Eller kanske Björk i hällregnet på Vattenfestivalen när jag var 13 år och hon just släppt Post, och fladdrade omkring på scenen med vad mina barnaögon minns som stora vita vingar.
Eller med bästisen på Thåström-konsert under gymnasieåren. Hur publikhavet reste sig som en tsunamivåg när första ackordet slog an, och jag lättade från marken och på en sekund slungades tio meter längre bak och tappade min ena sko på vägen. En sån där New Balance-sko som man verkligen vördade när man var tonåring och inte hade så mycket annat i sitt liv. Och hur jag trots den förlusten kände mig så rik.
Eller kanske att sitta på sängkanten i ettan på Mariatorget på småtimmarna och lyssna på Air tillsammans med den kille man just träffat för första gången och som senare ska visa sig bli kärleken i ens liv.
Men jag landade i något mer stillsamt, och ensamt.
Jag landade i min hårda, smala säng i ett av internatrummen på Framnäs folkhögskola. Jag är 18 år, har precis flyttat hemifrån för att gå deras musiklinje, och känner mig sådär speciell och unik och samtidigt värdelös som bara en 18-åring kan göra.
På folkis har man mycket tid, så jag ligger där hela eftermiddagen och sträckläser Stephen Kings The Running Man, en febrig och berusande och ganska kort roman på cirka 300 sidor, om en dystopisk framtid där huvudpersonen deltar i ett TV-sänt dödsspel inte helt olikt det i The Hunger Games.
Genom mina små men påkostade högtalare spelar Philip Glass Metamorfoser – suggestiva, meditativa, cinematiskt melankoliska små skapelser för piano med den extraordinära förmågan att få tiden att kännas som att den står stilla.
Och samtidigt, i min tonårskropp, en överväldigande känsla av att vad som helst kan hända. Den nyfunna friheten i att för första gången i sitt liv vara helt själv, och bestämma helt själv. Lika berusande som skräckinjagande. Vilket väl är definitionen av hur det känns att bli vuxen.
Känslan av att han, killen med Entombed-t-shirt och den intensiva blicken, kan knacka på dörren till internatrummet när som helst. Men att det ljuvligaste ändå är att få vänta på att han ska göra det. Och att bara få vara den där tjejen som ligger där helt själv, på sitt eget rum, och läser en fantastisk bok och lyssnar på enastående musik som får ögonblicket att kännas som en evighet.
Allting växer ihop och blir till ett i det där minnet - musiken och boken och någon slags växande insikt om att allting snart kommer att förändras, och livet att börja.
/ Kim Vestin
Lyssna på Set you free här nedan!
