Peggy Lejonhjärta tonsatte mina steg in i vuxenlivet

När jag var 20 bodde jag i Nacka utanför Stockholm. Jag trivdes inte så jättebra där egentligen. Kanske till stor del för att alla känslor var så mycket svårare att hantera utan tryggheten. Allt hände men det fanns inga kramar eller golv som stoppade känslorna från att gå för långt. Jag hade liksom inte monterat upp några stoppljus i mitt huvud. Jag lät min skalle vara den motorväg som man vill att huvudet ska vara när man är runt 20. Man vill leka med livet, som Lisa i Peggy Lejonhjärtas låt Till Lisa whenever I may find her. Jag minns att jag en sen septemberkväll åkte in till någon skivaffär på St. Eriksgatan i centrala Stockholm och köpte bandets debutalbum Viskningar och rop. Jag minns att jag spelade den för de övriga jag bodde med. Jag minns att jag skickade låtarna på MSN och döpte om mig på just MSN till någon av låttitlarna som man gjorde på den tiden. 

Mycket av det Peggy sjöng om var just mina första steg i Stockholm. Jag minns ju själv alla gånger jag speglade mig i skyltfönsterna i smyg. Jag minns alla gånger jag åkte hem till Småland över jul och att det runt granen pratades om att jag hade ändrat dialekt och attityd. Peggy sjöng om mina år ute på den tunna isen. 

Deras debutalbum är för mig enbart överträffat av Jakob Hellmans debut. Jag minns inte hur många gånger jag har dansat till Att dansa och slåss som i slutet bär på en så otroligt snygg Jens Lekman-referens. För mig är det en av de bästa låtarna som skrivits på svenska. 



Bandet försvann dock förhållandevis snabbt och de låtarna som låg ute på Myspace tycktes det inte bli något av, trots att både Hanna utan H och Till Lisa, on the west coast waiting lovade själsliga explosioner. Den sistnämnda är en av mina mest spelade demo-låtar. Jag tycker att texten är fantastisk och Henrik Nilsson sjunger världen till en enda rejäl kram. Soundet är romantiskt och texten målar upp så fina bilder på ens näthinna, man ser spårvagnen rulla fram längs morgontimmen, man ser hjärtat fylla varje ord i texten och man spelar om låten gång på gång för att höra frågan ”somnar du nån gång och somnar du då, på samma sida jag somnar på”. 

För mig tänds det verkligen inre fyrverkerier när jag läser att bandet nu återförenas för åtminstone en spelning i Stockholm och inte minst släpper uppföljaren till Viskningar och rop. I december släpps Om sommaren 06 och följande höst. Det blir garanterat den varmaste koftan jag kommer bära i vinter. 

Jag är så tacksam att jag fick bli vuxen till Peggy Lejonhjärta. Hur bandet hjälpte mig att ta mig upp på några av de svåraste trappstegen i livet. Ni fanns där när jag lekte med livet och alla drömmar började sätta ned fötterna på gaspedalen. Tack för att ni höll min själ i handen just där och just då.

Lyssna på debuten Viskningar och rop här nedan!

Big Fish - Bränsle

Foto: Albin Händig

Big Fish är aktuella med singeln Bränsle. Singeln är hämtad från det kommande albumet Fyra liter stoft. Låten bär upp en text om att tanka varandra, om gemenskap och att hitta kraften i det kollektiva. Mycket av det nya samhället byggs ju upp av individualistiska tankebanor. Där ledorden är jag, jag, jag och snabbast. Titta inte bakåt, tänk inte långt, bara kör. Därför är det fint att läsa och höra något annat, en vilja om att tanka varandra. Inte för att köra om någon utan för att kunna gå jämsides med varandra. 

Big Fish har ju, sedan EP:n Dans mot tiden, haft åtminstone en fot i svensk visa/folkmusik. Allra bäst lät implementeringen av folkmusiken kanske på Sånger ur sten. Ett album som gjorde att jag på riktigt fastnade för bandet. Jag är så glad över det idag och att bandet återuppstått för bredden som finns i bandet är på många sätt unik. På senaste albumet, det geniala albumet Kalla döda drömmar, gick vandringarna kanske mer över kala industriområden och in på rökiga pianobarer men på Bränsle så slänger man in en touch av skog och ängar igen. Den hårda rocken som bottnar i industri möts här av ett folkmusikgung. Det är tungt, melodiöst och jävligt bra.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Varnagel

Foto: Elsa Lundin 

Idag gästar det klassiska bandet Varnagel bloggen för ett musikminne! Jag minns många kvällar i Kalmar, där jag växte upp, där jag berikade mina öron med låtar som Patridiot och Den perfekta rebellen. Det är fint med band som, så fort man lyssnar på dem, försöker dra upp både en själv och samhället. Mina ungdomsår har Varnagel att tacka för mycket. Bandet la ner 2008 men återuppstod 2021 och senaste albumet Opium för folket är ett mycket starkt sådant som ofta blickar över samhället och över de problem som tyvärr präglar det. Texterna är mycket välskrivna och bandets blandning av punk, visa och metal mynnar ut i ett melodiösa blödande rivmärken över de som bara bryr sig om makt, jaget och att tjäna mest och vara störst. Varnagel är verkligen här igen. 

2006 var ett händelserikt år för Varnagel. Vi hade börjat spela live mer än vad vi någonsin gjort tidigare och fick chansen att både se olika landsändar, knyta nya kontakter och stifta bättre bekantskap med andra band inom scenen. Detta resulterade bland annat i ett projekt vi styrde upp för oss och de tre kompisbanden Sällskapsresan, Snorting Maradonas och Greta Kassler. Projektet gick ut på att varje band valde ut och spelade in varsin cover på något svenskt punkband som betytt mycket för dem och som banat väg för scenen på något sätt. 

Under den sena hösten träffades vi i demostudion Oliv i Barkarby, Stockholm som Varnagel var involverad i att bygga upp och driva. Banden samlades i studion under några dagar, lirade, garvade och gästade varandras låtar på den inspelning som kom att bli mini-CD:n vi kallade Melodier vi minns (typ). Projektet bekostades av banden gemensamt och det hela släpptes i en limiterad upplaga våren 2007 med tillhörande blöt releasefest på Café Edenborg som låg mitt i Stockholm. 

