Mohlavyr - Sinnesrörelser

Jag tyckte mycket om Mohlavyrs album Kära kropp. Albumet, som släpptes i mars förra året, var inte bara en musikalisk fullträff - det var också ett statement, en viktig insikt och en stor klok tanke kring bland annat kroppskomplex. Albumet var tänkt att efterföljas med ett antal spelningar, men så kom pandemin och spelningarna uteblev. På albumet Sinnesrörelser samlar Mohlavyr sitt band och hade en studiokonsert. 

Jag tycker om att Mohlavyrs album är förhållandevis korta. Hittills har inget album varit över åtta låtar. Det bidrar till en mer sammanhållen lyssning. 

Albumet inleds med det instrumentala vackra titelspåret som doftar vår och avslutas med Tur. Roligt att höra det tidigare osläppta spåret Inte lätt där energin går att ta på och det är en låt som bryter av på exakt rätt ställe. Det är en låt om en relation där det krasst konstateras att det inte alltid är lätt med en person men att man själv inte alltid heller är så enkel att leva med. Den följs av stillsamma Ensam och jag från Mohlavyrs album Krympta drömmar. En väldigt vacker låt där hennes röst når vackra toppar. Det stillsamma fortsätter i avslutande Tur, som känns som en vacker avslutning på en film. 

Jag har själv aldrig sett Mohlavyr live och nog kan jag nämna många livealbum som känns distanserade och som aldrig kunnat återskapa den energin som förhoppningsvis fanns på plats där och då men även om detta är annorlunda livealbum, inspelat i en studio, så finns närheten och det intima där. Som en konsert i ens vardagsrum. Den typen av närhet. Hennes band är fantastiskt och jag måste nämna Silia Hahnes återkommande cello som bidrar mycket i att lyfta låtarna.

Lyssna på Sinnesrörelser här nedan! 

Eric Palmqwist - Kom en liten stund

Anna Järvinen har en av Sveriges vackraste röster. Den berättar en dröm varje gång. En mjuk dröm. Något vemodig, men samtidigt ljus. Ibland kan det vara svårt att uppfatta varje ord, men varje känsla den förmedlar är så tydlig. Så när Eric Palmqwist bjöd in just Anna till ett möte, en duett - i vackra Kom en liten stund - så förstod man att det skulle bli fint. 

Singeln är den andra solosingeln som vi har fått höra från Eric i år - han tolkade bob hund med den äran tidigare i år med hjälp av Ulf Stureson. Han har även släppt en singel med sitt band EP’s Trailer Park. Här, i Kom en liten stund, bjuds vi på lågmäld folkpop med ett rop, en önskan - att bara för en sekund få lugn av den andre. Ibland måste man tappa förståndet, våga komma in i värmen. 

Melodin blåser och visslar ut ljus över vägen, i texten finns en hopplöshet, men samtidigt den där önskan. Det är vackert och Erics och Annas röster går samman och bildar en fin känsla, ett lugn.

Lyssna på singeln här nedan!

Division 7 - Bered en plats för...

Division 7 är tillbaka med en ny EP, den tredje i ordningen. Bered en plats för… innehåller fem låtar och från inledande till avslutande Linnea bjuds vi på en ganska stor variation, men där den röda tråden är starka melodier och välskrivna texter. 

Jag fastnar särskilt för Imorgon igår där refrängen går ”Vad spelar ett mirakel för roll? Det finns inget jag vill ha inom räckhåll” och man beskriver en vardag där man går runt och känner sig onödig.

Jag påminns om allt från Hurula, Florence Valentin och Noice. Överlag är det många känslor som möts och lekfullhet och allvar springer sida vid sida genom bandets låtar. Gråa vardagar möter livliga nätter, roadtrips med fönsterrutan nervevad så att energin kommer in i bilen. Inledande Gasolin' och i synnerhet efterföljande Majorna bjuder på den energin och Sensöndageftermiddag bär på ett mer stillsamt intryck. Blåset i Gasolin' är fantastiskt. Allra bäst låter det i Majorna och i Imorgon igår. 

