Boy Omega - Daniel

Martin Hasselgrens fina Boy Omega släppte nyligen singeln Daniel. En låt som även finns med på hans åttonde album It's dangerous to go alone. Take this. 

Jag gillade ju verkligen Boy Omegas förra singel, In love but out of sight, där Maja Milner gästade. Daniel är en lite mer nedtonad singel och det är en låt som börjar på engelska, fortsätter på svenska för att sedan ta vid vid engelskan igen. Det är ett grepp som jag inte alltid gillar, men här fungerar det fint och jag tycker om att höra Martin sjunga på svenska. 

Texten behandlar både vänskap och psykisk ohälsa och är poetisk och fin om en person som har både sommar i sig och urverk som rostar. I musiken händer det mycket. Om man är uppmärksam så hör man något nytt gång på gång. Små ljud över en elektronisk matta. Fantastiskt fint. 

Låtens huvudperson, Daniel, spelar själv huvudrollen i musikvideon. Filmat vid mina egna hemtrakter, på Ölands Djurpark, någon gång på 80-talet, när Daniel jobbade på sin pappas cirkus på parken. 

Lyssna på låten här nedan och kolla in videon förstås!

Frida Braxell - Nästa år är vårt

Frida Braxell är från Göteborg, men bor numera i Stockholm. Hennes debutalbum släpptes för snart tio år sedan, där låten Silvertejp, som blev en hit, finns med. Senaste albumet, Livet & ångesten, släpptes 2019. Grunden har varit visa, även om vissa låtar har varit mer åt det poprockiga hållet. Som titelspåret på det senaste albumet. Nästa album kommer nästa år, det fjärde i ordningen. 

Den första singeln från albumet, Nästa år är vårt, släpps idag och är en låt som är formad som ett hopp, en tro på något annat. En önskan. Kanske en nystart efter allt med corona, efter en kraschad relation eller bara från mörker och jobbiga tankar. Ett nytt datum, en början på något annat, något ljusare. 

Jag tycker låten är bra på att sprida hopp, vad som än har varit jobbigt för den som lyssnar. Nystarten kan gälla lite vad som helst. Musikaliskt är det en förhållandevis lugn poplåt som ökar i tempo framåt slutet och Fridas röst är perfekt för budskapet. Det är lätt att bli glad av den och ryckas med. Skåla och hoppas att ens ljuva önskningar slår in.

Lyssna på singeln här nedan! 

[ingenting] - Vinterdagboken

Jag lyssnade på Chasing Dorotea häromdagen. Albumet, som släpptes 2002, innehåller fortfarande några av Christopher Sanders finaste låtar. Genom hela karriären, vare sig det varit solo eller i [ingenting], så har han varit fantastisk på att berätta historier. Ofta trasiga sådana, men mörkret behöver förstås också sina toner, sina sidor. Det känslosamma har mött ett socialt perspektiv i flera låtar. Det personliga har blivit politiskt. Allt är dubbelt. Flera av [ingenting]s låtar är några av mina absoluta favoriter och de kommer vara genom hela livet. Jag minns när jag såg bandet i Stockholm i början av 2019. Den vackra tonsatta skörheten i låtar som Dina händer är fulla av blommor lät fantastiskt fint. 

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte helt fastnade för #Stxlm som släpptes 2018. Det var stundtals vackert, men samtidigt kände jag att elektroniken tog över för mycket. 

Nu är bandet tillbaka med albumet Vinterdagboken, 15 år efter att bandet släppte EP:n Sommardagboken. Först ställde jag mig lite frågande till varför flera av Christophers sololåtar är med på albumet, samtidigt som att det känns som att projekten ändå är så sammanflätade plus att låtarna passar fantastiskt bra in på albumet. Jag älskade Vid en flod första gången jag hörde den och hjärtat brister lite när Christopher sjunger ”Jag vill så gärna träffa nån…”. 

