"Vi skulle beskriva albumet som en väldigt mörk plats, nästan på gränsen till post-apokalyptisk"

Foto: Amanda Jonsson

Verkligheten är en duo som debuterade 2018 med singeln Ta mig hem. Bandet består av Edwin Ekstedt och Filip Lundgren. Deras gitarrdrivna pop är medryckande med starka melodier och poetiska texter som fastnar. Idag släpper de debutalbumet Låt oss falla tillsammans och här nedan berättar duon om musiken.

Hur lärde ni känna varandra? 
- Vi gick på samma folkhögskola där vi båda gick låtskrivarlinjen och fann varandra i vår kärlek till svensk indie. 

Hur kom det sig att ni valde namnet Verkligheten? 
- Vi hade från början bestämt oss för ett annat namn, men vi upptäckte att det hade blivit taget precis när vi skulle släppa vår första låt. Vi får, såhär i efterhand, tacka bandet som stal vårt namn eftersom att vi behövde rätt lång tid på oss att komma fram till Verkligheten, och under tiden hann vi också skriva bättre låtar. Själva namnet kommer av att Filips flickvän gjorde om texten till en låt och sjöng då “Verkligheten” gång på gång vilket satte sig i våra medvetanden. 

Hur skulle ni själva beskriva ert sound? 
- Skitig, gitarrbaserad indie-pop med punk-influenser. 

Hur ser processen ut, från idé till färdig låt? 
- Det börjar oftast med att Edwin kommer med en grundidé till studion där vi sedan skriver färdigt låten ihop. Låtskrivandet och produktionen går oftast hand i hand under processen. Ofta brukar mycket från demo-inspelningen vara kvar till slutproduktionen eftersom det brukar vara svårt att lyckas återskapa den ursprungliga känslan. 

Om ni skulle beskriva albumet som en plats, vad är det för plats och hur mår människorna där? 
- Vi skulle beskriva albumet som en väldigt mörk plats, nästan på gränsen till post-apokalyptisk, där människorna kanske inte mår superbra och där hoppet inte längre finns. 

Har ni själva någon favorit från albumet? 
- Det är svårt att säga eftersom vi känner starkt för alla låtarna men om vi skulle behöva välja så säger en av oss: Början på slutet och en av oss: Vi hade tid, antagligen för att de är de senaste vi skrev. 

Vad var roligast respektive svårast under arbetet med albumet? 
- Det roligaste är alltid att dra igång arbetet, och det svåraste är slutfasen med alla smådetaljer som det kan vara svårt att nöja sig med. 

Jag fastnade mycket för låten Slutet, berätta mer om texten till den! 
- Slutet handlar om frustrationen av att stå och se på medan mänskligheten förstör världen bit för bit utan att bry sig om konsekvenserna. Texten kom till ur vår egen ångest och osäkerhet kring hur framtiden kommer se ut. Kommer det ens finnas något kvar för oss? Finns det något att se fram emot om allt i slutändan ändå kommer försvinna? 

Omslaget är lekfullt och snyggt och gjort av Amanda Jonsson. Vad vill ni symbolisera med det? 
- Amanda har gjort de flesta av våra omslag, och när vi skulle ha ett omslag till albumet hade vi lite tankar på hur det skulle se ut. Sedan fick vi några förslag, och ett utkast på det omslaget som vi till slut valde med texten “Fattar att ni inte kommer vilja ha ett bokmärkesomslag. Men här är min dröm. Var tvungen och mådde mycket bra när jag gjorde det.” och vi kände båda två att det var helt rätt. Omslaget fångar på något sätt, som är svårt att förklara, hela känslan på albumet. Lika delar ångest och lekfullhet. 

Foto: Amanda Jonsson

Vilka känslor vill ni förmedla till lyssnarna, live och på skiva? 
- Vi vill, trots våra deppiga texter, förmedla hopp på något sätt. En gemenskap i ångesten och känna trygghet i att vi och våra lyssnare inte är ensamma. 

Ni bor båda i Stockholm, vad gillar ni mest med stan? 
- Det finns alltid någonting att göra, och sen är det ju en väldigt vacker stad att bara gå runt i. 