Foto: Okänd, 2006. Övre raden: Varnagel och Sällskapsresan. Nedre raden: Snorting Maradonas och Greta Kassler

Här vill vi gärna också dela med oss av en fin recension vi fick på skivan av Mattias Ahl på dåvarande Dist.nu: 

”En liten samling med fyra av Sveriges idag bästa punkband. Var och ett av banden lirar en cover med en punkklassiker som säkert de flesta har hört. Vad sägs om Dia Psalma, Räserbajs, DLK och Asta kask. Först ut är Greta kassler, som blivit snabbare, argare och betydligt bättre än innan. Greta kassler släppte nyligen Miss Universum, där de sätter ner foten och visar att de är ett punkband att räkna med. Greta framför Dia Psalmas Hon får, i en snabbare tolkning. Hon får med kängkomp får vartenda hår på kroppen att ställa sig. Skitbra. Snorting Maradonas framför De Lyckliga Kompisarnas Punkskolan på sitt alldeles egna fenomenala sätt, och gör mig inte ett dugg besviken. Sorting Maradonas skiva Klasskamrater som släpptes på Sekerhetspersonaal Records är en fyraspårsskiva som är kanonbra, skaffa den. 

Sen då, jo givetvis Sveriges bästa punkband, Varnagel. Vad kan passa bättre för så duktiga musiker, än att ge sig på Räserbajs låt Alinge Texas. Räserbajs som innan de slutade var något av det bästa jag hört, näst efter Strebers förstås. Men Varnagel väckte nytt liv i min punkådra. Visserligen är originalet Alinge Texas med Räserbajs bättre, men det är en otroligt skicklig tolkning ändå. Deras skiva Stenar mot pansarvagnar är ett måste, så kila in på http://www.varnagel.com och beställ en platta genast. Botkyrkabandet Sällskapsresan, eller Kalabalik I Lingonskogen som de hette förut har även dom släppt en skiva på Sekerhetspersonaal Records. Attitydproblem heter den och innehåller 7 låtar, som de drar igenom på 16 minuter. Trist, för det är en förbannat bra skiva. Nästa skiva får innehålla minst 30 låtar. Sällskapsresan bränner av Asta kask-låten Dom får aldrig mig. Mmm klockrent, mumma, finemang, ja helt jävla suveränt.”

/ Varnagel 

Lyssna på Melodier vi minns (typ) och bandets senaste album Opium för folket här nedan!

Musikminne från Little Stream

Foto: Gustaf Sandholm Andersson

Det fina bandet Little Stream hälsar att de "är ett rockband från Malmfälten (Anna, Elin, Jussi) och Västergötland (Johan). Vi lärde känna varandra när vi studerade på Framnäs Folkhögskola och på Musikhögskolan i Piteå. Första gången vi spelade musik tillsammans var 2014, då vi gjorde en tributekonsert till Ray Lamontagne på Studio Acusticum." De är aktuella med det dagsfärska debutalbumet For You Anyway. Det är vacker musik som blickar inåt, som reflekterar och vänder ut och in på saker som hänt och på relationer. Bäst låter de i riviga Lost kids. Refrängen liksom klistrar fast sig i skallen. Idag gästar bandet med flera musikminnen, ett för varje medlem! 

När jag gick i årskurs 8 eller 9, långt innan Spotify var påtänkt, skickade en klasskamrat en länk över MSN med en splitterny skiva som hette For Emma, For Ever Ago. Mina föräldrar hade datarummet i en garderob där jag satt och lyssnade på skivan timmarna i ända. Jag lyckades sen ladda ner skivan (lagligt) till min iPod Nano där den gick varm den terminen. 

/ Anna

När min 7 år äldre brorsa skaffade körkort brukade vi bränna skivor som vi lyssnade när vi åkte runt i hans bil. Jag minns att han fick en skiva av en kompis, typ ett mixtape med olika låtar. Vi brukade åka runt i Byske där vi har stuga och favoritlåtarna på den där skivan var The Bands liveversion av Springsteens Atlantic City och En svensk rockstjärnas död av Totta och Pugh. 

/ Elin 

Jag jobbade ett tag på lager med att köra truck. Det var knäpptyst på lagret förutom en radio som var igång i en del av lokalen. Jag brukade köra runt i den delen av lokalen för att få höra musik från P4 Sjuhärad. Under tiden hade jag en kompis som jobbade på Sveriges Radio som smsade mig innan de skulle spela Carly Rae Jepsens nya singel, så jag visste när jag skulle jobba mig mot radioapparaten. Det var ett tillfälle då jag förstod hur viktigt musik var för mig. 

/ Johan 

När jag började gymnasiet i Kiruna fick jag börja ta kurser på den kommunala kulturskolan i Kiruna. Jag fick en gitarr- och baslärare som heter Göran Berggren. Förutom att han var en inspirerande figur rent musikaliskt så var han en ännu större förebild filosofiskt. Jag var egentligen ingen bra elev då jag hellre ville lyssna och diskutera musik istället för att spela. Göran blev en typ av ”Mäster Splinter”-karaktär för oss som hade honom som lärare under den tiden. 

/ Jussi 

/ Little Stream 

Lyssna på albumet här nedan!

Arvid Lizell - Hive mind (Feat. de clair.)

Foto: Christopher Blackholm

Arvid Lizell gästas av de clair. på singeln Hive mind. Arvid, som debuterade 2018 med singeln Framed freedom, har under åren imponerat i många av sina låtar. Lyssna exempelvis på debuten och känn hur hans röst blir som något som borstar bort det jobbiga. Hans musik har generellt varit minimalistisk och med fokus just på rösten och hur skicklig hantverkare den är. Den är perfekt för att bygga upp stämningar. Through the pines är en av mina favoriter, en slags kamp mot vilsenheten som drar in en allt för långt ibland. Det är inte alltid mörkret har ens ett fönster. Med hjälp av andra kan man bygga det där fönstret och släppa in mer och mer ljus. 

Senaste gången vi hörde från Arvid var på singeln Selfless som släpptes ut i världen för dryga två år sedan. Ytterligare en finstämd och vacker låt. de clair. å andra sidan imponerade väldigt på mig med debutsingeln sleep with me on my birthday. EP:n hiding mountains in the palm of my hand bildade minst sagt lika många ljuvliga stormar i min kropp. De båda artisterna har sina likheter, kanske främst i den fina förmågan att med hjälp av sina röster skapa något storslaget med små medel, att lyckas bygga stora känslor i ödsliga landskap. 