Jag har tyvärr aldrig sett bandet live men ser fram emot att stå längst fram och stångas med känslorna där framme. Tillsammans med bandet. Division 7 behöver inte känna sig onödiga. De behövs väldigt mycket. 

Lyssna på EP:n här nedan!

Musikminne från Mattias Areskog

Mattias Areskog släpper idag sin första soloskiva Bashjärta. Han har tidigare spelat bakom artister som Marit Bergman och Anna Ternheim. Han var även medlem i det fantastiska bandet Consequences. På lördag, den 22 maj, gör Mattias en streamad spelning från Tryckhallen i Malmö, tillsammans med skivkollektivet Malmö Inre, där tre femtedelar av The Cardigans ingår. Idag gästar Mattias och berättar om ett musikminne! 

Det sägs att dofter är de sinnesintryck som är starkast kopplat till våra känslor och minnen. Men det stämmer inte på mig. Där slår musiken ut alla andra intryck, med råge. 

För mig är den känslomässiga kraften i musik fysisk. Den kan slå som en knytnäve, eller få mig att fånle eller skratta högt. När jag hör något riktigt, riktigt bra så börjar jag ofelbart att le. Ett stort ohejdbart leende breder ut sig över ansiktet. Om det fortsätter börjar jag ofelbart att gråta. Tårarna bara rinner, utan att jag kan hejda det. Det kan sluta med att jag står och hulkar i smyg i mörkret på konserterna. 

En av de starkaste upplevelser jag haft var nog på PJ Harvey i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Det var så brutalt vackert, mörkt, sårigt och enastående starkt. Leendet kom direkt, och redan efter ett par låtar satt jag och grät - och kunde inte hejda mig. Till slut kände jag mig helt överkörd - och ville nästan därifrån. Det var som en ångvält som körde fram och tillbaka över mig, låt efter låt. 

Som tur var har det aldrig hänt när jag spelat själv. Då brukar det stanna vid det där löjligt breda leendet, som bara människor med en enda känsla i huvudet kan ha: Glädje. Över musiken, stunden, gemenskapen, samspelet och extasen. 

Och kanske är det därför det finns en sådan lockelse i att göra musik. Att om någon kan beröra mig så starkt med dessa ljud, så vill man försöka ge den känslan tillbaka till någon annan. För finns det något starkare och större, än att nå fram till en annan människa, bortom tankar, ord och logik? Och kan min musik ge en enda liten smula av den känslan till en enda människa, så är jag mer än nöjd.

/ Mattias Areskog 

Lyssna på Bashjärta här nedan! För mer information om Mattias, albumet och spelningen i Malmö kan man kolla in hans Facebook-sida här. 

Linus Hasselberg - Bröllopet

Jag skrev senast om Linus Hasselberg i samband med att han släppte den fina Jag trodde jag sov, där han och Cornelia Jacobs möttes i en låt som behandlade psykisk ohälsa. I sommar kommer Linus nya album Oktober & Oranget. Häromdagen släpptes singeln Bröllopet som, precis som Jag trodde jag sov,  är hämtad från albumet. 

På singeln gästas Linus av Moonica Mac, som nyligen presenterades som en av artisterna i den kommande säsongen av Så Mycket Bättre. Det kan nog få det programmet att livas upp lite, tänker jag. De senaste åren har programmet gått i stå, med enstaka undantag. 

Linus är fantastisk på att berätta historier som fångar en. Han pratsjunger och möter Moonica Macs refräng ”Tänk fall du och jag skulle få för oss att bara dra från den staden, kanske för ett tag, kanske kommer vi aldrig tillbaks till den staden”. Precis som de tidigare singlarna är det berörande på många sätt. Jag gillar hur melodin och de två rösterna möter varandra och det blir både vemodigt och lyckligt på samma gång. Jag tycker om Linus musik som ofta präglas av just möten mellan olika känslor och röster. Fint.