Här i Göteborg har klassiska livescener som Jazzhuset (senare Hoki Moki) försvunnit och platser som Liseberg får större och större bokningar. Hur ser det ut i Stockholm med livescener? Håller det på att förändras mycket där också? 
- Ja, tyvärr. Utvecklingen går åt samma håll som du beskriver i Göteborg där fler mindre spelställen tvingas stänga till förmån för större och större bokningar på arenorna. Den organiska musikscenen håller på att dö ut för det finns knappt någonstans att spela och det känns som att folk inte har något intresse av att gå och se mindre band spela när dom kan gå och se Ed Sheeran på Friends arena istället. 

Hur vill ni att det ska vara att gå på en spelning med Verkligheten? 
- Vi vill att publiken ska ryckas med i energin från oss och musiken på scen. Det ska vara svettigt och publiken ska känna att de är lika stor del av spelningen som vi. 

Berätta en rolig anekdot från en spelning! 
- Vi spelade i Örebro för en publik som både innehöll folk i vår egen ålder och 50-plussare, och det var en av de bästa publikerna vi haft. Det var vackert att se hur så blandade åldrar kunde röja lika mycket sida vid sida till vår musik. 

Du Filip driver även skivbolaget Septembernatt records. Hur kom det sig att du valde att starta ett eget skivbolag? 
- Jag startade Septembernatt för att kunna ge ut min egen musik, helt enkelt. Jag har alltid varit driven av att göra saker utan att behöva vara beroende av någon annan och aldrig känt ett behov av att vara signad till ett stort bolag. Sedan utvecklade det sig till att kompisar hörde av sig och ville släppa musik, och sedan har det fortsatt och jag tycker att det fungerar bra att släppa grejer själv. 

Vilken tidpunkt i pophistorien skulle ni vilja besöka?  
- Det hade varit kul att besöka tiden kring 70-80-tal och fått vara med och forma den brittiska New Wave-scenen och följa hela den utvecklingen. 

Om båda i bandet får välja sin favoritskiva of all time, vilka skulle det bli? 
- Edwin: Coheed and Cambria - The second stage turbine blade Filip: Mattias Alkberg - Anarkist 

Texterna känns både utlämnande och personliga, finns det något ni känner att ni inte skulle kunna skriva om? 
- Det känns som att det finns en gräns mellan att vara personlig och lämna ut privata saker. Om en text skulle gå över till att vara för privat så skulle vi troligtvis inte känna oss bekväma med att använda den.

Lyssna på Låt oss falla tillsammans här nedan! 

Disharmonikerna - Vem gavs visionen?

Disharmonikerna släpper idag den andra singeln från det kommande albumet, deras första efter att bandet splittrades i mitten på 90-talet. Senaste albumet, vilket var det första i ordningen, släpptes 1994, så det har helt klart gått en tid. 

Singeln som heter Vem gavs visionen? är en låt som passar väldigt bra i den märkliga tid vi lever i just nu, med pandemi och städer som töms allt mer på människor. Det är en postpunkig singel som bottnar i cynism och att känna sig frestad att ge upp. Texten andas som sagt en slags uppgivenhet om när allt omkring en rasar och om ett liv som sällan leker. 

Musikaliskt påminns jag om tidiga The Cure och Urban Hanes röst passar perfekt till musiken och känslan som bandet förmedlar. När jag återigen lyssnar på bandets första album, det över tjugo år gamla Nattens profitörer, så känns det som att bandet har behållt sitt speciella sound, men samtidigt utvecklat och moderniserat det en aning. 

Bandet förmedlar kanske inte så mycket hopp, men jag tänker att det inte riktigt är meningen heller, och som jag brukar säga så behöver naturligtvis också mörkret berättas och jag gillar Disharmonikernas The Cure-färgade pop.

Lyssna på singeln här nedan!

En oros kostcirkel

Jag räknade dina ögonfransar, i hemlighet och tog ditt hjärta som pass. Jag reste världen runt. Vi kände utan moln. Vägen genom oss hade fri sikt. Du startade en eld i min kropp, men efter ett tag började du röka dig ut. Ett hjärta som behåller sin karta vill resa vidare. Jag är en buffé av oförrätter, delar av en oros kostcirkel, det är klart att du skulle bli mätt efter ett tag. Vilken roll har jag i mitt liv när inget annat spelar någon roll? 

Lyckan slutade växa. Min sorg är inte väluppfostrad. Den skriker sig tom tills väggarna trycks tillbaka, tills himlen pressat ur sig all färg. Den skövlade hjärnan på åsikter, måste man ens tycka något om allt hela tiden? Min hjärna och mitt hjärta samarbetar inte så bra i sorg. De är som två främlingar som ska säga hej då till varandra, den ena försöker med en kram och den andra räcker fram handen och så blir allt stelt.

