Musikminne från Broken Cock Locks

Foto: Privat 

Broken Cock Locks från Jörlanda är ett band som visar att synthar kan vara minst lika riviga som gitarrer. jag gillar verkligen bandets attityd. Bandet, som består av Anna-Sara, Jessica, Pernilla och Lina är en önskan om en biljett till rymden för människor som förtrycket och en käftsmäll mot förlegade normer och märkliga ideal. Jag är gärna med och slår tillsammans med bandet. Deras musik är hård men får en att vilja dansa glatt och skrika med. Texterna är fantastiska på alla möjliga sätt och jag bara njuter. Bandet är aktuella med singlarna Spaceman och Useless guys doing useless things (underbar titel) och idag gästar de bloggen för årets sista musikminne!

Anna-Sara och Pernilla var i Malmö och kollade på Peaches i juni 2022. Konserten var i en lokal med sittplatser och Pernilla hade haft tur att vara bland de första som bokade och hade därför fixat platser i mitten på första raden. 

När Peaches gick på scenen accepterade hon inte en sittande publik och bad alla ställa sig upp istället. Pernilla och Anna-Sara fick därför möjlighet att stå precis vid scenkanten, utan att trängas med andra i publiken, under hela showen. Konserten var fylld av allt som gör Peaches till en så jävla mäktig artist. Bland annat gick Peaches ut i en stor, uppblåst, genomskinlig, kukliknande plastballong och sprutade ner publiken med vatten från toppen (bra inspiration för framtida Broken Cock Locks-gig!). 

I slutet av konserten gav Peaches Anna-Sara sitt plektrum och lyckan var total! Hon bad senare en silversmed göra om plektrumet till en halssmycke som Pernilla fick på sin 40-årsdag och som hon vårdar varmt.

/ Anna-Sara och Pernilla, Broken Cock Locks 

Lyssna på Spaceman och Useless guys doing useless things här nedan!

Peggy Lejonhjärta - Om sommaren 06 och följande höst

För mig så är Peggy Lejonhjärtas Till Lisa, on the west coast waiting en av de bästa svenska poplåtar som gjorts. Det är stora ord, men jag minns att jag aldrig riktigt kunde sluta lyssna på den där demoversionen som dök upp för kanske 16-17 år sedan. Texten skildrar ett förhållande som tagit slut och nu undrar han vad Lisa gör nuförtiden. Vem träffar hon nuförtiden, åker hon hem längs sjuans spår kanske? Vad dricker hon och somnar hon kanske på samma sida som han somnar på? Och vad tycker hon om politiken idag? 

Det är en låt som plockar fram fina detaljer och klär de detaljerna i en otrolig popkostym, här extra utrustad med vackert blås. Det är en oerhört drabbande låt. Nu är det förstås en låt som levt med mig väldigt länge men här exploderar den verkligen. Den kläcks på nytt, mycket tack vare blåset, tror jag. 

Peggy Lejonhjärtas andra skiva är också kanske deras sista. Det känns som att bandet gjorde både en comeback och ett slags bokslut nu med releasen av den efterlängtade skivan och spelningen i Stockholm. Det är synd, tycker jag. Debuten Viskningar och rop är förstås en klassiker och klassiker kan vara svåra att nå upp till men jag tror inte det är så man ska se på Om sommaren 06 och följande höst. Det är låtar som spelades in redan 2007 och som varit liggandes sedan dess. Här finns kanske inte något som överträffar öppningsspåret Till Lisa… men det är ändå ett album som växer för varje gång jag lyssnar till det. 

Backstabber är en fin duett med Markus Krunegård, Hanna utan H (hette Hannah med H i demo-versionen) är minst lika bra som jag minns den och en förtjusande saxofon tar över i röjiga När går sista dansen i Malmö? Det är överlag en stökigare skiva än debuten. Mer rock än pop. Mer livserfarenhet än nyfikenhet och rotlöshet som präglade Viskningar och rop. Solitär är en låt som musikaliskt påminner en del om Till Lisa… Jag älskar texten om människor i Östergötlands Kisa som stack ut på många sätt med sina historier och brokiga liv. Texten påminner mig om många som jag mötte i uppväxtens Kalmar. Vi sågs bara enstaka gånger men deras historier betydde något och jag vet att jag bär med mig delar av dem än idag. Stengatan är en lugnare låt som också fäster, med en fin text där Henrik Nilsson gör en av sina starkaste sånginsatser. 

…och Kaspiska havet känns som en fin Hellman-blinkning i titeln och på vissa sätt så har ju bandet och Jakob en hel del gemensamt, även om hans andra album dröjde ännu längre. Låten är storslagen ballad där Henriks röst bär lager på lager av känslor. Sju svåra år är den låten som mest påminner mig om bandets debut och det är också en av de låtarna jag hört sedan tidigare. Tillsammans med Solitär och Till Lisa… är den bäst på albumet. Det är också ännu en låt som gifter sig med en fin saxofon och Peggys musik berikas verkligen av blås. Det är en gaspedal för stämningen. 

Om det är ett avsked för gott så är det ett väldigt sådant. Om bandet känner att lågan börjar ta sig för ännu ett album så är jag dock väldigt snabb med att lägga på mer ved. Ett band som gör låtar som drabbar en så hårt som till Lisa… har mycket kvar att ge. Jag måste också säga att omslagen till nya albumet samt till Viskningar och rop tillhör bland de finaste omslagen som ett band målat in sig i historien med. Båda är nostalgiskt romantiska på det allra finaste viset. 

Lyssna här nedan!

Musikbranschen vill inte låna ut en tändare i onödan

Kulturen är ju fortsatt en ost som till sist kommer formas till den största skidbacken någonsin, där de små aktörerna kommer få dela på den tunnaste biten ost. Och musikbranschen växer allt mer till någon som går med stora tjocka tröjor och vägrar visa en sargad själ eller blåmärken. Jag kan se vissa likheter med vården. Kulturen och vården behandlas på ungefär samma sätt, som något som är oändligt viktigt men där båda ofta tvingas gå på knäna. Och applåder och ord kan värma, men går inte att sätta in på några konton eller bygga så mycket av. 

Vakentimmar är förstås en ganska obetydlig aktör i allt det här. Inte mig emot egentligen, ofta kostar det mycket att växa och för min egen del är det inte värt det. Men jag kommer fortsätta försöka göra något eget. Det jag kan önska mig är att PR-personer ofta borde kunde vara lite mer personliga. Jag har idel gånger fått läsa "Du på vakentimmar är så fantastisk" och längre ned står det "en singel som du så fint lyfte i HYMN". Det blir lite löjligt och också en del av hur många ser på kulturen i stort. 

Jag har själv fått höra att jag är ”Lamotte” när jag skrev att man gärna fick swisha om man vill stötta bloggen. Detta av personer som älskar kultur och går på de rätta eventen. De som faktiskt skänkt pengar till bloggen är överlag istället personer som tillhör en kategori som, av många, ses som ”kulturhatare”. Inget är så enkelt som i just ens bubbla men man behöver verkligen kliva ur den ibland. 

Jag skulle säga att de bästa platserna för att hitta och läsa om musik idag är via 482 MHz, Kult Magasin, HYMN och PSL. Det är aktörer som jag uppfattar drivs av ett stort intresse främst. Niklas Lövgrens 482 MHz måste verkligen kollas in, där både språket och intresset verkligen glöder. Jag har också sett många artister få gro på grund av Per Sinding Larsens PSL. Att han har haft den plattformen i Public Service har varit både viktigt och grundläggande för många artister som annars lätt missas av den breda massan. Till slut blir kulturen bara som en Andra långgatan där små aktörer istället är fyllda av listor, algoritmer, klick och siffror. 

