För mycket minnen

Jag behöver komma bort från Göteborg. Börja ett nytt liv i en ny stad. Kanske skaffa barn och ge dem en framtid. Kasta en framtid som någon tar emot. Ta och ge. Ge och ta. Jag minns för någon vecka sedan när jag cyklade till Sisjön. Livet sken och solen med den. Det var kanske den finaste dagen det här året. Cykeln är nog min käraste ägodel och hade jag kunnat cykla in i en framtid med den så hade jag gjort det. Det är det livet jag vill ha, men jag känner mig så långt ifrån det nu. Jag sträcker ut händerna för att försöka nå det, men jag når det inte. Jag önskar att jag var jämsides med just det livet, men jag är inte det. Det förflutna har tagit för stor plats. Där det växer för mycket minnen kan ingen framtid gro. 

Packa inte hjärtat

Hur lång tid tar det att färdas mellan någons inte rymd och någons yttre rymd? Planeterna som kastas emellan, människor som kastas emellan. Den inre rymden, magen, hjärtat, där kärleken släpper in en. Där en ny människa en gång ska börja. 

Jag tror alla hjärtan behöver en väntsal. Där det kan slå sig starkt innan det släpps ut över ängarna, över haven, över kärleken, över den värld som är någon annan. Den yttre rymden, där jag är, den inre rymden, dit jag är på väg. Packa inte hjärtat, det är inte dags att resa än. 

"Definitionen av ironi är när man skriver en bok om introversion och får mer uppmärksamhet än någonsin tidigare"

Foto: Kennet Ruona

Linus Jonkman har skrivit en av årets mest omtalade böcker. Introvert - Den tysta revolutionen är en bok om ett ofta ganska missförstått personlighetsdrag. Drygt en fjärdedel av befolkningen i västvärlden uppskattas vara introvert. Varför ses då ofta som en nackdel? Normen är att vara utåtriktad, verbal och kunna ha många bollar i luften samtidigt. Varför behöver det nödvändigtvis vara sämre för att man är på ett annat sätt? Linus berättar själv i boken om ett citat som han ser som ett lämpligt mantra för introverta: "Jag är inte arg, deprimerad eller osocial. Jag vill bara inte prata med någon en stund och det är okej." Extroverta hämtar mycket av sin energi hos andra medan introverta finner mycket av energin hos sig själva. I det tysta pågår revolutionen. I tigandet går det fortfarande att gräva efter guld. 

Vad fick dig att skriva boken?
- Jag arbetade på ett verk som handlade om femfaktorteorin. Det är en psykologisk teori som påvisat att det finns fem karaktärsdrag som alla människor delar i olika utsträckning. Introversion/extraversion är en av dimensionerna i denna. Under tankearbetet med detta råkade jag befinna mig på en hysterisk invigning av en ny jättelokal. Min reaktion var att jag blev helt utmattad av alla hipsters som svärmade omkring mig. Det blev startskottet för en del grubblande som ledde till att jag insåg att jag egentligen är och alltid har varit introvert. Jag hade bara färgats så mycket av tidens melodi att jag förträngt det.

- Jag skrev om detta på min blogg i ett inlägg som fick massor med reaktioner. En journalist på SvD tog kontakt med mig och gjorde en artikelserie om introversion där jag fick medverka. Denna artikel läste en redaktör på Bonniers som ringde mig och frågade om jag kunde tänka mig att skriva om min Introversion. Eftersom jag redan hade alla bakgrundsstudier klara så gick det otroligt fort att skriva. Jag låste in mig på ett typiskt introvert sätt och sen skrev jag hela första utkastet på ungefär tre veckor. Men för att återknyta till det du frågar efter. I en mening skulle jag säga att det som drivit mig att skriva är att jag upplever det som att det behövs en bok om detta. 


Vad syftar titeln på? 


- Den introverta revolutionen handlar om en intern revolution. Det är inte att slå i dörrar och stå på barrikaden utan en revolution som handlar om att erkänna sina introverta drag och se det som något fint. Det handlar om att försöka få normen att vidgas och inte längre se introverta som blyga, arroganta, osociala eller nördiga. 



Jag har förstått att du försökt passa in? Hur upptäckte du att det inte gick längre? 


- Jag skulle nog ha kunnat fortsätta att låtsas hela livet. Det är makabert vad lätt det kan bli att låtsas när du spelat en roll länge. Mitt spelande började i tidig ålder när skolan tog vid. Jag kände mig som en rymdvarelse och hanterade detta genom humor. Det är nog klassiskt att en introvert blir klassens clown för att överleva. Humor är en bra strategi! Det kommer naturligt att se det roliga när du är en betraktare snarare än en deltagare i det sociala spelet. Problemet med att låtsas är att livet lätt blir som ett par skor som du aldrig lyckas gå in. Du blir aldrig naturlig i någon situation när du intalar dig själv att du minsann är social, spontan och äventyrslysten. 

Hur var din uppväxt? 
 
