"När vi skulle därifrån fick polisen i Vänersborg eskortera oss ut ur stan på natten"

Bandet Marionet bildades i Trollhättan 1981. Namnet tog de från en roman av Alistair MacLean. Första släppet kom året efter. Något album släpptes dock aldrig och 1990 så slutade bandet existera. Sen dess har det blivit en del återföreningar och debutalbumet Eternal Return kom 2019. Ett album där man väckte över 30 år gammal musik till liv. Äldre låtar väcks till liv även på uppföljaren The Last Party som släpptes nu i september. I november firar man albumsläppet på Backstage i Trollhättan! Här nedan berättar sångaren Göran Florström om bandets historia och vad som kommer hända härnäst. 

För de som inte känner till er, hur skulle ni beskriva er själva? 

- Marionet är ett rockband med rötter i åttiotalets post-punk, med band som Joy Division och Killing Joke som inspirationskällor. Men våra rottrådar sträcker sig så mycket djupare än så. Band som The Stooges och Alice Cooper har påverkat vilka vi är på ett djupt plan. Även glammigare band som New York Dolls.. Ja, du hör, det är en motsägelsefull blandning som format oss som individer, och som band, men det är en blandning av bara bra saker, äkta saker, så mixen kan bara bli fantastisk! 

Vad hände med bandet under 90-talet? 

- Under 90-talet hände inte mycket med Marionet. Vi upphörde att existera som band 1990. Vi hade brunnit för bandet under nästan hela åttiotalet, brunnit i båda ändar under ganska långa perioder, så vi orkade väl inte längre. Vi gick in i studion och spelade in en singel för Public Road Records 1989 och gick därifrån under ett helt annat namn och ganska snart med helt andra medlemmar, bara jag och keyboardisten Mikael Bodling kvar. Vi blev Cloud Catchers, och vi blev en annan typ av band under nittiotalets första hälft, släppte två album och levde lyckliga ett tag. Gitarristen Dan Johansson bildade GOSH! och spelade med dom några år. Vi gjorde olika grejer och kom ifrån varann ganska rejält. 

Har ni haft bra kontakt med varandra i bandet under alla år? 

- Det var väl där, under nittiotalet, som vi inte sågs så speciellt mycket. Vi bor ju i olika städer också.. Mikael flyttade till Stockholm, Danne och jag bodde i Göteborg sen länge, Ove i Trollhättan och Lars, och även Martin, i Vänersborg. Vi gjorde ett återförenings-gig 1995 i och för sig. En tillfällig grej. Men då sågs vi ju, och det var kul. Sen mot slutet av nittiotalet började jag sjunga med Generous Maria, och Danne producerade vår första EP och vårt första album, så vi sågs en hel del. När det var dags för andra plattan var Danne fast medlem som gitarrist. Så Danne och jag har setts mycket i Generous Maria-sammanhang. Med Marionet blev nästa grej ett gig på en releasefest för en bok om Trollhättans musikliv 2016. Det kändes riktigt kul, och i den vevan hittade vi mastertejperna till vårt försvunna album från 1985 också. Det blev en del jobb med det, restaurera tejperna och framförallt ommix, nytt och bättre allting. Det här albumet gavs ut 2019 under namnet Eternal Return. Det var väl runt då, eller egentligen från spelningen i december 2016, som det kändes som att vi var återförenade. 

Vad var anledningen till att ni återförenades första gången? 

- Det har väl bara varit för tillfälliga grejer, det som varit tidigare. Det var i och med förra plattan Eternal Return och att vi direkt började arbeta på The Last Party som gjorde att känslan av återförening riktigt infann sig. 

Hur skulle ni beskriva The Last Party? 

- Det började med en tanke att spela in en singel. Det var faktiskt Grip on Your Mind som drog igång det. Vi ville spela in den låten, och kanske nån till. Vi kände att Grip on Your Mind förtjänade en riktigt inspelning. När vi väl landat i det dök väl tanken upp att det var lika bra att spela in en EP när vi ändå höll på. Tills Danne, som är producent för det hela, drog till med att här finns material för ett helt album, vi kör på det, inget fegande! Plattan är en åttiotalsproduktion, körd via moderna filter så att säga, tweakat till 2020-tal. Danne snackar mycket om att vi på åttiotalet hade mycket grejer gemensamt med grungen, bara det att den genren inte fanns än. Lite att det vi gjorde var i fel tid på nåt sätt. Den där insikten kom nog redan när ommixen av Eternal Return gjordes.

- Hursomhelst, The Last Party är ingen nostalgitripp eller nåt sånt, det är bra på riktigt, med moderna mått mätt. 

De låtar ni släppt hittills är såna som skrevs på 80-talet. Skriver ni på helt nya låtar också? 