Att SVT i dagarna meddelade att just PSL ska läggas ned är sorgligt. Det är som att riva ut ett kök för att få plats med fler gäster och istället låta gästerna främst få massproducerad mat i lådor. Det är inget fel på det stora, på Ullevi, på de största scenshowerna men kulturen måste få vara annat också. Jag hade varit en mindre levande människa om jag inte fått höra Svartvattens Ångestlåten där allting liksom exploderar fullständigt i öronen på mig eller för den delen OKAROs musikaliska språk som är unikt i musikbranschen. Eller få ta del av Gabriella Wilssons texter som lyfter en ofta bortglömd grupp på ett storartat sätt. Jag hade kunnat fortsätta länge. Man kan inte bara öppna upp filer för de breda bilarna. Det går inte. 

Jag tror också att det är lätt att glömma uppväxten i takt med att man blir äldre. Därför kan små aktörer vara viktiga för en i uppväxten men glömmas bort när man hamnar på listorna. Det är också ett tänk som kan vara förödande för mindre aktörer. 

Det som är intressant att läsa om inom exempelvis musikjournalistiken är förstås inte att läsa recensioner som mestadels bygger på en press-release och innehåller ett par egna ord. Nej, det är att gå in på det djupa och få en inblick i det mänskliga, det som det breda gärna skjuter undan. Det är när verkligheten och inte bara det tillrättalagda skildras som min eld tänds. När det som lyfts är långt ifrån det påkostade men också något som verkligen lyckas skrapa den putsade fasaden. Det är det man vill åt och det där lyckades PSL med. Men vill man bygga en värld med öppen planlösning där det som får synas i det välplanerade hemmet enbart är sånt som genast blir toppsäljare, som genast får 10000 klick på Hemnet så absolut. Men man missar mångas startskott, mångas eld. Istället skapar man någon slags rökfri uteservering där de med lite glöd istället kanske lämnar scenen way för tidigt. För musikbranschen i stort vill inte låna ut en tändare i onödan.

Frida Mattsson och Elin Fiorentino Passanisi har skapat en viktig namnlista för att på något sätt lyckas stoppa nedläggningen av PSL. Skriv på den här! 

Pluto's Baby - You made me // More deadly

Foto: Lovisa Claesson

Linnéa Selanders projekt Pluto’s Baby hörde vi från senast i singeln Open palms. Det var en tonsatt resa, bort från mörker i jakt på gatlyktor av hopp och en omplåstrad själ. Linneas röst är också läkande. Läkande och starkt utforskar hon olika ämnen genom låtar som kan liknas vid en slags mystiska vaggvisor. Debut-EP:n Club Lullabies formade den grunden och den har inte förändrats sen dess, bara förfinats. Jag återkommer ofta till Birds därifrån, den ger mig gåshud i sin minimalistiska storslagenhet. Att bygga en så stor styrka med få medel är fantastiskt. 

Den nya singeln heter You made me // More deadly är ett slags utforskande av sårbarhet. Ens inre muskler har tagit en paus från gymmet. Man är stark ändå, men ibland måste livet skölja över en. Kvar finns någonting som aldrig riktigt blir detsamma igen. Saker förändras och man kanske undrar vem man är i allt det nya. I hjärtat som behöver byggas upp igen. Men våren, solen, ljuset. Allt kommer igen. Vi måste bara gå igenom förlusten och sorgen först. Närma sig acceptansen. Låten tar med en på en mörk enslig väg, rör sig inåt sorgen och sedan mot det läkande. Början på något annat. Den känslan får jag och varje ton, varje rad är en arm som försiktigt läggs på ens axel och slutligen blir en läkande kram. Linneas röst är otroligt och jag ryser genom låtens sex minuter.

Lyssna här nedan!

"Jag ville visa hur tacksam jag var att de orkade stå en timme i regnet"

Foto: Lukas Meijer

Dotter är just nu aktuell med singeln Where in heaven som hon släppte i början av december tillsammans med Jason Ross. En berörande låt om att förlora någon. Dotter, eller Johanna Jansson som hon egentligen heter, är en stor favorit för många och jag har hört åtskilliga som nämnt att de har haft det tufft men att Dotter genom sin musik och sin öppenhet vänt livet åt rätt håll för dem. Att de drunknat i sitt mörker men att musiken varit en livboja och något som, tillsammans med annan hjälp, fått dem att nå land igen. Det är väldigt fint. Idag pratar jag med Dotter om psykisk ohälsa, att vara en förebild för många och om den stundande julen. 

Du har berättat att du ville bli artist redan som barn och att du och din mormor tittade på Elvis-filmer. Har du något annat speciellt fint minne, kopplat till musik, som du vill berätta om? 

- Ja precis, jag gick alltid hem till mormor efter skolan, hon bodde precis bredvid Hagaskolan i Arvika där jag gick 1-4:an. Där tittade vi alltid på Elvis filmer som gick på tv, spelade Fia med knuff och läste böcker, det var så mysigt! Utöver det så har jag många fina minnen från barndomen när jag började skriva musik, första gången jag analyserade en låttext var nog i 2:an på skolgården. Jag minns att de andra hoppade hage och spelade fotboll men jag satt på bänken i solen med papper och penna och skrev ner allt jag kunde minnas från Lisa Ekdahls låt Vem vet. 

Du släppte nyligen jullåten Christmas Winter Heart. Hur firar du jul i år?

- Mina och min killes föräldrar och familj bor i Arboga, Arvika, Gullspång och Magnor i Norge så det är alltid ett problem med hur vi ska fira jul. Men sen vi fick Lilou har vi bestämt att vi firar ju hemma hos oss på Södermalm så får de som vill komma och fira med oss. Sen åker vi och hälsar på de andra i mellandagarna. 

Vad minns du bäst från jularna när du växte upp? 

- Jag har både fina och jobbiga minnen, det bästa var den mysiga julstämningen och att släkten kom på besök. Det var en härlig varm känsla! Tomten var väldigt minnesvärd, så otroligt knasig och rolig (det var alltid min mamma som klädde ut sig). Men jag hatade julmaten, blev lite illamående av tanken på sillar och senap och allt udda som dukades fram, så jag minns att jag alltid var hungrig på julen för jag kunde inte äta det som bjöds. Numera är jag vegan och älskar allt på det veganska julbordet och jag lagar allt precis så som jag vill!

Turné i vår och du beskriver just att få träffa fansen som något av det viktigaste. Hur känns det att ha en så speciell kontakt och en slags samhörighet med dina fans?

- Ja, det är ju helt klart det bästa! Det blir sån härlig känsla att få stå på scenen och göra det man älskar allra mest och samtidigt få sjunga till dom som älskar ens musik allra mest. Det betyder så otroligt mycket att de är där och efter showen ses vi. Jag tar en stund att träffa alla en och en. Jag tycker det är viktigt att man tar den tiden efteråt att lära känna publiken och det är så roligt när man känner igen de som varit på ens konserter förut. 

Har du någon rolig anekdot från en tidigare spelning du vill dela med dig av?

- På en spelning i somras så började det plötsligt regna och alla var så himla fina som stod kvar i regnet och de blev bara blötare och blötare. Jag hade fixat mitt hår i typ en timme innan men sket i det och hoppade ner till publiken för jag kände att jag ville visa hur tacksam jag var att de orkade stå en timme i regnet. Så jag blev lika blöt som de och på meet and greeten efteråt så hade luggen som innan legat fastklibbad i ansiktet börjat självtorka och började locka sig själv åt fel håll. Jag såg säkert inte klok ut på en enda bild men när man ser tillbaka så minns man hur sjukt kul vi hade! 

Du har varit öppen med din prestationsångest och dina ätstörningar och jag har själv märkt att du påverkat många av dina fans positivt och att du genom din musik kunnat mota bort deras mörker. Det måste kännas väldigt stort. Hur mår du idag?

