Vi behöver gå ännu längre än för långt

Allting medmänskligt eller något som skapar ett mer jämställt samhälle bemöts alltid med kommentarer om att nu har det gått för långt. Därför hoppas jag att folk tränar både sina ord och ben för att gå ännu längre. Vi vet att det mesta blir bättre även för oss själva när vi hjälper andra, varför bygger vi då så lätt stängsel? Varför har vi vakthundar vid våra hjärtan? Vad är det att gå för långt och vem bestämmer det? Vissa tycker att jämställdhetsdebatten har gått för långt medan andra inte tycker det. Vissa blir trötta efter en meter, andra fortsätter springa efter fyra mil. Så länge det är vilja och inte dåligt samvete som ger dig motivation så fortsätt springa! Vi lever inte i ett jämställt samhälle och det är det många som tjänar på. En del människor tjänar på att ha andra människor längst ner. Här har jag ett hus till mina tankar, här har du dina fem kvadrat. Allas tankar får inte samma utrymme, trots att de har samma inrymme - minst!

Vissa hamnar alltid bakom, i skymundan, i hörnet där ingen ser en. Vi får inte bli blinda för det näthat som finns, om vi tror att vi har blivit jämställda så är det bara att titta runt i kommentarsfält till olika artiklar på Aftonbladet eller i olika nätforum så inser vi att det är en otroligt lång väg kvar. Det finns många män som utan att reflektera hellre kommenterar en kvinnas utseende än det hon faktiskt har att säga. Jo, men du vet, kvinnor pratar genom bröst och rumpor. Eller vadå?
Kvinnan är fortfarande längst bak i kön. Jämställdheten handlar egentligen om att alla ska få välja sina liv oberoende av kön. Skriker motståndarna mot det kan inte vi vara tysta. Och då krävs det inte bara att vi gör någonting utan även att alla de som sitter på någon form av makt visar sitt avståndstagande. Det krävs att även de agerar.

Bristande jämställdhet begränsar mångtaliga livsval. Förr talades det om att kvinnor skulle verka i det privata, inte i det offentliga. Och de kvinnor som ändå vågade sig dit skulle banne mig sättas på plats. Det gäller fortfarande, i olika grad dock, inte på alla arbetsplatser men på för många. Många kvinnor överväger att sluta på grund av sexuella kränkningar. Vare sig det är ord, som de får försöka fäkta bort, eller kroppsdelar, som de får försöka brotta sig ur eller om inget annat hjälper skrika sig ur, hoppas att någon kommer höra dem.

I slutändan förlorar vi alla på ett samhälle som formas av hat. Även de som tror att de är vinnare kommer ha en stor del av världen framför sig när de passerar mål. Det är en lose-lose-situation för världen att hat gror över internet. Yttrandefrihet ska inte inskränka på mänskliga rättigheter. Ingen ska behöva känna sig hotad av vad anonyma personer skriver över nätet och med följd av det känna sig tvungna att förändra sina liv. Det är enbart förkastligt.

Ibland önskar jag att jag fick leva i hundra år till. Vad har vi gjort och var har vi hamnat? Jag är helt ointresserad av vilka bantningsmetoder vi har kommit på vid det laget, jag bryr mig inte riktigt om hur snabbt bilarna kommer gå och jag bryr mig inte heller ett dugg om någon har skapat en kräm som gör en rynkfri livet ut. Däremot hoppas jag att vi slutat lägga fokus på bantningsmetoder, snabba fordon och rynkor och att vi verkligen har blivit världens mest jämställda värld. Det är inte bara Sverige som räknas, utan världen i stort. Naturligtvis hoppas jag också att vi lagt av med att sluta med allt och alla så fort allt inte är perfekt. Vilket det aldrig är eller kommer vara. Nu måste jag ut och fäktas mot vinden annars är jag snart tillbaka på medeltiden igen.

Vi ska gå i det långa loppet

Jag vill klättra och kasta mig in. Men ju högre upp jag kommer i en persons kropp desto mer höjdrädd blir jag. Kanske kan jag ibland trivas för bra med att ha mina känslor i fångenskap. För kanske dör dem i frihet. Kanske kommer de jagas bort till horisonten. Kanske söker de skydd i värmen och kanske välkomnas de in, man vet aldrig. Klart att känslor ska ge en svindel, problemet är bara att ge dem tillåtelse till det, att våga ta sig längst upp i huvudet på någon person och stanna där utan att vara rädd för att falla ner längs kroppen och ut! Hur bär svindlade ben upp någon annan? Kanske borde jag istället fråga mig hur dem inte skulle kunna det? Kanske är svindlande ben även de mest hållbara? Känslor är omgivna av kroppar, hur hållbart är inte det?