På Arvids nya singel möts alltså de två och den är en steg i en ny riktning för Arvid. Det är vemodigt fortfarande men ett mer dansant vemod skulle jag säga. Mer pop och en större, om än mjuk, ljudbild. Det är väldigt vackert när de båda rösterna hoppar in och inreder ljudbilden på ett varmt sätt. Och texten, med en uppmaning om att hjälpa varandra genom mörkret, känns verkligen. Det är en mycket fin återkomst av Arvid och jag tycker om den nya riktningen. Jag hoppas också på fler samarbeten mellan Arvid och de clair. Deras samarbete låter redan här så självklart.

Lyssna här nedan!

Tiffany Lorentz - Savior

Foto: Rebecka Barlach 

Tiffany Lorentz är tillbaka. Debut-EP:n A new kind of rhythm släpptes i början av förra året. Det var en EP som kändes som fyra årstider med två låtar som doppade tårna i solen och två låtar som vadade genom en mer mörk och oviss tillvaro. Det var också en samling låtar som betydde mycket för mig personligen och som uthyrde ett soundtrack till många av mina finaste stunder. För mig handlade Tiffanys låtar på EP:n om att hitta en egen vår, någonting som vill gro i en och bilda något nytt. En nystart. En sol som stiger upp på ett nytt sätt. 

Tiffanys nya singel heter Savior och den är bland det bästa som Tiffany har släppt. Kanske är den allra högst upp till och med. Det är något i Tiffanys uttryck som ger mig gåshud. Inpå själen. Den vidrör ämnen som jag själv har brottats med i min närhet. Känslan av att vilja hjälpa någon samtidigt som man känner sig maktlös. Personen måste själv vilja ha hjälp. Man är inte någons frälsare, man kan bara vara en del av själva läkandet, brottningsmatchen mot mörkret. Det vilar något tryggt i Tiffanys röst. Hon låter tryggare än någonsin i sin stämma och låten kommer bilda både explosioner och tårar. Var så säkra.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Klara Tuva

Foto: Sam Segerblom

Klara Tuva står på egna ben efter att duon Klara & Jag splittrades. Idag har Klara släppt EP:n Speglarna mot solen, vilket är sex nya anledningar för mig att vara lycklig just nu. Det är på alla sätt en fantastisk skara låtar. En personlig resa genom mörker. Inga genvägar ut, utan det får ta den tid det tar. Man behöver inte sätta upp en brandvarnare för alla känslor. Ibland måste man verkligen få brinna. Klara sjunger innerligt och texterna är vardagligt poetiska. Sådär som jag älskar dem. Idag gästar Klara bloggen för att dela med sig av ett musikminne. Kopplat till en vänskap. Och till Patti Smith. 

Det är 2011. Varje morgon innan skolan möts min kompis Caroline och jag utanför Zinkens IP vid en bänk som vi döpt till ‘stjärten’. Detta eftersom någon skrivit "finns det hjärterum finns det stjärterum" i kalligrafi på bänkens högersida. På stjärten kedjeröker vi, lyssnar på Velvet Underground och låtsas att vi lever på 60-talet. Just Kids är vår religion, och hade det funnits en tidsmaskin hade vi åkt direkt till New York, gått på Studio 54 och levt för konsten precis som Patti Smith och Robert Mapplethorpe. 

Vi var lyriska när Clarion Hotel testade konceptet "betala med konst för en hotellnatt". Det var en PR-kampanj som gjord för två drömmande esteter på Globala Gymnasiet. Ännu mer lyriska blev vi när självaste Patti kom till Moderna Museet och vi lyckades knipa två biljetter. Jag hade tagit på mig min svarta sammetskavaj som jag köpt i London året innan, och vi båda lyssnade med stora öron när vi satt i museelokalen, bara några meter från vår stora idol. Lyckan blev dock inte långvarig när vi under "Meet & greet" upphetsat pratade i mun på varandra i hopp om att hon skulle se något speciellt i oss. Kanske. till. och. med. bjuda. med. oss. på. sin. turné. När det till slut blev vår tur sa hon istället: "Cool, next." Det var kanske vår 18-årshybris som gjorde fallet högt, men den dagen tog jag pendeln hem med nedsänkt huvud. Det blåa ljuset från min iPhone och tunnelbanereklamen från Studybuddy påminde mig om att vi trots allt levde på 2000-talet, och drömmen om Just Kids hade aldrig känts så långt borta. 

Under sommaren åkte vi på tågluff. Vi började i Nordens Europa, Köpenhamn. Vi hade hört talas om en bar där ölen kostade 20 kronor, och när vi missat tåget till Berlin var den sunkiga Köpenhamnsbaren perfekt som hostel. Inne på baren blandades klirrande glasljud och sorl från glada bargäster, och på väggarna klättrade graffitimålningar upp i taket. Vi spelade fotbollsspel med en kapsyl och alla på baren såg ut att vara med i The Beatles. Allt eftersom människor droppade ut ur lokalen byttes musiken på vinylspelaren ut, från bas dränkt i fulla danskars skrålande till melodier jag kände igen. I högtalaren sjöng Patti Smith "Because the night belongs to lovers, because the night belongs to love". Jag tog en klunk av min gröna Tuborg, såg mig omkring bland alla rökande 60-talsluggar och tänkte att jag nog ändå inte behövde Pattis bekräftelse för att få mitt Just Kids. Jag fick det i hennes musik.

/ Klara Tuva 

Lyssna på Speglarna mot solen här nedan!

Musikminne från Above Moi

Foto: Johan Blomborg 

Bakom namnet Above Moi gömmer sig Emil Andersson. Debutalbumet kommer i november och första smakprovet därifrån heter The path. Jag måste säga att låten har blivit en personlig favorit för mig och jag tycker att det är en av de bästa låtarna som släppts i år. Låten är klädd i både ett melankoliskt och ett dansant och melodiöst lager och det känns fint att trycka på play ännu en gång. Och där efter ännu en. Idag gästar Emil och hans Above Moi bloggen för ett musikminne!

Jag minns den där första lektionen på Liljeholmens folkhögskola, en avlägsen plats belägen fyra mil utanför Linköping mitt i Östergötlands djupaste skogar, i det lilla samhället Rimforsa. Jag var 18 år, nyantagen till singer-songwriter-linjen tillsammans med sju andra kurskamrater. Förväntan hängde i luften när vi steg in i klassrummet och vår lärare bad oss att gå fram, en efter en, och framföra en egen komposition på valfritt instrument. Först ut var Thomas, 25 år, och bland gruppen en av dom mer erfarna, både vad gäller livet och musiken. Han satte sig vid pianot och började spela. Från första anslag var det som att jag kastades in i en film, det slog an nånting i mig och jag var helt blown away. 

Senare samma år, under ett lov, var jag tillbaka i Göteborg. Det var en sådan där magisk sommarkväll. Jag träffade en tjej, och vi promenerade hem genom de tysta morgongatorna. Solen var på väg upp och fåglarna kvittrade. Hon bodde hos sina föräldrar som passande nog var bortresta över helgen. Det var ett stort hus och i vardagsrummet stod en stor pampig flygel. Hon frågade om jag kunde spela något. Jag steg fram till pianot och utan att tveka spelade jag upp Thomas låt, från början till slut. Jag gick in i rollen som Thomas och fylldes av en ovanlig men befriande känsla av självförtroende. Och det fungerade. 

Låten har sen följt med mig genom åren. Det är någonting särskilt med det där pianointrot, som drar in en och vägrar släppa taget. Jag har spelat den många gånger nu och den har använts för att imponera på fler dejter. Så småningom började jag känna att låten nästan var min egen. Så för tre år sedan frågade jag Thomas om jag fick spela in den, och han gav sitt godkännande. Nu ska den vara med på min debutskiva som släpps senare i år. En fantastisk låt, skriven av min bästa vän och en låt som alltid kommer ha en särskild plats i mitt hjärta.

/ Above Moi 

Lyssna på The path här nedan!

Fem album: Silverkulten

Foto: Jakob Ekvall

Silverkulten gästar idag bloggens serie Fem album. Dagen till ära släpper bandet också sitt tredje album På kollisionskurs med samtiden (en fantastisk titel!). Ett album som på många sätt präglas av vägar bort. Bort från det invanda, bort från det repetitiva. En jakt på att något ska hända. Själv gillar jag att bandet har ett mjukare filter över sin musik än tidigare. Allra finast låter det i avslutande Det där som tar oss uppåt som bär en vemodigt vacker kostym. Spotify-länkar till bandets fem utvalda album, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Skriet - Det beslutande organet (2011) 

I ett desperat försök att få fart på livet och typ lära mig att hacka lök, flyttade jag till Bergslagen 2013. Det gick väl lite sådär med planerna, men något som gick desto bättre var att åka på nattkryssningar i bilen. Till ändamålet passade ingen skiva bättre än Det beslutande organet, som känns lite som ett soundtrack till en film som utspelar sig i en glesbygd. Primala trummor, reverbdränkta gitarrer, och otroliga texter sjungna med en lite Ljungströmsk (Olle <3) leverans. 10 av 10. / Vilhelm 

Faråker - Början på slutet (2014) 

Den här skivan lyssnade jag sönder på när den kom ut, kom ihåg att jag fastnade hårt för textspråket i kombination med soundet och alla melodier såklart (visslingarna är ju riktigt goa också, man får lite Björn Olsson-vibes ibland). Skulle våga påstå att det är det enda bra plattan från Blekinge, och den har typ inga fillers. Ett album som förtjänar att återupptäckas igen! / Gustaf 

Patsy Cline - Sentimentally yours (1962) 

Oldies but goldies, som det så föraktfullt heter. Nuförtiden blir det en hel del blandade godbitar från tiden då kyrksöndag var lika givet som att röka inomhus. En riktigt inrökt sylta till album är Patsy Clines sista platta Sentimentally yours (ledande titel?) från 1962. Förutom ett par glättiga upptempolåtar blir man serverad den smäktande och bittra sanningen över tre ackord i makliga tempon, sjungna av historiens kanske lenaste röst. Oset av spruckna hjärtan och maltiga andedräkter känns så när genom högtalaren. / Vilhelm 

Lust For Youth - International (2014) 

Produktionen är otroligt bra på den här skivan! Man vill bara slå på en rökmaskin i vardagsrummet i kombination med blinkande lampor. Tänker att så här hade säkert Nordpolen låtit ifall han hade kommit från Köpenhamn. Perfekt skiva att unna sig när som helst på dygnet, passar lika bra till grovstädning som till promenad hem från efterfesten. / Gustaf 

Bad Cash Quartet - Outcast (2001) 

En barndomskompis till mig fick den här skivan av hans storebrorsa när den kom ut, och vi satt och lyssnade på den samtidigt som vi spelade första GTA på hans PC. Porka turbo + Big day coming liksom, otrolig kombo! Det var ju också gött att fatta att man inte behövde vara Beatles (som var det andra bandet jag lyssnade på) för att göra rockmusik. Kunde andra från Skår göra det, så kanske man i alla fall kunde få ihop nåt som lät okej? Spola fram tjugo år och man får höra Kalle von Hall säga att en av kultens låtar låter som Docenterna. Ouch. / Vilhelm

/ Silverkulten 

Lyssna på På kollisionskurs med samtiden här nedan!

Fem album: hejdå

Bandet hejdå debuterade nu i september med singeln Under jord. Jag uppskattar verkligen intensiteten i låten, att låten är den stökiga på festen, den obekväma, den som river tag. I slutet av låten är det fullständigt magiskt. Jag älskar att höra band där det är så tydligt att musiken faktiskt betyder någonting. Man blir rörd. Idag gästar bandet bloggserien Fem album där de berättar om fem album (plus ett hedersomnämnande) som inspirerat bandet på deras kommande album! Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Kent - Du & jag döden (2005) + b-sidor 

Gör du alternativ rockmusik på svenska så finns Kent alltid med på ett hörn. Under vår process till att skapa albumet har Du & jag döden varit central, men än mer de B-sidor som släpptes av Kent under denna perioden, speciellt låtarna M och Nihilisten. 

Thåström - Mannen som blev en gris (2002)

Precis som med Kent är Thåström en central gestalt för rockmusik på svenska. Texterna, dynamiken och nerven i Mannen som blev en gris är eftersträvansvärt. 

Hurula - Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för (2014)

Råheten, stöket och rundgångarna på Hurulas debut är något vi gillar. I våra egna låtar och på vårt album har vi försökt dra detta till sin spets. 

Frail Body - Artificial Bouquet (2024)

Sömlösa övergångar mellan spåren. Och hardcoretrummor. Det kan ni förvänta er på vårt kommande album också för dras man med en hardcoretrummis i bandet så är det bara att omfamna det och njuta av kaoset. 