Min sorg är inte väluppfostrad. Jag önskar dig över min hals igen men just nu dras du åt. Jag behöver dig över min hals igen. Förut var dina känslor länder, nu ser jag dem knappt på kartan. Var du rädd för att brinna inne? Jag vet, jag är bara delar av en oros kostcirkel, det är klart att du skulle bli mätt till slut. Vilken roll har jag i ditt liv när inget annat spelar någon roll?

Mäbe - Änglamakaren

Mäbe släpper tre nya singlar i vår, en i mars, en i april och slutligen en i maj. Först ut är Änglamakaren och vi bjuds även på en avskalad version av gamla Norrskensskimmer och solnedgång. 

Jag tycker om när Mäbe Johanssons röst lyfts fram, det är då musiken blir som mest storslagen och det är då den känns som mest. Det kanske låter konstigt att den känns som mest storslagen när den är som mest avskalad, men i kombination med Mäbes röst så blir det så. Det är då varje ord träffar. Främst märks det i den avskalade versionen av Norrskensskimmer och Solnedgång och kanske inte lika mycket i den nya Änglamakaren. Det är dock en stark låt, där ljudbilden har kryddats med en kylig elektronik och där låten verkligen lyfter flera snäpp i slutet. ”Ingen här vet allting, men alla här vet nåt”, upprepas gång på gång och jag gillar upprepningen. Hur den bankas in i huvudet. 

Jag gillar den vemodiga känslan, som Mäbe är så bra på att lyfta fram. Jag tycker Mäbe låter som bäst när allt skalas av, men samtidigt är jag nyfiken på att höra mer av det elektroniska. Det blir en än mer spännande ljudbild.

Lyssna på singeln här nedan!

Mohlavyr - Kära kropp

Mohlavyr, eller Ulrika Mohlin som hon egentligen heter, släppte sitt senaste album, Krympta drömmar, 2015 och är nu tillbaka med efterföljande Kära kropp, ett förhållandevis kort album som består av 7 låtar. Kära kropp är inte bara ett album utan även ett statement, en insikt och ett fotoprojekt om kroppskomplex där budskapet har varit att öka förståelsen för hur andra kan känna sin kropp och inte kommentera andras kroppar och heller inte rikta hat mot sin egen. 

Albumet handlar dock inte främst om kroppskomplex, utan det är mest i titellåten som det tas upp. Det vi bjuds på är en mestadels pianodriven pop, som trots ett ofta lugnt tempo, ändå känns varierad och där texterna doftar av poesi. Det blir storslaget i Smålands Paris och vemodigt vackert i Liljekonvalj som får vår-lika drömmar att växa i min kropp. 

Jag gillar texten i Vattenfast, men fastnar inte lika mycket för den musikaliskt - i övrigt är det ett starkt album med texter som verkligen känns genomarbetade. 

Ulrika har en röst som sticker ut på ett vackert sätt och särskilt titellåten och Liljekonvalj kryper in bakom hjärtat och blir kvar där, den ena bultar för människors kroppar och deras lika värde och den andra blir en vacker dröm om våren. Visst är vi snart där?

Lyssna på albumet här nedan!

"Jag hade övervägt riskerna noga innan jag bestämde mig"

Foto: Jonas Westin

Sofia Talvik släppte senaste skivan Paws of a bear i september 2019. En skiva som hyllades i flera internationella medier. Just nu är hon i USA på promotion-turné och hon skulle delta i den stora festivalen South by Southwest (SXSW) i Austin, tillsammans med bland andra Sarah Klang och Arre! Arre! På grund av rädsla för ett Coronavirus-utbrott så ställdes festivalen in, men Sofia väljer att spela på scenerna i Austin ändå och kämpar tillsammans med andra artister och scener för att hålla festivalen igång. Här berättar Sofia om musiken, barndomen och om beslutet att spela ändå, trots rädslan över ett Coronavirus-utbrott.  

Om du skulle beskriva ditt senaste album Paws of a bear som en plats, vad skulle det vara för plats och hur mår människorna där? 
- Det skulle nog vara den svenska västkusten i så fall. Många av låtarna är på temat hem och det var där jag växte upp. Hur mår människorna, tja ganska bra men lite melankoliska kanske. 