Kanske borde vissa känslor stanna i magen men släpper man inte fram allt, så når inte heller någonting fram. Öppnar man inte upp sin hand nås man inte heller av öppna händer. Öppnar man inte upp sin mun så kommer heller inga fina ord försöka ta sig ut. Eller in. Jag vill inte möta någon med flera murar i sig, lika lite som jag vill ha dessa murar inom mig. Vad finns det då att möta?  
 
Mitt hjärta är moget men det har också barnasinnet kvar. Som att det åker pulka ner till ålderdomshemmet, gungar sig mot rynkorna, sitter i gungstol i rökrutan. Tänk att bli gammal och veta att man legat i någons huvud i fyrtio år! Svindlande känslor och en än mer svindlande tanke! Nuförtiden är det svårt att vara aktuell i mer än ett par timmar, men jag strävar efter att vara fantastisk både strax innan man somnar och när man precis vaknar upp intill varandra. Vägen till ålderdomen ska vara asfalterad med värme. Bra för själen och fötterna! Det är lätt att ta sig vatten över hjärtat. Men kanske lönar det sig i det långa loppet? Där vi ska gå du och jag.

"Det känns inte ekologiskt försvarbart"

Fler än jag har väl funderat på varför ekologiska bananer ofta är förpackade i plastpåsar. Det känns lite ironiskt att det som är bra för miljön samtidigt är förpackat i något som är dåligt för den. Det känns lite som att flyga till en gala för hållbar utveckling eller som att miljöcertifiera avgaser. Snart dags för kravmärkta cigaretter kanske? För den hållbara lungan! Saker en gör för att göra världen bättre ska naturligtvis inte jämna ut sig genom att en, på samma gång, gör något sämre för den. Den enda vägen är framåt. Jag frågade Sevim Surer på ICA om hur de har tänkt angående deras ekologiska bananer.

- Vi har tidigare använt oss av komposterbara påsar till våra ekologiska bananer. Tyvärr har det inte fungerat optimalt, det varma och fuktiga klimatet där bananerna odlas gör att påsarna börjar brytas ner i förtid och vi har haft stora problem med påsar som går sönder innan de når konsumenterna. Detta har givit ett stort svinn vilket inte känns ekologiskt försvarbart. 

Hur blir det istället?
- Det kommer inte bli påsar igen då det inte heller är ekonomiskt försvarbart att ha dessa. Det utvecklas just nu en tejp som kommer användas parallellt med påsen. När det gäller ekologiska varor så får man inte sälja det hur som helst så att det kan blandas med konventionellt odlade produkter. Därför är bananerna i påse än så länge.

Handlar du bananer, köp enbart ekologiska sådana. De är högre prissatta, men väljer du de konventionellt odlade så får naturen betala det högre priset istället. Det bästa vore naturligtvis om fler butiker än speciellt nischade helt slutar sälja annat än ekologiska bananer. Undvik för övrigt att förvara bananer i kylskåp. De blir svarta och förlorar sin smak.

Springa ut i varandra

Dessa dagar äts upp, jag vet inte av vad, men de äts upp, men nätterna lyckas fly. De simmar ut och återvänder till mig. De är mig trogna. Stjärnorna väntar på morgonen, solstrålarna har inte en chans mot dem. De exploderar i hundratals färger. Bara om nätterna kan vi kläckas, springa ut i mörkret och bli en del av det. Springa ut i varandra, mötas i språnget. Många stjärnor når inte ens himlen, de väntar i en människa i hopp om att nå dit, men vissa blir kvar här nere, på gatan, i en hopknuten hand. De släpps aldrig, de sträcks aldrig ut. Haven blir kvar i kropparna, liksom ängarna. När tiden har slutat beta väntar döden på dem. Tänk att man kan sluta växa i ljus och börjar växa i mörker. Man vill att solen ska ta ett varv till runt en, men kanske orkar den inte. 

