 |
| Foto: Sam Segerblom |
Klara Tuva står på egna ben efter att duon Klara & Jag splittrades. Idag har Klara släppt EP:n Speglarna mot solen, vilket är sex nya anledningar för mig att vara lycklig just nu. Det är på alla sätt en fantastisk skara låtar. En personlig resa genom mörker. Inga genvägar ut, utan det får ta den tid det tar. Man behöver inte sätta upp en brandvarnare för alla känslor. Ibland måste man verkligen få brinna. Klara sjunger innerligt och texterna är vardagligt poetiska. Sådär som jag älskar dem. Idag gästar Klara bloggen för att dela med sig av ett musikminne. Kopplat till en vänskap. Och till Patti Smith.
Det är 2011. Varje morgon innan skolan möts min kompis Caroline och jag utanför Zinkens IP vid en bänk som vi döpt till ‘stjärten’. Detta eftersom någon skrivit "finns det hjärterum finns det stjärterum" i kalligrafi på bänkens högersida. På stjärten kedjeröker vi, lyssnar på Velvet Underground och låtsas att vi lever på 60-talet. Just Kids är vår religion, och hade det funnits en tidsmaskin hade vi åkt direkt till New York, gått på Studio 54 och levt för konsten precis som Patti Smith och Robert Mapplethorpe.
Vi var lyriska när Clarion Hotel testade konceptet "betala med konst för en hotellnatt". Det var en PR-kampanj som gjord för två drömmande esteter på Globala Gymnasiet. Ännu mer lyriska blev vi när självaste Patti kom till Moderna Museet och vi lyckades knipa två biljetter. Jag hade tagit på mig min svarta sammetskavaj som jag köpt i London året innan, och vi båda lyssnade med stora öron när vi satt i museelokalen, bara några meter från vår stora idol. Lyckan blev dock inte långvarig när vi under "Meet & greet" upphetsat pratade i mun på varandra i hopp om att hon skulle se något speciellt i oss. Kanske. till. och. med. bjuda. med. oss. på. sin. turné. När det till slut blev vår tur sa hon istället: "Cool, next." Det var kanske vår 18-årshybris som gjorde fallet högt, men den dagen tog jag pendeln hem med nedsänkt huvud. Det blåa ljuset från min iPhone och tunnelbanereklamen från Studybuddy påminde mig om att vi trots allt levde på 2000-talet, och drömmen om Just Kids hade aldrig känts så långt borta.
Under sommaren åkte vi på tågluff. Vi började i Nordens Europa, Köpenhamn. Vi hade hört talas om en bar där ölen kostade 20 kronor, och när vi missat tåget till Berlin var den sunkiga Köpenhamnsbaren perfekt som hostel. Inne på baren blandades klirrande glasljud och sorl från glada bargäster, och på väggarna klättrade graffitimålningar upp i taket. Vi spelade fotbollsspel med en kapsyl och alla på baren såg ut att vara med i The Beatles. Allt eftersom människor droppade ut ur lokalen byttes musiken på vinylspelaren ut, från bas dränkt i fulla danskars skrålande till melodier jag kände igen. I högtalaren sjöng Patti Smith "Because the night belongs to lovers, because the night belongs to love". Jag tog en klunk av min gröna Tuborg, såg mig omkring bland alla rökande 60-talsluggar och tänkte att jag nog ändå inte behövde Pattis bekräftelse för att få mitt Just Kids. Jag fick det i hennes musik.
/ Klara Tuva
Lyssna på Speglarna mot solen här nedan!