- Ja, det känns fantastiskt att kunna ge tillbaka nåt till unga som har det jobbigt när man själv har vuxit upp och gått igenom mycket. Jag minns i början när unga tjejer och killar började skriva meddelanden till mig om hur de mår och vad de går igenom att jag ville dela med mig om saker som tagit mig många år att inse. Jag hade önskat när jag var i deras ålder att nån bara kunde sagt till mig hur man kan försöka tänka. Hur man botar hjärnspöken, ätstörningar, ångest osv. Jag säger alltid till alla att jag inte är en utbildad psykolog och hänvisar alltid vart man kan söka sig. Men det jag märkt är att många känner sig sedda, många har vågat öppna upp sig till sina föräldrar om sina problem efter att vi chattat lite. Det är det viktiga tycker jag, att de vågar ta tag i sina problem och ta itu med dem. 

- Idag mår jag själv superbra! Jag kom ur ätstörningarna för många år sen och jag lider inte av hjärnspöken längre. Dock har jag svår PMS med hormonell obalans så ibland får jag ångest på grund av det men jag är så medveten om det när jag får det och försöker då ta hand om mig själv lite extra med yoga och meditation och långa promenader. 

Du har gjort succé i Queen-musikalen We will rock you som fortsätter i vår. Vad har du för relation till Queen sen innan?

- Mina föräldrar lyssnade mycket på Queen, de var och är nog än idag en av pappas största idoler. Jag själv har alltid älskat musiken sedan barnsben och kunde många av låtarna sedan innan. Av alla musikaler och roller som finns att göra så är nog Scaramouche och We will rock you nog det som passar mig allra bäst! 

Vad har varit det bästa med att medverka i musikalen?

- Sammanhållningen, man får sig en ny stor familj och en massa nya bästa vänner. Det är så häftigt att få jobba med så många talangfulla människor! Jag har aldrig upplevt en sån här grej tidigare, det här är min musikaldebut. 

Foto: Lukas Meijer

Om du ska nämna tre saker som verkligen stått ut hittills i din karriär, vilka blir det då?

- Hmm, så svår fråga men en sak jag direkt tänker på är ju 2020 när jag kom tvåa med Bulletproof, en poäng från vinsten men att hela världen stängdes ner en dag senare på grund av covid. En annan sak för mig var när jag var 15 år och vann Arvikas egna melodifestival med en egen låt. Jag minns att den kvällen förstod jag att jag på nåt vis borde satsa på musiken. Fram tills den dagen var jag rädd att jag var tondöv, man visste ju liksom inte, jag älskade bara att sjunga och skriva musik men hade aldrig fått nån riktig bekräftelse i om jag var bra på det eller inte. 

Vad tycker du om att göra utöver musiken? 

- Jag älskar att umgås med min lilla familj och med vänner och hitta på roliga aktiviteter. Sen älskar jag att resa, gärna till Bali, Thailand, till varma ställen där man kan hitta ett lugn. Jag älskar att yoga & meditera, vara ute i naturen och hämta energi. 

Är du en sån artist som har hela telefonen full med röstinspelningar och anteckningar? 

- 100%. Jag hade över 12000 röstmemos senast jag kollade! 

I vilka miljöer trivs du bäst? 

- Varma lugna harmoniska platser, där mår jag bra! 

Såhär i slutet av året, vad ser du mest fram emot under 2025? 

- Åh! Min egen vårturné ska bli superrolig men också att åka ut med We will rock you på arenaturné senare i vår! Det kommer bli magiskt! Jag har också lovat mig själv att vara mer ledig i år, vi insåg att vi inte haft semester på hela 2024 tillsammans. Jag och min kille har varit lediga med Lilou omlott men i år börjar vi med en veckas semester tillsammans och ska bara ta det lugnt och njuta av livet!

Lyssna på Where in heaven här nedan!

Fem album: Paul Roland

Foto: Reinhard Lang

Jag har följt kultartisten Paul Roland under många år nu. Roland, som släppte första albumet The Werewolf of London 1980, har alltid skapat stordåd i det lågmälda. Intresset för historia och litteratur samt för det ockulta och lite mystiska har stått ut och han är en ytterst intressant mångsysslare. Texterna är alltid mångfacetterade och som en flykt in i historien eller in i det övernaturliga. Han tar sig lätt in i människors hjärnor, med lika delar galenskap som genialitet. Paul släppte förra året EP:n Candyman samt albumet Nosferatu Gothic Ballet. I år har han släppt albumet Morbid Beauty. Just nu arbetar han på ett nytt album som produceras av Boz Boorer, Morrisseys ex-gitarrist. Idag gästar Paul Roland bloggserien "Fem album". Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

T. Rex - Unicorn (1969) 

This album opened a door to music as magic. It took me into a fantasy realm through the poetic lyrics and the spellbinding acoustic music embellished with Marc Bolan’s unique vibrato voice. A sound world like no other at the time or since. 

King Crimson - In The Court of the Crimson King (1969) 

Another magical sound world in the truest sense of the world. A pseudo medieval prog fantasy conjured up by Pete Sinfield’s rather pretentious poetry, Greg Lake’s mellifluous vocal and the obligatory mellotron. Alternating the Epic and the intimate. A stunning debut that defines the term ‘classic rock album’ 

Queen - 2 (1974)  

Created (as opposed to recorded) when they still had credibility and imagination. Another fantasy themed collection of top drawer songs superbly executed and bursting at the seams with energy and barely contained raw power. Magesterial! 

The Doors - L.A. Woman (1970) 

The last glorious push by Jim Morrison toward the final frontier before he burnt himself out. Intense, sinuous and sinister by turns. Initially disappointing for me in that so many of the tracks are 12 bar blues, but then they transcended the limitations of the format so spectacularly. 

Jethro Tull - Benefit (1970) 

Folk rock par excellence and Ian Anderson’s voice is just entrancing, his lyrics poignant and poetic and the songs simply sublime. Never tire of hearing this. As huge as they were, I still consider them criminally underrated probably because they didn’t influence subsequent generations as other bands have done.

/ Paul Roland

Lyssna på Paul Roland här nedan!

Deras ryggar luktade så gott, Teater Jaguar, 17/12 - 2024

Foto: Niklas Holmberg

Åsa Schagerström (F.d Grennvall) sa en gång ”När man tappar hoppet kan man förlora en tung börda” och jag förstår verkligen vad hon menar. Så länge man hoppas väntar besvikelsen på en när det fortsätter att aldrig hända. Det kan snarare bli som en vila för huvudet att inte hålla hoppet uppe. Att bara ge upp om det. Åsa släppte boken Deras ryggar luktade så gott för tio år sedan och det är en av mina starkaste läsupplevelser. Boken följer Jenny och hennes föräldrar som aldrig begick några övergrepp, utan snarare tvärtom. Det var en vanlig familj utåt men föräldrarna försummade Jenny helt och lämnade henne och hennes känslor helt själv. För henne är närheten viktig men hon får inte den av sina föräldrar. Det närmaste en känsloyttring hon kommer sin mamma är när hon får ett slag och det känns i sammanhanget skönt eftersom ett slag i en försummad tillvaro kan kännas som att bli sedd. För tystnaden är knivar, att någon tittar bort istället för att se gör att en vissnar, suddas ut. 


Boken går nu att uppleva som teater av frigruppen Pompom produktion på Teater Jaguar i Göteborg, i regi av Sven Boräng. Det är en monolog där Malin Molin som Jenny verkligen imponerar på alla sätt. Många skrattar genom stora delar av föreställningen. Jag sitter där med tårar i ögonen och Malin visar verkligen att ord verkligen kan framkalla bilder. Ibland måste jag blunda. Ibland är verkligheten onekligen som en käftsmäll. Jenny jämför hur andra barns föräldrar är och när hon berättat om upplevelserna har andra sagt att vissa passager var för tillskruvade och att inga mammor säger så till sina barn. Hur ska man göra när ens egen verklighet inte upplevs trovärdig? 