På albumet finns många små detaljer som sticker ut, små blinkningar till förr, till andra artister. Överlag så tolkar jag texterna som sökande efter något annat och genom sökandet så tar hjärnan sig igenom det förflutna. Ljuset som tar en promenad genom det forna mörkret. Månblod glider genast upp som en av bandets starkaste låtar, som behandlar en vän vars själ äts upp. Kanske av droger. Kanske av oro. Kanske både och. 

Överlag tar vemodet en stor plats på albumet, men det är som en vän som samtidigt håller en i handen tills oron förmultnat litegrann. För någonstans finns hoppet där. Vinterdagboken är bandets bästa samling låtar på länge.

Lyssna på albumet här nedan!

Musikminne från Kim Vestin

Kim Vestin debuterade tidigare i år med cover av Simon & Garfunkels The Sound of Silence. Hon följde upp släppet med den egenskrivna Somebody else. En ballad som verkligen lyfte fram hennes sammetslena röst. Nu i december släppte hon Set you free. En vacker låt om en dysfunktionell relation där de båda inblandade har vitt skilda upplevelser av relationen. Låten får mig att minnas fina Trespassers William. Kims röst är verkligen fantastisk. Idag gästar hon bloggen och berättar om ett musikminne! 

 

När jag började fundera på vilket musikminne jag skulle välja kändes det först omöjligt. Kanske Simon & Garfunkels vackra Bright Eyes? Och hur den tjöt på högsta volym genom LP-spelarens högtalare i vårt lilla hus på den norrländska landsbygden, när jag var liten och just tillfrisknat från vinterkräksjukan. Mammas varma famn och Paul och Arts ljusa, trösterika stämmor. 

Eller kanske Björk i hällregnet på Vattenfestivalen när jag var 13 år och hon just släppt Post, och fladdrade omkring på scenen med vad mina barnaögon minns som stora vita vingar. Eller med bästisen på Thåström-konsert under gymnasieåren. Hur publikhavet reste sig som en tsunamivåg när första ackordet slog an, och jag lättade från marken och på en sekund slungades tio meter längre bak och tappade min ena sko på vägen. En sån där New Balance-sko som man verkligen vördade när man var tonåring och inte hade så mycket annat i sitt liv. Och hur jag trots den förlusten kände mig så rik. 

Eller kanske att sitta på sängkanten i ettan på Mariatorget på småtimmarna och lyssna på Air tillsammans med den kille man just träffat för första gången och som senare ska visa sig bli kärleken i ens liv. 

Men jag landade i något mer stillsamt, och ensamt. Jag landade i min hårda, smala säng i ett av internatrummen på Framnäs folkhögskola. Jag är 18 år, har precis flyttat hemifrån för att gå deras musiklinje, och känner mig sådär speciell och unik och samtidigt värdelös som bara en 18-åring kan göra. På folkis har man mycket tid, så jag ligger där hela eftermiddagen och sträckläser Stephen Kings The Running Man, en febrig och berusande och ganska kort roman på cirka 300 sidor, om en dystopisk framtid där huvudpersonen deltar i ett TV-sänt dödsspel inte helt olikt det i The Hunger Games. 

Genom mina små men påkostade högtalare spelar Philip Glass Metamorfoser – suggestiva, meditativa, cinematiskt melankoliska små skapelser för piano med den extraordinära förmågan att få tiden att kännas som att den står stilla. 

Och samtidigt, i min tonårskropp, en överväldigande känsla av att vad som helst kan hända. Den nyfunna friheten i att för första gången i sitt liv vara helt själv, och bestämma helt själv. Lika berusande som skräckinjagande. Vilket väl är definitionen av hur det känns att bli vuxen. Känslan av att han, killen med Entombed-t-shirt och den intensiva blicken, kan knacka på dörren till internatrummet när som helst. Men att det ljuvligaste ändå är att få vänta på att han ska göra det. Och att bara få vara den där tjejen som ligger där helt själv, på sitt eget rum, och läser en fantastisk bok och lyssnar på enastående musik som får ögonblicket att kännas som en evighet. 

Allting växer ihop och blir till ett i det där minnet - musiken och boken och någon slags växande insikt om att allting snart kommer att förändras, och livet att börja.