Lyssna på Bröllopet här nedan!

"Mitt finaste minne av läsande är när jag låg i pappas segelbåt om somrarna och läste skräcknoveller medan båten for åt alla håll och kanter."

Jag minns att jag såg Otilia Eek sjunga på Crippas Café i Majorna. 2017, tror jag att det var. Nu är Otilia aktuell med diktsamlingen Nattens armar når oss inte nu, vilket är hennes första bok. Otilia själv kallar boken för en "vittnessaga om staden Göteborg och en ögonblicksbild av hur det är att vara ung". Boken handlar även om hur det är att vara ung kvinna i det samhälle vi lever i och om olika destruktiva mönster som man måste ta sig ur på något sätt. I en stor intervju berättar Otilia om boken, vad hon tycker om mest med Göteborg och att romantiseringen av staden kan vara farlig när man inte berättar om konsekvenserna av romantiserandet. Det finns en dag efter ramlandet på Andra långgatan. 

Berätta lite kort om dig själv! 

- Jag är poet och musiker, verksam och bosatt i Göteborg sen flera år tillbaka. Innan min poesidebut som ges ut på förlag nu i vår har jag studerat på nordiska visskolan i Kungälv och skrivit mycket visor, både på engelska och svenska. 

Hur ser själva skrivprocessen ut för dig? 

- Min skrivprocess ser lite olika ut beroende på om jag skriver musik eller poesi, musiken brukar vanligtvis ta längre tid att få rätt text till medan poesin kommer på impuls, jag skriver ofta i farten, ofta i kollektivtrafiken eller på väg nånstans. Den är oerhört intuitiv i sin natur hur den flödar ur mig och även i rytmen.  

När fastnade du för poesi som uttryckssätt? 

- Jag fastnade för poesi som liten, jag skrev mycket redan när jag gick på lågstadiet.  

Boken heter Nattens armar når oss inte nu, vad symboliserar titeln för dig? 

- Titeln på min bok står för den där känslan av att man undflytt natten, och med den all ångest och impulser som kommer med den.  

Vad har varit roligast respektive svårast under arbetet med boken? 

- Det roligaste med boken var att bara skriva hela tiden nästan utan större avbrott och känna att nånting började formas, det svåraste var att redigera/sålla bland texter och se till att jag var konsekvent i mitt språk - redigeringsprocessen kräver struktur och ordning till skillnad från skapandet som bara är ren passion. 

Du tar upp att Göteborg har blivit väldigt romantiserat av olika artister, vad kan du se för olika problem med det? 

- Angående romantiseringen av Göteborg tycker jag helt enkelt att det ger en väldigt onyanserad bild av staden, att det ses som nån slags härlig feststad där man ramlar nerför andra långgatan utan konsekvenser, jag ville skriva om konsekvenserna.  

Vad skulle du säga att du gillar mest med Göteborg? 

- Det jag gillar mest med Göteborg är att det är en så otroligt avslappnad stad i jämförelse med Stockholm, och att det finns ett sånt rikt fritt kulturliv och mycket undergroundscener så som Kajskjul och numera nedlagda Truckstop.  

Det här med romantiseringen. Kan sociala medier ha en del av det, tänker du? Att dessa kan skapa en otillräcklighet hos många? 

- Jag vet inte riktigt om det är sociala medier i sig som skapat romantiseringen, men självklart bidrar sociala medier med en ofta ensidig eller förenklad bild av någon eller något.

En av diktsamlingens huvudteman är även hur det är att vara en ung kvinna i Göteborg. Hur har det varit och hur är det för dig? 

- Att vara ung kvinna i Göteborg har för mig inneburit otaliga efterfester med ”sköna”gitarrsnubbar som gärna velat mansplaina hur jag spelar mina egna låtar, och ett aldrig sinande surr av rus runt Järntorget. Det är hjärtekross och fylla på Pustervik blandat med bakfyllor fyllda av skapande i bakfylleångesten.  