- Jag växte upp vid kusten i en liten by med typ fyra hus. Det fanns inga syskon eller jämnåriga vänner i närheten. Det passade mig utmärkt så jag blev kompis med penna och papper istället. Min barndom var därför med näsan  ständigt i en bok eller ivrigt tecknande. Mina första tio år umgicks jag ganska mycket med tysta bönder som bodde runt omkring. Det var nog inte en direkt vanlig barndom, men det passade mig rätt bra som introvert vill jag påstå. 

 Tror du att sociala medier kan underlätta för introverta? 
 
- Jag tror att just sociala medier är en stor del utav den våg av introvert beteende som vi ser nu. När du använder sociala medier kan du höras extremt bra utan att höja rösten.
 


Tror du användningen av dessa medier skiljer sig mellan extroverta och introverta?
- Jag tror generellt att det gör det. Extroverta gillar att fotografera sin mat och att berätta om vad de gör. Introverta tenderar att diskutera ställningstaganden och observationer. Men jag är medveten om att jag generaliserar när jag säger så. Har ännu inte sett någon studie på detta.
 


Vad ser du själv som den största fördelen med att vara introvert?


- Det är en tillgång att inte bli uttråkad. Det finns alltid spännande frågor att brottas med i huvudet. Det finns alltid en plats du kan dagdrömma dig bort till även fast du fysiskt sitter på en regnig perrong i Älmhult. Dessutom så har jag lärt mig att värdera styrkan i eftertanke. Jag är sällan den första att tala på ett möte. Men inte sällan är jag den som har en god idé eller en observation som de mer reaktiva (vanligtvis extroverta) deltagarna missat. 



Vad tror du den största missuppfattningen är?


- Att introverta inte gillar att umgås med andra människor eller att vi är arroganta. 



Jag tänker att saker som social och extrovert inte nödvändigtvis betyder att man är socialt kompetent. Varför tror du att många kopplar samman ämnet med social kompetens? 


- Det är ett modernt tankefel att tolka att man är social som att man har social kompetens. Att vara social betyder att man har ett behov av att umgås. Huruvida du har social kompetens handlar om ifall du både kan lyssna och tala väl.
 

Tror du att synen på introverta håller på att förändras?

- Definitivt! Om inte så är det i mångt och mycket en konsekvens av media som numera tillåter introverta karaktärer, som Lisbeth Salander och Don Draper, att ta plats. I lågkonjunktur blir det också naturligt för arbetsgivare att leta efter egenskaper som är mer försiktiga, riskavvägande och resultatinriktade. Att det har gått mycket bra för böcker om ämnet introversion ser jag som ett symptom på en ökad medvetenhet och en allmän nyfikenhet för begreppet. 



Är det många som hört av sig sedan du släppte boken? 


- Jag har aldrig upplevt ett så stort gensvar som just med denna bok. Det har varit en halvtidstjänst bara att svara på mail och förfrågningar sen den kom ut. Det är tid som jag gladeligen ger. Det verkar som att min bok har fyllt ett behov och haft ett värde för fler än mig. En bättre komplimang kan en författare inte hoppas på!
 


Jag skriver själv och kan tycka att det är jobbigt om jag blir för uppmärksammad. Har du känt något av det nu när din bok är en av de mest sålda och du får så mycket uppmärksamhet? 


- Jag skrev precis på Twitter att definitionen av ironi är när man skriver en bok om introversion och som en konsekvens får mer uppmärksamhet än någonsin tidigare!


Du har berättat att din fru är extrovert. Hur löser ni det faktum att ni behöver olika mycket social stimulans? 


- Vi förstår numera varandra bra. Jag behöver bara säga till henne att mina batterier är slut och att jag måste isolera mig själv så vet hon vad det betyder. Hon förstår att jag inte är arg, deprimerad eller avig utan bara behöver en stund själv. På samma sätt förstår jag att hon behöver mer stimulans ibland och ser till att hon får chansen att komma iväg. Det handlar om tolerans för varandras olikheter helt enkelt!

Ni kan köpa Introvert - Den tysta revolutionen på bland annat Bokus, CDON och Adlibris. Gör gärna det!

Sopa framför sitt eget hjärta

Just nu strävar jag mest efter att hamna i rätt belysning. För en del handlar det om att ligga nära solen, medan det för andra handlar om ett litet stearinljus. Sen kan man behöva vara i båda ibland. Men en del saker är rätt så tuffa just nu och sådant kan ju leda till förändringar har jag hört. Det handlar väl mycket om hur man trivs i nuet och hur man vill ha det senare. Jag drömde till exempel som barn att flytta till en storstad. Först drömde jag om att åka in till Kalmar själv. Det sågs ju som något enormt. Men sedan så kom drömmarna om Stockholm. Till slut så hamnade jag där. Jag var 19 och det var mer en inre resa än mycket annat jag gjort efter det. Nu ser jag dock att de allra största inre resorna kommer ur relationer som verkligen fungerar och utvecklar en. Där man ligger raklång i någons tankebanor utan att man egentligen tar upp särskilt mycket plats. Där ingen väljer att bara sopa framför sitt eget hjärta och tänka att en gjort sitt, utan även tar hänsyn till den andra. Där det finns både en broms och en gaspedal. Utan att lyfta finger så lyfter någon ens värld. 10 år senare har jag slutat drömma om det stora, slutat drömma om att få hjärtat omkullkastat av ett spännande liv. 