Är det någon låt du gillar extra mycket från skivan? 
- Jag gillar alla låtarna, men kanske Take Me Home lite extra. 

Du växte upp på Orust, hur var det att växa upp där? 
- Kul på sommaren, tråkigt på vintern. Det fanns inte så mycket man kunde göra på vintern som tonåring. 

Vad är ditt finaste barndomsminne? 
- Det är nog alla fina somrar på vårt badställe vid Hals. Nu har de byggt en massa lyxvillor där så det är inte samma sak längre. 

Hur kom du in på musiken från början? 
- Jag började spela piano när jag var 8. Jag spelade mest klassiskt och tröttnade på det när jag var tonåring så vid 18 års ålder fick jag en gitarr och började skriva låtar för att lära mig själv att spela. 

Vad lyssnade du på för musik när du växte upp? 
- Mycket 60-talsmusik. Janis Joplin, the Doors och Velvet Underground. 

Har din musiksmak förändrats mycket genom åren? 
- Jag gillar fortfarande ovannämnda band men nu lyssnar jag nog mest på Singer/songwriters och indie-folk från USA. 

Minns du din första spelning och hur det var? 
- Min första spelning var på ett torg i Stockholm. Det var något utomhus-jippo. Jag var jättenervös. 

Du har uppmärksammats för att du väljer att genomföra dina spelningar i Austin. Hur resonerade du när du beslutade dig för att spela, trots spridningen av Corona? 
- Jag är redan på turné i USA och hade planerat att vara i Austin för SXSW. När festivalen blev officiellt inställd började alla lokala artister och konsertställen att försöka rädda det som gick. Det blev en härlig DIY-känsla med mycket fokus på musiken som jag gärna ville vara del av. Självklart kommer jag att vara extra noga med handtvättar och så. Men det var orimligt för mig att ställa in nu när jag ändå är på turné. 

Tror du att du hade genomfört spelningen om du inte redan befunnit dig i USA? 
- Svårt att säga. Jag åker liksom aldrig hit för bara en spelning så när det handlar om att ställa in en hel turné så är det inte nåt jag vill eller har råd att göra. Jag hade övervägt riskerna noga innan jag bestämde mig. 

När du är på turné under en längre period i USA, vad brukar det blir för mat? Lagar ni egen mat i er van? 
- Ja vi har ett litet kök med spis och kylskåp så vi äter åtminstone frukost och lunch i husbilen varje dag. Ibland får vi middag på ställena vi spelar, det kan vara allt från restaurang till knytkalas. 

Du släppte en bok med minnen och bilder från din turné genom USA 2011-2013, tror du att du kommer att göra något liknande igen? 
- Nej, det var en väldigt speciell turné eftersom den varade så länge och allt var nytt. Det var också ett sätt att uppmärksamma alla som stöttade oss på turnén och alla vänskaper vi skapade.

Varför tror du att slagit igenom mer i USA än i Sverige? 
- För att Sverige är rätt bajsnödigt och folk i allmänhet bara vill gå ut och se artister de sett på TV. I USA är folk mer nyfikna på musik. Min genre passar bra här också eftersom jag spelar americana. 

Som jag förstått det har du varit i nästan alla delstater i USA. Finns det någon delstat du fastnat för extra mycket? 
- Jag tycker Idaho är fantastiskt, men även Utah och Wyoming. Landskapen och naturen där är helt otroliga. 

Foto: Jonas Westin

2012 släppte du skivan The owls are not what they seem - Är du ett stort Twin Peaks-fan? 
- Ja! Jag tycker de första två säsongerna av Twin Peaks är det bästa som sänts på tv. Tyvärr tyckte jag inte alls om nya säsongen som kom förra året. 

Har David Lynch betytt något för ditt skapande? 
- Inte för mitt skapande riktigt, men jag beundrar folk som skiter i normerna och går sin egen väg och det har han ju alltid gjort. 

Du släpper en julsingel varje år. Hur kommer det sig?  
- Det började som ett kul sidoprojekt och sen blev det en tradition. I övrigt skriver jag inte ofta låtar på ett bestämt tema så det är roligt att ändra sin kreativa process på det sättet. 

Vad betyder julen för dig?
- Julen är en fin högtid tycker jag men inte superviktig för mig. 

