Ida släppte i år EP:n Dom fyra årstiderna vilken kändes som en promenad genom känslornas fyra årstider. Hon sätter verkligen förstoringsglas på små saker som människor gör, på små saker som kärleken gör ännu större. Väskan (Jag går väl hem) är en av hennes finaste stunder hittills. Hennes texter blir ofta som en dagbok som hon visar upp och jag är så glad för det. Det är så långt ifrån tillgjort som det går. Texterna är raka och rätt på, samtidigt som de lyfter både känslor och samhällsproblem på starka sätt.
Frida Mirage
Frida har ett samhällsengagemang som lyser igenom i låtarna. Det kan bland annat handla om att kvinnor ofta får höra att de är för mycket eller så skildrar hon klass-samhället i en förklädd kärlekslåt. Samtidigt finns det en stor lekfullhet i hennes musik och för varje gång jag lyssnar så upptäcker jag något nytt. Det kanske låter klyschigt, men det är verkligen så. Hon färglägger svartvita himlar och ändrar om dess färger för varje lyssning. Det är levande musik som verkligen bryr sig, som tar hand om människor i varje ton, tar dem i handen och bjuder upp dem till dans. Frida tar även sig själv i handen och går iväg mot nya starkare känslor, bort från det som krossas. En unik röst som slagit ned i Sverige.
Fredrika Rei
Jag hittade Fredrika Rei på riktigt förra sommaren. Jag hade tidigare fallit för låtar som Ghost town, men So it goes gjorde något speciellt för mig. En fantastisk låt att möta solen med och dansa tills klockan inte existerar längre, eller åtminstone ger en den känslan. Hon har även i år imponerat, bland annat i det fina samarbetet med The Jilted som mynnade ut i låten Alfa Romeo. Hon gästade även Bitchey på dennes Sidorna i vinden. En låt som tonsatte min resa till Slovenien på bästa tänkbara sätt. Jag gillar hur mångfacetterad Fredrika är som artist och hur hon gör verklighet av sin EP-titel. Det är verkligen less depression, more dancing.
Kristina Issa
Kristina har släppt kanske årets bästa album, ett album som kommer bulta i min handled och i min själ livet ut. Det räcker med att lyssna på Monster och titelspåret på Barn som ber för att förstå. Det är en personlig berättelse som växer utöver det personliga. Det är historier som fastnar, dels på grund av texterna, dels på grund av hur känslorna i rösten lyfter varje ton, det är oerhört kraftfullt. När hon lyfter barns utsatthet i titelspåret så blir mina ögon som utskurna ur en sjö. Det är kanske årets låt. Det handlar mycket om att lyfta perspektiv som ofta missas, som ofta scrollas bort. Barns mörker, personligt mörker. Jag hoppas Kristina känner allt ljus som hennes lyssnare ger till det här albumet, till hennes fantastiska sånger.
OKARO
DREAM GORA är OKAROS debut-EP. EP:n innehåller fem låtar, varav alla tillhör mina mest lyssnade låtar det här året. Hennes musik är som utskuren ur drömmar och i varje låt så möts man av sensuella beats och vacker mystik. Mycket av storheten handlar om hur Delia Okaro gör ett språk av allting. Ett eget universum där hon gör den musik som hon anser saknats. Hon blandar olika språk och går helt in i musiken, precis som hon får lyssnaren att göra genom alla fem låtar. Det är en fantastisk EP och OKARO är en av Sveriges mest spännande artister.
Agnes Grahn
Det låter som att Agnes Grahn tonsätter sin uppväxt på Hönö på sin debut-EP Four songs. Det är som sånger skrivna i ett mörkt sovrum med blicken vilandes över fin natur och klippor. Den känslan får jag. Det är musik som jag ofta klätt mina nätter i och det har gjort dem mer ljuvt drömska. Dreamland är en av årets finaste låtar och det är svårt att säga annat än att det är väldigt berörande. Texter om relationer och melodier och Agnes röst som en del av naturen, som en ljuvlig havsbris. Drömbris.
Gabriella Wilsson
Gabriella lyfter samhällets och människors sidor som inte alltid visas upp. Det handlar mycket om människor som flyr solen, som inte hamnar i reklamen, som inte taggas på Instagram. De som känner ensamhet och känner att livet inte är för dem. De ser inga dörrar ut och jag ser det som Gabriella bidrar till att ge människor dörrar ut bara av att skriva om det som sker. Hon vill se all skam rinna bort för skam dödar. Den dödar verkligen och osynliggör känslor som behöver synas. Hon gör allt på ett oerhört berörande sätt.