En av de finaste sakerna jag gjorde när jag var liten var att åka hölass om somrarna. Och det är just sådana saker som jag inser har betytt allra mest. Jag gillar att cykla in i skogen och hamna vid en sjö och bara vara i luften i timmar. Bara vara i någons luft i timmar. Jag har lätt för att tröttna på alla höga ljud och all teknik som måste följa med överallt. När det är egentligen bara är luften man behöver ha med sig. Särskilt om morgonen så är världen väldigt vacker och det är den världen jag vill lägga över min framtid. Kanske är jag på väg att hamna i det livet jag hade som liten och jag undrar om det är vanligt? Att man kommer tillbaka dit där man började? Jag har lätt för att bli kär i den värld som jag möts av vissa sommarkvällar. Det liv som exploderar i färger precis framför mig. Tur då att den världen inte spelar svår!

Jag fyller 30 om ett halvår och kanske påverkar det mig till viss del även om jag generellt inte tror på att låta åldern styra så mycket av ens liv. Det handlar inte om att ha åldern inne för att tillåtas göra saker, det räcker ofta att ha hjärtat inne. Jag har ett helt liv framför mig så länge som jag har ett helt liv inom mig. Vem vet om jag blir lyckligast av att bo kvar i en storstad och endast ha naturen i tanken eller om livet kommer upplevas än större om jag hamnar längre bort från allt det en storstad erbjuder? Jag vet att ju äldre jag blir desto mer känner jag att naturen ger mig mer än än de trafikerade gatorna och tusentals butikerna jag drömde om som liten. Att jag flyttade från Kalmar har troligtvis gjort att jag samtidigt blivit mer medveten på så gott som alla plan. Och det känner jag mig nöjd med även om det så klart inte tar slut där. 

Det dyker upp hatiska kommentarer då och då på bloggen. Jag förstår inte riktigt syftet med dem, men så fort man skriver om jämställdhet eller rasism så är det ofta någon som dyker upp och kritiserar en på olika vis. Det är inget som kommer få mig att sluta skriva dock. Det bevisar bara att tankarna behöver gå vidare. Så länge inte alla har det bra så är vi inte framme. Idag fick jag till exempel höra att pappor som är hemma med sina barn är duktiga. Det känns tråkigt det också. Att pappor ska få beröm för att de vill vara med sina barn. Samhället behöver en förändring. Förhoppningsvis kan det i framtiden vara lika självklart att pappor är hemma som att mammor är det. Jarvis Cocker sjöng en gång ”Why live in the world, when you can live in your head?". Allt kan verka så fint i tanken. Men jag inser att livet behöver levas utanför den också.

Allt annat blir ett sätt att utesluta

Ibland tycker jag att det är jobbigt att leva. Särskilt när jag ser på världen, när jag ser att det är de som försöker förändra som får svärdet genom magen, när jag ser att rädslan klättrar högre och högre upp i människor, när jag märker hur hatet växer ut som ännu en kroppsdel hos vissa och när jag ser vuxna hashtagga bilder på sina barn med #sexy. Då tycker jag att det är jobbigt och obehagligt. På något sätt måste jag ta in världen i hur jag mår och så sett så mår jag inte särskilt bra. Det får mig dock inte att vilja släppa ut världen och bara se till mig själv. Jag vet inte om det är nödvändigtvis enkelt som jag vill att mitt liv ska vara. De sakerna som påverkat mig mest i min utveckling är sådant som inte underlättat mitt liv, inte gjort det enklare, men som gjort mig starkare, gett min psyke starkare väggar. Att välja de enkla vägarna leder inte alltid någon vart. Nu leder förstås inte alltid de svåraste vägarna heller någon vart, men jag menar att den enklaste vägen inte alltid är den bästa eller rätta. Jag bestämde mig för några år sedan att främst kämpa för jämställdhet och hållbarhet. Jag tror att det finns ett annat sätt att vara, ett annat sätt att bete sig och ett annat sätt att leva. Jag vill tro på en jämställd och hållbar framtid, där både relationer och samhället i stort och i litet är hållbart jämställda, där vi inte sätter vinster som främsta mål och där vi vågar kritisera och ifrågasätta - även oss själva och våra egna led.

De senaste dagarna har projektet Machovänstern uppmärksammats. Sidan tar bland annat upp att många av de som beter sig allra värst mot kvinnor själva kallar sig feminister. Vad spelar det för roll vad man kallar sig om man ändå inte efterlever det? Det är bara genom öppna debatter man kan motarbeta problem. Det finns många problem även bland grupper vi själva tillhör. Det är viktigt att se dessa. Ett engagemang spelar ingen roll om orden och resten av kroppen talar motsatt språk.

