Tänk att jag lever. Jag skrev om hennes debutsingel, Illusion, när den släpptes i maj och jag gillade hur tempot växlade i låten och man hela tiden blev överraskad av små detaljer. Jag fastnade mycket för texten om att det finns mycket som hindrar en från att leva det liv man verkligen vill leva. Man kan skapa olika mönster som blir till en mur som hindrar en från det liv man vill nå till. Man får försöka bryta sig fri från det, även om det förstås inte är enkelt. 

Inahs andra singel Tänk att jag lever bär verkligen på ett skratt låten igenom och låten lyckas nästan jaga iväg mycket av den kylan som täcker Göteborg just nu. Det är solskens-reggae för hela slanten och texten bär upp många poetiska pärlor, som att en sol rycker på axlarna. Jag har själv alltid gillat sånt språk som gör allt levande. När även naturen gör mänskliga handlingar. Det känns som en väldigt levande låt, en låt att vakna till när allting känns tungt. Jag gillar verkligen glädjeskriket i slutet. Som ett vårskrik som tystar hösten. Låten berikas även av underbara körer och världen känns åtminstone 15 grader varmare när låten tar slut.

Lyssna här nedan!

MIRIAM - Återbruk

Foto: Gustaf Elias 

MIRIAM låter rösten träda fram än mer på EP:n Återbruk. En av låtarna, Vanten jag tappat bort, är sedan tidigare osläppt och låten samsas med två andra nyinspelningar, Eld och Ser er. 

MIRIAM har tidigare synts flertalet gånger i bloggen och jag har hyllat hennes unika röst som den röda tråden i det hon gör och det är verkligen en känslofylld röd tråd. Känslor som märks än tydligare i ett mer avskalat format. Ser er har länge varit en favorit för mig och jag tycker att låten lyfter än mer här, med stråkar och piano i ett landskap där Miriams röst verkligen lyser som gatlyktor som en efter en besegrar mörkret. Texten, om våra kortsiktiga prioriteringar i livet drabbar mig än hårdare. Intensiteten som trycker på gaspedalen i hennes röst i slutet av låten broderar in gåshud i hela min tillvaro. 

Eld blir till en gitarrplockande vacker låt och det är fint att olika arrangemang kan ge låtar nya ögon, nya perspektiv. Vanten jag tappat bort är en låt som hon skrev när hon var 14. Det är en vacker poplåt med stråkar och jag känner verkligen att det lekfulla gunget fångar mig. Jag tror dock att låten hade vunnit på att kortas av något. Jag tror att den hade känts mer direkt om den varit runt tre minuter istället för knappt två minuter till. Men det är egentligen en petitess. 

Jag tycker MIRIAM är en av Sveriges mest intressanta artister och man känner verkligen elden i hennes verk. Hur hon verkligen brinner för just detta. Hon är fantastisk.

Lyssna här nedan!

Eric Palmqwist - Människornas planet

Foto: Johan Bergmark

Eric Palmqwist har släppt flera temaskivor, en om psykisk ohälsa, en om en smärtsam seperation och en om missbruk. Den om seperationen (Hej då) var för mig den starkaste, en otroligt närgången och skör bild från artistens inre liv. Texter för att hålla hjärtat flytande. Nu släpper han ett album om läget i landet, Människornas planet. På många sätt hör ämnen som missbruk och psykisk ohälsa ihop med läget i Sverige, tänker jag. Det många av oss brottas med är att få vara i en gemenskap men jaget och dess vinst springer alltid lite lite fortare. I dagens Sverige så ska alla personer vara enskilda varumärken och saker ska delas snabbt och på ett snyggt sätt. Det ytliga har ett pris, det under bröstkorgen saknar värde. Gränser förflyttas som om de vore däck på autobahn och kulturens värde lyfts mest på ett sätt som att den absolut ska finnas men den ska få kosta så lite som möjligt. 

Eric Palmqwist har också mycket att säga om läget. Själv har jag alltid tyckt att Eric är som starkast när han vänder sig inåt, när själen går att se utan förstoringsglas - och just det där, att göra själen synlig har alltid varit signifikant för Eric i hans musik. Men Erics politiska betraktelser är svåra att värja sig emot även de. Och soundet, som stundtals är råare, passar in när han beskriver ett samhälle som även det river hårdare och lämnar många med stora svarta hål inom sig. På titellåten gästar en barnkör i refrängen och bara kören skänker lite hopp. Överlag är det både hopp och en vemodig spegling av vår tid som präglar albumet. Det går att springa förbi hopplösheten och det orkeslösa. Man måste bara göra det tillsammans.

