Ibland tycker jag att det är jobbigt att leva. Särskilt när jag ser på världen, när jag ser att det är de som försöker förändra som får svärdet genom magen, när jag ser att rädslan klättrar högre och högre upp i människor, när jag märker hur hatet växer ut som ännu en kroppsdel hos vissa och när jag ser vuxna hashtagga bilder på sina barn med #sexy. Då tycker jag att det är jobbigt och obehagligt. På något sätt måste jag ta in världen i hur jag mår och så sett så mår jag inte särskilt bra. Det får mig dock inte att vilja släppa ut världen och bara se till mig själv. Jag vet inte om det är nödvändigtvis enkelt som jag vill att mitt liv ska vara. De sakerna som påverkat mig mest i min utveckling är sådant som inte underlättat mitt liv, inte gjort det enklare, men som gjort mig starkare, gett min psyke starkare väggar. Att välja de enkla vägarna leder inte alltid någon vart. Nu leder förstås inte alltid de svåraste vägarna heller någon vart, men jag menar att den enklaste vägen inte alltid är den bästa eller rätta. Jag bestämde mig för några år sedan att främst kämpa för jämställdhet och hållbarhet. Jag tror att det finns ett annat sätt att vara, ett annat sätt att bete sig och ett annat sätt att leva. Jag vill tro på en jämställd och hållbar framtid, där både relationer och samhället i stort och i litet är hållbart jämställda, där vi inte sätter vinster som främsta mål och där vi vågar kritisera och ifrågasätta - även oss själva och våra egna led.
De senaste dagarna har projektet Machovänstern uppmärksammats. Sidan tar bland annat upp att många av de som beter sig allra värst mot kvinnor själva kallar sig feminister. Vad spelar det för roll vad man kallar sig om man ändå inte efterlever det? Det är bara genom öppna debatter man kan motarbeta problem. Det finns många problem även bland grupper vi själva tillhör. Det är viktigt att se dessa. Ett engagemang spelar ingen roll om orden och resten av kroppen talar motsatt språk.
"Att vara kvinna ska inte vara någonting fint - det ska vara någonting ointressant. Bara då kan vi vara fria att forma vår identitet oavsett kön", har Nina Björk sagt och jag förstår vad hon menar. Det är så otroligt viktigt att känna att man är sin egen, att man är fri att forma sig själv. Man ska inte definieras utifrån vad man är för någon annan. Man är någon även om man inte är någon annans. Det är inte där ens värde börjar. Det som historiskt sett har varit sant kan omformas till den nya tiden. Det finns få sanningar som är eviga, få perspektiv som är eniga. Jag är övertygad om att ett intersektionellt perspektiv är viktigt för att föra debatten om bland annat då jämställdhet vidare. Det är viktigt att se att människor har olika möjligheter till att utöva sina rättigheter. Feminismen behöver vara intersektionell. Allt annat blir ett sätt att utesluta.
Jag vill komma ifrån allt prat om vad människor bör känna kring sina kroppar, vad människor bör känna för slags känslor och hur människor bör se ut. Det är upp till var och en att avgöra. Målet ska alltid vara att förändra och utveckla. Var vill vi vara? Hur ser vägen ut dit? Vi behöver bli mer medvetna om andra perspektiv än våra egna. Vi behöver bli mer överskridande, annars kommer vi bara hamna i cirklar och inte veta hur vi ska ta oss därifrån.