"Att vara kvinna ska inte vara någonting fint - det ska vara någonting ointressant. Bara då kan vi vara fria att forma vår identitet oavsett kön", har Nina Björk sagt och jag förstår vad hon menar. Det är så otroligt viktigt att känna att man är sin egen, att man är fri att forma sig själv. Man ska inte definieras utifrån vad man är för någon annan. Man är någon även om man inte är någon annans. Det är inte där ens värde börjar. Det som historiskt sett har varit sant kan omformas till den nya tiden. Det finns få sanningar som är eviga, få perspektiv som är eniga. Jag är övertygad om att ett intersektionellt perspektiv är viktigt för att föra debatten om bland annat då jämställdhet vidare. Det är viktigt att se att människor har olika möjligheter till att utöva sina rättigheter. Feminismen behöver vara intersektionell. Allt annat blir ett sätt att utesluta.

Jag vill komma ifrån allt prat om vad människor bör känna kring sina kroppar, vad människor bör känna för slags känslor och hur människor bör se ut. Det är upp till var och en att avgöra. Målet ska alltid vara att förändra och utveckla. Var vill vi vara? Hur ser vägen ut dit? Vi behöver bli mer medvetna om andra perspektiv än våra egna. Vi behöver bli mer överskridande, annars kommer vi bara hamna i cirklar och inte veta hur vi ska ta oss därifrån. 

Dags att gå in i ansvarsställning

Det är tråkigt med viktiga frågor som bara uppmärksammas då och då. Att frågor blir extra heta. Det innebär naturligtvis att dessa frågor blir mindre heta trots att de behöver fortsätta uppmärksammas. Särskilt när det gäller frågor som bara handlar om att ge, som hållbarhetsfrågor. Vi kan inte fortsätta ta. Naturen ligger i fosterställning, träden ligger sked med soppåsar, djuren får i sig både kolera och pest. Ska vi be dem att bita ihop? Att bita ihop är på många sätt och fler vis att acceptera. Varför ska vi acceptera? Varför ska vi bita ihop åt andra? Ska kampen för jämställdhet, antirasismen, naturen och förtryckta människor bara bita ihop? Ju fler dagar dessa frågor är aktuella desto bättre. Statsministern går in i försvarsställning och ser inte de som ligger i fosterställning. Eller ser han men bryr sig inte. Han behöver själv inte ligga där. Jag vill att fler ska gå in i ansvarsställning. Att vi tillsammans ska gå in där och rannsaka oss själva. Vad har vi gjort och vad kan vi göra annorlunda? Vänd örat mot de som är mest utsatta, vare sig det är flertalet träd eller en människa. När vi ser pest på ena sidan och kolera på den andra får vi inte glömma bort regnbågen som finns däremellan. Den kanske inte alltid får en att se ljuset i tunneln, men i alla fall kulörta hjärtan i tunneln. 

För ett par dagar sedan publicerade en bloggare ett inlägg om håriga leggings. Något som är tänkt att tjejer ska bära när de vill bli av med efterhängsna killar. Bara det är ju ogenomtänkt. En tjej kommenterar bilden med "Nej men fy så fult! Jag skulle hellre bli förföljd och antastad av killar än att gå runt i dom", en annan skriver "Herregud vad nasty, tror nog till och med jag som tjej skulle fly från en sån grottmänniska om jag inte visste att det va leggings! Haha!". Kroppsbehåring har blivit något som av allt fler ses som äckligt. Varför? Och vad bidrar den bilden till, om inte mer osäkerhet? Ytterligare en tjej skriver "Att inte raka sina ben som tjej är lika vidrigt som att låta öronvaxet hänga ut genom öronen, det är inte okej nånstans!". I en tid med sådana kommentarer så inser jag att vi har långt kvar. Ska vi komma någon vart eller ska vi stanna upp? Det är viktigt att vi frågar oss själva det. Naturligtvis är det också beklagligt att man i vanlig ordning vill lösa kvinnors utsatthet med att ändra på kvinnorna. 

Jag får ibland frågan om varför Sverige ska vara först med allt när inte andra verkar bry sig. Varför ska då Sverige? Är inte det en än större anledning till att faktiskt bry sig? Vi kanske inte får hela världen med oss, men någon måste börja. Någon måste vara först, annars kommer vi alla sist. Både när det gäller jämställdhet och hållbarhetsfrågor, vilka i grunden hör ihop. Att börja bry sig om hållbarhet handlar inte om att begränsa sig själv, utan att hitta andra sätt att växa på. Vi behöver ersätta de materiella ofta påhittade behoven och strävan efter ett allt mer växande konto med andra värden.

Samtidigt tror jag att vi alla behöver tillgång till en annan värld för att kunna eller ens orka förändra den här. Vi kan gå omkring med alla tankar som låtsaskompisar. En dag blir de på riktigt. I en värld där det tycks vara mer förkastligt att bry sig än att inte göra det så behöver vi fantasin och tron på att det är möjligt, vilket det i fantasin alltid är, och vilket det i verkligheten ska bli. Det här livet blir min död. Kanske dröjer det 50-talet år till, men till dess får vi helt enkelt se till att livet blir ett liv att leva i. Alla måste få en chans att börja.