Föreställningen blir en resa till att ta hand om sina yngre jag när de som förväntades göra det aldrig ens såg en. Det är en uppgörelse med barndomen och att den kan sitta kvar länge även när man blivit vuxen. När Jenny själv blir mamma blir saker ljusare samtidigt som allt inte är bra för att, hon tänker på saker hon själv aldrig fick. Bekräftelse, att bli lyssnad på. Att just hennes upplevelser spelade roll. Det var bara i Kyrkans barntimme som hennes berättelser verkligen betydde. Verkligen landade hos någon. 

Det är en oerhört imponerade föreställning och Malins gestaltning av Jenny berör verkligen i hela sitt uttryck. Det är ett slagsmål mot att saker inte blir som de förväntas, en uppgörelse med en barndom där hon sällan kände sig behövd. Hon överlever och känner till sist att hon verkligen lever. Att hon verkligen är vid liv. Att tappa hoppet om något som skadar är bland det bästa man kan göra.

Du måste komma innan köttbullarna blir kalla

När jag var liten tog min mamma ofta med mig och min tvillingbror till Värsnäs utanför Lindsdal. Vi cyklade alltid dit och så stannade vi och fikade vid en speciell sten längs vägen. Vi åt köttbulle-mackor och drack varm choklad. Jag minns hur stolt jag var när jag lärde mig att cykla utan att hålla händerna på styret. Det var det största som hänt, kändes det som. ”Det kommer något smått, kan det va en liten rått…” sa min pappa och kittlade mig när jag skulle sova. Jag skrattade och tog upp en Bamse-tidning. Jag älskade att läsa om när Skalman tog med alla ut på äventyr. De tog båten någonstans och letade skatter. Tidningen låg skrynklig under mig varje morgon. Jag längtar efter att få läsa Bamse för dig. Eller hitta på sagor tillsammans med dig. Du vet, den om trädet som aldrig slutar växa och som helt plötsligt blir till en båt som drivs av chips och godis! Där ska du få åka någon dag. Över de småländska haven och över de Göteborgska vattenpölarna. AjAj Kapten kommer jag säga till dig. Var kommer du vilja segla? Det finns ett hav som är helt rosa där moln dyker i varje dag för att aldrig komma upp igen. Jag ska visa dig det havet någon gång. 

Jag ska försöka bejaka din nyfikenhet. Den har tagit mig långt. En gång fick den mig dock att falla ned för ett tak. Jag fick bara ett skrubbsår. Det kommer du också få. Och ärr och presenter. Vissa presenter kan kännas som ärr efter några år. Tiden bestämmer vad något ska förvandlas till. Jag tror att strumporna du kommer få när du fyller ett kommer förvandlas till åtminstone världens största simbassäng. Eller kanske till två. Strumpor kommer trots allt ofta i par. Förutom mina, din mamma håller på att bli galen på mig här. De hamnar under sängen, under bordet och så får de alltid hål i hälen. Jag är ganska galen, tror jag, men jag har ofta lätt till skratt. Min mamma har berättat att jag hade det när jag var liten också. Jag kallades för ”solskensunge”. Nuförtiden har jag svårt att sia om vilket väder som väntar mitt huvud kommande vecka. SMHI är mycket osäkra. Ibland kommer det regna in i livet, hur mycket man än stänger alla fönster in dit. Jag vill hjälpa dig att montera de fönstren, men vissa måste du sätta ihop själv. Du kommer förstå varför. Jag lovar dig. 

Jag vill lära dig att känna och drömma obehindrat. Och att prata. När jag växte upp så umgicks jag mest med vänner som inte pratade så mycket. När jag flyttade till Stockholm så träffade jag personer som ville prata om allt. Jag ska visa dig vilka de var. De byggde alla en grund för mig i livet. Ibland blir livet mörkt som i en stor stor grotta. Det blir så ibland, men jag ska försöka ge dig de lampknappar du behöver. Man har ganska många lampknappar i livet och när man är så gammal som jag är så vet man vilka de tryggaste knapparna är. 

Jag började dricka alkohol när jag var ganska gammal. Första gången höll jag på att kräka ned mina föräldrars bil. Det jag lärt mig om alkohol är att man aldrig blir ovän med någon i början av kvällen. Det är alltid i slutet av kvällen något händer. Men det finns mycket insikter och upplevelser som du ska få upptäcka själv. Jag ska dock försöka vara en lykta längs många insikter, längs många upplevelser. Din mamma också. Du kommer säkert tjuvröka och komma hem sent. Jag har också varit där. 

En gång praktiserade jag i din farfars klädbutik. Jag tyckte att det var jätteroligt att stå och vika kläder. Med åren har jag blivit sämre på allt det där. I butiken fanns jättemånga provhytter och det är lite så livet är. Man kan prova det mesta, men det man vill komma ut med är det som stannar hos en i livet. 

Jag sov länge mellan mina föräldrar när jag var liten. Ända tills min tvillingbror gjorde samma sak. Då fick det räcka. Du får sova så så länge du behöver, mellan två liv som skyddar ditt liv. Som kommer tända tomtebloss med dig när det blir ett nytt år och som kommer tvinga dig ut i skogen när du hellre vill spela Candy Crush på telefonen. Det finns mycket i livet som kan vänta. Det har jag lärt mig. Din mamma visade mig att man kan åka dressin i närheten där vi bor. Vi kan stanna och bada och äta köttbulle-mackor. Jag hoppas vi ses snart. Innan köttbullarna blivit kalla. Innan jag själv ätit upp dem. 

This Is All The Snow You Get, Vol. 3

This Is All The Snow You Get, Vol. 3 är en samling jullåtar från Ella Ruth Institutet som följer upp förra årets samling, vilket var den första. Att 3 här följer efter 1 är en fin blinkning till Travelling Wilburys. I Göteborg saknas snön och julmarknaden i Haga är mysig på bilder, men i verkligheten blir det mest som att vara på en väldigt kall bokmässa utan böcker. Det är trångt och allt går i slowmotion. Artisterna här på samlingen lyckas i det ljuset ändå verkligen skapa en slags inre julkänsla. Vissa av duetterna är som två adventsljus som tänds ihop och blir till en gemensam låga. Det är innerligt vackert. 

Jag tänker exempelvis på mötet mellan I’m Kingfisher och Beatrice Rosdahl i It’s ok if it’s not ok (Even if it’s Christmas Eve). Det är en låt gjord av flera lager tröst och vemod. Hemvändarvisa där Linnea Lidberg och Filip Finado påminner mig om när jag åker hem till Kalmar om jularna. Kalmar, min älskade födelsestad där de spelade jul-låtar vid vissa övergångsställen en vinter när jag var hemma. Filip och Linnea sjunger otroligt fint och man vill träffa på dem i vimlet de sjunger om och dricka glögg ihop. En låt som höjer temperaturen i själen med flera grader. My Dear Companions Christmas is blue without you känns härligt retro och får mig att tänka på en svartvit film som färgläggs för varje sekund av trions varma röster. 

En annan låt som tänder lyktorna och sprider värme är Bro Mesas Njut av livet. Jag gillar både den detaljrika texten samt stämningen som verkligen ramas in. Jag tycker även att Joakim Hildingsson har en väldigt uttrycksfull röst med julstämningen inbakad i varje ton. Fantastiska Lovi Did This bidrar med My luck will turn this Christmas. Låten är minimalistisk och samtidigt oerhört lekfull. Lovi Did This är en av Sveriges mest spännande artister och det bevisar hon återigen här. Jag återvänder ofta till hennes album Monsters och hennes musik blir för mig som en inre resa mellan olika stadier i livet, olika känslolägen. Hennes musik är ofta full av kontraster och ja, det är alltid spännande och som sagt lekfullt. 

