 |
| Foto: Sandra Löv |
Första gången jag hörde Juni Järvi hade jag precis flyttat till Göteborg. Just då, bland alla vakna nätter och någon form av sorglig romantik, passade hans första skiva Wherever Thou Art väldigt bra in. Den lite filmiska vemodigheten bredde ut sig på en skiva som verkligen växte och än idag lyssnar jag på låtar som Rooftops och Asleep. Andra skivan The Gospel gav en mer lycklig och avslappnad känsla, även om det mörka i texterna fortfarande fanns kvar till viss del. Medan första skivan var mer eftertänksam kändes den andra lite mer rakt på. Nu är Juni Järvi tillbaka och denna gången har han lämnat engelskan bakom sig och gjort en skiva på svenska. I somras släpptes första singeln På barrikaderna och i september släpps nästa singel Ikaros. Oavsett språk, Juni låter fantastiskt. I oktober släpps nya albumet Om en vecka, kanske ett år.
I början av september släpps Ikaros, som jag förstått handlar om att våga satsa fullt ut, att kasta sig ut de i osäkra. Jag tänker att du själv verkar vilja testa nya vägar hela tiden. Har du alltid varit sådan?
- Jag vet inte om jag alltid varit på ett visst sätt. Minnen är knepiga på det sättet, man återskapar dem varje gång man minns och som människa tror jag att man förstärker och ändrar minnen för att bekräfta vem man är eller vad man gör för stunden. Det jag vet är att jag nu och de senaste 10-15 åren av mitt liv har pendlat mellan ett stort behov av trygghet och ett tidvis stort behov av att släppa taget och ge mig hän, att våga gå på helt okända stigar både bildligt och bokstavligt. Det kan vara så enkelt som att ta en helt ny väg till jobbet, att vika av på en gata du aldrig ens märkt låg där. Eller så kan det vara att släppa in en ny människa i sitt liv, det om något är att släppa taget. Eller så kan det vara att ge ut ett till album, denna gång på sitt modersmål.
Vad är Om en vecka, kanske ett år för en slags skiva?
- Det är en uppbrottsskiva. Eller kanske snarare en post-uppbrottsskiva. Det är en skiva om att gå sönder. Det är en skiva om att sakta lyfta på huvudet och lära sig att andas igen. Det är en skiva om att börja våga igen. Det är en skiva om att gå vilse och hitta rätt igen.
Var har du hittat inspiration till skivan?
- Svår fråga.. Livet? Jag har inte haft ett övergripande tema att arbeta efter. Det är sällan jag arbetar så när det gäller kreativt skapande. Formen kan jag ha visioner om medan innehållet bara kommer till lite av sig självt. Det finns säkert de som tycker det är oprofessionellt men jag vet inget annat sätt. För mig handlar det om att vara lyhörd och göra plats för inspirationen. Utan inspiration är jag ingenting. Däremot har jag lärt mig att ta vara på den och ibland till och med frammana den.
Blir det någon turné i samband med att skivan släpps i oktober?
- Det hoppas jag! Än är inget klart, jag har inte ens ett band för tillfället. Men det är en världslig sak, sådant ordnar sig alltid på något sätt.
Tror du att du kommer hålla dig till svenska nu eller kommer det bli en blandning framöver?
- Jag har själv svårt för när artister blandar språk på en och samma skiva. Eller jag vet inte. Nu när jag tänker efter älskar jag när Jónsi gör det. Men det är kanske för att det är på isländska. Ibland tänker jag att allt blir bättre på isländska. Undrar om någon tänker så om svenska? Nog kommer jag fortsätta skriva på svenska, framför allt när det gäller det jag väljer att framföra som artist. Jag vet inte, med svenskan fick jag en helt annan närhet till texterna än vad jag fick på engelska. Det blev på något sätt ärligare, eller snarare närmare kanske jag ska säga för jag var ju inte oärlig förut direkt. Men ja, närmare, med allt vad det innebär. Det är helt klart mer läskigt att släppa den här skivan än de tidigare! Men jag har skrivit några texter och utkast på engelska också senaste året. Vi får se vad det blir av det. Kanske att jag låter någon annan använda och sjunga det?
 |
| Foto: Sandra Löv |
Hur ser du på dina tidigare skivor såhär i efterhand?
- Det är intressant att se bakåt när man har släppt ett par skivor. Särskilt eftersom det gått så pass länge mellan dem. Jag har ibland svårt att tro att jag firar tio år som skivartist om två år!
Du frågade tidigare om jag vill testa nya vägar hela tiden och med musiken är det nog så. Jag har svårt att sitta stilla när det kommer till musiken. Jag vet inte om det är uppenbart för de som lyssnar på min musik och har följt med sen första skivan men jag kan verkligen se hur olika val jag gjort skapat motrörelser som i sin tur skapat motrörelser. Första skivan var väldigt introvert, till viss del ett sorgearbete över min far som gick bort. Andra skivan var å andra sidan väldigt (för mig i alla fall) extrovert och mer bombastisk. Nu är jag väl däremellan någonstans.
- Jag lyssnar väldigt sällan på de tidigare skivorna men jag lyssnade genom första skivan för ett tag sedan och blev förvånad över hur lekfull men samtidigt så helgjuten den var. Blev faktiskt riktigt stolt, något jag sällan tillåter mig att vara i processen eller när jag precis är färdig med något.
Du har tidigare gästats av bland annat Annika Norlin och Markus Krunegård. Blir det några gästartister på nya skivan också?
- Tyvärr blir det inga gästframträdanden på skivan. Arbetet med Om en vecka, kanske ett år har varit väldigt personligt. Som jag var inne på tidigare innebar språkbytet att jag kom närmare texterna. Det fanns helt enkelt inte utrymme att släppa in någon den här gången.
Har du något önskesamarbete?
- Just precis nu är jag inte så inne på musikaliska samarbeten men jag skulle däremot vilja experimentera över konstgränserna. Jag har länge varit intresserad av dans och foto så det vore roligt att se vad ett sånt samarbete skulle resultera i. Till exempel vore det spännande att skriva musik till dansföreställningar. Eller göra dansvideos med specialskriven musik.
När du skulle spela in videon till På barrikaderna bad du om hjälp på sociala medier. Vad har du för relation till sociala medier? Tror du det är något som blir allt viktigare för fler och fler artister att vara aktiva på sociala medier?
- Jag tror det är om inte avgörande så i alla fall otroligt viktigt. Det är lite av ett dilemma för mig. Som person är jag inte alls särskilt social eller tillgänglig. Eller, om du träffar någon som känner mig eller någon som arbetat med mig skulle de nog säga att jag är glad och social. Men jag lever väldigt mycket i mitt eget huvud och är mer än gärna själv under lång tid. Det är väl lite av ett trademark när det kommer till mer eller mindre introverta personer. Jag har inga problem med att vara social men det tar på krafterna.
- Men för att återgå till sociala medier så tycker jag det är svårt att veta vad det är jag ska skriva, hur personlig jag ska vara. Eller snarare hur personlig jag är bekväm med att vara. Egentligen tänker jag för mycket. När det kommer till sånt här är det nog allra bäst att bara göra. Men jag har ju alltid det i bakhuvudet, om det jag gör just precis då kan bli ett blogginlägg.
Förra gången jag intervjuade dig pratade vi mycket om normer. Vilka normer tycker du präglar musikscenen idag? Har det förändrats något de senaste åren, tycker du?
- Jag vet ärligt talat inte, som svar på båda frågorna. Jag känner mig inte så delaktig i musikscenen utan snarare som att jag står lite vid sidan om den. Eller det är i alla fall det jag vill göra. Mest för att ha friheten att göra lite vad jag vill. Jag går nästan aldrig på konserter och tittar inte på melodifestivalen. Jag lyssnar knappt på radio utan hittar ny musik, i den mån jag gör det överhuvudtaget, via tjänster som Spotify. Men det är en rätt svår fråga. Dels för att musikscenen inte är en scen utan en myriad olika scener som ofta korsar varandra. Men dels för att det är en svår fråga även om man avgränsar. Åh, jag vet ärligt talat inte.
Vilken musik växte du upp med?
- Min bror har haft en stor inverkan på mitt musiklyssnande. Han brukade göra en skokartong full med blandband varje sommar, som vi sen tog med på de bilresor familjen gjorde. Han har alltid haft en musikalisk fingertoppskänsla jag är tacksam att jag fått ta del av. Så det blev mycket listpop från åttio- och nittiotalet i början. Simple minds, AHA, Duran Duran, Alphaville och sånt. Sen introducerade han hårdrock, mycket Iron Maiden till exempel. Själv upptäckte jag svensk punk och det var väl i den vevan jag började med musiken själv. Men jag har alltid haft en fot i popen även när jag spelade den mörkaste black metal. På något sätt var Blümchen alltid närvarade trots smattrande baskaggar och hackande distgitarrer.
Minns du vilken som var den första skivan du köpte?
- Haha, nja, jag minns den första skivan jag fick däremot. Har för mig att jag var elva år eller så. Det var One More Time med skivan Highlands. Höglandsromantik på "hög" nivå och jag älskade den. Inte lika häftigt idag att det var Nanne Grönvall och hennes man som stod bakom det hela.
Vad lyssnar du på idag?
- Tyvärr bekräftar jag den där fördomen om att musiker inte lyssnar på musik. Eller så är jag bara gammal och inte lika pepp på ny musik längre. Oftast blir det att jag lyssnar på sånt jag redan vet och lyssnat på tidigare. Fast då och då hittar jag något nytt och blir alldeles hänförd. Senast var nog I break horses första album, Hearts. Det var i och med att de släppte sitt nya album som jag letade upp det förra på Spotify och blev alldeles tagen.
- Min bror och jag brukar dock skicka låtlistor på Spotify mellan oss, där vi blandar ny musik vi hittat med gamla låtar vi lyssnade på som barn. På varje lista brukar det finnas åtminstone två eller tre låtar som verkligen fastnar. Så helt ute ur leken är jag väl inte.
Vad tycker du om att göra utöver musiken?
- Något jag sällan hinner men som jag älskar att göra är att läsa. Att få förlora sig själv i vackert språk och berättarkonst är något jag ständigt längtar efter. Annars strecktittar jag och min fästmö ofta på olika serier, just nu Supernatural.
Ruvar du på några dolda talanger?
- Jag vill tro att jag är bra på att laga mat och improvisera fram nya rätter men om det är så får någon annan svara på, haha.