Utbildningen till människa

När jag som arbetslös sökte jobb så sa jag ofta att jag utbildat mig till människa. Jag har gått andra utbildningar också, främst via folkhögskolor efter gymnasiet, men den viktigaste utbildningen var den jag gått för att bli människa. Det är en utbildning som ofta glöms bort, men som är helt väsentlig för det liv som kommer byggas upp framför en. Just för mig innebär det en utbildning som aldrig riktigt tar slut, vilket jag inte heller vill. Jag vill vara öppen för nya saker och kunna ta in saker på nya sätt. 

Nu har naturligtvis alla olika tankar om hur just de vill vara som människor, men egenskaper jag gärna ser hos människor är förmågan att ge värme utan egoistiska baktankar, att hålla två tankar i luften samtidigt, att våga kritisera sig själv, att vilja utvecklas och att vilja leva så hållbart och jämlikt som möjligt. Det är bland annat där jag känner att jag vill hamna och det är sådana saker som just min utbildning ska ha lärt mig när jag sitter där på äldre dagar. 

Jag vill kunna ägna livet och människor åt att vara levande, ge mitt hjärta till alla dagar, få dem att bulta sig ur kalendern. Jag vill sträva efter att livet ska bli det finaste som hänt mig och att rynkor, tunnare hår och en mer spräcklig kropp ska ses som fina förändringar av min kropp. Den kroppen som klarat utbildningen, tagit mig igenom allt utom de människor som jag vill ha vid min sida och i mig. Det allra vackraste vill jag inte ta mig igenom, det stannar jag upp i.

Oskar Skog - Pojken som fann en ny färg

När jag var liten samlade jag på saker. Jag hade många lyckotroll som jag till sist klippte av håret på. Hittade jag skruvar utomhus sa jag att jag det var från min cykel. Jag ville ta med dem hem. Ibland fick jag det, ibland inte. Jag vet inte vad jag skulle med alla skruvar till. Bygga en robot? Sätta fast dem på cykeln igen? Jag ville ha med mig mycket hem och såg det vackra i mycket. Varje gata kunde bli till en stad, varje ögonblick kunde förvandlas till en historia att berätta. Ett barns värld är en slags saga där allt är möjligt. Och vem bestämmer egentligen vad som är omöjligt? De vuxna? Redigerar vi sanningen ju äldre vi blir? Glömmer vi bort att se det som inte finns? Ibland är lycka att kunna se en färg som ingen annan kan se. Finns det en människa i färgen eller inte? Will you be there?

Varje debut vill man fylla med mycket. Med allt man burit med sig, släppa loss allt som behöver släppas loss. Första gången man gör något vet man inte var väggarna går, hur stort spelrum man har. Det är något man får lära sig. Oskar Skogs debutroman Pojken som fann en ny färg (Bokförlaget Forum, 224s) är fylld med känslor. Så mycket som ska få plats. Ändå är den avskalad, minimalistiskt skriven. De viktigaste orden, inget mer. När jag intervjuade Oskar i mitten av mars så berättade han att han ”behövde ett brustet hjärta för att ha något att säga.” Boken präglas av tillbakablickar, minnen och vad som hände sen. Dyka ner i minnena, till slut komma upp till ytan igen. 

Ett par lämnar allt de känner till för att vara med varandra. De får ett barn. En pojke. Det är något speciellt med honom, han kryper i mönster, går på tå, hör en melodi som ingen annan hör, ser en färg som ingen annan kan se. På många sätt handlar det inte om att man måste kunna se allt som ett barn ser, mycket ligger i viljan och i fantasin. Vill man se det barnet ser eller att man i alla fall försöker se det så är det en bra bit på vägen. Pappan försöker, mamman är inte lika villig. Samtidigt har pappan mer tid över. De är olika varandra. ”Vi är så olika, säger jag, och tycker att det är bra. Vi är så olika, säger hon, och tycker att det är dåligt.” Saker kan både binda samman och dra isär, beroende på hur man ser det eller rättare sagt om man ser det. Man får hjälpas åt att tillsammans fånga luften, inte strida mot varandra för minsta nypa. Segergester i hjärtat kan bli till en brottningsmatch några år senare. Plötsligt ligger man där i ringen igen.

Oskar Skog har skrivit en väldigt stark bok. Det allra finaste är det kärleksfulla ögonblicken mellan pappan och sonen. Det känns så äkta. Frågor och försök att förstå. Att hitta en nyckel i skogen och prova den på alla möjliga dörrar. En pinne som är formad som ett u. En trollkarl! Åtta klistermärken på kinden. Fantasirik kärlek. Och är det inte så kärleken ska vara? Om än bara i ögonblick? Tiden är något man ser tillbaka på, när man är mitt i den så finns den inte. Tid är minnen. Tillsammans berättar de korta kapitlen en historia om en familj. Ett perspektiv. Kanske finns det ett annat. Ibland smälter popmusiken och romanen samman. Man märker vissa influenser, som en lätt beröring. Till boken finns även ett soundtrack.

