Hur bokar jag en inre tvätt-tid?

Natt och den inre sophämtningen började. Utanför hade dimman lättat sin klädsel. Du hade gjort detsamma. Jag höll om dig. Du är verkligen livräddning för inre bruk, kände jag. Du är så bra på att kasta honung över mina kvällar. Du har gett mig tankar som längtar in. Dessa nätter kommer aldrig gå i baklås. Ljuset har alltid matlust när det ser din själ. Själv har jag inte alltid ens velat ta upp besticken när jag sett min egen. Att gå runt med min hjärna har ibland känts som att sitta på en fullsatt buss utan AC och akut behöva gå på toaletten. Att titta på klockan och inse att närmaste toalett är minst två timmar bort. Jag har alltid tänkt att min hjärna har för många backspeglar. Jag önskar så att jag kunde slita av dem. Jag gick upp och slogs mot spegelbilden i hallen, jag har aldrig kunnat somna när lamporna fortfarande lyser i skallen. 

Jag har alltid ältat mycket. Ibland tänker jag på något som händer i oktober 1994. Häromnatten sov jag ingenting för att jag hade överhört min chef säga ”det här med Oskar…”. Hela natten funderade jag på hur den meningen fortsatte. Jag är också orolig över vad folk ska tänka om mig i olika situationer och vill gärna ha full koll på allt jag gör redan första gången jag gör det. Därför köpte jag en blodtrycksmätare för 800 kronor en månad innan jag skulle visa mina kunskaper i skolan. Det ställdes senare in på grund av corona, vilket ledde till att min kollegas konspiration var att jag låg bakom virusutbrottet för att slippa provet. Jag har panik över att misslyckas offentligt. När det har hänt har jag försökt skoja bort det, men även det är svårt när man känner att hela ens jag splittras till ett pussel på tiotusen bitar. Jag är ett måndagsexemplar, tänkte jag. Mina föräldrar bröt nog mot bygglagen. Kanske var det därför min kärna blev en badring som mörkret bar runt magen. 

Jag var på ICA och skulle handla mjölk. Vid mjölken stod det redan fem personer. Det där med att stå i 5 minuter och titta på något som man är helt ointresserad av att köpa bara för att någon annan står vid varan man faktiskt hade tänkt att köpa. Sen började jag fundera på om jag såg dum ut som stod där. Visst gjorde jag det? 

Varför klär jag mig i känslor som jag ser har en fläck på sig? Finns det en app för att boka inre tvätt-tider? Hur länge måste hjärnan centrifugeras för att jag ska kunna bära den igen? 

Jag hade skrivit till min kommande fru. Hade jag skrivit för mycket? Var det en för personlig fråga? Visst var det det? Och varför gillar de på jobbet att ha någon att prata med exakt hela tiden medan jag hellre gömmer mig på toaletten en stund och njuter av tystnaden? Måste varje uns av tystnad bekämpas? Varför strävar vi efter att vara tystnadens bästa bekämpningsmedel när vi istället borde vända oss till den ibland? Det är tur att jag inte har fönster på övervåningen, tänkte jag. Jag vill bända upp mina inre röster med en kofot. Jag vill släppa ut dem i det fria. 

Det var torsdag kväll och jag hade stressat hem från jobbet för att hinna slappna av. Himlen hade precis hunnit byta till en mörkare skjorta. Jag tänkte att kanske är detta att faktiskt bygga fönster på övervåningen. Att våga berätta hur jag känner och tänker. Oron är ofta som ett klädesplagg jag vill slita av men det är svårt att slita av något som jag inte klätt mig själv i. Det var inte det här jag provade ut. I alla fall inte i den här storleken. Jag får tänka att jag övningskör fortfarande och ibland blir det att man kör mot enkelriktat helt enkelt. Men tids nog lär jag mig mina rödljus. Tids nog växlar jag ner stressen, oron manuellt. Tids nog vågar jag cykla utan att hålla händerna på styret. Tids nog är min hjärna en marängsviss som ljuset vill äta mer och mer av och slicka rent tallriken.