 |
| Foto: Joanné Nugas |
En av årets finaste låtar är släppt ut i världen av Marlene Oak. When my time has come är en fin folkpop-låt som är hämtad från hennes kommande album Welcome to Oak Land. Det är den fjärde singeln i ordningen som är hämtad från albumets hylla, och tro mig, när vi har gått igenom hela hyllan så kommer nog många av oss vara säkra på att albumet kommer vara ett album att verkligen minnas från 2025. Enligt mig är When my time has come den bästa singeln hittills även om exempelvis Rhythm in my heart fick min hjärna och hjärta att dansa med varandra i låtens underbara sväng. Det var verkligen en låt som målade ditt leende efter leende över mina läppar och det var verkligen fint då jag hade en ganska tuff period privat. Musik som ett skydd och som ett vapen mot mörkret. Hennes fantastiska röst i Threading a fine line måste nämnas också. En stillsam vacker låt att avsluta kvällspromenaden med.
Marlene debuterade redan 2016 med singeln How long. En någorlunda tung låt, hennes uttryck bärs upp lättare idag, tycker jag. Men en väldigt stark debutsingel och man hörde redan då att hennes röst skulle kunna lämna avtryck långt långt framöver. Den akustiska versionen av låten berörde mig än mer och det var som att dras tillbaka till en konsert med äldre folksångerskor från USA. Bild efter bild ifrån just en sådan konsert framkallades i mitt huvud av den versionen. Väldigt starkt och det är speciellt att allt blir än tyngre när musiken står för den största tyngden och inte musiken. Rösten är för mig det allra viktigaste instrumentet och den som verkligen kan bära upp känslor, oavsett hur mycket de väger. Marlene har just en sådan röst. Den är rak och inkännande, stark och personlig.
På When my time has come och på det kommande albumet i stort så har Marlene samarbetat med Peter Morén som producerar, hjälpt till med texterna och även spelar på både låten och albumet. Jag måste säga att trumpeten, Axel Berntzon spelar, lyfter låten tre extra snäpp. I övrigt är det både en ganska vemodig och hoppfull låt på samma gång. Jag tolkar den lite som att man mår dåligt och känner att man nästan drunknar i allt mörker, i allt slit, i att känna sig hemma och samtidigt så knackar tankarna på ens huvud och ber en komma med något nytt. Där har vi vemodet men samtidigt så finns det hopp om att ljuset ska komma, att solen ska bygga bo i ens kropp och återigen stiga. Ge kroppen och humöret de soltimmar som de såväl behöver. Själv dras jag med i verserna och känner mig lycklig i refrängen. Det är en otrolig låt.
Lyssna här nedan!