Du har tonsatt flera av Bodil Malmstens texter, hur mycket har Bodil betytt för dig i ditt skrivande? 

- Bodil Malmsten var en författare jag började läsa i tonåren, och jag fastnade väldigt fort för hennes uttryck. Det kändes liksom ärligt och direkt, trots att hennes teman ofta var djupare. Bodil har betytt väldigt mycket, hennes böcker la nån form av grund i hur jag själv ville uttrycka mig. En form av guide eller mentor skulle jag nästan kalla henne. Jag blev väldigt ledsen när hon gick bort.  

Om du fick välja en favoritdikt av Bodil, vilken skulle det vara? 

- Den dikt som satt sig djupast av Bodils är Fostermammans medicin, den beskriver så kristallklart smärtan hon bar på som ung utan att egentligen nämna den vid namn.  

Hur har du hanterat situationen med Corona? 

- Corona var värst när den först kom förra året 2020, jag är en ganska nojig person så min ångest och oro nådde nya höjder när hela samhället liksom imploderade på nåt vis. Men det tog jag mig ur successivt. 

Om du var en karaktär i en klassisk bok, vem skulle du vara då och varför? 

- Jag har alltid beundrat Jane Eyres karaktär i romanen med samma namn av Charlotte Brontë. Kanske för att hon har alla de värsta förutsättningarna men liksom tar sig igenom allt ändå, lite som ett maskrosbarn.  

Behöver du något särskilt omkring dig för att kunna skriva? 

- Jag har en obehaglig känsla av att mitt skrivande frodas av drama i mitt eget liv, men just nu har jag en harmonisk fas så vi får väl se om jag kan ha fel. Skrivandet är på något vis ett grundläggande behov, något jag gör istället för att ta ångestdämpande. Ett sätt att förstå mig själv och omvärlden.  

Du är både författare och artist. Finns det fler uttryckssätt du vill utforska? 

- Jag är inte säker på att jag nånsin kunnat låsa mig till ett uttryckssätt, men min pappa och farmor är båda konstnärer, så att måla är något jag vet att jag vill återvända till, men när tiden är rätt för det uttrycket.  

Vad i livet får du motivation ifrån? 

- Jag får motivation från allt som tar mig vidare på något vis, något som gör att allt inte kommer se likadant ut. Men paradoxalt nog stressas jag även av förändringar. Förändringar är bland det värsta och det bästa som finns.  

I vilka miljöer trivs du bäst? 

- Jag trivs allra bäst i nattliv, på ett dansgolv eller på en efterfest med vänner. Men mer och mer dras jag till naturen.  

Minns du vad du hade för drömmar som barn och vad blev det av dem? 

- Som barn drömde jag om att bli skådespelare, men jag insåg att jag inte var speciellt bra på teater, jag tyckte mest om att klä ut mig och spexa. Klä ut mig har utvecklats till klä upp mig och spexandet är helt klart fortfarande en del av mig. Så på nåt vis har jag inte lämnat vem jag ville bli då.  

Vilket är ditt bästa minne, kopplat till en läsupplevelse? 

- Mitt finaste minne av läsande är när jag låg i pappas segelbåt om somrarna och läste skräcknoveller medan båten for åt alla håll och kanter. Jag minns i synnerhet en liten bokaffär på Smögen där jag fiskade upp säkert tio olika skräckböcker ur en reakorg som jag sen plöjde igenom under vår segling.  

Till sist, vilket är det finaste ordet du vet? 

- Det finaste ordet jag vet är ambivalens. Såklart mycket för betydelsen, men även hur det känns att säga ordet. Det liksom flyr ut ur munnen. 

Diktsamlngen Nattens armar når oss inte nu finns att köpa på bland annat Bokus och Adlibris. Den finns även att köpa på Förlaget Virens egen bokhandel här. 