Touché Amoré - Stage four (2016)

Fler svenska alternativa rockband borde ta inspiration från hardcore. Speciellt när det kommer till trummor. Vi själva har inspirerats mycket av Touche Amores Stage Four när det kommer till just trummor. Det behövs mer hardcoreinspirerade trummor i indierocken/popen.

Hedersomnämnade 

Solen - Samlad katalog

/ hejdå 

Lyssna på Under jord här nedan!

Hur bokar jag en inre tvätt-tid?

Natt och den inre sophämtningen började. Utanför hade dimman lättat sin klädsel. Du hade gjort detsamma. Jag höll om dig. Du är verkligen livräddning för inre bruk, kände jag. Du är så bra på att kasta honung över mina kvällar. Du har gett mig tankar som längtar in. Dessa nätter kommer aldrig gå i baklås. Ljuset har alltid matlust när det ser din själ. Själv har jag inte alltid ens velat ta upp besticken när jag sett min egen. Att gå runt med min hjärna har ibland känts som att sitta på en fullsatt buss utan AC och akut behöva gå på toaletten. Att titta på klockan och inse att närmaste toalett är minst två timmar bort. Jag har alltid tänkt att min hjärna har för många backspeglar. Jag önskar så att jag kunde slita av dem. Jag gick upp och slogs mot spegelbilden i hallen, jag har aldrig kunnat somna när lamporna fortfarande lyser i skallen. 

Jag har alltid ältat mycket. Ibland tänker jag på något som händer i oktober 1994. Häromnatten sov jag ingenting för att jag hade överhört min chef säga ”det här med Oskar…”. Hela natten funderade jag på hur den meningen fortsatte. Jag är också orolig över vad folk ska tänka om mig i olika situationer och vill gärna ha full koll på allt jag gör redan första gången jag gör det. Därför köpte jag en blodtrycksmätare för 800 kronor en månad innan jag skulle visa mina kunskaper i skolan. Det ställdes senare in på grund av corona, vilket ledde till att min kollegas konspiration var att jag låg bakom virusutbrottet för att slippa provet. Jag har panik över att misslyckas offentligt. När det har hänt har jag försökt skoja bort det, men även det är svårt när man känner att hela ens jag splittras till ett pussel på tiotusen bitar. Jag är ett måndagsexemplar, tänkte jag. Mina föräldrar bröt nog mot bygglagen. Kanske var det därför min kärna blev en badring som mörkret bar runt magen. 

Jag var på ICA och skulle handla mjölk. Vid mjölken stod det redan fem personer. Det där med att stå i 5 minuter och titta på något som man är helt ointresserad av att köpa bara för att någon annan står vid varan man faktiskt hade tänkt att köpa. Sen började jag fundera på om jag såg dum ut som stod där. Visst gjorde jag det? 

Varför klär jag mig i känslor som jag ser har en fläck på sig? Finns det en app för att boka inre tvätt-tider? Hur länge måste hjärnan centrifugeras för att jag ska kunna bära den igen? 

Jag hade skrivit till min kommande fru. Hade jag skrivit för mycket? Var det en för personlig fråga? Visst var det det? Och varför gillar de på jobbet att ha någon att prata med exakt hela tiden medan jag hellre gömmer mig på toaletten en stund och njuter av tystnaden? Måste varje uns av tystnad bekämpas? Varför strävar vi efter att vara tystnadens bästa bekämpningsmedel när vi istället borde vända oss till den ibland? Det är tur att jag inte har fönster på övervåningen, tänkte jag. Jag vill bända upp mina inre röster med en kofot. Jag vill släppa ut dem i det fria. 

Det var torsdag kväll och jag hade stressat hem från jobbet för att hinna slappna av. Himlen hade precis hunnit byta till en mörkare skjorta. Jag tänkte att kanske är detta att faktiskt bygga fönster på övervåningen. Att våga berätta hur jag känner och tänker. Oron är ofta som ett klädesplagg jag vill slita av men det är svårt att slita av något som jag inte klätt mig själv i. Det var inte det här jag provade ut. I alla fall inte i den här storleken. Jag får tänka att jag övningskör fortfarande och ibland blir det att man kör mot enkelriktat helt enkelt. Men tids nog lär jag mig mina rödljus. Tids nog växlar jag ner stressen, oron manuellt. Tids nog vågar jag cykla utan att hålla händerna på styret. Tids nog är min hjärna en marängsviss som ljuset vill äta mer och mer av och slicka rent tallriken.

Division 7 - Live i Bandhagen

Division 7 har en speciell plats i min själ. Ända sen första gången jag hörde bandet, i singeln Istid, så har jag krossat glaset till många av de svåraste känslorna. Lärt mig att hantera dem. Musik är ett slags verktyg och Division 7 gör musik som förändrar saker till det bättre. Kanske inte alltid värdsligt men åtminstone själsligt och det är utan tvekan en bra början. En av sakerna jag fastnat för med bandet på skiva är hur man tar med sig energin från bandets livespelningar in i studion. Närvaro är något av det viktigaste när det kommer till musik, känner jag, och Division 7 har verkligen det. Man bor, lever i och andas det man sjunger om. Åtminstone är det så det känns. Den energin präglar både Paradis Garage och Hundhuvudet som båda är fantastiska album, även om jag kanske håller den förstnämnda något högre då albumet känns mer direkt. 

Nu är bandet aktuella med live-EP:n Live i Bandhagen. Vi får tre låtar från Hundhuvudet och en från Paradis Garage. Det första jag tänkte på var att jag hade velat ha ett helt live-album. Något som får en att känna alla vilda hopp från scenen, alla känslor som skriks ut mot publiken - fast genom tjugotalet låtar, snarare än bara fyra. 

Bandet har en förmåga att klä alla låtar i en tyngre väst när de spelar dem live och så även här. Exit känns klart tyngre och med fler rivsår än innan. Även Getingfabriken har förändrats här och jag gillar faktiskt den snabbare versionen mer än originalet. Den träffar mig på ett helt annat sätt. Det är också spännande hur olika tempo kan ge låten en ny röst. Hur man ändrar tankar om något när intensiteten ändras. De övriga låtarna, Kleptomaner och Kärlek överlag, präglas av intensitet och det får mig verkligen att längta till nästa gång jag ser bandet. Särskilt Kleptomaner fyller hela ens kropp med känslan av att stå där framför scenen och skrika ut varenda jobbig tanke ur skallen, varenda cell ur sin kropp. Och älska varje sekund av det.

