torsdag 5 mars 2020

"Fem månader efter min förlossning planerade jag min dödsdag"

Foto: Privat 

Idag gästbloggar Frida Trönnberg som efter att hon fick sitt första barn i april 2018 kände oerhörda smärtor. Hon hade drabbats av förlossningskador av tredje graden. Här nedan berättar hon sin berörande historia. 

Bara några timmar efter min dotters födelse fick jag lämna henne ifrån mig och åka ner några våningar in i en kritvit operationssal. Min mage var redan helt borta. Det var som om hon, min dotter, aldrig hade hänt. Jag önskade där och då att ingenting av det här hade hänt. Jag ville bara vara lyckligt gravid igen istället för att ligga som ett kors på ett operationsbord, skakandes av rädsla och ångest. Det är bara hormoner, sa de när de lade på mig värmefilt på värmefilt utan resultat. Jag hade fått en så kallad grad 3, vilket betyder att man spricker genom mellangården och in i ändtarmsmuskeln. Tydligen är det bara ungefär 5 % som drabbas och tyvärr hörde jag numera till den statistiken. Under operationen nynnade jag ett mantra för att kunna stänga av mina känslor och lämna min kropp. Senare har jag fått förklarat för mig att jag hamnade i en så kallad freeze-respons, vilket betyder att kroppen stänger ned och man spelar död på grund av att den traumatiska händelsen blir för mycket att hantera.   

När jag äntligen fick komma upp till BB och fick tillbaka min dotter på bröstet igen slutade jag att skaka. Innan jag hunnit ta en tugga av smörgåsen från frukostbrickan kom en kvinna in och frågade hur jag ville ranka min förlossning från skala 1 till 10. Jag var där och då mest glad och tacksam att jag och min dotter överlevt med livet i behåll, så jag satte en 7:a.   

De första månaderna efter förlossningen var mycket svåra. Jag hade fruktansvärt ont i bäckenet och kunde knappt gå. Jag fick också upprepade urinvägsinfektioner (som mest hade jag fyra stycken efter varandra). På efterkontrollen sju veckor efter min förlossning kände jag mig hoppfull att få en förklaring till mina problem, men läkaren sa att allt såg fint ut. Jag hoppades att hon hade rätt och bestämde mig för att utgå från att min smärta skulle gå över. Jag ville tro på det hon sa, men innerst inne hade en misstänksamhet mot vården börjat gro. Den skulle växa sig starkare de följande månaderna.   

Sommaren 2018 var den varmaste någonsin i Sverige. Jag minns den knappt. Jag kommer ihåg att den var olidligt varm och att jag inte kunde bada på grund av alla urinvägsinfektioner. Jag minns att jag gick runt och letade efter saker hela tiden: min mobiltelefon, mina hörlurar, amningskudden. Jag kände mig konstant förvirrad och var fruktansvärt trött. Samtidigt var jag så stressad att jag inte kunde sova.   

Plötsligt en dag började jag känna att mina fingrar och tår domnade bort. Jag blev ombedd av 1177 att åka till gynakuten.  Där konstaterades det att jag hade urinvägsinfektion igen men förutom det såg allt fint ut. Vid den här tiden, ungefär fyra månader efter förlossningen, kände jag att det hopp om bättring jag tidigare haft började försvinna. Efter ett läkarbesök där jag fick diagnosen överaktiv blåsa, rådet att göra mer knipövningar, börja ha sex och att jag inte fick bli sjukskriven, blev allt bara svart. Jag märkte även att mitt mående började påverka min dotter i form av att hon fick lösare avföring på grund av all antibiotika som jag åt för urinvägsinfektionerna. Hon började också sova oroligare och kunde vakna flera gånger i timmen. Jag själv kunde inte alls sova längre. Istället låg jag nätterna igenom och googlade febrilt efter ett botemedel på mina besvär.   

När allt hopp försvinner blir det plötsligt mycket farligt. Fem månader efter min förlossning planerade jag min dödsdag. Jag bestämde mig för att jag skulle ta livet av mig innan min dotter fyllde 1 år eftersom hon då inte skulle minnas mig. I sista stund fick jag en akuttid till psykiatrin som diagnosticerade mig med post-traumatiskt stressyndrom (PTSS/PTSD). Jag blev även sjukskriven (något jag skulle ha blivit direkt efter förlossningen med tanke på de problem jag hade) och orkade då skriva en egenremiss till en av de främsta läkarna i landet på att laga förlossningsskador. Jag har turen att jag bor i det landsting som hon är verksam i.   

Några veckor senare fick jag äntligen möta denna legend. Hon är många förlossningsskadade kvinnors sista hopp. Hon tittade på mig i fem minuter och sa att jag hade flera muskler som inte satt fast i bäckenbotten. Jag och min sambo grät av lycka. Äntligen hade jag träffat en läkare som hittade mina skador och som i princip kunde laga samtliga.   

Foto: Privat

Den 12 mars är min årsdag. Då firar jag att det är ett år sedan min operation som gav mig livet åter. Jag har genom bland annat yogaövningar rehabiliterat mig tillbaka så att jag är nästintill återställd. Jag har till och med blivit mycket bättre än man någonsin kunnat tro. Jag kan träna kampsport igen, undervisa i yoga och jag kan lyfta och snurra min dotter. Jag kan göra alla de saker som varje mamma bör kunna göra. Tyvärr ser verkligheten inte alltid ut så. En förlossningsskada påverkar en hel familj. Den kan till och med påverka ett helt samhälle. Kvinnor som sjukskrivs på grund av smärta och/eller depression, kvinnor som måste skola om sig för de inte längre kan arbeta med sina tidigare yrken och kvinnor som på grund av skadan inte vill eller kan få fler barn.   

Jag var yogalärare innan förlossningen och har nu vidareutbildat mig så att jag är specialiserad på rehabilitering av bäckenbotten. Eftersom jag vet att en förlossningsskada ofta innebär ett trauma för kvinnan så har jag även utbildat mig inom trauma-anpassad yoga. Jag driver Instagram- och Facebook-kontot ”heltunderliv” där jag sprider information om förlossningsskador och delar rehabiliteringsövningar. Jag känner på något sätt att mitt trauma har lett till något större. Alla behöver inte finna någon mening i sitt trauma, men det känns bra att jag gör något viktigt för att hjälpa andra kvinnor som är i samma situation som jag en gång var i.   

Min dotter fyller snart 2 år och varje sekund med henne är en gudagåva. Hon har mina ögon och ibland när jag tittar på henne är det som att jag ser rakt in i mig själv. All den kärlek jag i början inte kunde ge henne forsade fram så fort jag började må bättre. Vi fick varandra att överleva och vårt band är idag starkare än någonsin.

Följ Frida på hennes instagram-konto heltunderliv här. Facebook-sidan hittar du här och hennes hemsida finner du genom att klicka här

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar