Mycket av det Peggy sjöng om var just mina första steg i Stockholm. Jag minns ju själv alla gånger jag speglade mig i skyltfönsterna i smyg. Jag minns alla gånger jag åkte hem till Småland över jul och att det runt granen pratades om att jag hade ändrat dialekt och attityd. Peggy sjöng om mina år ute på den tunna isen.
Deras debutalbum är för mig enbart överträffat av Jakob Hellmans debut. Jag minns inte hur många gånger jag har dansat till Att dansa och slåss som i slutet bär på en så otroligt snygg Jens Lekman-referens. För mig är det en av de bästa låtarna som skrivits på svenska.
Bandet försvann dock förhållandevis snabbt och de låtarna som låg ute på Myspace tycktes det inte bli något av, trots att både Hanna utan H och Till Lisa on the west coast waiting lovade själsliga explosioner. Den sistnämnda är en av mina mest spelade demo-låtar. Jag tycker att texten är fantastisk och Henrik Nilsson sjunger världen till en enda rejäl kram. Soundet är romantiskt och texten målar upp så fina bilder på ens näthinna, man ser spårvagnen rulla fram längs morgontimmen, man ser hjärtat fylla varje ord i texten och man spelar om låten gång på gång för att höra frågan ”somnar du nån gång och somnar du då, på samma sida jag somnar på”.
För mig tänds det verkligen inre fyrverkerier när jag läser att bandet nu återförenas för åtminstone en spelning i Stockholm och inte minst släpper uppföljaren till Viskningar och rop. I december släpps Om sommaren 06 och följande höst. Det blir garanterat den varmaste koftan jag kommer bära i vinter.
Jag är så tacksam att jag fick bli vuxen till Peggy Lejonhjärta. Hur bandet hjälpte mig att ta mig upp på några av de svåraste trappstegen i livet. Ni fanns där när jag lekte med livet och alla drömmar började sätta ned fötterna på gaspedalen. Tack för att ni höll min själ i handen just där och just då.
Lyssna på debuten Viskningar och rop här nedan!