/ Kim Vestin 

Lyssna på Set you free här nedan!

David Josephson - Jord & sten

En närmast sakral stämning infinner sig i David Josephsons nya singel Jord & sten. Texten är magisk och målar upp flera bilder, scener, symboler. Andlighet och kärlek möts och funderingar över livets gång. En dikt, Dann, av den tyske poeten Else Lasker-Schüler återkommer i refrängen och bidrar till stämningen. David bodde själv i Berlin under sex år. Elses dikt handlar om kärlek, natten, drömmar. 

David har haft ett produktivt år och detta är hans sjunde singel i år. Själv gillar jag de mer nedtonade låtarna, där Davids röst lyfts fram och bygger upp bilder tillsammans med musiken. Jord & sten är verkligen en sådan låt. Han är fantastisk på att skapa stämningar och få liv i drömmar, ge dem en mening. 

Lyssna på singeln här nedan!

Adam David Englund - Den siste bohemens klagan

Adam David Englund från Karlskrona debuterade förra året med singeln Vår stad. Senare samma år släppte han en EP med samma namn. I år släppte han tidigare singeln Tusen tårar med ett sound som gjort för sena mysiga kvällar, när solnedgångens färger tar över allt mer av himlen. Färg efter färg byts ut. 

Nu är Adam aktuell med singeln Den siste bohemens klagan. Låten skrevs i slutet av 80-talet av Adams mentor på gymnasiet, Thomas Svensén och nu har Adam fått tillåtelse att spela in den. Låten, om kärlek, är en fin visa där jakten på äkta kärlek snarare får huvudpersonen att se tillbaka och inse att den äkta kärleken fanns hos en han träffat långt innan. Man kan nog se låten både som en hyllning till Adams mentor Thomas och som ett bevis på att utvecklingen hos Adam går stadigt framåt. Det är ibland för lätt att hänvisa till Håkan Hellström så fort en ung kille släpper popmusik på svenska. Personligen hör jag inte särskilt mycket Håkan hos Adam. Dock låter det väldigt bra, i gränslandet mellan visa och pop och när jag lyssnar igenom Adams hela katalog så tycker jag att han sjunger bättre och bättre. 

Den siste bohemens klagan är en mycket stark låt och jag tror att även Thomas sitter någonstans och känner sig stolt över låten han skrev för nästan 35 år sedan.

Lyssna på låten här nedan!

Musikminne från MANX

Maria Nyströms projekt The Naima Train lade ner med en sista spelning i Bältespännarparken i Göteborg 2017. Jag minns fortfarande en spelning med The Naima Train på Bio Capitol. Stämningen var magisk på alla plan. Ur The Naima Train föddes MANX. Första singeln hette I'm giving u art och släpptes 2019. Senare samma år släpptes EP:n Shell. 2020 släpptes den starka singeln Yoga while crying. I september i år släpptes senaste singeln RAFT. Idag gästar MANX bloggen för att berätta om ett musikminne!

Min hjärna kopplar ihop känslominnen väldigt starkt med musik. Jag kan bli sådär sjukligt besatt av specifika låtar som hängt med under känslofyllda perioder i livet. Det spelar nästan ingen som helst roll vilken låt det är, den behöver verkligen inte ingå i min generella musiksmak; om jag kopplar den till ett minne så kommer jag med stor sannolikhet vara fäst vid den resten av livet. Det nostalgiska värdet i en låt kan ibland vara värt ALLT. Jag har för många minnen av musik av den inspelade sorten. Det är lättare att gräva bland livemusik-minnena, även om det också är sjukt svårt att säga ett enda. 

Men den sjukaste upplevelsen av livemusik jag kan komma ihåg var Sigur Rós på Roskildefestivalen 2013. Dom spelade på en av tältscenerna på natten, och luften var sådär mosig och härdad av solen från dagen. Det hade varit värmebölja och publikens ångiga, varma kroppar var inte så lockande att stå och trängas mellan, så jag och några kompisar lade oss på gräsmattan utanför tältet och bestämde oss för att bara lyssna på spelningen. Vi märkte dessutom att ljudet just där i gräset var helt perfekt, bättre än i publiken. 