Barn ser ofta saker som vuxna inte ser. Vad är det för färg som pojken finner? Kanske är det en färg som saknas. Kanske har den försvunnit, kanske har den aldrig funnits där. Oavsett vad så kan man försöka se den eller försöka förstå varför man inte ser den. Att älska är att lära sig. Oskar Skogs språk är fantastiskt och berättar mycket med det lilla. Som en diktbok som kommer ut som en roman. Definitivt en av de finaste böckerna i år. 

Ni kan köpa Pojken som fann en ny färg på bland annat CDON, Bokus och Adlibris. Här kan ni läsa min intervju med Oskar Skog.

Det är bostadsbristen som behöver ombildas

Östra Mölndal

Jag flyttade till Göteborg för sju år sedan. De första fyra av dem bodde jag i ett kollektiv i centrala staden. För tio kvadrat betalade jag lite över 2000 i månaden. Jag hade tur som hamnade där, jag hade inte särskilt lång tid på mig att hitta en lägenhet inför min utbildning och hade förstått att det redan då rådde en enorm bostadsbrist. Den är än värre idag. Särskilt i våra storstäder. Det är där många vill bo. I många stadsdelar, främst de som byggdes under miljonprogrammet 1965-1975, råder en stor trångboddhet. Familjer om sex personer tvingas bo i tvåor. I Södertälje finns det exempel på att femton personer tvingas sova på madrasser i små lägenheter. Detta har lett till att bostadsförlaget Telge, i samarbete med Södertälje kommun, har sett över reglerna för hur många personer som får bo i en och samma bostad. Många som bor trångt riskerar att lättare hamna i kriminalitet, då de aldrig får det lugnet eller den tryggheten i hemmet som krävs för bland annat studier och en fungerande vardag. Förtroendet för samhället minskar när så viktiga behov som en fungerande bostadssituation inte kan ordnas. Det blir även svårare att sköta hygien, jobb och studier när man bor trångt.

För tillfället bor jag i Eklanda i Mölndals kommun. Ett relativt nybyggt område som är ganska signifikativt för hur man bygger i Göteborg. Dyra hyresrätter blandat med bostadsrätter och villor. Det saknas också en vettig kollektivtrafik. Detta är något de borde ha tänkt på innan de valde att bygga bostäder i Eklanda. Det krävs nämligen att man bygger där det redan finns fungerande kollektiva förbindelser, alternativt att kollektivtrafiken planeras samtidigt som bostäderna. Områden där det bör byggas fler bostäder är bland annat Gamlestaden och längs Mölndalsvägen, där det både finns bra kollektiva förbindelser och många outnyttjade ytor. Överlag är just Mölndal väldigt segregerat och staden delas upp av Mölndals bro, dels västra sidan där stadsdelar som Bifrost och Åby har haft sociala problem och dels den östra sidan som mestadels består av dyra villor. Just kollektivtrafiken är bättre i de västra delarna, vilket inte sällan är fallet. I dyrare områden satsas det mindre på kollektivt resande, då merparten har bil. Stora delar av västra Göteborg är exempel på detta, så som Askim och Fiskebäck. När man bygger bostäder i områden som saknar funktionell kollektivtrafik så ökar också bilismen. Till dessa områden flyttar enbart folk med mycket pengar. Dels behöver man en god ekonomi för att kunna bekosta boendet och dels för att ha råd med bil och att kunna köra den varje dag. Ett sådant byggande skapar bara en större segregation.

Enligt Boverket bedömer hela 242 kommuner att de har brist på hyresrätter. Göteborgs stad utmärker sig med närmare 50 000 människor som saknar ett stabilt boende, enligt Boplats Göteborg. Bostadssituationen har lett till att många unga tvingas förlita sig på otrygga korttidskontrakt och många tvingas tacka nej till studier eller jobb för att man inte har någonstans att bo. Vem vågar chansa i dagens läge?

I huvudsak så byggs det dyra lägenheter för folk med god ekonomi eller små, men likaväl dyra, studentlägenheter. Äldre lägenheter i attraktiva bostadsområden omvandlas i allt högre grad till bostadsrätter. Var ska de med sämre ekonomi bo någonstans? Socialtjänstens väntrum går inte att söka på Boplats, men det är dit många söker sig för att få hjälp. Men alla kan inte få hjälp därifrån. Enligt socialtjänstlagen har endast tre grupper rätt till hjälp med att få bostad via kommunen. Funktionshindrade, äldre och missbrukare som vill bli kvitt missbruksproblemen.

Vi behöver införa ett mer socialt byggande där det byggs hyresrätter som alla har råd att bo i även i mer attraktiva områden. För närvarande vill bostadsbolagen inte satsa på projekt där de riskerar att aldrig få igen sina pengar. Därför satsas det mindre i socialt utsatta områden. De som har god ekonomi föredrar generellt att bo i bostadsrätter och villor. Byggandet blir därefter. Då får man nämligen igen alla sina investerade pengar i god tid. Det finns alltid tillräckligt med bostäder för de med god ekonomi, bristen uppstår främst för de med sämre ekonomi. 
Det behöver byggas fler hyresrätter, särskilt i områden där det inte finns några. På grund av höga kostnader går det inte att enbart bygga bort bostadsbristen. Det leder bara till att de med redan god ekonomi kan flytta, medan de med sämre ekonomi får bo kvar. Rätten till en egen bostad har blivit som vilken handelsvara som helst. Bostadsbolagen misslyckas ständigt med att planera bostäder som matchar ungas efterfrågan. De frågar inte vad de unga efterfrågar. Byggkostnaderna kan sänkas om man istället möter ungas behov och vad de efterfrågar.

