Musikminne från Frida Mirage

Foto: Valtyr Daregard

Frida Mirage har en otroligt imponerande röst med ett brett register som hon verkligen brer över världen och över sina känslor. Debutsingeln, om att övervinna en obesvarad kärlek, Quick game of chess on my chest släpptes 2023 och efterföljande A bit too much släpptes i somras. En låt som sa vrid inte ned volymen på oss, låt oss leva det liv vi vill, låt oss leva och älska i den hastighet vi mår bra av. Jag älskar intensiteten i slutet. Fantastiskt. 

Nu är Frida här med nya singeln Half baked, ett sista smakprov innan en EP landar i slutet av november. I Half baked fastnar jag för tempoväxlingarna och hur Fridas röst verkligen tar en med på en känslomässig resa genom tonåren till vuxenlivet. Ena delen ser framåt medan en annan del blickar tillbaka. Det är så mycket fint som händer i låten att jag sitter här och blir alldeles rörd. Något att också bli rörd över är Fridas musikminne som hon delar med sig av idag. En hyllning till Håkan Hellström.

Min första kärlek avgudade Håkan Hellström. Jag förstod inte grejen överhuvudtaget. Som så många andra enkla öron, hörde jag endast det jag då ansåg var svaghet i Håkans sångröst. Vi var 14 år och såg Hellström tillsammans på Gröna Lund. Halvvägs in i konserten så lämnade jag tivolit. 

'Har du tändstickor?' 

- Ja, tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm!  

Ett år senare ville jag bränna ner Stockholm. Det tog slut, eller rättare sagt = Jag blev totalt dumpad. Aldrig någonsin hade jag mått så dåligt. Det gjorde fysiskt ont i hela mig. Att så mycket smärta kan få plats i en så liten kropp. Ingen i min egen ålder kunde relatera till vad jag gick igenom. Mina vänner hade som mest hånglat med folk på pre-teen fester, medan jag hade haft en tvåårig relation som jag naivt, på riktigt, trodde skulle hålla för alltid. Det är gulligt när man tänker på det i efterhand. Jag, femton år gammal, såg framför mig hur vi gifter oss och skaffar barn. I en tidpunkt då vi var… barn. 

Jag kommer alltid minnas min bästa vän Annas reaktion när jag kom in från en skolrast som jag spenderat paralyserat nedfrusen i en snöhög. Jag sa till henne att jag ville dö. Hon sa “Men Frida, vi har matte nu”.

Mina vänner förstod inte. Skolkuratorn förstod inte. Mina föräldrar förstod inte. 

Jag började som besatt gå igenom Håkans katalog för att destruktivt plåga mig själv att tänka på kärleken jag förlorat. Fantiserande om hur han kanske lyssnade parallellt, också gråtande i sin säng. Jag hoppades att han tänkte på mig genom Aprilhimlens “Ge mig en kyss innan du går att bygga en dröm på”, eller ”Gårdakvarnar o skits”, “Så många broar jag bränt, ingen tog mig riktigt över, nej” 

Helt plötsligt var den enda som förstod mig Håkan Hellström. Och för första gången så förstod jag Håkan. Jag skäms för att ha lämnat en av hans konserter. Men jag tror att jag var för liten och lycklig för att inse magin med Håkan. “Man måste dö några gånger innan man kan leva”… tydligen? 

Idag, 12 år, visare och ovisare på samma gång - många, många hjärtekross senare så är Håkans alla konserter fortfarande det bästa live jag någonsin sett och hört. Jag skulle aldrig komma på tanken att missa ett enda ackord, hans ärliga sångröst eller poetiska mellansnack. 

Liveplattan Håkan Boma Ye! är vad jag alltid kommer tillbaka till. De klockrena arrangemangen som blandar högt och lågt på det mest delikata sätt. Håkans otroliga kapacitet att blotta sina känslor och förankra musiken med de målande berättelserna. 

Jag vill skriva musik som bränns och rivs på det just sättet. Jag hoppas att en liten person i så fall också väljer att lämna min konsert, bara för att några år senare återupptäcka mig och min musik efter att ha gått igenom bränn och riv.

/ Frida Mirage

Lyssna på Half baked här nedan!