Generellt är texterna starka även om jag önskar att de gick mer på djupet, att texterna kröp närmare de som har det svårt. Nu känns det stundtals som att de betraktas mer på håll. Överlag är det ändå fantastiska låtar vi bjuds på, som Du trodde människor va bra som får mig att tänka på när jag sprang genom Kalmars skogar med min längtan. Men människor är bra på riktigt men de tankarna kan sannerligen slås sönder då och då längs vägen. 

Både Allting kommer bli bra (La la la) och Sverige! Sverige! bör bli klädesplagg som radion plockar fram varje dag. Särskilt den förstnämnda som får varje led och cell i mig att le. Refrängen liksom. På Tvålen går Erics röst ihop med Kajsa Grytts på ett så förtjusande vis att man vill att deras röster ska bjuda upp varandra igen och sen igen och sen igen. Eric sänker tempot på KNK och som vanligt, när tempot sänks, så berörs jag som mest. Känslorna rör sig närmare helt enkelt. Texten präglas både av vemod och humor och lyfter hur byråkratin ofta kan sätta krokben för de som faktiskt behöver hjälp. 

Eric beskriver utan pekpinnar och även om jag önskar att hans texter rörde sig än mer på djupt vatten så är det en fantastisk betraktelse över det land vi delar, där allt för många delas upp. Det är ingen munter bild han målar upp, men många har sett samma saker och det är en bra början. Att dela samma syn och att ha någon som tonsätter den synen. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Regina Lund

Foto: Mark Scicluna 

Mångsysslaren Regina Lund färglägger världen på ett fint sätt, både i sina toner, i sina tavlor och människor hon möter. Första gången hon syntes till i min värld var när hon medverkade i långköraren Rederiet som jag och familj följde närmast slaviskt varje torsdag. Hon har genom åren medverkat i mängder av filmer och släppt mycket fin musik. Jag återkommer exempelvis ofta till Pure från Unique, den är magisk och som en pensel målar den upp en helt ny värld. En drömsk sådan. Hon är fantastisk på att göra något nytt av varje uttryck, att lyckas gro i något som inte vattnas av ständig reklam. Hon löser det ändå. 

Senaste låten heter Your queen och den passar intill mina öron minst lika bra nu som när den släpptes i januari. Regina gör, som sagt, även konst - av känslor och av sina låtar. Hon hälsar att hon ställer ut nu på onsdag på Café Körsbär i Hökarängen. På fredag ställer hon ut på Djurönäset i Stockholms skärgård. Idag gästar Regina Lund bloggen för att dela med sig av flera musikminnen, kopplade till liv, rörelse och att inte känna sig ensam. 

När jag skrev låten Transform and fly var jag på Malta och mådde hur bra som helst, jag simmade i havet, tränade simning i pool och bland havets vågor. Jag tränade på stranden, dansade i månskenet och var i ett väldigt transformativt skede av att börja njuta av livet efter många långa hårda år. Känslan av frihet var enorm och underbar och jag reste runt ensam i världen, otroligt fri och inspirerad, och skrev och skapade nya melodier, spelade in i telefonen och skickade det till Sverige. 

På Malta skrev jag även This song will set you free. Min metod när jag skriver låtar är att jag sjunger och visslar in mina melodier för att sen maila texten till mig själv. Jag sjunger in igen och lägger stämmor och körer och idéer i telefon-memos och skickar till den producent jag jobbar med just då. I detta fallet var det Teddy Paunkoski som var producent. Jag sjöng in låten a capella i min telefon. Jag gjorde den som en blueslåt mitt i natten på min hotellbalkong. Jag blev så kär i min egen bluesslinga att jag inte kunde sluta utan sjöng ”You have forgotten who you are, busy being that old star. You have forgotten who you wanna be, but this song will set you free, and I will heal your soul, til we both get old” om och om igen. Den blev som ett mantra i timmar tills klockan var fem på morgonen. Då skrek min hotellgranne ”We need to sleep! Shut the fuck up!” 

