 |
| Foto: Anna Fitzgerald |
Sebastian Clarin klär sin senaste singel Palindromes i en, som vanligt, fantastisk klädsam elektronisk kavaj. Det är något av det mest medryckande som Sebastian har släppt hittills. Kanske tillsammans med storfavoriten Teeth (Cyanides) från hans debutalbum Aerial Cuts. Idag berättar Sebastian om fem album som inspirerat honom under hennes karriär. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.
Brian Eno - Here Come the Warm Jets (1974)
Efter att ha hoppat av Roxy Music så släpper Brian Eno den här käftsmällen till debut. Även att albumet onekligen är väldigt experimentellt så svänger det samtidigt nåt jävulskt. Det är kaotiskt, smutsigt och alldeles alldeles underbart. När det maniska titelspåret avslutar albumet så ryser man. Ingenting lät så här 1974.
Brian Eno - Another Green World (1975)
Jag blir så oerhört inspirerad av det här tredje albumet. Sitter bara och ler över hur man har kapaciteten och kreativiteten att skriva ett sånt här verk så kort inpå att man släppt sina två första album (som båda släpptes 1974). Another Green World är så flippad och så harmonisk på en och samma gång. Det är liksom dur och moll om vartannat (för att parafrasera några andra Brian Eno lovers) och här börjar Brian Eno verkligen hitta sitt säregna musikaliska uttryck. The Big Ship kan vara en av världens bästa instrumentella låtar.
DEVO - Q: Are We Not Men? A: We Are Devo (1978)
Arvtagare till Brian Enos humoristiska och spastiskt utflippade sida är DEVO och denna deras högoktaniga debut. Producerad av självaste Eno. Gut Feeling, Uncontrollable Urge och Mongoloid är amerikansk New Wave när den är som allra bäst. Jag blir alldeles galen när jag lyssnar på det här lössläppta albumet. Och även att det inte hörs jättetydligt att det är Eno som står bakom produktionen så känner man släktskapet mellan DEVO och Eno på ett mer själsligt vis.
David Bowie - Lodger (1979)
Berlintrilogins bortglömda och mest underskattade album. I brytpunkten mellan 70- och 80-tal så gör parhästarna Bowie/Eno den på ett sätt mest experimentella skivan av de tre albumen i den så kallade Berlintrilogin. Detta är dock varken inspelat eller mixat i Berlin men har Enos kreativa fingeravtryck överallt. Hans inspirerande Oblique Strategies användes flitigt och gav upphov till bland annat att bandet bytte instrument med varandra i Boys Keep Swinging, bara för att bryta med invanda mönster. Att kunna och våga tänka nytt även att man (Eno/Bowie) var inne på det tredje albumet tillsammans är så satans inspirerande.
Fred Again.. & Brian Eno - Secret Life (2023)
Detta är en kontemporär och långväga kusin till Brian Enos ambienta mästerverk Music For Airports som han skapade i slutet av 1970-talet. Här har han plockat fram det mest existensiella ur Fred Again...
Mentorn Brian Eno har alltid varit existensiell utan att riktigt veta om det. Och jag älskar det existensiella i musik. Det är vackert hur han så skickligt knyter ihop sin egen säck i och med detta album.
/ Sebastian Clarin
Lyssna på Palindromes här nedan!