Jag drömmer om kärlek. Att du timme för natt både ska dyka ner i mig och hämta luft i mig. Det finns de som bara finner en enda himmel under sin livstid. Sin egen kropp. Varenda stjärna i min kropp har krossats. Det jag vill ha finns om jag letar efter det, men det existerar inte om jag inte vågar söka efter det. Rädslan är en mur. Problemet är att allt man fångar kan ändra storlek och form, hjärtat kan gå från älskat till avskytt, händer från utsträckta till knutna, kärleken från så fylld att den nästan svämmar över till något som sinar ut. Det viktigaste att sträva efter är att min kropp ska vara lika stor som de känslor jag känner - blir känslorna högre, längre eller bredare än vad min kropp räcker till uppstår ett antal problem. Jag känner alltid mer än vad min fysik klarar av. Känslorna rinner över och mitt hjärta är inget lock. Mitt hjärta kan varken knuffa undan eller ens se över sina begränsningar. 

Jag vill vara där du börjar, dit du alltid väljer att återvända. Jag vill inte vara bakom tiden, vill fortsätta frodas i dina lungor, flyta i cirklar över din mage tills jag når det stora havet. Hur ska jag nå ditt inre om jag inte ens når mitt eget? Fysiken räcker inte till, lika lite som mitt inre kan lämna plats åt alla mina känslor. Minnet kommer alltid vara längre än tiden du varar.

Mitt Göteborg

"Vänner sjunger refrängen och den har spelats på bröllop"

Foto: Alva Willemark

2005 släppte Johan Heltne, 35, Skisser av en vacker plats. En vacker och ganska stillsam skiva. Har spelat den gång på gång och mitt hjärta har verkligen tagit emot Johans musik. Omfamnat. Texterna är ofta ganska dystra men här och var försöker hoppet tränga sig in. Det lyckliga är vemodigt, sorgen sällan långt borta. Kanske lyckas hoppfullheten ta sig in helt till sist. Kanske inte. Tredje spåret på skivan heter Snöängel. Johan sjunger ”du är en utmattad snöängel, mössan för ögonen, leendet helt utan färger” och att ”timmar med dig är lycka för mig”. Jag skulle vilja beskriva låten som verklig romantik, det fina i vardagen, det stora i det lilla som fyller hjärtat till bredden och höjden. Det är bara att släcka ner helt och lyssna, låta ljuset tändas inom en. För mig är Snöängel den allra vackraste vinterlåten jag har hört. Jag bad Johan själv att berätta om Snöängel och vad han tänkte när han skrev den.

- Det är ganska länge sen jag skrev Snöängel, åtta nio år sen kanske. Och jag har inte lyssnat på den på kanske fyra, fem. Sången känns som från en annan tid, ett annat liv, skriven av en helt annan person. Samtidigt har den en självklar plats i mig. På något sätt. Jag blir ofta påmind om den av andra, vänner sjunger refrängen, någon skickar ett mail, den har spelats på bröllop, par har den som "vår sång" och låter mig få veta.

- För mig är Snöängel – nu när jag tänker på den – en sång om en särskild person och den personens sätt att vara, en person som var min allra bästa och närmaste vän under några intensiva år. Jag tänker på den personen när jag tänker på sången. Jag tänker också på en särskild plats, en villa där jag, den här personen och tio andra vänner bodde. Vardagsrumsgolvet är DET vardagsrumsgolvet, köket är DET köket.

- Jag minns inte riktigt vad jag tänkte när jag skrev den, men så mycket vet jag att det var ett försök att beskriva den här personen, den här platsen och känslorna jag hade då. Det är nog en väldigt uppriktig sång, oskyldig på något sätt och därför ganska sorglig för mig när jag ser tillbaka.

Du kan följa Johan Heltne på hans fina hemsida. Där kan du även köpa Skisser av en vacker plats.

"Jag hoppas att inskränktheten och det inhumana i samhället förgörs"

Vad var det finaste för dig personligen under 2012?

Vad förväntar du dig av 2013?

Foto: Thomas Johansson

Maud Lindström, 32, Musiker
- Finast 2012 var att jag fick en dotter som är frisk och glad! 2013 hoppas jag att jag kommer att skriva mer och att vi får en mer människovänlig politik och ett samhälle som slutar gynnar rika på fattigas bekostnad.

Foto: Ludvig Duregård

Olivia Bergdahl, 23, Poet
- Det finaste sker alltid i det lilla livet så det håller jag för mig själv, och det jag förväntar mig av 2013 är att vi som samhällsmedborgare ska ta lite jävla ansvar för att så mycket går åt skogen.

Foto: Pressbild

David Shutrick, 47, Musiker
- En underbar sommar i Frankrike 2012 och förväntningarna för 2013 är att min nya soloskiva blir bra. Den kommer kanske släppas till hösten.

Foto: Privat

 









My Vingren, 27, Projektledare, Stockholms Tjejjour
- Åh. Svåra frågor. Det finaste under 2012 måste vara att feminister och antirasister blev bättre på att ta striden tillsammans istället för att kämpa var och en för sig. Att få möjlighet att börja skriva för genusfolket.se är nog det allra finaste för mig personligen. 

- Under 2013 hoppas jag att folk slutar säga "men det får man väl inte säga i det här landet" (nej det är inte roligt längre) och att vi blir bättre på att se våra egna privilegier och faktiskt fokuserar på de som är problemet istället för de som blir eller är utsatta för strukturellt våld eller diskriminering.

Foto: Lars Andersson

 












Henrik Rydström, 36, Fotbollsspelare, Kalmar FF
- Finast var nog helheten. Att det blev ett så bra år, på många sätt. Och att jag rent yrkesmässigt upplevde givande saker. Det jag förväntar mig i år är att inskränktheten och det inhumana i samhället förgörs.

"Då och då gör jag något rätt och det är jag stolt över"

Foto: Peter Westrup

Det är ett kallt Sverige. Men det är inte varmare kläder som behövs, det är mer hjärta, ett engagemang som inte nöjer sig med att bara gå med i en grupp på Facebook, ett engagemang som är med på gatorna, som står upp för de svaga, för de som tvingas fly och för de som inte kan tala. Tala av egen kraft eller göra sig förstådda. Vem pratar någonsin om trädens utbrändhet, eller vattnets eller luftens? De går till arbetet varje dag ändå, hur många gånger de än går in i väggen. Miljön är en större fråga som inte bara rör vår natur, den rör också mänskliga rättigheter och jämställdhet. Allt hör ihop. Alla hör ihop. Artisten Emil Jensen, 38, har det där hjärtat som jag nämnde, det som Sverige behöver mer av. Vare sig han står på scenen och pratar om mänskliga rättigheter eller sjunger en känslosam låt så märks den där stora värmen. Om fler börjar ge värme så kommer fler få värme tillbaks. Så börja ge den till naturen och till människor runt dig men även utanför dina gränser, ditt lands gränser. Jag har sett Emil ett flertal gånger live och varje gång har jag gått varmare därifrån. I det lilla börjar det stora.

Den senaste tiden har folk engagerat sig i allt från pepparkaksgubbar till Kalle Ankas jul och sådana ganska små saker engagerar ofta fler människor än världsliga problem som miljökatastrofer och så vidare. Varför tror du det är så? 
- Jag vet inte säkert om det är så små saker egentligen. Nu har jag inte följt just Kalle Anka-debatten, men däremot Lilla Hjärtat-debatten. Språk och bilder är ändå byggstenarna i hur vi skapar vårt samhälle och lever tillsammans. Sen kan man förstås tycka vad man vill om en del av inläggen i debatten (eller kanske de allra flesta inläggen!) men att frågorna vädras då och då och att vi omvärderar klichéer och stereotyper, tror jag är viktigt. 

- Och jag tror egentligen inte att små saker behöver stå i vägen för de större - allt genuint engagemang brukar snarare väcka mer engagemang i andra frågor. Själv har jag alltid främst varit engagerad i frågor om mänskliga rättigheter - jämlikhet, jämställdhet och solidaritetsfrågor. Det i sin tur har gjort att jag fått upp ögonen för miljöfrågor ibland. Kanske är det vad som krävs - att se att klimatfrågan och de allra flesta miljöfrågor också är frågor som berör mänskliga relationer, rättvisa, fördelning med mera. Annars kan det lätt bli för abstrakt och svårt att relatera till.  

Varför tror du att så många ser det som en uppoffring att leva miljövänligt?
- För att det är så det lagts fram i alla år: "Ta ett steg tillbaka". I den formuleringen ligger så mycket negativt och hämmande laddning för så många. Och det kan jag förstå. Språket är som sagt en viktig byggsten i alla sammanhang! Och dåligt samvete är aldrig en hållbar drivkraft till förändring. Det gäller ju alla frågor. Jag känner precis likadant, särskilt kring alla saker jag inte gör. Men när jag väl gör något som är bra, så känns det nästan aldrig som en uppoffring.
 