En annan som imponerar är Eric Palmqwist som är aktuell på många sätt just nu, både med albumet Människornas planet, samt den efterföljande EP:n Guld. Här medverkar han med låten Lilla stjärna. Det är en låt som berör och jag har nog aldrig hört Eric sjunga så fint som just här, det känns rätt och live-känslan finns verkligen där, det är som att se han stå där på gatan och öppna hjärtat för oss. Väldigt fint. Minst lika fin är Bebe Risenfors Ett barn blev fött denna dag. Det är en samhällsbetraktelse som växer för varje gång jag hör den. Texten är en av de bästa jag hört på länge. 

Samlingen är verkligen värmande, en otraditionell lykta som brinner på väldigt fint och ömsom överraskar, ömsom berör.

Lyssna här nedan!

"Ljuset var en symbol för trygghet, en fästning mot mörkret"

Konstverk: Jeff Olsson Rygg 1 / Back 1

Jag gillar verkligen att få se världen ur Lonesome Handsomes ögon. Det är det man får när man lyssnar på de två singlar som släppts hittills. Bild efter bild målas upp och det är sällan jag hör musik där det händer så mycket hela tiden, där jag överraskas och njuter på samma gång - och det bara fortsätter. Nya singeln heter Come Hither. Låten, inspirerad av en dikt av Shakespeare (Under the Greenwood Tree), tar en ut till en enslig skog där något magiskt pågår. Jag älskar hur Lonesome Handsome framkallar bilder från en, på många sätt, annan värld. Detta är både unikt och väldigt bra. Det är en låt som tar sig an natten mellan den 12 och 13 december och visar upp en kamp, ett slagsmål mellan ljus och mörker. Det är en tonsatt saga, en tonsatt lägereld. Idag, i bloggen, gästar Cecilia Österholm och hennes Lonesome Handsome för en tolkning av Lucia och resan mellan mörker och ljus. 

Lucia – Årets mörkaste och farligaste natt 

Natten mellan den 12 och 13 december har alltid varit en av Sveriges mest mytomspunna. Förr i tiden var den årets längsta natt, en tid då mörkret tycktes oövervinnerligt och onda krafter strövade fritt. 

Mörk magi och talande djur 

Föreställ dig en stjärnklar vinternatt, då frosten gnistrar på marken och vinden bär med sig viskningar från det okända. Det är lussenatten, en natt fylld av förväntan och skräck. Enligt folktron kunde djuren tala denna natt. Samtidigt drog ”Lussefärden” fram genom mörkret – ett skräcktåg av övernaturliga väsen, lett av den mystiska och skrämmande Lusse, ibland kopplad till Lucifer själv. Knivar ställdes i stallväggarna för att skydda djuren, och eldarna hölls vid liv – ljuset var en symbol för trygghet, en fästning mot mörkret. 

Från mörker till ljus – och musikens röst 

Men lussenatten var inte bara förknippad med faror. Det var även en tid för gemenskap, en påminnelse om att ljuset alltid vänder tillbaka. Ungdomarna klädde ut sig till lussegubbar och lussebrudar, sjöng sånger och spred liv i den kalla och mörka natten. I denna mörkerritual finner Lonesome Handsome inspiration, mellan det mystiska och det hoppfulla, det som skrämmer och det som helar...

/ Lonesome Handsome

Lyssna på Come Hither här nedan!

25 artister som förändrade mitt 2024

Ida Gratte 

Ida släppte i år EP:n Dom fyra årstiderna vilken kändes som en promenad genom känslornas fyra årstider. Hon sätter verkligen förstoringsglas på små saker som människor gör, på små saker som kärleken gör ännu större. Väskan (Jag går väl hem) är en av hennes finaste stunder hittills. Hennes texter blir ofta som en dagbok som hon visar upp och jag är så glad för det. Det är så långt ifrån tillgjort som det går. Texterna är raka och rätt på, samtidigt som de lyfter både känslor och samhällsproblem på starka sätt. 

Frida Mirage 

Frida har ett samhällsengagemang som lyser igenom i låtarna. Det kan bland annat handla om att kvinnor ofta får höra att de är för mycket eller så skildrar hon klass-samhället i en förklädd kärlekslåt. Samtidigt finns det en stor lekfullhet i hennes musik och för varje gång jag lyssnar så upptäcker jag något nytt. Det kanske låter klyschigt, men det är verkligen så. Hon färglägger svartvita himlar och ändrar om dess färger för varje lyssning. Det är levande musik som verkligen bryr sig, som tar hand om människor i varje ton, tar dem i handen och bjuder upp dem till dans. Frida tar även sig själv i handen och går iväg mot nya starkare känslor, bort från det som krossas. En unik röst som slagit ned i Sverige. 

Fredrika Rei 

Jag hittade Fredrika Rei på riktigt förra sommaren. Jag hade tidigare fallit för låtar som Ghost town, men So it goes gjorde något speciellt för mig. En fantastisk låt att möta solen med och dansa tills klockan inte existerar längre, eller åtminstone ger en den känslan. Hon har även i år imponerat, bland annat i det fina samarbetet med The Jilted som mynnade ut i låten Alfa Romeo. Hon gästade även Bitchey på dennes Sidorna i vinden. En låt som tonsatte min resa till Slovenien på bästa tänkbara sätt. Jag gillar hur mångfacetterad Fredrika är som artist och hur hon gör verklighet av sin EP-titel. Det är verkligen less depression, more dancing. 

Kristina Issa 

Kristina har släppt kanske årets bästa album, ett album som kommer bulta i min handled och i min själ livet ut. Det räcker med att lyssna på Monster och titelspåret på Barn som ber för att förstå. Det är en personlig berättelse som växer utöver det personliga. Det är historier som fastnar, dels på grund av texterna, dels på grund av hur känslorna i rösten lyfter varje ton, det är oerhört kraftfullt. När hon lyfter barns utsatthet i titelspåret så blir mina ögon som utskurna ur en sjö. Det är kanske årets låt. Det handlar mycket om att lyfta perspektiv som ofta missas, som ofta scrollas bort. Barns mörker, personligt mörker. Jag hoppas Kristina känner allt ljus som hennes lyssnare ger till det här albumet, till hennes fantastiska sånger. 

OKARO 

DREAM GORA är OKAROS debut-EP. EP:n innehåller fem låtar, varav alla tillhör mina mest lyssnade låtar det här året. Hennes musik är som utskuren ur drömmar och i varje låt så möts man av sensuella beats och vacker mystik. Mycket av storheten handlar om hur Delia Okaro gör ett språk av allting. Ett eget universum där hon gör den musik som hon anser saknats. Hon blandar olika språk och går helt in i musiken, precis som hon får lyssnaren att göra genom alla fem låtar. Det är en fantastisk EP och OKARO är en av Sveriges mest spännande artister. 

Agnes Grahn 

Det låter som att Agnes Grahn tonsätter sin uppväxt på Hönö på sin debut-EP Four songs. Det är som sånger skrivna i ett mörkt sovrum med blicken vilandes över fin natur och klippor. Den känslan får jag. Det är musik som jag ofta klätt mina nätter i och det har gjort dem mer ljuvt drömska. Dreamland är en av årets finaste låtar och det är svårt att säga annat än att det är väldigt berörande. Texter om relationer och melodier och Agnes röst som en del av naturen, som en ljuvlig havsbris. Drömbris. 

Gabriella Wilsson 

Gabriella lyfter samhällets och människors sidor som inte alltid visas upp. Det handlar mycket om människor som flyr solen, som inte hamnar i reklamen, som inte taggas på Instagram. De som känner ensamhet och känner att livet inte är för dem. De ser inga dörrar ut och jag ser det som Gabriella bidrar till att ge människor dörrar ut bara av att skriva om det som sker. Hon vill se all skam rinna bort för skam dödar. Den dödar verkligen och osynliggör känslor som behöver synas. Hon gör allt på ett oerhört berörande sätt. 

