onsdag 16 januari 2013

Springa ut i varandra

Dessa dagar äts upp, jag vet inte av vad, men de äts upp, men nätterna lyckas fly. De simmar ut och återvänder till mig. De är mig trogna. Stjärnorna väntar på morgonen, solstrålarna har inte en chans mot dem. De exploderar i hundratals färger. Bara om nätterna kan vi kläckas, springa ut i mörkret och bli en del av det. Springa ut i varandra, mötas i språnget. Många stjärnor når inte ens himlen, de väntar i en människa i hopp om att nå dit, men vissa blir kvar här nere, på gatan, i en hopknuten hand. De släpps aldrig, de sträcks aldrig ut. Haven blir kvar i kropparna, liksom ängarna. När tiden har slutat beta väntar döden på dem. Tänk att man kan sluta växa i ljus och börjar växa i mörker. Man vill att solen ska ta ett varv till runt en, men kanske orkar den inte. 

Jag drömmer om kärlek. Att du timme för natt både ska dyka ner i mig och hämta luft i mig. Det finns de som bara finner en enda himmel under sin livstid. Sin egen kropp. Varenda stjärna i min kropp har krossats. Det jag vill ha finns om jag letar efter det, men det existerar inte om jag inte vågar söka efter det. Rädslan är en mur. Problemet är att allt man fångar kan ändra storlek och form, hjärtat kan gå från älskat till avskytt, händer från utsträckta till knutna, kärleken från så fylld att den nästan svämmar över till något som sinar ut. Det viktigaste att sträva efter är att min kropp ska vara lika stor som de känslor jag känner - blir känslorna högre, längre eller bredare än vad min kropp räcker till uppstår ett antal problem. Jag känner alltid mer än vad min fysik klarar av. Känslorna rinner över och mitt hjärta är inget lock. Mitt hjärta kan varken knuffa undan eller ens se över sina begränsningar. 

Jag vill vara där du börjar, dit du alltid väljer att återvända. Jag vill inte vara bakom tiden, vill fortsätta frodas i dina lungor, flyta i cirklar över din mage tills jag når det stora havet. Hur ska jag nå ditt inre om jag inte ens når mitt eget? Fysiken räcker inte till, lika lite som mitt inre kan lämna plats åt alla mina känslor. Minnet kommer alltid vara längre än tiden du varar.

2 kommentarer:

  1. Mmm, vacker utlämnade och hårt. Ina tycker att de vackraste stjärnorna glimmar i betongen, andas i skogen och återspeglar livets cirkel likt ringen efter en kastad sten över vattenytan.
    De vackraste av alla stjärnor är de som lyckats fånga nuet och återta sin själ från det förgångna livet.

    Inas kärlek till livet har övervunnit rädslan över ensamheten, ångesten över att stå ensam kvar med värkande kropp och uttömd själ,
    att sträva efter tvåsamhet i en smärtsam ensamhet leder blott till förlorandet av sig själv,har man inte sig själv så har man heller inget annat.
    Att blott se tillbaka och minnas det förgångna förtär och lämnar din kropp skadad,förkastad och själlös utan framtidshopp.
    Att leva i det som varit förgör dig, hitta din själ och lär dig leva i nuet.
    Kram Ina

    SvaraRadera
  2. Det vackraste jag har läst på länge! Speciellt det om stjärnorna som inte når kroppen. Släpp fler böcker, fina Oskar.


    /anna

    SvaraRadera