Många känner sig små i det stora och att just det de gör inte kommer påverka så mycket, att de ändå inte kan göra någon skillnad. Kan du också känna så ibland?
- Inte när jag gör något, men så fort jag tänker på det så känner jag så. För det är ju så. Jag tror det har lagts alldeles för stort fokus på individen senaste åren - inte minst individen som konsument, med en massa käcka klimatsmarta tips. Men det är ju verkligen nationerna och de multinationella företagen det främst hänger på och det krävs en omställning i de övergripande systemen. Nyliberalismen utgår från att det löser sig självt, bara individen tar ansvar. Men det fungerar ju uppenbarligen inte så och det förstår ju även nyliberalerna nu. Även om de inte låtsas om det. Men det brukar ju talas om tankens obotliga pessimism och handlingens obotliga optimism och så är det ju verkligen, oavsett om det gäller att hjälpa papperslösa flyktingar eller att göra något för miljön.  
 
Jag handlar så mycket ekologiskt jag kan vilket ibland leder till spydiga kommentarer så fort jag gör minsta lilla grej som kanske inte är bra för miljön. Har du själv märkt av att man på något sätt döms hårdare på grund av ens engagemang? Att man förväntas vara perfekt?
- Ja, det där kan jag känna igen när det gäller det mesta i jantelagens Sverige. Att bry sig om något är att sticka upp och sticka ut. Och det ska man inte. Gör man en bra sak måste man göra allt rätt, annars faller man hårt! Det där sätter nog krokben för mångas engagemang, vilket är jättesynd. Det gäller att skita i det där med förväntningar. Min utgångspunkt är att jag gör det mesta fel, men då och då gör jag något rätt och det är jag stolt över!

Vad är ditt eget bästa miljötips?  
- Att bekämpa nyliberalismen på alla fronter.

Vad händer annars för dig den närmaste tiden? Ny skiva på gång?
- Ja, i vår spelar jag in en ny skiva. När den sen släpps till hösten blir det en ny föreställning med nya monologer, komik och poesi och en större turné. Det blir väl främst Sverige och Norge och förhoppningsvis lite Finland. Sen gör jag ett radioprogram ibland i Sveriges radio som heter Mellansnack med Emil Jensen som ett litet sidospår. Och givetvis fortsätter jag göra krönikor i ETC och Tankar för dagen i P1.

Besök gärna Emils hemsida här och följ honom på Facebook genom att klicka här. Där bevisar Emil att ett hjärta alltid är mer än två plånböcker.

Vad är en bal i hjärtat?

Idag köper vi pizza och imorgon köper vi träningskort. Vi springer till yogan, slappnar av och springer hem. Barnen ska hämtas. Och kanske även föräldrarna. Föräldern. Vi springer iväg till en kompis för att prata ut, men tiden är knapp och du hinner bara prata ut, aldrig höra in. Och vad är ett utpratande utan ett inhörande? Vad är en bal i hjärtat? Vi stressar för att ta det lugnt och när vi väl tar det lugnt så stressar vi över att vi har så mycket att göra! Jag tror inte just att det är det vi behöver göra som stressar upp oss, utan snarare känslan av att vi borde göra massa saker, och särskilt under så kort tid som möjligt. Ni hör, det håller inte i längden.

Det blev inte som jag hade tänkt mig att det skulle bli, 2012. Kan man skriva så? Vad hade jag tänkt? Vad ville jag att mitt liv skulle ta för riktning och varför tog då livet en helt annan? Det är så mycket som inte blir människor hade tänkt sig. Det finns föräldrar som säger ”du blev inte det barn jag hade tänkt mig”. Vad ska deras barn svara? Att deras föräldrar inte blev som de hade tänkt sig? När jag kommer ut så ska de slå mig med häpnad! Är det inte på något sätt så att det inte kommer bli precis som man har tänkt sig? Är det nödvändigtvis något sämre? Något som är mindre värt? Vad blir någonsin som man tänkt sig och varför är man så emot att det blir på ett annat sätt? Istället för att gå i omloppsbanor runt en människa kanske man hamnar runt en annan. 

Varken kärleken, människor i övrigt eller saker kommer bli helt som du har tänkt dig förrän du anpassat dig efter hur de fungerar och även då kommer de överraska dig med nya världar, nya ord, nya sätt att göra vardagliga saker på. Alla människor bär omkring på en vardag men också på något utöver den. Det handlar mycket om att skapa en balans mellan olika saker, men allt som är värt att kämpa för kommer göra ens liv obalanserat. Det är så det ska vara. Allt som kanske är bäst i lagom mängd kommer ösa över dig, så stå förberedd. Men ta inte ut något i förskott, låt dig bli överraskad, översköljd. I år växer himlen där den aldrig växt förut.