Matilda Lundberg - Birds

Matilda Lundberg bjuder på vackra och lågmälda Birds. Birds är den tredje singeln från hennes kommande debutalbum som släpps i höst. Matilda kommer från Småland från början, men huserar nu i Skåne där hon studerar låtskrivande. Birds är en avskalad folkpoplåt som känns fri, som en flygtur över en vacker skog. Vad hände egentligen? Kanske blir det lättare att förstå med ett visst avstånd, med en större överblick? 

Matilda, som har en otroligt vacker röst, är bra på att använda sin sång som ett extra instrument, som så vackert samspelar med musiken. För mig är det en vacker inre resa som beskrivs, där Matilda söker förståelse över vad det var som hände genom att försöka se saker från ett annat perspektiv. 

Fin och innerlig musik till sena vårkvällar som det kommer bli gott om framöver.

Lyssna på Birds här nedan!

CHIVVY - CHIVVY

När CHIVVY hette The Tape hörde jag React för första gången. Jag tror det var på Pustervik. Det var en magisk spelning på många sätt. I alla fall, nu finns äntligen låten inspelad. Det är faktiskt en av de starkaste låtarna som spelats in de senaste åren. Jag är så glad att känslan jag fick live kommer tillbaka nu när låten är inspelad. Vad väntar du på? Vad väntar vi på? När ska vi reagera? Melodierna och rösterna tävlar i att viska och skrika. Trion är utmärkta på att förmedla känslor på flera olika sätt. Det är bara att blunda och känna in och efter. 

Det finns något både skrämmande och lugnande i musiken. Ord upprepas gång på gång. Slås in i en. Man har ett uttryck som på vissa sätt påminner om The XX, men det är samtidigt något helt annat. Många låtar är som känslomässiga ångvältar, i Fiction upprepas en önskan gång på gång och det låter fantastiskt. Samtidigt övergår en önskan om att bli älskad i Fiction till känslan att inte höra hemma i Smile. Smile är en låt som verkligen exploderar i både ljud och känslor i slutet. 

Jag vet inte, CHIVVYS första skiva är något mörkt, något som letar efter en väg ut - bort från tvivlet på en själv, bort från samhällets begränsande normer och murar. Det är på många sätt en exploderande skiva som jag tror kommer räknas som en klassiker om några år. Lyssna på React, på Fiction och på Smile. Blunda och känn efter. Efter ett tag lär ditt hjärta sprängas inifrån. Oerhört starkt.

Lyssna på albumet här nedan!

Edgar & Strandberg - Nollfemsjunoll

Jag skrev om duon Edgar & Strandberg för första gången i november förra året. Då var duon aktuell med singeln Värmland i regn, där jag påmindes om Sigge Hill. Jag skrev att det var musik som det vore fint att dela vägar med. Den där känslan lever kvar på debutalbumet Nollfemsjunoll. 0570 är för övrigt Arvikas riktnummer och kärleken till Värmland och dess omgivningar märks av. 

Mestadels är det ett ganska högt tempo, men allra mest berörd blir jag när tempot sänks, som i den vackra duetten med Linnea Waljestål Doften av ditt hår och avslutande Long John Silver. Bland de snabbare låtarna fastnar jag för den socialrealistiska Hårda tider i Sverige. 

Många låtar skulle kunna ligga på toppen av Svensktoppen. Överlag är det ett varierat album där jag fortfarande påminns om Sigge Hill. Samtidigt låter det eget och det känns som musik att mötas till, resa till, ha roligt till när allt i samhället börjat återvända till det lite mer normala. Trots många sorgliga ämnen som tas upp så märks framförallt glädjen i duons musik. De har haft roligt när de spelat in och det märks i varje låt.

Lyssna på albumet här nedan!