- Nu har vi gett ut en platta som spelades in 1985, vi har återinspelat låtar skrivna mellan 86-88, så nästa projekt borde väl vara just det, ett album med helt nyskriven musik. Så har jag hört att det viskas också. Vi får väl se om det blir så, vore skitkul faktiskt. Så lite låtskisser finns allt. Det kommer bli bra! 

Fastnade mycket för Grip on your mind på albumet. Berätta lite om texten till den! 

- Sånt där är svårt. Jag menar, texten är texten. Din tolkning är säkert bättre än min. Vad jag vet är att många låtar med Marionet befolkas av människor som jag träffade under mina år som mentalskötare på Östra klinikerna i Vänersborg på åttiotalet. Många fick en parallelltillvaro som karaktärer i Marionets låtar. Grip on Your Mind handlar om upphävandet av nåt osunt nattligt tillstånd. 

I början skrev ni på svenska. Är det någon låt ni särskilt vill lyfta fram från den tiden? 

- Ja, så var det, vi skrev på svenska. Minns att jag blev övertalad att börja skriva på engelska, jag var våldsamt emot den idén i början. Har aldrig ångrat det dock, det visade sig vara en jättebra grej, precis i min smak. Det är sånt som gör att man inte kan lita på sitt eget omdöme alltid. Försöker komma ihåg det ibland. Det finns en given kandidat att lyfta fram, enligt mig: Ett Sår. Den håller fortfarande. Vi släppte den digitalt för ett tag sen, remastrad och fin. Inspelningen firar fyrtio år i år, bara en sån sak.

Ni spelar live i Trollhättan i slutet på november, vad kan publiken förvänta sig? 

- Ja, 27 november, på Backstage Rockbar. Det blir ett exklusivt gig, vi spelar ju inte ute så mycket att det stör. Senaste giggen var förra hösten på Bengans i Göteborg, på en releasefest för en samlingsplatta på vinyl, Gothenburg Rare 1985-1990 heter den. Marionet har med en låt där. Bra platta, värd att kolla upp. Men Backstage ja. Det blir låtar från nya skivan så klart, och låtar från förra. Vi skummar av gräddan, bara det bästa kommer vara gott nog. 

Har ni någon speciell anekdot från en spelning som ni vill dela med er av? 

- Hände en del grejer, lite då och då. Ibland kändes det som ”det här händer bara oss!”, men så var det säkert inte. Som när vi åkte trettio mil för ett gig som vårt bokningsbolag hade bokat, och när vi kommer fram hade vi lite svårt att hitta stället. Vi stannade bussen och frågade någon snubbe på trottoaren: ”nä, det stället brann ner för ett år sen.” Vi blev inte superlångvariga med det bokningsbolaget, kan man säga. 

- Eller när vi blev misshandlade av nåt knepigt gäng innan en spelning på en festival i Vänersborg. Vi gjorde gigget, värre däran var vi väl inte, men eftersom det där gänget hade hotat, eller snarare dyrt och heligt lovat, att dom skulle fortsätta misshandeln när vi skulle därifrån fick polisen i Vänersborg eskortera oss ut ur stan på natten. Det hamnade i tidningen, det där: ”Marionet i slagsmål, poliseskort tillbaka till Trollhättan.” 

- Eller när vi äntligen skulle få spela på Scandinavium, och det visade sig att vi fick lira i nåt hörn ute i foajén. Riktigt lång näsa. Vi var så övertygade om att nu var det äntligen dags för lite större spelningar. Foajén blev det. 

Om ni ska nämna tre saker som verkligen stått ut under alla år som aktiva, vilka blir det då?

- Tre grejer.. Vi snackade lite om det här igår, Danne och jag. En grej måste vara när vår singel The Treadmill hamnade på Spränglistan, det fantastiska radioprogrammet Bommens topplista. Flera veckor låg den där.. Som bäst på andraplats, bara passerad av Blue for Two’s Ships. När vi spelade på Hultsfredsfestivalen var också en grej. Allt var kraftigt försenat, och vi skulle spela vid ett på natten kanske..Men eftersom allt hade dragit över så extremt, gick vi väl på lite innan tre och fick lira en tjugo minuter innan polisen kom och stängde av strömmen. Fanns inget tillstånd så sent. Det var trist, men dom tjugo minuterna var magiska. Men det här är nästan störst: vi var förband till Jerry Nolans svenska band Teneriffa Cowboys och Jerry Nolan spelade på Dannes trummor! Han hade inget trumset med sig, så han gjorde hela spelningen på Dannes gula trummor. Det var stort. 

Är det fler spelningar inplanerade eller ser ni er fortfarande främst som ett inspelningsprojekt? 

