onsdag 11 mars 2020

Musikminne från Per Egland

Foto: Abbas Salehi

Idag gästar Per Egland bloggen och berättar om flera minnen, kopplade till musik, tillsammans med en tillhörande Spotify-lista. Per är för närvarande aktuell med skivan Fake News som han släppt tillsammans med Christian Lindberg och ADDA Simfònica.

Några av mina allra starkaste minnen kopplade till musik är väldigt tydliga, även om vissa är från när jag var väldigt liten. 

Jag har så länge jag minns upplevt musik på ett liknande sätt som jag upplever rörelse. Jag inbillar mig att musik och rörelse träffar samma ställen i hjärnan, eller hjärtat, eller var man nu tror att musiken tar sig in. Egentligen inte så konstigt kanske. Musik färdas ju fram i form av ljudvågor etc. Det är dock något mysko med hur vi människor upplever musik. Vi spelar till exempel snabbare. Vi hoppar över refrängen. Vi går tillbaka till mitten av låten. Det är nästan som om vi genom rörelsen blir varse om musiken.  

Jag har en nära koppling till kroppslig rörelse när jag hör musik eller musicerar. En gång på 90-talet blev jag och min vän Robert Skjöld så till oss av trummorna i Soundgardens Jesus Christ Pose att vi tog på oss badbyxor och vadade, och sprang omkring i sjön i byn där vi bodde. Vi sprang runt i vattnet tills det blev virvlar. Sen lade vi oss och flöt omkring. Vi åkte också bil och letade miljöer där vi kunde lyssna på Seattle-rock i fred, eftersom ingen i byn hade någon som helst koll på någonting. Vi hamnade i - en för ändamålet - passande grusgrop. Vi hade ett luftgevär med oss och hoppade omkring däruppe. Robert var fem år äldre och folk undrade vad vi höll på med. Några trodde vi höll på med droger. I grusgropen diskuterade vi hur man bäst rörde sig till Slaves and Bulldozers och hur bara vi fattade att Rusty Cage var dansmusik. Det handlade bara om hur man rörde sig till musiken. 

När jag var några år äldre råkade jag ha Silverbullits Citizen Bird i en bärbar CD-spelare på en fiskeresa i södra Lappland. Egentligen minns jag inte så mycket eftersom jag försvann i något slags transtillstånd ganska direkt. Jag hittade dock härom året en filmrulle ifrån resan med 24 foton på olika märkliga stenar och växter. Jag hör fortfarande trummorna på Knucklebuster när jag ser en fjällbjörk, alpros eller känner doften av djungelolja. 

Om jag verkligen anstränger mig så minns jag faktiskt att min far hade en elorgel på övervåningen hemma. Jag minns hur han lirade Four brothers och Jimmy McGriff på fredagskvällarna. Själv var jag kanske tre-fyra år och låg nere i soffan på min mors höft och slumrade till teve med glitter, applåder och brassinstrument. Femettan med Staffan Ling, minns jag särskilt. Jag blir fortfarande sömnig när jag hör ett sextackord. Hör jag en elorgel vill jag sova direkt.

/ Per Egland 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar