![]() |
Foto: Johan Bergmark |
Eric Palmqwist har släppt flera temaskivor, en om psykisk ohälsa, en om en smärtsam seperation och en om missbruk. Den om seperationen (Hej då) var för mig den starkaste, en otroligt närgången och skör bild från artistens inre liv. Texter för att hålla hjärtat flytande. Nu släpper han ett album om läget i landet, Människornas planet. På många sätt hör ämnen som missbruk och psykisk ohälsa ihop med läget i Sverige, tänker jag. Det många av oss brottas med är att få vara i en gemenskap men jaget och dess vinst springer alltid lite lite fortare. I dagens Sverige så ska alla personer vara enskilda varumärken och saker ska delas snabbt och på ett snyggt sätt. Det ytliga har ett pris, det under bröstkorgen saknar värde. Gränser förflyttas som om de vore däck på autobahn och kulturens värde lyfts mest på ett sätt som att den absolut ska finnas men den ska få kosta så lite som möjligt.
Eric Palmqwist har också mycket att säga om läget. Själv har jag alltid tyckt att Eric är som starkast när han vänder sig inåt, när själen går att se utan förstoringsglas - och just det där, att göra själen synlig har alltid varit signifikant för Eric i hans musik. Men Erics politiska betraktelser är svåra att värja sig emot även de. Och soundet, som stundtals är råare, passar in när han beskriver ett samhälle som även det river hårdare och lämnar många med stora svarta hål inom sig. På titellåten gästar en barnkör i refrängen och bara kören skänker lite hopp. Överlag är det både hopp och en vemodig spegling av vår tid som präglar albumet. Det går att springa förbi hopplösheten och det orkeslösa. Man måste bara göra det tillsammans.
Generellt är texterna starka även om jag önskar att de gick mer på djupet, att texterna kröp närmare de som har det svårt. Nu känns det stundtals som att de betraktas mer på håll.
Överlag är det ändå fantastiska låtar vi bjuds på, som Du trodde människor va bra som får mig att tänka på när jag sprang genom Kalmars skogar med min längtan. Men människor är bra på riktigt men de tankarna kan sannerligen slås sönder då och då längs vägen.
Både Allting kommer bli bra (La la la) och Sverige! Sverige! bör bli klädesplagg som radion plockar fram varje dag. Särskilt den förstnämnda som får varje led och cell i mig att le. Refrängen liksom. På Tvålen går Erics röst ihop med Kajsa Grytts på ett så förtjusande vis att man vill att deras röster ska bjuda upp varandra igen och sen igen och sen igen. Eric sänker tempot på KNK och som vanligt, när tempot sänks, så berörs jag som mest. Känslorna rör sig närmare helt enkelt. Texten präglas både av vemod och humor och lyfter hur byråkratin ofta kan sätta krokben för de som faktiskt behöver hjälp.
Eric beskriver utan pekpinnar och även om jag önskar att hans texter rörde sig än mer på djupt vatten så är det en fantastisk betraktelse över det land vi delar, där allt för många delas upp. Det är ingen munter bild han målar upp, men många har sett samma saker och det är en bra början. Att dela samma syn och att ha någon som tonsätter den synen.
Lyssna här nedan!