- Nix, inget mer inbokat. Är väl inget kategoriskt, men främst ett inspelningsprojekt är det ju. Men dyker det upp nåt attraktivt så tar vi det. 

Ni började spela på 80-talet. Vad kan ni sakna mest med musikindustrin från den tiden? 

 - Ett fungerande skivkontrakt. Alltså skivbolag som faktiskt tar hand om ett band. 80-tals-Marionet har mycket att tacka de små, men entusiastiska bolag vi hade som hjälpte oss fram. Och sen fanns det så många jättebra musikföreningar med bra spelställen, musikcaféer, i en massa olika städer över hela landet. Men det kanske inte handlar om ”industrin” så mycket, det handlade mest om ideella krafter.

Finns det någon person som har betytt extra mycket för er som band? 

- Åttiotalet är ju ett tag sen, och vi var förmodligen riktiga renässansmänniskor, och som sådana hade vi en äkta mecenat. Johnny Forsström hette han, och var en inte alldeles okänd konstnär och till råga på allt var han Danne Johanssons farbror. Han var Andy Warhol och vi var hans Velvet Underground. Nja, den liknelsen haltar nog en del. Men han gillade oss och var villig att finansiera både en maxisingel och ett album med Marionet. Och det var inte småpotatis han gick in med. Bästa studion, Vivaldi Studios i Mölndal, och i princip obegränsat med studiotid. Jag tror inte vi fattade hur bra vi hade det, vilken räkmacka vi klivit på där efter ganska många år av slit. 

- Det här resulterade i en maxisingel med låtarna Agitation, Mental Orgasm och Blood-shot Eyes. Den blev nån slags promotionskiva. Sen var det juvelen i kronan, ett tolv-låtars album som skulle bana väg för vår succé. Som sagt, det både var och lät dyrt, och vi njöt av i princip obegränsad tid i studion. Men det är här nåt som inte fick hända händer, plattan blev inte släppt. Den kom inte ut. Varför det inte gick vägen har jag fortfarande ingen aning om. Albumet skulle ha kommit 1985, men det fina i kråksången är att till slut kom plattan ut. Sen 2019 streamar Eternal Return överallt och finns också i en limiterad utgåva på vinyl. 

Vi lyssnar ju på musik på ett annorlunda sätt idag. Hur känner ni med omslag etc. när den mesta musiken släpps digitalt? 

- Inget går upp mot ett LP-omslag, så är det bara. Det sitter liksom i generna. Att sitta och tumma på ett vinylomslag, kolla varje liten grej, läsa all info och texter. Vår förra platta fick vi ut på vinyl genom en slags crowd funding via Diggers Factory, och The Last Party ligger just nu i en kampanj som drog igång på releasedatumet, för att realisera ett vinylsläpp. Och det här underbara skivomslaget som Joakim Ahnfelt gjort måste verkligen få ses i vinylsize. 

Om man bortser litegrann från situationen med Corona, hur tycker ni att Göteborg mår som musikstad? 

- Det har ju varit väldigt dött, ganska länge nu, så ja, nästan svårt att komma ihåg hur det är utan Corona. Börjar väl släppa upp ganska rejält nu i och för sig. Göteborg mår nog rätt bra som musikstad ändå. Många bra band och rätt många scener av olika slag. Det jag personligen saknar är Sticky Fingers. Var ett himla bra ställe. Har hört nåt litet rykte om nystart, ingen aning om det är sant, men låt oss hoppas. 

Till sist, om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle ni vilja besöka? 

- Andra halvan av sextiotalet i Detroit. Finns så klart en massa alternativ till det. Men jo, det vore så bra. Jag skulle få se MC5 och framförallt The Stooges i sitt rätta habitat.. Läser precis nu Per Nilsens Iggy & the Stooges: On stage between 1967-1974. En exposé över varje dokumenterat gig som The Stooges gjorde under sin livstid. Lite nördigt, möjligen, men skitroligt. Får mig verkligen att längta dit. Man kanske till och med hade skymtat Alice Cooper.

Lyssna på The Last Party här nedan!

Musikminne från För Levande & Döda

Duon För Levande & Döda släpper idag debutsingeln 03:15. Singeln är en elektronisk pärla vars resa är slut redan innan den når två minuter, men det låter fantastiskt. Duon, som består av Jari Haapalainen (The Bear Quartet) och Martin Hasselgren (Boy Omega), ska bli högintressant att följa. Idag gästar de bloggen och berättar om varsitt musikminne! 