Har du något drömsamarbete? 
- Svårt. Ja kanske att jag skulle vilja att Dave Cobb producerade en skiva för mig. 

Har du någon speciell metod när du skriver låtar? 
- Nej, de kommer när de kommer helt enkelt. 

Häromdagen var det internationella kvinnodagen. Vilken tycker du är den viktigaste jämställdhetsfrågan? 
- Rätten till sin egen kropp. Både i sexuella och reproduktiva sätt. 

I vilka miljöer trivs du bäst?
- När jag får vara ute i naturen och campa med min lilla husbil och min man, göra en brasa och titta på stjärnorna. 

Till sist, vad vet du idag som du önskar du vetat när du var yngre? 
- Jag önskar att jag hade satsat fulltid på musiken tidigare än jag gjorde. I övrigt är jag rätt nöjd med allt jag åstadkommit.

Lyssna på Paws of a bear här nedan! 

Musikminne från Per Egland

Foto: Abbas Salehi

Idag gästar Per Egland bloggen och berättar om flera minnen, kopplade till musik, tillsammans med en tillhörande Spotify-lista. Per är för närvarande aktuell med skivan Fake News som han släppt tillsammans med Christian Lindberg och ADDA Simfònica.

Några av mina allra starkaste minnen kopplade till musik är väldigt tydliga, även om vissa är från när jag var väldigt liten. 

Jag har så länge jag minns upplevt musik på ett liknande sätt som jag upplever rörelse. Jag inbillar mig att musik och rörelse träffar samma ställen i hjärnan, eller hjärtat, eller var man nu tror att musiken tar sig in. Egentligen inte så konstigt kanske. Musik färdas ju fram i form av ljudvågor etc. Det är dock något mysko med hur vi människor upplever musik. Vi spelar till exempel snabbare. Vi hoppar över refrängen. Vi går tillbaka till mitten av låten. Det är nästan som om vi genom rörelsen blir varse om musiken.  

Jag har en nära koppling till kroppslig rörelse när jag hör musik eller musicerar. En gång på 90-talet blev jag och min vän Robert Skjöld så till oss av trummorna i Soundgardens Jesus Christ Pose att vi tog på oss badbyxor och vadade, och sprang omkring i sjön i byn där vi bodde. Vi sprang runt i vattnet tills det blev virvlar. Sen lade vi oss och flöt omkring. Vi åkte också bil och letade miljöer där vi kunde lyssna på Seattle-rock i fred, eftersom ingen i byn hade någon som helst koll på någonting. Vi hamnade i - en för ändamålet - passande grusgrop. Vi hade ett luftgevär med oss och hoppade omkring däruppe. Robert var fem år äldre och folk undrade vad vi höll på med. Några trodde vi höll på med droger. I grusgropen diskuterade vi hur man bäst rörde sig till Slaves and Bulldozers och hur bara vi fattade att Rusty Cage var dansmusik. Det handlade bara om hur man rörde sig till musiken. 

När jag var några år äldre råkade jag ha Silverbullits Citizen Bird i en bärbar CD-spelare på en fiskeresa i södra Lappland. Egentligen minns jag inte så mycket eftersom jag försvann i något slags transtillstånd ganska direkt. Jag hittade dock härom året en filmrulle ifrån resan med 24 foton på olika märkliga stenar och växter. Jag hör fortfarande trummorna på Knucklebuster när jag ser en fjällbjörk, alpros eller känner doften av djungelolja. 

Om jag verkligen anstränger mig så minns jag faktiskt att min far hade en elorgel på övervåningen hemma. Jag minns hur han lirade Four brothers och Jimmy McGriff på fredagskvällarna. Själv var jag kanske tre-fyra år och låg nere i soffan på min mors höft och slumrade till teve med glitter, applåder och brassinstrument. Femettan med Staffan Ling, minns jag särskilt. Jag blir fortfarande sömnig när jag hör ett sextackord. Hör jag en elorgel vill jag sova direkt.

/ Per Egland 

Musikminne från Jonathan Fröberg

Foto: Press 

Idag gästar Jonathan Fröberg bloggen för ett musikminne. Jag skrev om Jonathan första gången i maj förra året, i samband med släppet av debutsingeln Köpenhamn. Sen dess har mycket hänt och han har hunnit släppa det utmärkta debutalbumet Dårar & Hjältar. Här berättar han om ett musikminne kopplat till restaurangen Erwings på Orust. 

Det var återigen januari och en längtan efter att komma ut och spela till sommaren var stor. Jag hade kommit över en maillista på 300 spelplatser i Sverige och drog ett mail till samtliga med en presentation av min musik. Att jag och mitt band gärna kommer och lirar. Det kom autosvar. Mail som studsade. Några ödmjuka nej. Men framförallt uteblivna svar. Sen kom tillslut ett ja. Svaret kom från ett ställe med en knapphändig hemsida och utan en enda bild. Men det fanns en adress: Hälleviksstrand, Orust.

Jag presenterade giget för bandet och förtydligade att det inte är omöjligt att det är ett hörn på en pizzeria med två stammisar, men någon från andra sidan landet vill att vi kommer dit och spelar.

Vi bestämde oss för att åka och tänkte att vi i värsta fall fick se det som en semester.

Vi packar minibussen olagligt full med prylar och styr ner till västkusten. Vi möts upp av ägaren som talar bred göteborgska och låter som han har ätit havskräftor till frukost, lunch och middag sedan födseln. Det är en idyllisk hamnstad längst ut på ön Orust vi hamnat i och rädslan för det där hörnet på pizzerian börjar avta.

När kvällen väl kommer är restaurang Erwings full med folk och stämningen på topp. Efteråt möts vi av en lyrisk ägare: ”Vad gör ni imorgon? Det är vår sista kväll för sommaren och vi vill gärna att ni lirar igen”

Den andra kvällen är restaurangen fylld till bredden. Snacket har gått genom byn och alla är samlade för att se bandet från östkusten som var där för att leverera.

Det här var 2015. Där och då slöt vi ett avtal. Jag kommer aldrig sluta spela på Erwings. I sommar ses vi för 6:e gången. Strana Forever.

/ Jonathan Fröberg

Lyssna på Jonathans debutalbum Dårar & Hjältar här nedan!

"Fem månader efter min förlossning planerade jag min dödsdag"

Foto: Privat 

Idag gästbloggar Frida Trönnberg som efter att hon fick sitt första barn i april 2018 kände oerhörda smärtor. Hon hade drabbats av förlossningskador av tredje graden. Här nedan berättar hon sin berörande historia. 

Bara några timmar efter min dotters födelse fick jag lämna henne ifrån mig och åka ner några våningar in i en kritvit operationssal. Min mage var redan helt borta. Det var som om hon, min dotter, aldrig hade hänt. Jag önskade där och då att ingenting av det här hade hänt. Jag ville bara vara lyckligt gravid igen istället för att ligga som ett kors på ett operationsbord, skakandes av rädsla och ångest. Det är bara hormoner, sa de när de lade på mig värmefilt på värmefilt utan resultat. Jag hade fått en så kallad grad 3, vilket betyder att man spricker genom mellangården och in i ändtarmsmuskeln. Tydligen är det bara ungefär 5 % som drabbas och tyvärr hörde jag numera till den statistiken. Under operationen nynnade jag ett mantra för att kunna stänga av mina känslor och lämna min kropp. Senare har jag fått förklarat för mig att jag hamnade i en så kallad freeze-respons, vilket betyder att kroppen stänger ned och man spelar död på grund av att den traumatiska händelsen blir för mycket att hantera.   

När jag äntligen fick komma upp till BB och fick tillbaka min dotter på bröstet igen slutade jag att skaka. Innan jag hunnit ta en tugga av smörgåsen från frukostbrickan kom en kvinna in och frågade hur jag ville ranka min förlossning från skala 1 till 10. Jag var där och då mest glad och tacksam att jag och min dotter överlevt med livet i behåll, så jag satte en 7:a.   

De första månaderna efter förlossningen var mycket svåra. Jag hade fruktansvärt ont i bäckenet och kunde knappt gå. Jag fick också upprepade urinvägsinfektioner (som mest hade jag fyra stycken efter varandra). På efterkontrollen sju veckor efter min förlossning kände jag mig hoppfull att få en förklaring till mina problem, men läkaren sa att allt såg fint ut. Jag hoppades att hon hade rätt och bestämde mig för att utgå från att min smärta skulle gå över. Jag ville tro på det hon sa, men innerst inne hade en misstänksamhet mot vården börjat gro. Den skulle växa sig starkare de följande månaderna.   