Musikminne från Sara Wohlin Zerpe

Sara Wohlin Zerpe släpper idag fina EP:n Gör det nu där hennes vackra sång står i centrum, tillsammans med tänkvärda texter. Indiepop från Norrbotten när den är som bäst. Dagen till ära gästar Sara bloggen och berättar om flera musikminnen. 

Jag blev ombedd att skriva om ett musikminne. Och det kändes svårt. Det gick några dagar och någonting i mitt medvetande började vakna till liv. Jag började minnas. Inga stora händelser, utan små fragment ur mitt liv, som alla var kopplade till musik. 

Pappa hade ett gammalt Rhodes piano. Det stod nere i vår källare. Som 7-åring tillbringade jag timmar där. Spelade enkla melodier som pappa lärde mig. Men för mig behövdes inte så mycket mer än en enda ton. Med stor fascination la jag mitt finger på tangenten, tryckte ner den och kände klangen resonera i min lilla kropp. Det var en kall och fuktig källare. Men det spelade ingen roll när vibrationerna från pianot värmde och fyllde mig med förtrollande energi. 

Min bästa vän och jag lyssnade på musik. Hon spelade Kent för mig, om och om igen, tills jag till slut erkände mig besegrad, la mig platt på golvet i hennes rum och lät Jocke Bergs röst tränga in i mitt hjärta. Jag förstod inte riktigt texten. En märklig sammansättning av ord kom ur hans mun. Det var nytt och det var spännande. Mitt 14-åriga liv var ogreppbart och lika märkligt som Jocke Bergs texter. Och mitt hjärta och sinne lika vemodigt som Kents malande gitarrer. 

Vinter i Norrbotten är lång, mörk och kall. Det var inte bara svårt att vara tonåring, det var också outsägligt tråkigt och dagarna var så färglösa. På en madrass i min bästa väns rum låg jag lyssnade jag till tonerna av Raindrops keeps falling on my head. På repeat. Hela natten. Vi kunde inte sluta lyssna. Den enkla, lättsamma, lyckligt trygga ljudbilden och texten var som en varm sommarvind som smekte bort all oro och målade den mörka och kalla natten i regnbågens alla färger. 

På Pite havsbads hotell har de en hiss med utsikt. Vi kanske var 17 och på musikläger. Jag trodde att det var jazz jag ville spela så det var det vi gjorde. På något sätt hade hade vi lyckats få tag i alkohol. Hela natten åkte vi upp och ner i hissen och lyssnade på Weather Reports Birdland. En riktigt dålig låt, men just då var den magisk. Vi kunde varenda ton, och vi spelade den om och igen. I horisonten, bortom skogen och tallarna kunde jag i det oändliga sommarljuset ana vuxenlivets frihet. 

Neil Youngs bräckliga men innerliga röst ger mig fortfarande en känsla av trygghet och tröst. Mattias Alkberg får mig att känna mig hemma. Det är något outgrundligt, som jag inte kan förklara, med Phoebe Bridgers Motion sickness. Den gör bara att livet får en större mening. Musik har fått mig att känna att jag finns. Att jag har en början och ett slut. Men att jag också är en del av något större. Framför allt har den fått mig att känna mig mindre ensam. Ibland har den hjälpt mig att hantera svåra och ogreppbara saker. Musiken har gett livet färg och form. Jag har inga omvälvande konserter eller spännande anekdoter att dela med mig av. Men de här små fragmenten ur mitt liv, som alla är kopplade till musik, har varit stora. För mig.

/ Sara Wohlin Zerpe

Lyssna på Gör det nu här nedan! 

Musikminne från Sun City GBG

Idag gästar Carl Hedén bloggen. Carl är gitarrist i Göteborgsbaserade Sun City GBG. Bandet, som i övrigt består av Fransisco Ramirez Franzén, Göran Agnetun, Patrik Johansson och Axel Nord, debuterade på Valborg med en självbetitlad EP. En EP som består av både experimentella och explosiva rocklåtar. Idag gästar man, via Carl, och berättar om ett musikminne! 