NicoleK 

Nicole har släppt flertalet singlar i år, varav en del med Ola Rapace. Hon skildrar ofta ett drömskt och destruktivt landskap. Drömmar och något nästan hotfullt möts på en efterfest någonstans. Det är som scener som hade kunnat vara med i Twin Peaks som spelas upp. Det är ungefär som att Nicole har tonsatt Donna Haywards citat ”It's like I'm having the most beautiful dream... And the most terrible nightmare, all at once.” Det är både melodiöst och spännande. 

Felicia Godman 

En av de låtarna som berörde mig mest på ett personligt plan var Du är min pappa av Felicia Godman. Utefter hur just mitt år blev så har det verkligen blivit som en tröstelåt som jag aldrig kommer kunna släppa. En oerhörd låt som jag vill spela för min egen pappa. Han kommer älska den, det vet jag. Felicia har en fantastisk röst och det ska bli spännande att se vad hon gör härnäst. 

Klara Tuva 

EP:n Speglarna mot solen var en fantastisk skara låtar, en personlig resa. Genom mörker och framåt. Att släppa fram alla känslor, om hur det var att bli kär första gången, stanna på Mcdonalds och äta Chili cheese. Jag älskar ju när låtar går in på detaljer och verkligen målar upp en vardag och alla dess bestyr och inte minst äventyr. Klaras EP har både sorgen och lekfullheten i händerna och Min Elsa är en låt som jag blir djupt rörd av. En syskonkärlek, ett löfte om att du får falla hos mig. Jag finns alltid kvar. Det är ljuvligt. 
 

Svartvatten 

Svartvattens debutalbum omfamnade gemenskapen och var flera tunga stenar mot det skenheliga och tillrättalagda, det som bygger upp mallar om hur man ska vara och hur man ska känna. Många av låtarna är öronbedövande, på just det sättet som jag älskar. När man höjer volymen på även det som inte är tillrättalagt och bara kör. Allt ska ut. Det är både skrikigt och rivigt och jävligt bra. Ett tonsatt sökande som jag tagit del av varje dag sen jag hörde albumet första gången. Slutet av Ångestlåten är något av det svettigaste jag hört på länge. 
 

Adée 

Kanske dödar mig är ett album som verkligen känts som ”jag 2024”. En enorm urladdning och här står vi nu, i slutet av året och blickar tillbaka. Titelspåret får själens hår att resa sig och Idas röst genomborrar mig verkligen. Jag älskar live-känslan som albumet ger, hur ruffigt det känns och hur levande jag känner mig när jag har tagit del av det. För mig var albumet som en vacker tröst, en sån där kram där man efteråt frågar ”kan jag få en till?”. En värme som man inte vill ska slita sig. En värme som besjunger en kall och hård värld. 

Anja Bigrell 

Anja bjöd på ett väldigt mänskligt album i år. Jag älskar ju sånt. Texterna är poetiska och oerhört vackra, som när hon sjunger om att de fått slut på ”smittande skratt”. Hon målar både världar och inre universum åt en. Det är ett tungt allvar men det finns ett ljus som kommer in som en lekfull ballong då och då, men den förtar inte allvaret, den visar bara upp hur dubbelt livet är. Anja skriver texter som ingen annan och Vi har fått slut på vänliga ord är en låt jag vill spela på repeat ofta. 

Folke Nikanor 

Niklas Johansson och hans Folke Nikanor behöver inga ord för att skapa vackra musikaliska världar. Han bjöd på den färggladaste och finaste instrumentala musiken det här året. Och eftersom han är så duktig på att skapa språk av annat än ord så är hans album Melodianien som en målarbok för själen. Han fångar liv i hans musik. Bland annat mitt. 

Säg mig 

Val d’Isère är fortfarande en av de allra finaste låtarna jag hört. Säg mig bjuder på fler vackra stunder på sitt andra album. De poetiskt vackra texterna och duetterna mellan gitarrer och blås skapar en otrolig belysning över det liv som Säg mig beskriver. Ett album om att bli vuxen och hur man hanterar det. Det är ett på alla sätt ljuvligt album. 

Sibille Attar 

Brutal, ett album om när livet får annorlunda förutsättningar. Livet byter helt kläder och känslorna tvingas tänka om. Det är tankar från ett uppbrott. Tvivel, kärlek och försoning. Det finns ingen bitterhet som genomsyrar skivan, utan det är snarare ett sökande efter förståelse. Albumet, som släpptes i april, är Sibilles största stund hittills i karriären. Det är ett direkt och nära album där Sibille målar upp fantastiska landskap som är formade av ärlighet. Både hjärtat och själen tårades och kände sig upprymda på samma gång. 

Ida Schönbeck 

Ida har släppt tre singlar i år varav Cigarett var den låt som berörde mig mest. Varje textrad känns som hämtad ur en eld. Ida är fantastisk på att långsamt bygga upp stämningar. Jag minns storfavoriten Blå där hon gjorde samma sak. Det är fint att följa Ida genom hennes karriär och hennes sökande efter sig själv. Hon fångar just den känslan perfekt i singeln Rundgång där vilsna tankar trängs med fina bilder från Göteborg. Hon är en spännande artist som är på väg att bygga upp något riktigt stort. 

Clara Alm 

Claras debutalbum bjöd både på långa kramar och melodier som bjöd upp en till dans. Hon bjöd även på en fin tolkning av Cornelia Jakobs Hold me closer som hon skapade en egen värld av. Hon fångade verkligen känslan av att ord både kan förändra något till det bättre samtidigt som allt tycks hoplöst när orden stakar sig fram och till sist tar slut i just När orden tar slut. Den är låt som växt på mig och som aldrig riktigt slutar växa. De poetiska texterna lyfter albumet än mer. 

Division 7 

Division 7 har förmågan att få en att känna att fast man sitter i en soffa och äter chips med dipp så förflyttas man direkt till en lokal där svetten rinner och man bara skriker med i varje låt för att det är så fantastiskt. Bandet fångar känslan av att det är nu det händer och ändrar om mitt vardagsrum till ett Puservik. Jag älskar dem för det. 

Åkra 

Åkra får ofta in naturen i sin musik. Hon speglar livet och dess olika svåra val i ett ofta elektroniskt landskap. Samtidig låter det ruffigt och organiskt. Mycket handlar om ett sökande och vad som egentligen är värt något på riktigt. Ofta, om man är i en bubbla allt för länge, kan man behöva slå hål på den och se sig om utanför den bubblan. Det är lätt att tröttna annars och bli cynisk över hur världen tyvärr ofta ser ut. Jag upplever att Åkra gjort just det och att hennes EP Is It Worth the Hell of It? är som en personlig resa. En resa tonsatt med fyra låtar som alla är fantastiska. 
 

Diza Guava 

Diza är för mig en av Sveriges bästa artister och hon är verkligen unik på många sätt. Jag beskrev hennes debutalbum som en slags inbjudan till hennes själ. Det var ett sökande album som bland annat behandlade gränser. Ibland struntar folk i ens rödljus, ibland tar folk inte reda på fakta och baktalar andra. Turndown är en av hennes största låtar, en låt som liksom aldrig slutar förvåna en, som jag kan se i spegeln och säga att jag känner igen mig rakt igenom. Dizas låtar har den förmågan. Hennes närhet till känslorna hon besjunger gör att man känner sig träffad varje gång. Det är ett debutalbum som kommer ses som en klassiker om några år. 

Petter Alatalo 

Jag såg Petter på Oceanen i Göteborg. En fantastisk upplevelse. Även hans debutalbum var en sådan upplevelse. Det känns som viskningar från en natt, som en sprucken röst mitt i natten som säger att den älskar en. Albumet träffade mig verkligen som en blixt och det är ett stillsamt mästerverk. Ett mörkt och tvivlande album, samtidigt som det är kärleksfullt. Det beskriver livet som det faktiskt är. 