Sommaren 2018 var den varmaste någonsin i Sverige. Jag minns den knappt. Jag kommer ihåg att den var olidligt varm och att jag inte kunde bada på grund av alla urinvägsinfektioner. Jag minns att jag gick runt och letade efter saker hela tiden: min mobiltelefon, mina hörlurar, amningskudden. Jag kände mig konstant förvirrad och var fruktansvärt trött. Samtidigt var jag så stressad att jag inte kunde sova.   

Plötsligt en dag började jag känna att mina fingrar och tår domnade bort. Jag blev ombedd av 1177 att åka till gynakuten.  Där konstaterades det att jag hade urinvägsinfektion igen men förutom det såg allt fint ut. Vid den här tiden, ungefär fyra månader efter förlossningen, kände jag att det hopp om bättring jag tidigare haft började försvinna. Efter ett läkarbesök där jag fick diagnosen överaktiv blåsa, rådet att göra mer knipövningar, börja ha sex och att jag inte fick bli sjukskriven, blev allt bara svart. Jag märkte även att mitt mående började påverka min dotter i form av att hon fick lösare avföring på grund av all antibiotika som jag åt för urinvägsinfektionerna. Hon började också sova oroligare och kunde vakna flera gånger i timmen. Jag själv kunde inte alls sova längre. Istället låg jag nätterna igenom och googlade febrilt efter ett botemedel på mina besvär.   

När allt hopp försvinner blir det plötsligt mycket farligt. Fem månader efter min förlossning planerade jag min dödsdag. Jag bestämde mig för att jag skulle ta livet av mig innan min dotter fyllde 1 år eftersom hon då inte skulle minnas mig. I sista stund fick jag en akuttid till psykiatrin som diagnosticerade mig med post-traumatiskt stressyndrom (PTSS/PTSD). Jag blev även sjukskriven (något jag skulle ha blivit direkt efter förlossningen med tanke på de problem jag hade) och orkade då skriva en egenremiss till en av de främsta läkarna i landet på att laga förlossningsskador. Jag har turen att jag bor i det landsting som hon är verksam i.   

Några veckor senare fick jag äntligen möta denna legend. Hon är många förlossningsskadade kvinnors sista hopp. Hon tittade på mig i fem minuter och sa att jag hade flera muskler som inte satt fast i bäckenbotten. Jag och min sambo grät av lycka. Äntligen hade jag träffat en läkare som hittade mina skador och som i princip kunde laga samtliga.   

Foto: Privat

Den 12 mars är min årsdag. Då firar jag att det är ett år sedan min operation som gav mig livet åter. Jag har genom bland annat yogaövningar rehabiliterat mig tillbaka så att jag är nästintill återställd. Jag har till och med blivit mycket bättre än man någonsin kunnat tro. Jag kan träna kampsport igen, undervisa i yoga och jag kan lyfta och snurra min dotter. Jag kan göra alla de saker som varje mamma bör kunna göra. Tyvärr ser verkligheten inte alltid ut så. En förlossningsskada påverkar en hel familj. Den kan till och med påverka ett helt samhälle. Kvinnor som sjukskrivs på grund av smärta och/eller depression, kvinnor som måste skola om sig för de inte längre kan arbeta med sina tidigare yrken och kvinnor som på grund av skadan inte vill eller kan få fler barn.   

Jag var yogalärare innan förlossningen och har nu vidareutbildat mig så att jag är specialiserad på rehabilitering av bäckenbotten. Eftersom jag vet att en förlossningsskada ofta innebär ett trauma för kvinnan så har jag även utbildat mig inom trauma-anpassad yoga. Jag driver Instagram- och Facebook-kontot ”heltunderliv” där jag sprider information om förlossningsskador och delar rehabiliteringsövningar. Jag känner på något sätt att mitt trauma har lett till något större. Alla behöver inte finna någon mening i sitt trauma, men det känns bra att jag gör något viktigt för att hjälpa andra kvinnor som är i samma situation som jag en gång var i.   

Min dotter fyller snart 2 år och varje sekund med henne är en gudagåva. Hon har mina ögon och ibland när jag tittar på henne är det som att jag ser rakt in i mig själv. All den kärlek jag i början inte kunde ge henne forsade fram så fort jag började må bättre. Vi fick varandra att överleva och vårt band är idag starkare än någonsin.

Följ Frida på hennes instagram-konto heltunderliv här. Facebook-sidan hittar du här och hennes hemsida finner du genom att klicka här!