Klockan var ca. 01 och himlen var helt klar och fylld med stjärnor och galaxer som fick bli visuals till spelningen. Jag kommer ihåg att jag verkligen svävade ut i rymden och försvann till musiken, och när spelningen var slut märkte vi att vi alla låg och höll varandras händer. Vi gick långsamt och helt tyst tillbaka till tältet, gjorde oss ordning i tystnad och somnade. Alltså sa verkligen inte ett ord. Inte ens typ ”fan vad bra det var”. Det var som att vi var överens om att ord var överflödiga.

/ MANX

Senaste singeln finns för närvarande inte tillgänglig på Spotify. Lyssna på den tidigare singeln Yoga while crying här nedan!

Lisa Wanloo - Shadows

Senast ni kunde läsa om Lisa Wanloo på bloggen var i juni förra året. Hon var då aktuell med dubbelsingeln Darker / Hear. Där bjöds vi på både ett tungt och vackert vemod. Det möts vi av även här, på debutalbumet Shadows. Om jag jämför med hennes första singlar så är ljudbilden än större och tyngre här. Instrumenten skriker snarare än att de viskas fram. Det är förstås inte hela sanningen, det är ett varierat album, men överlag så är ljudbilden tyngre än i början av hennes karriär. 

I de tyngre låtarna, som Burn out och Shadows möts vi en närmast industriell känsla. Vackrast blir det dock i den nedtonade Don’t tell me. En skör låt på gränsen till att spricka. Men det finns något väldigt vackert i allt larm också. Jag påminns om Holes vackraste stunder, där oljud och skört vemod möttes. Lisas röst är oerhört stark och texterna känns raka och personliga, om livets baksidor och tvivel. Albumet avslutas av stillsamma Empty Space som bär på en ödesmättad stämning. En låt som gärna hade fått vara längre, i mitt tycke. Den drömska känslan är fantastisk. 

 Överlag är Shadows ett fantastiskt album där det känns som att Lisa Wanloo hittat ett uttryckssätt som hon känner sig trygg i. Där hon berättar personligt om sina känslor, sitt tvivel och lyssnaren kan inte annat än att omfamna det hon sjunger, visa förståelse. Mötas i det tunga.

Lyssna på Shadows här nedan!

Fia Ekberg - Bangatan

När jag ska hem så passerar jag fina Bangatan i Majorna. Det är en gata som består av båda förfallna hus och mer nutida byggnader. Det är en gata med många kontraster. Där bor också Fia Ekberg och i mars släppte hon albumet Bangatan. Ett poetiskt vis-album där särskilt Vackrare nu står ut. Här möts vi av spöken word och en slags hyllning till att bli äldre. Många, särskilt kanske kvinnor, upplever att de blir allt mer osynliga med åldern. Som om samhället försöker dölja dem. Den låten är som en motkraft till det. 

Ett vackert blås tar över både titelspåret och Nålar och gör båda två alldeles ljuva. Dansa behandlar mobbning på ett starkt vis och överlag är texterna mycket välarbetade. Nakna och beskrivande, tydliga. I Jag tycker om dig är språket rätt fram, musiken närmar sig här blues. 

Överlag är tempot lugnt och soundet lika rikt på detaljer som texterna. Kanske är den röda tråden att finna närhet och gå sin egen väg, finna tillhörighet. Att få leva så det syns. 

Fia Ekberg har två release-konserter på gång. De har blivit försenade på grund av pandemin, men nu är det äntligen dags. Den ena sker den 11 december på Studio Epidemin och den andra den 16 december, på Musikens Hus i Majorna.

Lyssna på albumet här nedan!

Vargen Kommer - Magiskt, men kemiskt

Det har snöat mycket i Göteborg det senaste dygnet. En låt som kan vagga en till lite lugn och ro när man spatserar runt i snön är Vargen Kommers nya singel Magiskt, men kemiskt. Bandet, som är från trakterna kring Göteborg, är fantastiska på att måla upp bilder i sin musik. 