Lyssna här nedan!

The Moniker - Killing me slowly

Foto: Julia Moon 

Daniel Karlsson och hans The Moniker är för närvarande aktuell med singeln Killing me slowly. Låten är en del i ett projekt som han gör tillsammans med elever på musikhögskolan i Jönköping. Daniel gav studenterna demos som de sedan fick chansen att producera till färdiga låtar. Först ut från projektet med just The Moniker som artist var I keep on falling in love. Det var en lekfull låt som gav mig fina bilder i början på sommaren. Den var som att doppa tårna en första sommardag och bara överröstas av värme med en gång. En både kärleksfull och dansant låt. 

Genom hela Daniels karriär har jag känt en omtanke i hans uttryck. Det är toner som förstår en och som liksom kramar om varandra. Det finns även en så pulserande och ömsint kärlek i många av hans låtar, som den fantastiska duetten Song for Malin som han släppte tillsammans med Frida Öhrn. Ofta har jag även sett hundratals färger i hans musik. Han har som en egen färgskala som han blandar ihop på ett både snyggt och unikt sätt med mycket glädje. Man får inte sällan ett slags dansande par i sin kropp som festar järnet hela natten, fyllda av eufori. Blandningen mellan eufori och mer melankoliska låtar sätter Daniel perfekt. I wanna bathe in your love är en av mina favoriter, som jag sett ett par dansa sig av spårvagnen till. En del saker bara fastnar. Ögonblicksbilder. 

Senaste singeln heter alltså Killing me slowly och den tar flera spadtag ur mörkret och visar upp hur svårt livet ofta kan te sig. Ett rop på hjälp och på en gemenskap. Det är en gripande låt om där mörkret sätter stängsel runt ens tankar och man liksom försöker hitta ut ur sig själv. Låten släppte på den suicidpreventiva dagen. Låten manar till att hjälpa varandra och hjälpa till att bygga upp varandra igen. Ingen är ensam om att ha det jobbigt, även om det ofta kan kännas så när man är mitt i det. Daniel sjunger med en otrolig styrka och än mer så i refrängen. Det är gripande och jag älskar när musiken för oss närmare, när varje ton verkligen känns som en lång lång kram.

Lyssna här nedan!

Ida Boija - Genom tid

Ida Boija berör med nya singeln Genom tid, vilket är en svensk tolkning av Cyndi Laupers klassiker Time after time. I Idas version vill hon påminna om vad som är viktigast bortom stressen, bortom allt som ska se så fort som möjligt vilket gör att vi så ofta glömmer bort att se varandra. Vi får ofta stress i ögonen istället för kärlek, men kärleken och gemenskapen är det viktigaste och det som borde fylla våra liv. Det är människor som hjälper till att fylla i våra grunder när vi har tappat bort dem. 

Ida har sedan länge imponerat på mig. Både med sitt sätt att skildra världen på och i låtar som Snart faller alla löv och Till älven falla så finns det en innerlighet, en skönhet i varje ton, i varje ord som Ida yttrar. I Idas version av Time after time så märks det väl att texten betyder mycket för Ida och jag känner blodet och kärleken pulsera i varje ord. Det är en otrolig tolkning som även fått en fin video, gjord av Emil Tjärnström. 


Lyssna och kolla in videon här nedan!

 

"Efter att ha slungat i sig fem shots snubblade han ner i en tom swimmingpool"

Foto: James Brook

Det fantastiskt trevliga bandet St. Jimi Sebastian Cricket Club släppte idag sitt andra fullängdsalbum i ordningen. Into Your Heartbeat är från inledande Stockholm Central Station till avslutande Sailor Girl något som får mig att le stort. Från mun till själ. Ibland påminns jag om The Jam och ibland om The Clash men olika referenser spelar inte så stor roll. Det viktiga är hur fantastsitk jävla bra det är. Lyssna på storfavoriten Soothing Nights exempelvis. Idag går sångaren Jimi Sebastian igenom albumet, låt för låt!

Stockholm Central Station 

- Låten handlar nog inte alls om Centralstationen i Stockholm utan mer om att komma därifrån. Om livet och slumpen som placerar oss lite var den känner för. Den kan sätta dig på månen med berömmelse, flax och tårta samtidigt som den kan hugga av din vänstra hand. 

Soothing Nights 

- Tänk en fjäder som svävar fram över stigen, eller om det möjligen är en tanke som glider fram över havet och lever vidare i någons hjärta. Om saknad och lindring, kaos och stillhet, tid och anti-tid. Om att alltid finnas kvar vid din sida. En av de viktigaste låtarna för mig på albumet. 

Until we Meet Again 

- Handlar om min vän och svåger som kom tillbaka i en dröm där vi pratade om lite allt möjligt. Det var en otroligt stark och fin känsla som stannade kvar i magen länge. Men det gav oss inte direkt några svar. 

When you Tremble 

- Skrevs från början som en bröllopslåt till kompisar som gifte sig. Kände att den hade något men blev tvungen att plocka bort lite av det gulliga och lägga till mer skymning och framförallt drama i refrängen så det skulle passa Cricketklubben. Fast mörk är den inte, det är vi vassare på i andra låtar! 

Lemonhead Cabaret 

- En fiktiv berättelse men märkligt specifik i mitt huvud. Att vara sprungen ur den första vågen av skinheads på det sena 60-talet, innan Nazi-kopplingar då kulturen låg mer åt Jamaican Rude boy och soul, via åren med Margaret Thatcher fram till idag. En hel del snedsteg och inte alltid så fridfullt genom åren men i grunden ett gott hjärta som vill göra rätt. 

Golden Parachuter 

- Om girighet och tron att allt ändå kommer att bli bra. 

Westbourne Terrace 

- Minnen och förvirring om vad som är på riktigt eller bara en dröm utanför min pappas lägenhet i London. 

Penguins of the Ghetto 

- Efter att ha slungat i sig fem shots snubblade han ner i en tom swimmingpool. Istället för att se det som en besvikelse vänder han återigen tillfället till en möjlighet att formulera ett tal om underklassens hårda vardag i staden. Då stapplar Maria in på det slitna soldäcket. 

The 9.15 Train Departs at 9.15 

- Även den här låten är en stökig historia om att bara dra iväg för att sen möjligen ångra sig lite då allt inte riktigt föll på plats som planerat och posta hem ett vykort (möjligen lite anakronistiskt idag) som inte faller ut enligt plan. 