Foto: Adrian Eriksson

Jag spelade in massa naturljud, fåglar och vågbrus ihop med min nya blueslåt helt a capella  (ihop med allt runt om, vinden, havet, fåglarna och jag tror till och med grannens ilskna ”shut up” finns med någonstans) och skickade det till Teddy.  Jag fortsatte mina havssimningar, joggade massor, tränade, skrev klart min självbiografi Jag är Regina Lund och gjorde photosessions symboliserandes livet, lusten, passionen, nakenheten, solen, friheten, havet och naturen. Jag klättrade naken på klippor och gjorde utflykter med en vattenskoter. Jag fyllde verkligen dagarna för att sedan åka hem till Sverige igen. 

När jag kom till Teddys studio i Göteborg djupt ner i en bergshäll under en skateboardramp förväntade jag mig att få höra hans färdiginstrumenterade version av min blueslåt från Malta, men istället kommer jag in i studion och får träffa Edo Bumba, en kongolesisk sångare som är i full gång att lägga sång på min låt som nu helt plötsligt i Teddys regi blivit till en countryduett. Det blev en liten chock inne i mitt kreativa sinne och jag fick göra en stor helomvändning inombords, men jag fick rysningar när jag hörde hur vackert Edo sjöng. Jag släppte direkt min blues darling och gav mig in i Teddys countryduett-värld och resultatet blev den ni nu kan höra på plattan med samma namn, This song will set you free. 

Med Edo på plats skapade vi Feu ( Eld på franska) och det blev en helt annan värld av den världsplatta vi höll på med. Självklart är jag otroligt nöjd med resultatet som innehåller en a capella-sång från Topanga och massa annat men det var en oväntad mix som blev något helt annat än planerat.  Albumen jag gjort har alltid varit planerade på ett inre plan men det har ändå alltid blivit oväntade sammanhang och tillfällen. 

Foto: Adrian Eriksson

Unique skrev jag mer eller mindre på 17 dagar på Öland medan Year Zero skrevs på Arlanda och runt om i Stockholm men även på flera platser runt om USA och på Gotland. Living in airports skrev jag till största delen på flygresor, cykelturer och restauranger i Köpenhamn och framförallt på Kastrup, medan Breathe skrev jag runt om i Sverige. I Helsingborg, Stockholm, Malmö, Lund och Göteborg. 

Mestadels har jag skrivit i Sverige och på resande fot. Det är något som händer med mitt skapande när jag förflyttar mig. Jag känner mig levande och jag tror liv är rörelse och när vi rör oss inombords, liksom utvändigt och geografiskt, så sker en positiv transformation som gör att vi homo sapiens hittar på nya vackra skapelser och idéer. Jag skapar när jag förflyttar mig.  Om det så är på cykel, i tanken, på tunnelbanan, i en film eller med flyg är det samma nyskapande process. Att förflytta sig är att leva.  

Jag måste också nämna min senaste underbara Coldplay-upplevelse. Jag älskar deras musik och konserter, det är något av det bästa jag vet. Coldplay är ett äkta lyckopiller. Jag har sett de massa gånger live och jag går alltid själv. Jag ger mig själv biljetter till deras konserter i födelsedagspresent när jag kan och mina vänner frågar sig ”men åker du helt ensam?” Mitt svar är detsamma som alltid ”Jag är inte ensam, det är jag ihop med 60.000 andra!” 

Ingen är ensam på vår planet egentligen, inte om vi rör oss på klotet, byter miljöer, träffar och ser nya människor. Det är livsnödvändigt att röra runt i planetens gryta. Ensamheten, om den inte är självvald, är hemsk men alla som läser detta just nu vet med er att det är en illusion. Det är en illusion - du är inte ensam - det finns människor som passar dig och ju mer du gör det du älskar och är där du vill vara ju fler av din egen sort möter du till slut. Det är aldrig försent att röra dig mot de toner, färger, djur, ljud, visioner och människor som just du gillar - du måste bara våga gilla det du gillar och bestämma dig för att du är värd allt det bästa. 

/ Regina Lund

Lyssna på Your queen här nedan och kolla in den fina musikvideon!

Starur - The lovers

Omslag av Björn Falkevik, Tobias Edström

För ett tag sedan så delade Saga Starur Björling med sig om en konsert vid elden under Ölands skördefest. Jag hade några dagar innan tänkt på uttrycket ”kura skymning” och hur väl jag tror att många behöver det än idag, bara få vila i en stillhet och få tänka lite längre tankar som inte ständigt avbryts av någonting. Jag har länge förknippat Sagas musik med just gemenskap och ett sätt att få tankarna att vila, där sångerna blir just som små bäddar för ens tankar. Saga och hennes Starur är inte rädd för att blicka mot något nytt, samtidigt som hon behåller grunden i sitt skapande, mystiken och det folkliga. Här, på nya EP:n The lovers, rör hon sig mer åt singer-songwriter även om låtarna växte lite mer än vad som var tänkt. De var mer minimalistiska till en början, har Saga berättat. Utöver den stillsamma gitarren, liksom harpan, får vi även en magisk trumpet och minst lika fantastiska körer. 

