Jag vill klättra och kasta mig in. Men ju högre upp jag kommer i en persons kropp desto mer höjdrädd blir jag. Kanske kan jag ibland trivas för bra med att ha mina känslor i fångenskap. För kanske dör dem i frihet. Kanske kommer de jagas bort till horisonten. Kanske söker de skydd i värmen och kanske välkomnas de in, man vet aldrig. Klart att känslor ska ge en svindel, problemet är bara att ge dem tillåtelse till det, att våga ta sig längst upp i huvudet på någon person och stanna där utan att vara rädd för att falla ner längs kroppen och ut! Hur bär svindlade ben upp någon annan? Kanske borde jag istället fråga mig hur dem inte skulle kunna det? Kanske är svindlande ben även de mest hållbara? Känslor är omgivna av kroppar, hur hållbart är inte det?
Kanske borde vissa känslor stanna i magen men släpper man inte fram allt, så når inte heller någonting fram. Öppnar man inte upp sin hand nås man inte heller av öppna händer. Öppnar man inte upp sin mun så kommer heller inga fina ord försöka ta sig ut. Eller in. Jag vill inte möta någon med flera murar i sig, lika lite som jag vill ha dessa murar inom mig. Vad finns det då att möta?
Mitt hjärta är moget men det har också barnasinnet kvar. Som att det åker pulka ner till ålderdomshemmet, gungar sig mot rynkorna, sitter i gungstol i rökrutan. Tänk att bli gammal och veta att man legat i någons huvud i fyrtio år! Svindlande känslor och en än mer svindlande tanke! Nuförtiden är det svårt att vara aktuell i mer än ett par timmar, men jag strävar efter att vara fantastisk både strax innan man somnar och när man precis vaknar upp intill varandra. Vägen till ålderdomen ska vara asfalterad med värme. Bra för själen och fötterna! Det är lätt att ta sig vatten över hjärtat. Men kanske lönar det sig i det långa loppet? Där vi ska gå du och jag.