Bristen på bostäder gör att man kan pressa upp både hyror och priset för bostadsrätter. En bristande bostadspolitik hämmar hela samhällsutvecklingen. Vi behöver bygga fler små, billiga och energieffektiva bostäder. För de mest utsatta grupperna behöver vi förbättra bostadsbidraget. Vi behöver även satsa på att rusta upp miljonprogrammen, dock inte på bekostnad av betalningssvaga grupper. Att rusta upp ska inte tvinga människor in i en ständig flytt-kedja till områden som ännu inte renoverats. Vi behöver också införa fungerande bostadsköer i alla städer och införa subventioner till byggande av hyresrätter. För att minska segregation och ökade klyftor bör även ombildning och utförsäljning av allmännyttans lägenheter stoppas. Alla måste ha möjligheten att få bo hållbart, sex personer ska inte behöva trängas i en tvåa, lika lite som att det ska ta flera år att få tag på ett boende för de som söker för första gången. Det viktigaste är inte att det blir enklare att ombilda hyresrätter till bostadsrätter, det viktigaste är att alla har råd att bo hållbart och framförallt ha ett eget boende. Det är bostadsbristen som behöver ombildas, inte hyresrätterna. Det är spaden som behövs i all möjlig sand, inte huvudet.

Håkan Hellström på Slottsskogsvallen, 8/6 2013

En del som ser Håkan på Slottsskogsvallen verkar se honom som varma toner till en somrig fylla, för andra är Håkan förmodligen den som slår högst i deras bröst. Ut ur bröstet och vidare. Genom höjda händer, höjda röster, höjda fötter sprids kärleken till musiken. När senaste skivan Det kommer aldrig va över för mig kom så gillade jag den inte alls. Tycker fortfarande att det är Håkans svagaste skiva hittills, även om låtar som Valborg och Fri till slut verkligen tränger sig in i hjärtat, får det att växa. 27000 har sökt sig till slottsskogen. Vädret är varmt, känslan intim. Intimiteten ska vara i över två och en halv timme. Jag vet inte vad det är med Håkan riktigt, men live är det få som kan klättra lika högt upp med känslorna. När han sjunger en nedtonad Brännö serenad eller en ljuvligt vacker Nu kan du få mig så lätt så rör han om alla organ i kroppen. Allt skakar. Men det är inte bara Håkan. I en förlängd än mer proggig Zigenarliv dreamin’ gästar bob hunds Thomas Öberg och ger den en hundsk touch. Håkan faller in i långa historier, Finn Björnulfsson spelar på tänderna i några minuter, låt efter låt känns mer och mer. 

Bra musik handlar ofta om att känna igen sig, vara på samma plats i livet som de texterna man förnimmer med hjärnan, hör med hjärtat. Det är mer träffande om man själv stått där på 7:ans gatukök, om man själv känner att man inte har några starka armar eller att man inte är så mycket att titta på. Musiken blir en flykt, både ifrån men också till livet. De där texterna som känns sanna - fast de inte behöver ha hänt. Känslorna tvingas upp på tårna. Även de nya låtarna känns starka, särskilt då Valborg men även Pistol fungerar fint. På storbildsskärmen avbildas en pistol som ett stjärntecken. Ut i yttre rymden. Någon timme senare stiger fyrverkerier mot den mörka rymden, det känns vackert och skört på samma gång. Kanske slår de ut stjärnorna. Som sista låt spelar Håkan Du är snart där. Han tillägnar den till en kille som han fått ett brev ifrån. En ung kille som också vill stå där på scenen, spela in musik, vara som Håkan. Lillebror, bli som jag när du blir stor! Unga ord blir till poesi när de växer upp.

Vissa kvällar befinner man sig inne i musiken, man vill sätta galler på den, man vill tvingas kvar i den, för när musiken tystnar står man där igen, hör fotsteg bort, hör längtan bort. Allt känns lite mer ensamt. Kanske var det här Håkans finaste konsert hittills. Känslan säger så och den känslan lär finnas i mångas luft i Göteborg inatt. Andas in den.

Vaken i en sovande kropp

Hon lutar hjärtat och jag letar efter ord som passar den här höjden. Tiden smakar sig fram, varje minut känns inte lika lång. Jag ser mot hennes bröst, där jag lär mig andas och tittar ner mot mitt, där jag tappar andan. Om framtiden blir tung kommer jag kunna bära den på mina fingrar. Jag lär mig vecklas ut till ljus, att inte behöva dra ihop mig till mörker. 

