För mig så är Peggy Lejonhjärtas Till Lisa, on the west coast waiting en av de bästa svenska poplåtar som gjorts. Det är stora ord, men jag minns att jag aldrig riktigt kunde sluta lyssna på den där demoversionen som dök upp för kanske 16-17 år sedan. Texten skildrar ett förhållande som tagit slut och nu undrar han vad Lisa gör nuförtiden. Vem träffar hon nuförtiden, åker hon hem längs sjuans spår kanske? Vad dricker hon och somnar hon kanske på samma sida som han somnar på? Och vad tycker hon om politiken idag?
Det är en låt som plockar fram fina detaljer och klär de detaljerna i en otrolig popkostym, här extra utrustad med vackert blås. Det är en oerhört drabbande låt. Nu är det förstås en låt som levt med mig väldigt länge men här exploderar den verkligen. Den kläcks på nytt, mycket tack vare blåset, tror jag.
Peggy Lejonhjärtas andra skiva är också kanske deras sista. Det känns som att bandet gjorde både en comeback och ett slags bokslut nu med releasen av den efterlängtade skivan och spelningen i Stockholm. Det är synd, tycker jag. Debuten Viskningar och rop är förstås en klassiker och klassiker kan vara svåra att nå upp till men jag tror inte det är så man ska se på Om sommaren 06 och följande höst. Det är låtar som spelades in redan 2007 och som varit liggandes sedan dess. Här finns kanske inte något som överträffar öppningsspåret Till Lisa… men det är ändå ett album som växer för varje gång jag lyssnar till det.
Backstabber är en fin duett med Markus Krunegård, Hanna utan H (hette Hannah med H i demo-versionen) är minst lika bra som jag minns den och en förtjusande saxofon tar över i röjiga När går sista dansen i Malmö? Det är överlag en stökigare skiva än debuten. Mer rock än pop. Mer livserfarenhet än nyfikenhet och rotlöshet som präglade Viskningar och rop.
Solitär är en låt som musikaliskt påminner en del om Till Lisa… Jag älskar texten om människor i Östergötlands Kisa som stack ut på många sätt med sina historier och brokiga liv. Texten påminner mig om många som jag mötte i uppväxtens Kalmar. Vi sågs bara enstaka gånger men deras historier betydde något och jag vet att jag bär med mig delar av dem än idag. Stengatan är en lugnare låt som också fäster, med en fin text där Henrik Nilsson gör en av sina starkaste sånginsatser.
…och Kaspiska havet känns som en fin Hellman-blinkning i titeln och på vissa sätt så har ju bandet och Jakob en hel del gemensamt, även om hans andra album dröjde ännu längre. Låten är storslagen ballad där Henriks röst bär lager på lager av känslor. Sju svåra år är den låten som mest påminner mig om bandets debut och det är också en av de låtarna jag hört sedan tidigare. Tillsammans med Solitär och Till Lisa… är den bäst på albumet. Det är också ännu en låt som gifter sig med en fin saxofon och Peggys musik berikas verkligen av blås. Det är en gaspedal för stämningen.
Om det är ett avsked för gott så är det ett väldigt sådant. Om bandet känner att lågan börjar ta sig för ännu ett album så är jag dock väldigt snabb med att lägga på mer ved. Ett band som gör låtar som drabbar en så hårt som till Lisa… har mycket kvar att ge.
Jag måste också säga att omslagen till nya albumet samt till Viskningar och rop tillhör bland de finaste omslagen som ett band målat in sig i historien med. Båda är nostalgiskt romantiska på det allra finaste viset.
Lyssna här nedan!