Maja Gödicke 

En resa mellan barndom och att bli vuxen. Svåra val blandas med rop och nostalgi från när man var barn. Barnet ropar till en och frågar sig varför livet blev som det blev. Majas album En värld att ligga vaken i är ett album som fångar lika delar verklighet som dröm. Världen hon skapar är unik och den står på egna ben och den skapar vackra poetiska bilder för den som lyssnar och ser vad hon målar upp. Hennes röst är så tydlig att den blir målande för den som lyssnar. Ett oerhört närvarande album som bär på några av de finaste texterna som skrivits i år. 

Dolce 

Dolces Ett liv var ett album fullt av insikter. Ingenting är ju riktigt självklart i livet och resan genom det bjuder en på många val. Man får en utsikt över det liv man levt och en insikt om hur livet man vill leva framöver ska te sig. Dolce fångar detta på ett fantastiskt sätt på albumet. Det är fina gästartister, de poetiska texterna rymmer int något annat än just det nödvändiga och de sköra visorna blandas med ljuvlig elektronik. Det är magiskt. 

Nelly Malou 

Nelly släppte låten Take a snack i år som beskriver en destruktiv relation. Känslor ska dövas ner och man beskrivs som "överkänslig". Låten är både tänkvärd och mörkt dansant och Nelly fortsätter att skriva låtar som golvar mig. Sättet hon upprepar "Maybe I am going mad, maybe I'm a bit too sad" i slutet av låten är magiskt. Nelly skriver ofta om livets tyngder men ger samtidigt just det mörkret käftsmäll efter käftsmäll. Att skriva om mörkret blir som en väg ut från det. En fantastiskt spännande artist. 

Lyssna på låtar som faktiskt förändrat något hos mig, en från från varje artist. Kolla in här nedan!

Kajsa Larsson - Vad är jul för dig

Kajsa Larsson har precis släppt en dubbelsingel. En jullåt, Vad är jul för dig, som även fått sällskap av en engelsk version, Christmas’s coming. Det jag själv uppskattar med julen är just gemenskapen som dock ofta efterföljs av någon slags vemodig lyckobaksmälla. Även om julens meny så gott som alltid består av samma saker som för 20 år sedan och det känns som att tiden verkligen stannat vid ett övergångsställe där det aldrig växlas om till grönt så påminns jag om att tiden är ändlig just vid jul. 

Kajsa lyfter i Vad är jul för dig inte främst det mysiga perspektivet utan mer så som det kan se ut för många också, att gå in i en högtid och sakna de som inte längre finns där. De kan inte krama en längre eller fråga hur man mår. Det blir en påminnelse om de som inte fått bestå. Samtidigt bär texten en önskan om att alla ska få andas ut. Det är så lätt att ta ut sig. Kajsa klär som vanligt sina känslor i starka färger och hon sjunger med både en styrka och en skörhet i rösten. Det är lätt att bli rörd, särskilt när stråkarna kommer in.

Vad är jul för dig är Kajsas tredje singel för året. Vi har även bjudits på den härligt souliga Äta kakan samt Inte ha mage som var en medryckande popexplosion med fyrverkerier i varje ton. Åtminstone kändes det så. Jag gillar nog Vad är jul för dig mest dock, mycket på grund av känslostyrkan och att hon lyfter ett perspektiv som gärna faller bort i många andra jullåtar. Den engelska versionen är också fin men jag känner att den på svenska kryper ännu närmare. Det är lika delar kyla och värme som når mig. Jag minns när min mormor hade gått bort och min morfar skrev "God jul från Morfar" på kuvertet jag fick på julafton. Tidigare hade det alltid stått att det var från mormor också. Kajsa fångar den känslan här. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Sara Idani

Foto: Press

Jag får känslan av att vandra omkring i snön och så helt plötsligt spärras in. Obesvarad kärlek kan ju kännas som att man hamnar i ett själsligt fängelse så oavsett om det var tanken eller inte blir det en passande bild. Sara Idanis singel November handlar om just obesvarad kärlek, att öppna upp sitt hjärta och få ett nej. Som att skriva ett kärleksbrev till någon och få ett avskedsbrev tillbaka. Ungefär så. Sara sjunger fantastiskt över ett synthigt landskap och jag hör smärtan i varje ton. Saras musik får en lätt att känna och när jag lyssnar igenom hennes tidigare släpp befästs den bilden mer och mer. Lyssna exempelvis på det storslagna i Saras röst på Tell me I'm the one från EP:n Takotsubo Cardiomyopathy (2023). Idag gästar Sara bloggen för ett musikminne!

För några år sen så hade jag en tuff period. Jag gick igenom en depression och kände mig allmänt vilse i livet. För att försöka hitta någon slags riktig så sökte jag en massa folkhögskoleutbildningar, en av dem var en musikteaterlinje som höll antagningsprov i Stockholm. Jag åkte dit med tåg, sov på ett vandrarhem två nätter och däremellan gjorde jag antagningsprovet. Provet gick bra, jag fick ett bra intryck av skolan.

Tåget hem gick vid fem, sex-tiden på morgonen. Så jag klev upp tidigt på morgonen och gick genom ett folktomt Stockholm till tågstationen och när jag satte mig halvvaken på min plats så satte jag på mig mina lurar och Walking in Memphis med Marc Cohn gick igång. Jag minns att tåget började rulla precis när första refrängen tog slut och hur jag bäddades in i en känsla av välbehag, att provet gått bra, att jag klarat av en svår sak och för första gången på länge kände jag hopp inför framtiden. Ända sen dess, varje gång jag hör låten, så infinner sig en känsla av hopp. Att hur hopplöst allt än kan kännas, så ordnar det sig i slutändan.

/ Sara Idani 

Lyssna på Saras låt November här nedan!

Virvel - Vår början

Foto: Joëlle Adjovi 

Virvel är ett danskt-svenskt projekt från Andrea Blomquist och Vår början är hennes debutsingel. Andrea är född i Sverige men bor sedan flera år tillbaka i Danmark. Vår början är en singel som ger mig mycket känslor och som framkallar många bilder hos mig. Jag gick vid Stensjön i Mölndal tidigare idag och vinden försökte ta tag i allt som gick att plocka från mig kändes det som. Men det kändes friskt och levande att gå där och Vår början känns som den promenaden, en promenad längs med vattnet där man inte vet om relationen man nyss påbörjat kommer driva ut med vågorna igen eller spolas upp på land och fortsätta vara en del i ens liv. Allt är svårt till en början, sjunger Andrea. Det är svårt att veta om personen kan inredas i just ens kropp eller om man överhuvudtaget är kompatibla. 

Texten, som är på svenska, är poetisk och musiken som färgad av vattnet, som en stillsam promenad över en sjö. Texten beskriver en relations fyra årstider skulle man kunna säga. Det är jazz, det är stillsamt och oerhört fint. Jag blir rörd när Andrea sjunger och i slutet, när intensiteten och hjärtat liksom bubblar över alla känslor, så borde du också verkligen bli just rörd. Andrea har en röst som verkligen klär upp alla känslor och det är en debut som inte går att motstå.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Lovisa Szalay

Foto: Daniel Rosenqvist 

Lovisa Szalay debuterade med singeln Svart nu i november. Singeln är en imponerande debut som tar sin grund i en mörk period där både kläderna och känslorna är svarta. Och i mörka perioder söker man förstås efter något som tar ens hand och tar en upp igen. I det här fallet berör det långa festnätter som aldrig riktigt tar slut - men bara för att det är destruktivt och viljan finns att komma ur det så är det inte enkelt att bara låta bli. I det destruktiva kan många höga toppar finnas - men också de mörkaste stupen. Lovisa fångar verkligen känslan fint och låten liksom kryper fram på ett fint sätt som verkligen berör tillsammans med Lovisas fantastiska röst. Idag gästar Lovisa bloggen för ett musikminne!

