 |
| Foto: Reinhard Lang |
Jag har följt kultartisten Paul Roland under många år nu. Roland, som släppte första albumet The Werewolf of London 1980, har alltid skapat stordåd i det lågmälda. Intresset för historia och litteratur samt för det ockulta och lite mystiska har stått ut och han är en ytterst intressant mångsysslare. Texterna är alltid mångfacetterade och som en flykt in i historien eller in i det övernaturliga. Han tar sig lätt in i människors hjärnor, med lika delar galenskap som genialitet. Paul släppte förra året EP:n Candyman samt albumet Nosferatu Gothic Ballet. I år har han släppt albumet Morbid Beauty. Just nu arbetar han på ett nytt album som produceras av Boz Boorer, Morrisseys ex-gitarrist. Idag gästar Paul Roland bloggserien "Fem album". Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.
This album opened a door to music as magic. It took me into a fantasy realm through the poetic lyrics and the spellbinding acoustic music embellished with Marc Bolan’s unique vibrato voice. A sound world like no other at the time or since.
King Crimson - In The Court of the Crimson King (1969)
Another magical sound world in the truest sense of the world. A pseudo medieval prog fantasy conjured up by Pete Sinfield’s rather pretentious poetry, Greg Lake’s mellifluous vocal and the obligatory mellotron. Alternating the Epic and the intimate. A stunning debut that defines the term ‘classic rock album’
Queen - 2 (1974)
Created (as opposed to recorded) when they still had credibility and imagination. Another fantasy themed collection of top drawer songs superbly executed and bursting at the seams with energy and barely contained raw power. Magesterial!
The Doors - L.A. Woman (1970)
The last glorious push by Jim Morrison toward the final frontier before he burnt himself out. Intense, sinuous and sinister by turns. Initially disappointing for me in that so many of the tracks are 12 bar blues, but then they transcended the limitations of the format so spectacularly.
Jethro Tull - Benefit (1970)
Folk rock par excellence and Ian Anderson’s voice is just entrancing, his lyrics poignant and poetic and the songs simply sublime. Never tire of hearing this. As huge as they were, I still consider them criminally underrated probably because they didn’t influence subsequent generations as other bands have done.
/ Paul Roland
Lyssna på Paul Roland här nedan!