 

Ett av mina starkaste musikminnen var när jag såg Christian Fennesz i Masthuggskyrkan i Göteborg. Jag tror att det kan ha varit typ 2005 eller 2006 och det var på något som hette Gothenburg Art Sound. Jag hade dessförinnan inte riktigt lyssnat på ambient eller electronica - utan att hade mer lyssnat på traditionell rockmusik, techno och hiphop. Jag minns att jag var skeptisk och tyckte att det verkade vara pretentiöst skräp. Tråkiga, fula människor som gör musik för andra fula, tråkiga människor. 

Innan Fennesz spelade Philip Jeck och jag tyckte det var otroligt långdraget. En äldre herre som sitter och pillar på två vinylspelare. Men jag hade lovat min vän att hänga kvar. Någon alkohol fanns ju inte hellre att tillgå. Olidligt. I dag håller jag Jecks Loopholes som ett mästerverk. Men då gick det inte in. 

När Fennesz kliver upp vid altaret och sätter igång, vad jag senare förstod var hans album Venice från 2004, förändrats rummet - och jag. Musiken är tillgänglig; det är tunga bas-drones och vackra spruckna vågor av rundgång förpackade i popformat. Det gick in, rakt in. Jag hade aldrig hört musik på ett sådant sätt förut. Musiken talade helt för sig själv och den kändes ren, som om den kommit ur något ursprungligt och talade till mig direkt. 

Jag påminns även vart jag befinner mig. I kyrkan där både jag och min pappa döptes och någonting kommer över mig. Minnen från barndomen, en ström av bilder, ljud och lukter. Allt inbäddat i Christian Fennesz sprakande ljudvågor och jag gick därifrån lite förändrad, både som musiklyssnare och - i någon mån - också som människa. 

/ Carl Hedén, Sun City GBG

Lyssna på EP:n här nedan!

Jeff Elliot - Ten

Jag blev mycket berörd av Jeff Elliots singel My Bare Feet Touched the Ground. En sorg så påtaglig att den sitter bredvid en, möjlig att ta på, men omöjlig att tänka bort. En vacker stämsång som möts i en slags kamp för att gå vidare. Inte för att sorgen kanske någonsin försvinner, men samtidigt så byter den kanske fokus, skepnad. 

Mycket av Jeff Elliots debutalbum Ten (som innehåller just tio låtar) tycks handla om just sorg och att ta farväl och kanske till slut kunna gå vidare på något sätt. Det är en lugn skiva som präglas av just vacker stämsång och jazziga melodier, med en försiktig gitarr som ofta ackompanjeras av blåsinstrument. Det är ofta oerhört berörande och ofta säger den vemodiga melodierna minst lika mycket som de vackra texterna.

Det är musik som håller en sällskap och är fullständigt närvarande i samtalet med en. Man gråter tillsammans och kramar om varandra. Vackrast blir det i just My Bare Feet Touched the Ground, i brevet 10 Years och i Park Benches. En vacker debut som förtjänar ens fulla närvaro.

Lyssna på Ten här nedan!

Lia Kay - Just a dream

Kanadensiska sångerskan Lia Kay gästade bloggen i samband med att hon släppte sin första singel Walk away i februari. Det var en elektronisk och dansant låt och nya Just a dream är minst lika dansant och ännu bättre. En ofta återkommande refräng får mig både avslappnad och upprymd på samma gång. 

Låten som behandlar kärlek blandar en sorgsen text med en dansant och ganska glad melodi och jag gillar ju sånt. Jag kan tänka mig att sitta en varm vårkväll uppe vid Masthuggskyrkan i Göteborg och låta mörkret ta plats samtidigt som jag lyssnar på Just a dream om och om igen. Avslappnad musik i ett avslappnat sällskap 

Både Just a dream och tidigare nämnda Walk away kommer vara med på Lias EP Daydreaming som släpps nu i maj. 

Lyssna på Just a dream här nedan!