"Att växa upp i Sverige har påverkat mig mer än själva flykten"

När Khashayar Naderehvandi, 32, var fem år flydde hans familj från Iran till Sverige. Han växte upp i Malmö, men bor numera på västkusten. För två år sedan debuterade han med sin diktsamling Om månen alls syntes. Nu är hans debutroman här. Vilar i era outtröttliga händer är en fantasirik berättelse, där sanningen inte alltid finns rakt framför en, där historier ändras från berättare till berättare, vad är sanningen om inte olik för alla? Som att bläddra genom en människa, bläddra genom någons sanningar, komma ut med en egen. 

Under tiden du jobbade med din nya bok så gav du ut en diktsamling. Hur fungerade det att skriva på två olika projekt samtidigt? Att skriva på två olika sätt?

- Jag började med romanen. När de första dikterna kom - ungefär halvvägs in i romanarbetet - var det som att andas för första gången på länge. Romanen hade börjat bli alltför krävande, för ansträngande att skriva på. Dikterna kom någon helt annanstans från, kändes mycket mer befriande att jobba med, nästan som om det var någon annans röst som lät genom dem. Ett tag tänkte jag på dem som dikter skrivna av en av romangestalterna ("återberättaren" i romanen). Jag hade heller ingen aning om vad som skulle bli av dikterna, om de ens skulle bli ett manus eller om de kanske skulle vara insprängda i romanen. När dikterna hade passerat en kritisk punkt och jag insåg att de skulle bli något eget la jag romanen på is, gjorde färdigt diktmanuset, och fortsatte därefter med romanen efter att diktmanuset blev antaget för utgivning.

Hur skulle du själv beskriva Vilar i era outtröttliga händer?
- Som en lång dikt eller ett musikstycke.
 
Var har du funnit inspiration till boken?
- Frågor om inspiration är väldigt svåra för mig. Inte för att jag har svårt att peka på inspirationskällor, utan för att jag har svårt att avgöra vad som inte skulle vara en inspirationskälla. Språket får man, sen använder man det så gott det går.

Känner du själv att du har ett återkommande tema i det du skriver?
- Ibland tänker jag att det finns två typer av författare: De vetenskapliga och de sentimentala. Jag tänker mig att de vetenskapliga författarna "utforskar" olika saker. De utforskar social utsatthet eller miljöförstöring eller rasism eller vadsomhelst. De sentimentala skriver istället om samma sak(er), om och om och om igen. Själv tillhör jag nog den senare kategorin, fast jag är lite osäker på vad det är jag alltid skriver om. Kanske döden, klass, identitet. Sådana saker.

Du har fått idel positiva recensioner, både för din nya bok och din diktsamling. Hur mycket påverkas du av vad andra skriver om dig?
- På kort sikt: Enormt mycket. Jag blir oftast väldigt knäckt över recensionerna, det är invändningarna jag ser och kommer ihåg. På lång sikt: Inte så mycket. Till slut är jag ändå tillbaka i litteraturen, i skriften. Genomtänkta läsningar gör mig alltid glad dock, för det lär mig saker och ting om min egen text som jag inte kände till tidigare.

Vad var det som fick dig att börja skriva från första början?
- Jag höll på med filosofi, ville doktorera, men det fanns inget lärosäte som jag var intresserad av att doktorera på (och troligen inget lärosäte som var intresserat av att ha mig där). Jag märkte hur det jag skrev mer och mer började likna skönlitterär prosa. Till slut släppte jag idén om att doktorera och koncentrerade mig på det skönlitterära skrivandet.

Vad läser du själv för något just nu?
- Just nu har jag precis läst ut Ann-Marie Tung Hermelins roman Inunder, som hon debuterade med förra året. Den har gett mig anledning att tänka på en massa saker, vilket har inneburit en paus från läsandet.

Vad sysselsätter du dig med förutom att skriva?
- Jag har två små barn, vilket är mer än full sysselsättning. Förutom det arbetar jag lite som lärare och frilansar lite som fotograf.

Du flydde till Sverige som barn. På vilka sätt har det påverkat dig?
- Omöjligt att säga. Att växa upp och leva i Sverige har nog påverkat mig mer än själva flykten. 

Hur menar du att det har påverkat dig mer?
- Att peka på den förhållandevis korta tidsperiod som var själva flykten, i betydelsen "på resa från ett land till ett annat", glöms det bort att flykten inte tar slut förrän långt senare, om den alls gör det. Att hela tiden behöva förhålla sig till andras blickar på en, andras krav på tacksamhet, andras och det egna strukturella fångenskapet, att behöva förställa sig för att få jobb, lägenhet, ett värdigt bemötande och så vidare, har påverkat mig mer, vill jag tro, än att ha varit på flykt i dess mest konkreta betydelse.

Vad händer härnäst för dig?
- Jag ska starta upp en skrivarkurs på Folkhögskolan i Angered i ett samarbete mellan folkhögskolan och Akademin Valand, Göteborgs universitet. Vi är i uppstartsfasen men ska se till att ha en kurs under höstterminen 2013. Alla som är över 18 år är välkomna att söka!

Du kan köpa Vilar i era outtröttliga händer på bland annat Bokus, CDON och Adlibris. Gör gärna det.