Avslutade The forest är den låten som, i känslan, påminner mest om Starurs tidigare låtar. Låten känns som själens vårskrik där ute i skogen hon sjunger om. Få kan beskriva naturen så magisk och vänlig som Starur. Det är en låt som bär solen på sina axlar och ger oss ljus nu när vi allt för snabbt går in i de mörkaste av årstider. Oak är en av de finaste låtarna Starur har släppt hittills. Under de knappt sex minuterna den pågår så möblerar den om ens inre på de bästa av sätt. Sagas sång, tempoväxlingarna, körerna - allt är helt perfekt låten igenom. Jag har aldrig hört Starur på just det sättet som personifieras i Oak, men utan tvekan är det något jag önskar att hon fortsätter utveckla. Lyssna fyra minuter in och hör kraften i sången. Den sveper verkligen bort mörkret som jagar oss. 

De tre övriga låtarna är även de fina och de bidrar till en varierad samling låtar. Jag gillar som sagt när blåsinstrument används i låtar och Björn Rosenkvists trumpet i inledande Still är magisk. Jag blir lugn av att lyssna på Starur och någon gång vill jag också sitta där vid elden på Öland. Jag är tacksam för att Saga är så bra på att få in den där öländska elden i sina inspelningar också, hon fångar gemenskapen runt de brinnande lågorna i all sin musik. 

Lyssna här nedan!

"Man måste vara på sin vakt när det gäller melankoli. Den ska avnjutas i lagom dos"

Foto: Moa Källström

Niklas Johansson och hans Folke Nikanor lär oss att boka pass till inre resor. Hans nya album, det instrumentala Melodianien, är som att lyssna till en saga, en saga som målar upp olika slags världar på ett så målande sätt, bara genom melodier. Han är fantastisk på att fånga olika slags sinnesstämningar med sitt uttryck och vissa av låtarna på nya albumet, som Skeletor, tycks fånga ett helt liv på bara några få minuter. Jag är mäkta imponerad. Idag, i en längre intervju, berättar Niklas mer om landet Melodianien, en plats där allt är melodier. Han berättar även om relationen till Karl Jonas Winqvist, som producerat albumet, och om vad han har betytt för Niklas som artist. Och hur mycket värderas egentligen kulturen när det verkligen gäller?

Beskriv landet Melodianien och vad man får om man reser dit!

- Om man tar en trip till Melodianien kan jag garantera att du inte blir besviken! Det här är ett land som består av melodier. Otroligt nog är det härifrån som alla melodier härstammar från. Vackra, fula, melankoliska melodier. Sura, vresiga, omständiga, eleganta melodier. Alla melodier bor här huller om buller i ett kaotiskt men symbiotiskt gytter. Melodisk anarki under solen är landets slogan. Du lämnar inte detta ställe utan att bli märkt för livet. På ett bra sätt. 

Vad är det som får en att vilja stanna där? 

- Jag tror det är det genrefria och förutsättningslösa förhållningssättet till musik som gör platsen så intressant. Allt är tillåtet och lekfullt. Och kreativiteten! Min gud, vilken kreativitet som genomsyrar det landet! Man kan dock inte stanna för länge. Det kan lätt bli för mycket. Därför rekommenderar jag många men kortare besök. 

Jag ser ofta på din musik som en slags tröst. Genom dina melodier skapar du ett slags staket mot mörkret och även om din musik ofta är vemodig ser jag den som hoppfull. Som en melodiös kram. Hur ser du på detta? Kan du finna tröst i musik på samma sätt? 

- Jamen verkligen. Så många gånger som jag tröstat mig med Johann Parchebel, Enya, Regina Spector, Vangelis för att nämna några. Musiken har verkligen en tröstande och läkande kraft när man behöver det som mest och påminner en om att ljuset är starkare än mörkret. 

Jag funderar på hur skapandeprocessen såg ut den här gången. Hur och när började arbetet med skivan och hur utvecklades det? 

- Jag började skriva på skivan under 2023. Jag ville göra en skiva som var helt obunden genre och specifika fack. Jag ville göra ett slags melodiernas album och låta tonspråket visa vägen. Till en början var det inte mer än små fragmentariska skisser som inte såg mycket ut för världen men som jag återvände till gång på gång och fortsatte brodera på. Till slut hade jag ett tiotal klara skisser att presentera för min producent Karl Jonas Winqvist. Tillsammans valde vi ut vilka låtar vi ville gå vidare med och göra klart i studio. 

Du återgår till att göra instrumental musik igen. Vad skulle du säga är den största nackdelen respektive fördelen med instrumental musik kontra musik med sång? 

- Båda två arbetssäten är lika roliga och lustfyllda fast på olika sätt. Att skriva för sång innebär ett nära samarbete med en annan artist och i samarbetet uppstår ofta nåt magiskt och oförutsägbart. Text och sång kan också ge djupare mening som ibland berör människor på ett djupare plan än vad instrumentalmusiken gör. Men den stora fördelen med instrumentalmusiken är friheten. Här kan man låta olika instrument skapa ett dramaturgiskt upplägg, en slags melodisk spelplan som ger lyssnaren möjlighet att skapa sina egna världar och rymder. 

Du har beskrivit albumet som ett ”magkänslans album”. Är du duktig på att lyssna på din magkänsla generellt? 

- Ibland är jag ganska säker på att det magen säger är det rätta. Men ofta behöver jag få bekräftelse att mina idéer håller. Tvivlet är ibland starkt. Tyvärr lite för starkt emellanåt. 

Din musik är fantastisk på att framkalla inre bilder. När jag lyssnar på Skeletor från nya plattan ser jag en hel värld framför mig. Dofterna, språket, alla intryck. Vilka upplevelser vill du ge lyssnaren? 

- Precis det du beskriver! Om man lyckas med det du upplever på Skeletor så har man verkligen hittat rätt! Ibland försöker jag analysera varför viss musik påverkar mig på ett särskilt vis men har svårt att definiera och formulera vart magin ligger. Men det är kanske det som är det fina. Att det inte riktigt går att beskriva varför. 

Just Skeletor känns som en låt som pendlar mellan olika sinnesstämningar. Det är oerhört snyggt! 

- Tack! När man befinner sig i nåt slags gränsland uppstår det ofta härliga saker. Det är spännande när det kränger och man inte riktigt kan bestämma sig för vart man är på väg, då är det bäst att hålla i sig så man inte ramlar av! 

Foto: Anna Drvnik

Din debut Bottenviken släpptes 2018. Hur ser du på den idag? 

- Bottenviken ligger som en varm och go filt över mitt hjärta. Den är fint naiv och ärlig med ganska modesta ambitioner. Ibland tänker jag att låten Skymningslåt är den bästa låt jag har skrivit. Andreas Söderström var väldigt viktig för den skivan. 

Sex år har förflutit sen ditt första släpp! Nämn tre saker som stått ut mest under de här åren! 

- Hmm. Svårt fråga. Men om vi begränsar oss till området musik så säger jag 

1. Magin som uppstod när Choralena-kören besökte Studio Cobra och körade på låten Saliga äro de renhjärtade från skivan Rymden enligt Folke Nikanor. 

2. Första gången jag träffade Paulina Palmgren i studion och hon nailade sången på låten Djuret på första tagningen. Hon är en av Sveriges bästa sångerskor. 

3. Hela Melodianiens skapandeprocess i Helter Skelter studio tillsammans med Karl Jonas. En otroligt rolig och galet fri inspelning. 

Ja, Karl Jonas Winqvist har producerat den nya plattan, en person som du kallat ”Sveriges finaste och kanske viktigaste person för svenskt musikliv”. Beskriv vad han har betytt för dig som artist och ditt skapande! 

- Jag tror inte det funnits någon Folke Nikanor om det inte vore för Karl Jonas. Jag hade nästan gett upp hoppet om att hitta ett hem för min musik då Karl Jonas hörde av sig efter ett mail jag skrivit till honom. Han har varit typ världens bästa bollplank och ibland även psykolog. Jag har haft tur som fått släppa så mycket musik på hans skivbolag. Och Sverige har tur att det fortfarande finns eldsjälar som KJ som lyfter fram så mycket bra och viktig musik trots den ekonomiska motvinden. 

Finns det fler uttryckssätt du vill utforska? 

- Jag skulle gärna skriva musik till en spännande dansföreställning. Och skriva mer musik för rörlig bild.