Texten i den nya singeln är välgjord och bygger upp en tragisk händelse i små fragment, minnesbilder. Olika karaktärer dyker upp i en melodi som hämtad från 70-talet och proggen och som klär berättelsen i ett lugnt tempo. 

Jag älskar hummandet mellan verserna och hur talande bilderna är, även om de stundtals är diffusa och svåra att få grepp om. Det ska bli fortsatt intressant att följa bandet och alla karaktärer som de fyller låtarna med. Det kan bli en fantastisk musikalisk roman till slut.

Lyssna på låten och kolla in videon här nedan!

Musikminne från Werkell

Blir man klokare med åldern, frågar sig Werkell i senaste fina singeln Sånt som aldrig blir av. Kanske blir man inte det och när fantasin inte matchar verkligheten och drömmarna aldrig grävs upp för att bli till liv, utan stannar kvar just som drömmar. Hur känns det då? Singeln är hennes sjätte sen hon debuterade förra året med sitt soloprojekt. Hon har tidigare spelat i band och skrivit till andra artister, men förra året gick hon alltså solo. Idag gästar Werkell för att berätta om ett musikminne!

”Killar kan”, hette blandbandet. Det var 2002, jag gick i nian och jag hade haft en kompis på besök från Dalarna. Förutom minnen för livet, glömde han kvar en skatt för den tiden – ett blandband som hans väldigt coola storasyster (som jag inte kände, egentligen ) hade gjort. ”Du kan behålla det”, svarade han på frågan om jag skulle skicka det på posten. 

Jag minns första genomlyssningen. Varje låt kändes som att få en fin present. Pärla efter pärla från band jag tyckte om och band jag aldrig hört. 

På ena sidan var det indie, pop och rock. Från 70-00-tal. Cake, The Ark, Led Zeppelin, Freewheel, Popsicle. 

På andra sidan var det Stan Getz, Astrud Gilberto. Musik som skulle komma att forma både min sång och mitt gitarrspel när jag senare började gymnasiet. Jag lyssnade och lyssnade. Ja, jag la till och med över allt på mini disc när bandet började slitas ut. 

Jag vet inte varför det där blandbandet hängt kvar i mig. Jag skulle inte kalla någon av låtarna en favorit. Ingen av dem har senare dykt upp på någon Spotify wrapped. Men något i den där mixen inspirerade mig att börja lära mig spela gitarr, vilket öppnade helt nya rum i mig som låtskrivare. 

Och när jag härom veckan stod inne på Ica och Let Your Body Decide med The Ark sköljde över mig bland frukt och grönt, så mindes jag plötsligt hur det var att värdera ett blandband lika mycket som sig bör enligt Rob i High Fidelity. Framförallt kom jag ihåg känslan av att vara 15 år, vara kär i en kille långt bort och att tragglande börja bemästra barréackord.

/ Werkell

Lyssna på Sånt som aldrig blir av här nedan!

Ess Bogale - My love

Ess Bogale släppte sitt debutalbum för två år sedan. Jag minns att jag föll för närheten i albumet. Hennes röst millimeter ifrån, kändes det som, som mäktigt avhandlade känslor på ett sätt utan filter. Särskilt Ashes var en pärla, även om hela albumet bör lyssnas på från början till sista tonen. 

I Bogales musik får rösten och texterna störst utrymme och jag är så glad för det; att man inte låter något av det drunkna. Istället kommer den nära nakna känslan. Så är det på den nya singeln, My love, också. Rösten får ta plats i en vädjande text men är det bara vilja och tro från ena hållet fungerar det inte. 

Om jag jämför nya singeln med låtarna på debutalbumet är detta en utveckling som går mot en större ljudbild, mer saftig produktion. Detta märktes än mer på förra singeln, We know. My love är lugn, samtidigt som det vilar något storslaget bakom, som aldrig riktigt helt släpps loss. Känslor släpps dock loss och jag blir väldigt berörd. Storheten i rösten och den öppna texten gör detta till en fantastisk låt.

Lyssna på låten här nedan!