Sailor Girl 

- Om en storebror och hans syster. Att bli tvingad till ansvar, vara stark och fylla sitt yngre syskon med hopp i en karg tillvaro. En mörk låt men ändå fin om vi kan hålla två känslor i luften samtidigt.

/ Jimi Sebastian, St. Jimi Sebastian Cricket Club 

Lyssna på albumet här nedan!

Johanna Brun - Overcome

Foto: Douglas Sandberg 

Jag blev djupt berörd av Johanna Bruns The silence roar, vilket var det tredje vedträet som slängdes i elden inför den stora kommande brasan; hennes debutalbum. Skogen var verkligen en del av den låten. Man kände skogsstigarna under ens fötter och kände doften av träden krypa in i alla ens sinnen. 

Även nya singeln Overcome får mig att tänka på skogen och den lite mer mystiska delen av den. Jag får lite känslan av att vara vilse i en stor skog. Det är på många sätt en sökande låt, en låt om att tänka för mycket och leta efter sin plats både fysiskt och psykiskt. Johanna är också fantastisk på att få människor att flytta in i ofta ensamma känslor. De mänskliga svårigheterna blir gemensamma. Tröst och förståelse växer sida vid sida. 

Låten tar en promenad genom självtvivel och Johannas röst trollbinder en som vanligt, även i de vackra ordlösa partierna som lyfter låten än mer, än högre över trädtopparna.

Lyssna här nedan!

Karakou - Soldater

Karakou släpper sitt nya album den 20:e september. Jag tror att albumet kommer vara en av de solstrålarna från det här året som jag kommer bära med mig länge. Bandets musik är ofta åt det mörkare hållet men resultatet blir aldrig att man grottar ned sig utan man känner sig bara förstådd och omfamnad. Bandet har släppt flertalet ingredienser från den kommande plattan och Räcker inte till har varit en av mina mest spelade låtar sen den släpptes. Som ett skydd mot stormen, ett staket mot mörkret. Min själ hade allsång till Inge mer fun också. En ljus poppärla. Gryningsversionen av den gamla storfavoriten Tänker på var likaså den en pärla. Texten får en verkligen att känna den där längtan att komma in i elden igen och versionen som gjord för allsång fram tills att sommarnatten klär om till morgon. 

Nya singeln Soldater utforskar relationer och utmaningarna i dem och när drömmarna som växte i dem aldrig riktigt blev av. Det är en ballad som reflekterar och blickar inåt. Och i relationen där man ville komma närmre varandra märker man att man plötsligt fjärmar sig från varandra. Som en iskall vind som tar över sommarnatten. När man har ett manus till en bok som aldrig blir av. Det är en oerhört vacker låt och Karakou fortsätter imponera djupt på mig. De vandrar alltid djupare in i min själ.

Lyssna här nedan!

Daniel Arteaga - Dikter till sanning

Foto: Tobias Pettersson Barrientos

Daniel Arteagas senaste EP heter Dikter till sanning. Den släpptes i slutet av augusti och det är en EP som verkligen växer på en. Vi har tidigare fått höra Lämnar stan och Försök till ord (Blackandrömmar). Den förstnämnda var en melodiös resa till drömmarnas värld och den andra var en finstämd låt som växte fram i ett gränsland av country och visa. Jag tyckte om båda men främst den sistnämnda som verkligen beskrev när olika hinder sätts upp för ljuset, för kärleken. 

Titellåten är den mest medryckande låten på EP:n. En refräng som klistrar sig fast och en text som berör. Daniel skriver om en turbulent tid och låten blev ett sätt att hantera mörkret och bygga upp sig själv igen. Jag tycker om när Daniel vänder sig inåt i sina texter. Han berör som allra mest när han beskriver de känslorna som han brottas med. Att han sen klär låten i en fantastisk melodi är förstås ytterligare plus i alla möjliga kanter.

Lyssna på EP:n här nedan!

Musikminne från Moa Romeo

Foto: Evelina Rönnbäck

Moa Rönnbäck har, under namnet Moa Romeo, släppt debutsingeln Jonatan idag. Det är en avskalad och stämningsfull låt som under de dryga tre minuter den varar får huden att knottras och själen likaså. Det är innerligt och väldigt vackert och Moas röst skiner verkligen. Den blir något för världen att luta sig mot. En oerhört stark debut och idag, dagen till ära, gästar Moa bloggen för ett musikminne!

Under min uppväxt spelades det alltid musik från 80-talet och närliggande eror, såsom Stevie Wonder, Sting, Céline Dion, Ted Gärdestad, Trey Lorenz och Whitney Houston. Och någonstans där, bland synthar, chorus, stora vokaler, powerballader och musikalitet på hög nivå, skapades min egen musiksmak, och mycket av influenserna från framförallt 70- till tidigt 00-tal har liksom alltid stannat inom mig. 

Det klassiska Yamaha DX7 e-pianoljudet (som man till exempel hör i Whitney Houstons All at Once) har sedan dess alltid låtit som både trygghet men också så oerhört vackert i mina öron. För något år sedan bestämde jag mig för att införskaffa en egen vintage Yamaha DX7 till studion. Det krävdes ett par försök att hitta en som fungerade som den ska, men tillslut hittade jag en. 

Orgelljudet som nu hörs i min debutsingel Jonatan är inspelat med DX7an. 

Den musik som jag hörde och introducerades för som barn, har blivit ett minne kopplat till musiken som har format mig något enormt, och som jag håller väldigt nära hjärtat. Influenser som jag nu blandar och kommer forsätta använda i min egen tappning i mina produktioner och låtar även i framtiden.

/ Moa Romeo

Lyssna på Jonatan här nedan!

Fem album: Sebastian Clarin

Foto: Anna Fitzgerald

Sebastian Clarin klär sin senaste singel Palindromes i en, som vanligt, fantastisk klädsam elektronisk kavaj. Det är något av det mest medryckande som Sebastian har släppt hittills. Kanske tillsammans med storfavoriten Teeth (Cyanides) från hans debutalbum Aerial Cuts. Idag berättar Sebastian om fem album som inspirerat honom under hennes karriär. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Sebastian hälsar att "En av mina absolut största inspirationskällor är den evige Brian Eno. Alltid ett steg före. Eller kanske snarare ett steg åt sidan. Här är fem album som han minst sagt har varit inblandade i och som på helt olika vis har inspirerat mig."

Brian Eno - Here Come the Warm Jets (1974) 

Efter att ha hoppat av Roxy Music så släpper Brian Eno den här käftsmällen till debut. Även att albumet onekligen är väldigt experimentellt så svänger det samtidigt nåt jävulskt. Det är kaotiskt, smutsigt och alldeles alldeles underbart. När det maniska titelspåret avslutar albumet så ryser man. Ingenting lät så här 1974. 

Brian Eno - Another Green World (1975)

Jag blir så oerhört inspirerad av det här tredje albumet. Sitter bara och ler över hur man har kapaciteten och kreativiteten att skriva ett sånt här verk så kort inpå att man släppt sina två första album (som båda släpptes 1974). Another Green World är så flippad och så harmonisk på en och samma gång. Det är liksom dur och moll om vartannat (för att parafrasera några andra Brian Eno lovers) och här börjar Brian Eno verkligen hitta sitt säregna musikaliska uttryck. The Big Ship kan vara en av världens bästa instrumentella låtar. 

DEVO - Q: Are We Not Men? A: We Are Devo (1978) 

Arvtagare till Brian Enos humoristiska och spastiskt utflippade sida är DEVO och denna deras högoktaniga debut. Producerad av självaste Eno. Gut Feeling, Uncontrollable Urge och Mongoloid är amerikansk New Wave när den är som allra bäst. Jag blir alldeles galen när jag lyssnar på det här lössläppta albumet. Och även att det inte hörs jättetydligt att det är Eno som står bakom produktionen så känner man släktskapet mellan DEVO och Eno på ett mer själsligt vis. 

David Bowie - Lodger (1979)

Berlintrilogins bortglömda och mest underskattade album. I brytpunkten mellan 70- och 80-tal så gör parhästarna Bowie/Eno den på ett sätt mest experimentella skivan av de tre albumen i den så kallade Berlintrilogin. Detta är dock varken inspelat eller mixat i Berlin men har Enos kreativa fingeravtryck överallt. Hans inspirerande Oblique Strategies användes flitigt och gav upphov till bland annat att bandet bytte instrument med varandra i Boys Keep Swinging, bara för att bryta med invanda mönster. Att kunna och våga tänka nytt även att man (Eno/Bowie) var inne på det tredje albumet tillsammans är så satans inspirerande. 

Fred Again.. & Brian Eno - Secret Life (2023) 

Detta är en kontemporär och långväga kusin till Brian Enos ambienta mästerverk Music For Airports som han skapade i slutet av 1970-talet. Här har han plockat fram det mest existensiella ur Fred Again... Mentorn Brian Eno har alltid varit existensiell utan att riktigt veta om det. Och jag älskar det existensiella i musik. Det är vackert hur han så skickligt knyter ihop sin egen säck i och med detta album.

/ Sebastian Clarin 

Lyssna på Palindromes här nedan!

Fem album: OKARO

Foto: Linnéa Tammerås

OKARO har idag släppt singeln ATRE, ett ord som betyder länder på assyriska. Singeln följer upp de inledande FOREIGN och SUMMER och ATRE är det tredje och sista smakprovet innan EP:n skickas ut från OKAROS universum till vårt. OKARO har allt jag söker i ny musik. Det är spännande, dansant, mystiskt och hennes egna uttryck ger mig ett nytt språk, en ny ton, ett nytt sätt att gå in i musiken helt. Det är oerhört fängslande. Jag är tacksam för att hon väljer att dela med sig av detta. Idag berättar OKARO om fem album som inspirerat henne under hennes karriär. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Rae Sremmurd- Sremmlife 2 deluxe (2016)

Specifikt Swang och Black Beatles. Jag älskar hur just Swae Lee skapar sina melodier i alla hans låtar, simpelheten som gör det så stort. Gillar även produktionerna som är lite åt underground-hållet.  

SAINt JHN - Collection one (2018)

Jag fastnade för låtarna Roses och Selfish. Unika produktioner och catchy melodier. Jag tycker hela SAINt JHNs artisteri är genialiskt och dom låtarna inspirerade mig mycket tidigt i mitt skapande.  

Kaytranada - BUBBA (2019)  

Låtarna Vex oh, 10 %, Need it, dom hade sin tid precis rätt. Det var så skönt att höra ny musik med mycket känsla. Det är tydligt att han har kört sitt eget race och gått efter det han själv gillar, hans sound är igenkännande. Tydligt artisteri och skönt med en producent som tagit plats. Älskar hur han har blandat genres och skapat sitt egna sound.  

Pink Pantheress - the hell with it (2021)  

Älskar alla låtarna på det albumet, så raw och simpelt, musiken talar för sig själv. Tycker om hennes artisteri, det blyga och mystiska. Musik ska inte övertänkas och det kommer fram på det här albumet, autentisk känsla.  

Rema - Rema (2019)

Specifikt låten Dumebi, älskade hur mycket känsla och melodi låten har, texten är där men vad säger han ens? Påhittat och jag älskar det. Kreativiteten är mellan dig och musiken och det är så jag skapar bäst!

/ OKARO 

Lyssna på ATRE här nedan!

Kristina Issa - Monster

Omslagsfoto: Najah Samaan

Kristina Issa släpper i november albumet Barn som ber och först ut är singeln Monster. Kristina har genom åren, i sitt mångbottnade artistskap, inspirerat mig i de stämningar som hon har skapat genom sin musik. Många av hennes toner är något av de finaste språk jag hört. Ett särskilt språk som byggs av både stämningar och ord. Som målar upp bilder - både själsliga och visuella. 

Kristina har i Monster släppt sin första singel på svenska. Låten inleds stillsamt men skiftar i tempo och form under de knappt fyra minuter den pågår. Kristina sjunger med lika delar sårbarhet som känslostyrka genom låten. Texten är poetisk med rader som ”det är såna som du som mörkret skär itu” och jag känner mig hemma i texten och i hur Kristina uttrycker den. Som om allt det okända är monster som hotar en - men ju närmre en kommer desto mer framstår monstret som något som snarare räddar en. Det okända kan ha huggtänder på avstånd men kan vara som kramar, som en välbehövlig flykt från allt det jobbiga när man väl står tätt intill det. Monstret kanske skär en itu, men att inte våga möta det kanske är än värre. 

I singeln vågar Kristina möta mörkret och hon drar med oss. Vi vågar tillsammans. Det är både vackert, skört och dansant på samma gång.

Lyssna här nedan!