Tre dagar sedan i Stockholm. Jag kommer ut från en musikstudio, har jobbat med en låtidé. Eller jobbat och jobbat. Snarare jammat fram lite olika uppslag som tycktes passa ihop. Samtidigt som Norrköping förlorade mot AIK. Svensk fotboll. I'm gonna keep my mouth shut. Vad ska det bli av detta stycke musik? Tretakt över tvåtakt, skulle man väl kunna beskriva beatet som. Schysst enkel ackordföljd. Endast den i sig är ganska najs. Förströdda pianomelodier + toner med elgitarr som ska gestalta en manskör, är just nu några av dom andra ingredienserna. Är det ens en låt? Det kan nog bli det, om man sätter sig ner och renodlar, vaskar fram guldet, så att säga. 

Jag sneddar över medborgarplatsen. På en bänk sitter två personer som verkar ha varit med om både det ena och det andra. "Titta inte på oss, din jävla fitthora" skriker kvinnan åt mig. "Din jävla fitthora, du tror att du är nånting, vem fan tror du att du är" fortsätter hon. "Fan, jävla fitthora, dra åt helvete, får man fan aldrig vara ifred" är det sista jag hör. 

Med raska steg når jag Högbergsgatan. Den ska jag gå på ända fram till Rosenlundsgatan, därefter höger, mot Hornsgatan. Målet. 

/ Jari Haapalainen 

Ett tidigt musikminne är från 1982, då jag var fyra år gammal. Min mamma och pappa gick med i en musikklubb där man prenumererade på kassetter eller LP-skivor. Som introduktionserbjudande hade de en "4 för priset av 1". Jag vill minnas att mamma valde en kassett med David Bowie, pappa Dire Straits, min storebror valde samlingen Killers med Kiss och jag valde (Music From) The Elder, också med Kiss. Jag lyssnade på dom där Kiss-kassetterna hela tiden och trummade med på skinnsoffan hemma i radhuset i Nässjö, med mammas stickor. 

Nästa år fylldes samlingen på med Creatures of the night och Lick it up och nån gång i den vevan bytte jag till mig ett par riktiga trumstockar mot en Mötley Crüe-affisch med min granne Peter. Två tygstolar blev ett nytt trumset och jag blev ny trummis i Kiss. Iallafall i fantasin.

/ Martin Hasselgren 

Lyssna på 03:15 här nedan!

Musikminne från Dark Sven

Igår så släppte Henrik Möllers projekt Dark Sven albumet Invocation. Albumet innehåller pop som är melodisk och drömsk på samma gång. Albumet innehåller 10 låtar och idag gästar Dark Sven och berättar om en av låtarna i ett musikminne!

Det var på nyåret 2015 som vi hade hjärnorna fulla av Sonja Åkessons dikter och hade lyssnat på ett tributealbum med olika svenska artister kvällen innan. P hade koll på att hennes sten skulle finnas någonstans på Skogskyrkogården. Förortsgatorna var övergivna och islagda, vi bar tjocka rockar och tsarmössor mot den stränga kölden. Leken hette Hitta Sonjas grav och tog några timmar innan bingo. På ena sidan hennes namn och titel, författare. På andra sidan föräldrarnas. Det var första gången jag såg en dubbelsidig utskrift på en grav. 

Jag hade annars sett ganska många eftersom jag börjat jobba på en tidning som bara handlade om kremationer och kyrkogårdar. Den hette Kyrkogården och gavs ut av Svenska kyrkogårds- och krematorieförbundet, tidigare Svenska likbrännarföreningen, jo faktiskt! I alla fall hade jag under ett års tid fått bra KBT-träning mot min dödsångest. Varit med vid kremeringar, reflekterat över gravinskriptioner som ”Det här ville jag egentligen inte” samt besökt en förtvivlad kyrkoherde som hade nio lik i en kyl som stått och brummat i tio år i väntan på att en ny begravningsmetod med frystorkning skulle börja fungera, vilket den aldrig gjorde. 

Nu när jag stod här framför Sonjas grav kände jag att denna KBT burit frukt. Det var efter den stunden jag började tänka mer på bortgångna personer än på mig själv. På vad de gjort, sagt och grubblat över under sin tid på jorden. Tänkte på alla som jag själv mött men även på historiens förebilder, hjältar, prinsessor och troll. På nån av krematorienissarnas årliga branschmässor lärde jag mig att 98 procent av alla människor som någonsin levt är döda. Det är väldigt många fler än de 2 procent som lever nu. Och eftersom det inte går så bra nu skrev jag sedan en låt om att det vore bra med hjälp från den stora, tysta majoriteten. Den heter så klart 98 percent.

PS. De korrekta siffrorna är 97 respektive 3 procent, men det funkade inte att sjunga.

/ Dark Sven 

Lyssna på albumet här nedan!

Musikminne från Valentina Orioli

Valentina Orioli, som även intervjuas på bloggen idag, firar sitt EP-släpp Handle With Care med att gästa bloggen för att berätta om ett musikminne. Och det är en text som berör på flera olika plan. