Jag skulle säga att Luleå-duon Domen, som består av Tove Jacobsson och Emma Wanler, är fantastiska på att fånga olika stämningar med sin musik. EP:n Lek och verklighet, som släpptes ut i världen idag, är lite som en spretig film - eller dröm möjligen. Likt Anna Järvinen exempelvis så förmedlas känslor minst lika tydligt som texterna - om inte ännu tydligare. På något sätt säger det ganska mycket att den låten som klätts i gladast färger handlar om döden.
Med det sagt så skulle jag inte säga att Domens musik är särskilt deppig, jag tänker mest att de fyra låtarna är olika sätt att bearbeta känslor och olika händelser. Att lyssna på duon känns ganska mycket som en flykt från just verkligheten. Det är överlag ganska diffust och drömskt, som en nattlig flykt från det som skaver när man är vaken. Jag ser det spretiga mer som något lekfullt och när texterna går in hjärnan försvinner de inte puts väck, utan de förändrar något och möblerar om. För mig är det musik som, även om de skildrar en del stormar i livet, skänker ett slags lugn, som lägger en filt om en, som öppnar dörren till drömmarna.
Just kvällen och den efterföljande natten känns som den röda tråden som syr fast låtarna. Ofta låter det lite ödsligt, som om allt runt om har somnat och bara musiken och en själv är vaken. Musiken, som både skapar och är en flykt i sig. Inledande Flyktfantasi vid dansbanan är otroligt vacker och romantiskt nära med ett instrumentalt parti som bjuder upp ens hjärta till dans. Den berättande texten är otrolig och håller ens intresse vid liv i över sex minuter. Vackra Ett kvällspass känns tydlig i verserna men som en slags feberdröm i refrängen, som om kontrollen plötsligt försvinner och längtan om ett annat liv föds. Det är en väldigt stark låt och även om jag inte, generellt, tycker om när effekter tar över röster så tycker jag att det fungerar bra här, då det passar in i bilden jag får. Stupet skrev jag om i samband med att den släpptes och låten, om döden, har verkligen ett slags avslappnat gung över sig, trots ämnet. Trots stupet som väntar.
Avslutande Ond måne över Luleå har verkligen något mystiskt och nästan hotfullt över sig. Det är något med hur musiken nästan attackerar en, trots dess grundläggande lugn. Texten målar upp fina naturbeskrivningar över ett vintrigt och kallt landskap. Stämningen i refrängen känns närmast sakral och låten blir en fin avslutning på en EP som jag kommer bära med mig länge. En lekfull dröm att återvända till, en poetisk reaktion på mörkret som väntar, en musikalisk flykt från verkligheten. Det är på många sätt en unik samling låtar som ni alla borde ge den tid de så väl förtjänar.
Lyssna här nedan!