Fiskebäckskil sista Juli 2018.

Jag minns den här sommaren väldigt väl. Sommaren när alla fläktar sålde slut i landet, sommaren innan första ring, sommaren som jag var förälskad första gången och jag skulle snart få träffa min bästa vän. Allt i mig kändes så pirrigt och hoppfullt. 

Elsa och jag cyklade till havet och klättrade upp för klipporna, vi ville ju vara så nära solen som möjligt för att nå bästa möjliga tan-resultat inför första dagen på gymnasiet. Efter ett dopp la vi oss på det uppvärmda berget för att äta persikor, skvallra, ta bilder och visa musik för varandra. Elsa slog på Levitation med Beach House och jag blev kär i den direkt. Låten satte ton på allt jag kände just då. Syntharna tillsammans med sången som är så försiktig, vackert men samtidigt melankolisk. Titeln är väldigt talande för det tillstånd jag kommer in i när jag lyssnar på låten, än idag, Levitation - svävande fritt. 

Foto: Privat

Texten påminner om känslan av att vara förälskad, vilket var väldigt tilltalande. Textraden "There's A Place I want to take you” som repeteras igenom låten, känner nog många igen sig i när man träffat någon. Viljan att visa personen speciella platser, ens hem, smultronställen, prata om allt och ingenting. Men när det är nytt och när man är 16 år är det ju läskigt! Vill minnas att jag skickade låten till killen jag var förälskad i, vi lyssnade nämligen på det albumet, Depression Cherry, en del. - Det väcks fortfarande minnen och känslor i mig från den här sommaren när jag lyssnar på albumet. Beach House har sen dess varit ett av mina favoritband och jag har fortfarande inte tröttnat på det albumet. 

31 Juli 2018 är därför ett datum med ett fint musikminne för mig som kopplas till mycket annat som pågick under den tiden. Jag och Elsa på klipporna i Fiskebäckskil som drömde oss bort medan Levitation blastade ur högtalaren. 

/ Lovisa Szalay 

Lyssna på Svart samt Beach Houses Levitation här nedan!

Ceci Noir - Vibrerar

Vibrerar är en låt som inleds på svenska, med ord klädda i tröst. Ljuset kommer kunna gräva sig genom mörkret. Det tunga kommer lätta och lyckan kommer slå sig ur de bojor den hindras av. Det finns mycket som kan tynga en. Särskilt när allt liksom öser på, man får pumpa upp sina grunder mer och vara ett slags själsligt motstånd till det som river i en. Cecilia Norberg och hennes Ceci Noir använder musiken som en slags komponent i det där motståndet och den komponenten är i hennes värld som magiskt hus mitt ute i skogen som håller på att rivas. Grävmaskiner river ner viskningarna, river ner älven, river ned dörren till ett sagohus. I de kontrasterna, det tunga som nästan krossar mot ens öron mot viskningar och öppna texter, så finns hennes musik där. En kamp i att bygga upp det magiska igen i en värld som inte alltid erbjuder det ljus och det lugn man behöver. 

Det är hård rock, precis som på de tidigare singlarna Away och You know We know, och Cecilias röst bidrar till dubbel tyngd. Jämför jag med soundet på debutalbumet Circumstances så har det här soundet längre och rivigare naglar, det är mer utåt och explosivt och jag tycker Cecilias röst har växt än mer sen dess. Jag gillar blandningen av det svenska och engelska här, av viskningarna och skriken från instrumenten. I de kontrasterna hittar hon verkligen hem. För mig är det en låt som säger att livets gata är ensam men gå med mig där. Du blir en fyr på vägen genom mörkret. Det är väldigt fint. Musikaliskt är det som en blinkning åt hur hårdrocken lät mer på 70-talet, det i kombination med det råa från naturen samt Cecilias röst som är så otroligt närvarande så blir det till musik som jag vill kastas in i gång på gång.

Lyssna här nedan!

Viktor Nordström - Hållplats Karlsro

Foto: Malin Andersson 

Första gången jag kom i kontakt med Viktor Nordström var när jag fann bandet Norra Promenaden. Därifrån har även Edvin Bergsland gått vidare med en solokarriär. Viktor och Edvin gjorde en cykelturné tillsammans för att uppmärksamma kampen mot rasism och de samlade ihop över 8000 kronor under turnén. 

Viktor solodebuterade 2020 med låten Ett brustet hjärta. Det var en låt som även förärades en fin version i Gothenburg Sessions. Det var fint att se Viktor gå omkring i hamnområdet med skriande måsar och kranar som sällskap och berörande att höra textraden ”du är det bästa som har hänt mig” från en sprucken röst, en sprucken dröm. Jag gillade efterföljande Där vi fann varann ännu mer, särskilt kontrasten mellan de fina stillsamma verserna med refrängen som verkligen pumpas upp. Även den akustiska versionen som släpptes senare berörde. Som så ofta så tycker jag att när man lyfter rösten och lyfter bort de tyngre instrumenten så skapas ofta en större närhet. Viktor har sedan dess släppt flera singlar, varav flera med Benjamin Krantz. 

I maj i år släppte Viktor den berörande Förlorare. Låten kändes som att sätta sig i en bil, öppna fönstren och köra ikapp med solen. Vi drar någon annanstans. Kanske kan allt bli bra där. En roadtrip genom hjärtats äventyr. Låten är en av de bästa som Viktor släppt hittills och jag tycker även om nya Hållplats Karlsro. Det är en hållplats i Viktors tidigare hemstad Norrköping och jag måste säga att Viktor är fantastisk på att behålla sommaren i tonerna. Det finns både sommar och längtan som trängs där och det är väldigt fint. På många sätt handlar det också här om att längta bort någon annanstans, där känslorna bedövas och ett annat liv kan gro. Om att läka sår med kärlek. Melodin bär på ett vemod men ljuset får också sin plats och det är en låt att sjunga tillsammans, att mötas i. En låt som drar in en bit av sommaren över december. Det är fina ljumma vindpustar. 

Lyssna här nedan!

Zenobia Green - December Songs

Omslag: Zenobia Green

Zenobia Green var senast aktuell med singeln Oh dear! och nu när hon återvänder så är det med 3 fina ylletröjor till låtar som skyddar en mot kylan och inreder kylan på ett mysigt och inbjudande sätt, värmande. Oh dear! var hennes största smällkaramell när den släpptes, en låt som jag beskrev som att den tumlade runt ens värld. Och Zenobia Green förtjänar att få fler som intar hennes universum, förtjänar att få fler som får sina världar omtumlade av hennes musik. 

På December Songs så tolkar hon tre julsånger, The Holly and the Ivy, It Came Upon the Midnight Clear samt Auld Lang Syne. Alla tre traskar vilsamt runt i snön med ljuslyktor. Zenobia sjunger verkligen som just en ljuslykta som tänds upp sakta och brinner sedan länge med styrka. It Came Upon the Midnight Clear är den mest avskalade, där endast en gitarr håller Zenobia sällskap. Men det låter innerligt och skapar verkligen en värme som fortsätter brinna låten igenom. 

Auld Lang Syne är kanske den som når de högsta topparna. Kanske beror det delvis på att det är den låten jag själv har en starkast relation till, men Zenobias röst når nya höjder i den, tycker jag. Man får verkligen känslan av att sitta i en fåtölj och blicka ut mot snön som kämpar för att krama sönder fönstret. 

The Holly and the Ivy skapar också fina bilder, man ser hur solen stiger och renarna börjar springa. Det är avskalat, lugnt och stillsamt vackert.

Lyssna här nedan!