torsdag 20 juni 2013

Dags att gå in i ansvarsställning

Det är tråkigt med viktiga frågor som bara uppmärksammas då och då. Att frågor blir extra heta. Det innebär naturligtvis att dessa frågor blir mindre heta trots att de behöver fortsätta uppmärksammas. Särskilt när det gäller frågor som bara handlar om att ge, som hållbarhetsfrågor. Vi kan inte fortsätta ta. Naturen ligger i fosterställning, träden ligger sked med soppåsar, djuren får i sig både kolera och pest. Ska vi be dem att bita ihop? Att bita ihop är på många sätt och fler vis att acceptera. Varför ska vi acceptera? Varför ska vi bita ihop åt andra? Ska kampen för jämställdhet, antirasismen, naturen och förtryckta människor bara bita ihop? Ju fler dagar dessa frågor är aktuella desto bättre. Statsministern går in i försvarsställning och ser inte de som ligger i fosterställning. Eller ser han men bryr sig inte. Han behöver själv inte ligga där. Jag vill att fler ska gå in i ansvarsställning. Att vi tillsammans ska gå in där och rannsaka oss själva. Vad har vi gjort och vad kan vi göra annorlunda? Vänd örat mot de som är mest utsatta, vare sig det är flertalet träd eller en människa. När vi ser pest på ena sidan och kolera på den andra får vi inte glömma bort regnbågen som finns däremellan. Den kanske inte alltid får en att se ljuset i tunneln, men i alla fall kulörta hjärtan i tunneln. 


För ett par dagar sedan publicerade en bloggare ett inlägg om håriga leggings. Något som är tänkt att tjejer ska bära när de vill bli av med efterhängsna killar. Bara det är ju ogenomtänkt. En tjej kommenterar bilden med "Nej men fy så fult! Jag skulle hellre bli förföljd och antastad av killar än att gå runt i dom", en annan skriver "Herregud vad nasty, tror nog till och med jag som tjej skulle fly från en sån grottmänniska om jag inte visste att det va leggings! Haha!". Kroppsbehåring har blivit något som av allt fler ses som äckligt. Varför? Och vad bidrar den bilden till, om inte mer osäkerhet? Ytterligare en tjej skriver "Att inte raka sina ben som tjej är lika vidrigt som att låta öronvaxet hänga ut genom öronen, det är inte okej nånstans!". I en tid med sådana kommentarer så inser jag att vi har långt kvar. Ska vi komma någon vart eller ska vi stanna upp? Det är viktigt att vi frågar oss själva det. Naturligtvis är det också beklagligt att man i vanlig ordning vill lösa kvinnors utsatthet med att ändra på kvinnorna. 

Jag får ibland frågan om varför Sverige ska vara först med allt när inte andra verkar bry sig. Varför ska då Sverige? Är inte det en än större anledning till att faktiskt bry sig? Vi kanske inte får hela världen med oss, men någon måste börja. Någon måste vara först, annars kommer vi alla sist. Både när det gäller jämställdhet och hållbarhetsfrågor, vilka i grunden hör ihop. Att börja bry sig om hållbarhet handlar inte om att begränsa sig själv, utan att hitta andra sätt att växa på. Vi behöver ersätta de materiella ofta påhittade behoven och strävan efter ett allt mer växande konto med andra värden.

Samtidigt tror jag att vi alla behöver tillgång till en annan värld för att kunna eller ens orka förändra den här. Vi kan gå omkring med alla tankar som låtsaskompisar. En dag blir de på riktigt. I en värld där det tycks vara mer förkastligt att bry sig än att inte göra det så behöver vi fantasin och tron på att det är möjligt, vilket det i fantasin alltid är, och vilket det i verkligheten ska bli. Det här livet blir min död. Kanske dröjer det 50-talet år till, men till dess får vi helt enkelt se till att livet blir ett liv att leva i. Alla måste få en chans att börja.