NicoleK
Nicole har släppt flertalet singlar i år, varav en del med Ola Rapace. Hon skildrar ofta ett drömskt och destruktivt landskap. Drömmar och något nästan hotfullt möts på en efterfest någonstans. Det är som scener som hade kunnat vara med i Twin Peaks som spelas upp. Det är ungefär som att Nicole har tonsatt Donna Haywards citat ”It's like I'm having the most beautiful dream... And the most terrible nightmare, all at once.” Det är både melodiöst och spännande.
Felicia Godman
En av de låtarna som berörde mig mest på ett personligt plan var Du är min pappa av Felicia Godman. Utefter hur just mitt år blev så har det verkligen blivit som en tröstelåt som jag aldrig kommer kunna släppa. En oerhörd låt som jag vill spela för min egen pappa. Han kommer älska den, det vet jag. Felicia har en fantastisk röst och det ska bli spännande att se vad hon gör härnäst.
Klara Tuva
EP:n Speglarna mot solen var en fantastisk skara låtar, en personlig resa. Genom mörker och framåt. Att släppa fram alla känslor, om hur det var att bli kär första gången, stanna på Mcdonalds och äta Chili cheese. Jag älskar ju när låtar går in på detaljer och verkligen målar upp en vardag och alla dess bestyr och inte minst äventyr. Klaras EP har både sorgen och lekfullheten i händerna och Min Elsa är en låt som jag blir djupt rörd av. En syskonkärlek, ett löfte om att du får falla hos mig. Jag finns alltid kvar. Det är ljuvligt.
Svartvatten
Svartvattens debutalbum omfamnade gemenskapen och var flera tunga stenar mot det skenheliga och tillrättalagda, det som bygger upp mallar om hur man ska vara och hur man ska känna. Många av låtarna är öronbedövande, på just det sättet som jag älskar. När man höjer volymen på även det som inte är tillrättalagt och bara kör. Allt ska ut. Det är både skrikigt och rivigt och jävligt bra. Ett tonsatt sökande som jag tagit del av varje dag sen jag hörde albumet första gången. Slutet av Ångestlåten är något av det svettigaste jag hört på länge.
Adée
Kanske dödar mig är ett album som verkligen känts som ”jag 2024”. En enorm urladdning och här står vi nu, i slutet av året och blickar tillbaka. Titelspåret får själens hår att resa sig och Idas röst genomborrar mig verkligen. Jag älskar live-känslan som albumet ger, hur ruffigt det känns och hur levande jag känner mig när jag har tagit del av det. För mig var albumet som en vacker tröst, en sån där kram där man efteråt frågar ”kan jag få en till?”. En värme som man inte vill ska slita sig. En värme som besjunger en kall och hård värld.
Anja Bigrell
Anja bjöd på ett väldigt mänskligt album i år. Jag älskar ju sånt. Texterna är poetiska och oerhört vackra, som när hon sjunger om att de fått slut på ”smittande skratt”. Hon målar både världar och inre universum åt en. Det är ett tungt allvar men det finns ett ljus som kommer in som en lekfull ballong då och då, men den förtar inte allvaret, den visar bara upp hur dubbelt livet är. Anja skriver texter som ingen annan och Vi har fått slut på vänliga ord är en låt jag vill spela på repeat ofta.
Folke Nikanor
Niklas Johansson och hans Folke Nikanor behöver inga ord för att skapa vackra musikaliska världar. Han bjöd på den färggladaste och finaste instrumentala musiken det här året. Och eftersom han är så duktig på att skapa språk av annat än ord så är hans album Melodianien som en målarbok för själen. Han fångar liv i hans musik. Bland annat mitt.
Säg mig
Val d’Isère är fortfarande en av de allra finaste låtarna jag hört. Säg mig bjuder på fler vackra stunder på sitt debutalbum. De poetiskt vackra texterna och duetterna mellan gitarrer och blås skapar en otrolig belysning över det liv som Säg mig beskriver. Ett album om att bli vuxen och hur man hanterar det. Det är ett på alla sätt ljuvligt album.
Sibille Attar
Brutal, ett album om när livet får annorlunda förutsättningar. Livet byter helt kläder och känslorna tvingas tänka om. Det är tankar från ett uppbrott. Tvivel, kärlek och försoning. Det finns ingen bitterhet som genomsyrar skivan, utan det är snarare ett sökande efter förståelse. Albumet, som släpptes i april, är Sibilles största stund hittills i karriären. Det är ett direkt och nära album där Sibille målar upp fantastiska landskap som är formade av ärlighet. Både hjärtat och själen tårades och kände sig upprymda på samma gång.
