fredag 7 maj 2021

Musikminne från Sara Wohlin Zerpe



Sara Wohlin Zerpe släpper idag fina EP:n Gör det nu där hennes vackra sång står i centrum, tillsammans med tänkvärda texter. Indiepop från Norrbotten när den är som bäst. Dagen till ära gästar Sara bloggen och berättar om flera musikminnen. 

Jag blev ombedd att skriva om ett musikminne. Och det kändes svårt. Det gick några dagar och någonting i mitt medvetande började vakna till liv. Jag började minnas. Inga stora händelser, utan små fragment ur mitt liv, som alla var kopplade till musik. 

Pappa hade ett gammalt Rhodes piano. Det stod nere i vår källare. Som 7-åring tillbringade jag timmar där. Spelade enkla melodier som pappa lärde mig. Men för mig behövdes inte så mycket mer än en enda ton. Med stor fascination la jag mitt finger på tangenten, tryckte ner den och kände klangen resonera i min lilla kropp. Det var en kall och fuktig källare. Men det spelade ingen roll när vibrationerna från pianot värmde och fyllde mig med förtrollande energi. 

Min bästa vän och jag lyssnade på musik. Hon spelade Kent för mig, om och om igen, tills jag till slut erkände mig besegrad, la mig platt på golvet i hennes rum och lät Jocke Bergs röst tränga in i mitt hjärta. Jag förstod inte riktigt texten. En märklig sammansättning av ord kom ur hans mun. Det var nytt och det var spännande. Mitt 14-åriga liv var ogreppbart och lika märkligt som Jocke Bergs texter. Och mitt hjärta och sinne lika vemodigt som Kents malande gitarrer. 

Vinter i Norrbotten är lång, mörk och kall. Det var inte bara svårt att vara tonåring, det var också outsägligt tråkigt och dagarna var så färglösa. På en madrass i min bästa väns rum låg jag lyssnade jag till tonerna av Raindrops keeps falling on my head. På repeat. Hela natten. Vi kunde inte sluta lyssna. Den enkla, lättsamma, lyckligt trygga ljudbilden och texten var som en varm sommarvind som smekte bort all oro och målade den mörka och kalla natten i regnbågens alla färger. 

På Pite havsbads hotell har de en hiss med utsikt. Vi kanske var 17 och på musikläger. Jag trodde att det var jazz jag ville spela så det var det vi gjorde. På något sätt hade hade vi lyckats få tag i alkohol. Hela natten åkte vi upp och ner i hissen och lyssnade på Weather Reports Birdland. En riktigt dålig låt, men just då var den magisk. Vi kunde varenda ton, och vi spelade den om och igen. I horisonten, bortom skogen och tallarna kunde jag i det oändliga sommarljuset ana vuxenlivets frihet. 

Neil Youngs bräckliga men innerliga röst ger mig fortfarande en känsla av trygghet och tröst. Mattias Alkberg får mig att känna mig hemma. Det är något outgrundligt, som jag inte kan förklara, med Phoebe Bridgers Motion sickness. Den gör bara att livet får en större mening. Musik har fått mig att känna att jag finns. Att jag har en början och ett slut. Men att jag också är en del av något större. Framför allt har den fått mig att känna mig mindre ensam. Ibland har den hjälpt mig att hantera svåra och ogreppbara saker. Musiken har gett livet färg och form. Jag har inga omvälvande konserter eller spännande anekdoter att dela med mig av. Men de här små fragmenten ur mitt liv, som alla är kopplade till musik, har varit stora. För mig.

/ Sara Wohlin Zerpe

Lyssna på Gör det nu här nedan!