Jag ska vara ärlig och säga att jag inte helt fastnade för #Stxlm som släpptes 2018. Det var stundtals vackert, men samtidigt kände jag att elektroniken tog över för mycket.
Nu är bandet tillbaka med albumet Vinterdagboken, 15 år efter att bandet släppte EP:n Sommardagboken. Först ställde jag mig lite frågande till varför flera av Christophers sololåtar är med på albumet, samtidigt som att det känns som att projekten ändå är så sammanflätade plus att låtarna passar fantastiskt bra in på albumet. Jag älskade Vid en flod första gången jag hörde den och hjärtat brister lite när Christopher sjunger ”Jag vill så gärna träffa nån…”.
På albumet finns många små detaljer som sticker ut, små blinkningar till förr, till andra artister. Överlag så tolkar jag texterna som sökande efter något annat och genom sökandet så tar hjärnan sig igenom det förflutna. Ljuset som tar en promenad genom det forna mörkret. Månblod glider genast upp som en av bandets starkaste låtar, som behandlar en vän vars själ äts upp. Kanske av droger. Kanske av oro. Kanske både och.
Överlag tar vemodet en stor plats på albumet, men det är som en vän som samtidigt håller en i handen tills oron förmultnat litegrann. För någonstans finns hoppet där. Vinterdagboken är bandets bästa samling låtar på länge.
Lyssna på albumet här nedan!