Ida Schönbeck
Ida har släppt tre singlar i år varav Cigarett var den låt som berörde mig mest. Varje textrad känns som hämtad ur en eld. Ida är fantastisk på att långsamt bygga upp stämningar. Jag minns storfavoriten Blå där hon gjorde samma sak. Det är fint att följa Ida genom hennes karriär och hennes sökande efter sig själv. Hon fångar just den känslan perfekt i singeln Rundgång där vilsna tankar trängs med fina bilder från Göteborg. Hon är en spännande artist som är på väg att bygga upp något riktigt stort.
Clara Alm
Claras debutalbum bjöd både på långa kramar och melodier som bjöd upp en till dans. Hon bjöd även på en fin tolkning av Cornelia Jakobs Hold me closer som hon skapade en egen värld av. Hon fångade verkligen känslan av att ord både kan förändra något till det bättre samtidigt som allt tycks hoplöst när orden stakar sig fram och till sist tar slut i just När orden tar slut. Den är låt som växt på mig och som aldrig riktigt slutar växa. De poetiska texterna lyfter albumet än mer.
Division 7
Division 7 har förmågan att få en att känna att fast man sitter i en soffa och äter chips med dipp så förflyttas man direkt till en lokal där svetten rinner och man bara skriker med i varje låt för att det är så fantastiskt. Bandet fångar känslan av att det är nu det händer och ändrar om mitt vardagsrum till ett Puservik. Jag älskar dem för det.
Åkra
Åkra får ofta in naturen i sin musik. Hon speglar livet och dess olika svåra val i ett ofta elektroniskt landskap. Samtidig låter det ruffigt och organiskt. Mycket handlar om ett sökande och vad som egentligen är värt något på riktigt. Ofta, om man är i en bubbla allt för länge, kan man behöva slå hål på den och se sig om utanför den bubblan. Det är lätt att tröttna annars och bli cynisk över hur världen tyvärr ofta ser ut. Jag upplever att Åkra gjort just det och att hennes EP Is It Worth the Hell of It? är som en personlig resa. En resa tonsatt med fyra låtar som alla är fantastiska.
Diza Guava
Diza är för mig en av Sveriges bästa artister och hon är verkligen unik på många sätt. Jag beskrev hennes debutalbum som en slags inbjudan till hennes själ. Det var ett sökande album som bland annat behandlade gränser. Ibland struntar folk i ens rödljus, ibland tar folk inte reda på fakta och baktalar andra. Turndown är en av hennes största låtar, en låt som liksom aldrig slutar förvåna en, som jag kan se i spegeln och säga att jag känner igen mig rakt igenom. Dizas låtar har den förmågan. Hennes närhet till känslorna hon besjunger gör att man känner sig träffad varje gång. Det är ett debutalbum som kommer ses som en klassiker om några år.
Petter Alatalo
Jag såg Petter på Oceanen i Göteborg. En fantastisk upplevelse. Även hans debutalbum var en sådan upplevelse. Det känns som viskningar från en natt, som en sprucken röst mitt i natten som säger att den älskar en. Albumet träffade mig verkligen som en blixt och det är ett stillsamt mästerverk. Ett mörkt och tvivlande album, samtidigt som det är kärleksfullt. Det beskriver livet som det faktiskt är.
Maja Gödicke
En resa mellan barndom och att bli vuxen. Svåra val blandas med rop och nostalgi från när man var barn. Barnet ropar till en och frågar sig varför livet blev som det blev. Majas album En värld att ligga vaken i är ett album som fångar lika delar verklighet som dröm. Världen hon skapar är unik och den står på egna ben och den skapar vackra poetiska bilder för den som lyssnar och ser vad hon målar upp. Hennes röst är så tydlig att den blir målande för den som lyssnar. Ett oerhört närvarande album som bär på några av de finaste texterna som skrivits i år.
Dolce
Dolces Ett liv var ett album fullt av insikter. Ingenting är ju riktigt självklart i livet och resan genom det bjuder en på många val. Man får en utsikt över det liv man levt och en insikt om hur livet man vill leva framöver ska te sig. Dolce fångar detta på ett fantastiskt sätt på albumet. Det är fina gästartister, de poetiska texterna rymmer int något annat än just det nödvändiga och de sköra visorna blandas med ljuvlig elektronik. Det är magiskt.
Nelly Malou
Nelly släppte låten Take a snack i år som beskriver en destruktiv relation. Känslor ska dövas ner och man beskrivs som "överkänslig". Låten är både tänkvärd och mörkt dansant och Nelly fortsätter att skriva låtar som golvar mig. Sättet hon upprepar "Maybe I am going mad, maybe I'm a bit too sad" i slutet av låten är magiskt. Nelly skriver ofta om livets tyngder men ger samtidigt just det mörkret käftsmäll efter käftsmäll. Att skriva om mörkret blir som en väg ut från det. En fantastiskt spännande artist.
Lyssna på låtar som faktiskt förändrat något hos mig, en från från varje artist. Kolla in här nedan!
