Fem album: Sofia HK

Foto: Linda Rós Gudnadotter

Gud vad Sofia HK framkallar bilder på sin EP I Norr. Jag ser verkligen miljön hon sjunger om och jag känner verkligen kärleken hon känner för den. I låten De ostädade så är det som om bilderna galopperar till en och tar en med på äventyr. Den låten är som Lotta Sjöbergs serier, fast tonsatt. En hyllning till det fula, ostädade. Till tryggheten. Och på många sätt blir man också trygg av att höra Sofia skapa världar med sin röst, skapa bilder, skapa bestående minnen. Det är lite som kärleksbrev till ett annat liv, till uppväxten, till andra landskap, där älven är en del av vardagen snarare än höga byggnader och stress och perfekta hem på Hemnet som läggs ut för fem, sex miljoner. När kören sätter igång i avslutande titelspåret fylls hela min själ av mjuk bomull som sakta skapar en filt att vira in mig i. Det är otroligt vackert. Idag gästar Sofia bloggens serie "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel. 

Norrlåtar - Urminnes hävd (1978)

Jag älskar Norrlåtar. De följde med min familj från Stensele där de bodde innan jag föddes, och spelades flitigt under barndomen i Jämtland. Norrlåtar är en stor anledning till att jag upptäckte folkmusiken, och vemodet i deras låtar har nog inspirerat mig mer än vad jag själv begriper. När jag gick på folkhögskola utanför Piteå fick jag höra översättningen av Maa un musta som Norrlåtar har efter Ida Alatalo. Jorden svart under mina fötter, taket det är himmelen – löd de första raderna, och jag blev berörd in till hjärteroten av dem. Det var en av de första låtarna jag spelade på tramporgel, instrumentet som fick mig att börja skriva musik. 

Mari Boine - Idjagieđas - In the hand of the night (2006)

Jag var 10 år, kanske mindre, när jag började lyssna på Mari Boine. Pappa spelade Vuoi Vuoi Mu för mig i bilen påväg till skolan och jag blev förälskad i hennes okonstlade röst som seglade över det repetitiva kompet, det är nog det närmsta jag kommit att bli hypnotiserad. Jag, mamma och pappa for till Östersund för att se henne live och det är ett av mina tidigaste konsertminnen, kanske också ett av de starkaste. 

Willie Dunn - Metallic (1999)

Jag hörde Willie Dunns Ballad of Crowfoot som tidig tonåring och blev rörd till tårar, inte endast första gången heller, utan nästan varje gång jag lyssnade på den. Pappa fick med sig den här skivan när han bodde i Fort St. James i Kanada, och han spelar ofta de låtarna på gitarr. Willie Dunns berättande texter är för mig en enorm inspirationskälla. Han fångar min uppmärksamhet, får mig att följa med på resan och begrunda vartenda ord. The carver är en annan favoritlåt som för mig handlar om skaparglädje, en slags hyllning till hantverket. Den lyssnar jag på för att känna mig stolt och nöjd över att jag gör det jag gör.

Tinariwen - Elwan (2017)

Tinariwen står för en av mina bästa konsertupplevelser, kanske den absolut bästa. Drivet i låtarna går inte att stå emot, den ofiltrerade unisona sången ger mig gåshud och jag önskar för allt i världen att jag kunde spela gitarr som Ibrahim Ag Alhabib. Det här var bandet som förde ökenbluesen in i mitt hjärta, och det är en genre som jag hämtat mycket inspiration från. I vintras till exempel for jag och ett gäng sångare till mitt barndomshem i västjämtland för att spela in kör på mina låtar, och då stod Tinariwen för flera av låtarna på inspirationslistan. 

Inti Illimani - Viva Chile! (1973)

Den här musiken är livsbejakande, jag är förälskad i den. När Inti Illimani sjunger i kör och spelar charango på La fiesta de San Benito blir jag pirrig och vill ta mig an världen. Jag har bara lyckats skriva användbara grejer på stränginstrument när jag försökt låta som Inti Illimani (med betoning på försökt). Det var min syster som visade dem för mig, och det är jag väldigt glad över. Jag tänker på henne när jag hör deras musik, särskilt låten Longuita. Förresten så borde man se det här klippet för att på riktigt förstå storheten av det man lyssnar på.

/ Sofia HK 

Lyssna på I Norr här nedan!