 |
| Foto: Niklas Holmberg |
Åsa Schagerström (F.d Grennvall) sa en gång ”När man tappar hoppet kan man förlora en tung börda” och jag förstår verkligen vad hon menar. Så länge man hoppas väntar besvikelsen på en när det fortsätter att aldrig hända. Det kan snarare bli som en vila för huvudet att inte hålla hoppet uppe. Att bara ge upp om det. Åsa släppte boken Deras ryggar luktade så gott för tio år sedan och det är en av mina starkaste läsupplevelser. Boken följer Jenny och hennes föräldrar som aldrig begick några övergrepp, utan snarare tvärtom. Det var en vanlig familj utåt men föräldrarna försummade Jenny helt och lämnade henne och hennes känslor helt själv. För henne är närheten viktig men hon får inte den av sina föräldrar. Det närmaste en känsloyttring hon kommer sin mamma är när hon får ett slag och det känns i sammanhanget skönt eftersom ett slag i en försummad tillvaro kan kännas som att bli sedd. För tystnaden är knivar, att någon tittar bort istället för att se gör att en vissnar, suddas ut.
Boken går nu att uppleva som teater av frigruppen Pompom produktion på Teater Jaguar i Göteborg, i regi av Sven Boräng. Det är en monolog där Malin Molin som Jenny verkligen imponerar på alla sätt. Många skrattar genom stora delar av föreställningen. Jag sitter där med tårar i ögonen och Malin visar verkligen att ord verkligen kan framkalla bilder. Ibland måste jag blunda. Ibland är verkligheten onekligen som en käftsmäll. Jenny jämför hur andra barns föräldrar är och när hon berättat om upplevelserna har andra sagt att vissa passager var för tillskruvade och att inga mammor säger så till sina barn. Hur ska man göra när ens egen verklighet inte upplevs trovärdig?
Föreställningen blir en resa till att ta hand om sina yngre jag när de som förväntades göra det aldrig ens såg en. Det är en uppgörelse med barndomen och att den kan sitta kvar länge även när man blivit vuxen. När Jenny själv blir mamma blir saker ljusare samtidigt som allt inte är bra för att, hon tänker på saker hon själv aldrig fick. Bekräftelse, att bli lyssnad på. Att just hennes upplevelser spelade roll. Det var bara i Kyrkans barntimme som hennes berättelser verkligen betydde. Verkligen landade hos någon.
Det är en oerhört imponerade föreställning och Malins gestaltning av Jenny berör verkligen i hela sitt uttryck. Det är ett slagsmål mot att saker inte blir som de förväntas, en uppgörelse med en barndom där hon sällan kände sig behövd. Hon överlever och känner till sist att hon verkligen lever. Att hon verkligen är vid liv. Att tappa hoppet om något som skadar är bland det bästa man kan göra.