Du växte upp i Norrfjärden utanför Piteå. Hur var det att växa upp där? 

- En jättefin plats att växa upp på. Visst fanns det en svärta även på norrbottens landsbygd men att växa upp i en mindre by var på många sätt en omhuldad och skyddad liten värld i utkanten av den stora världen.

Vad är dina finaste barndomsminnen därifrån? 

- Många minnen kretsar kring replokalen och första bandet. På somrarna tog vi ut alla instrument och förstärkare på gården utanför och spelade Metallica-covers så det ekade över hela Alterdalen. Vi kände oss som kungar just där och då. Andra minnen kretsar kring alterälven och vilka fiskeställen som var bäst för säsongen. Jag tror jag kan älvens alla kurvor och strömfåror från Älvbacka till Åbäcksfjärden utantill. 

Tror du att du någonsin kommer flytta dit igen? 

- Det pendlar fram och tillbaka. Ibland tänker jag att det vore fint att flytta tillbaka nån gång i framtiden. Kanske på ålderns höst. Men ibland känner jag att platsen är så förknippad med barndomsminnen och melankolin skulle bli för stor. Man måste vara på sin vakt när det gäller melankoli. Den ska avnjutas i lagom dos. 

Häromåret gjorde du filmmusiken till serien Fejkpatient. Hur hamnade du i det projektet? 

- Jag blev kontaktad av seriens regissör Jon Blåhed som ville att jag skulle skriva musiken. Det var verkligen superroligt att skriva för rörligt. Till en början gick det lite trevande men flöt på bättre efter hand som jag lärde känna seriens tonläge och regissörens vision. 

I vilka miljöer trivs du bäst? 

- Allra bäst i hemmamiljö. Jag älskar verkligen att gå omkring i närområdet i Gröndal och skrota. Efter det kommer nog studiomiljön där jag kommer in i ett slags kreativt overdrive mode. Men man måste ju ha balans annars blir det lätt fel i viktningen och så blir det pannkaka av allting. 

Vilken tid på dagen och vilken årstid är du som vanligt mest kreativ? 

- Det spelar inte så stor roll. Jag är mer som en disciplinerad arbetare när det kommer till att skapa. Jag har alltid haft ganska lätt att hitta inspiration och ideér. Det är mer en fråga om att avsätta tid och sätta sig ned vid pianot så brukar det hända grejer. 

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle du vilja besöka? 

- Jag var lite för ung för 80-talet och kunde inte riktigt uppskatta det årtiondet musikaliskt. När jag tittar tillbaka på på den tiden märker man ju att det var ett explosivt årtionde med en enormt kreativ kraft. Det hade varit mäktigt att få uppleva det igen. 

Mängder av kulturscener har stängt ned i bland annat Stockholm och Göteborg på grund av bland annat ökade hyror. Under Corona så pratades det mycket om kulturens värde, men jag har märkt att kulturen sällan värderas när det verkligen gäller. Vad har du för tankar kring detta? 

- Jag håller med. Jag känner inte att det görs speciellt mycket för att skapa förutsättningar för nya spännande scener, sammanhang eller mötesplatser i Stockholm. Men jag känner också en sorg över den konstnärliga devalveringen som pågår med Spotify som ensam dominant och uppgjorda dealer mellan majorbolagen och streamingsplattformen. 

Festivalsäsongen är över för i år. Om du skulle beskriva en drömfestival, vad skulle känneteckna den? Vilka skulle få spela? 

- Då blir det en endagsfestival någonstans i Stockholm. En stor scen, påkostad med bra ljud och ljus för Stockholm stad har bestämt sig för en ny kulturpolitisk inriktning. Det är en festival för alla och inget inträde krävs. På scenen uppträder olika indieband och mindre kända artister. Alla har fått bra gage. För vissa artister är det här första gången på en stor scen. Kvällen avslutas med ett stort oannonserat amerikanskt band. Big Thief. Festivalens sista minutrar avslutas med låten Shark smile. 

Till sist, om du var en karaktär i en klassisk bok, vem skulle du vara då och varför? 

- Santiago i Hemingways Den gamle och havet. Santiago har drabbats av svår otur och olycka och är dömd att gå under men vägrar ge upp. Han forsätter kämpa trots denna förbannelse. Och det är helt rätt. Man ska aldrig ge upp hoppet. För ljuset är starkare än mörkret.

Lyssna på Melodianien här nedan!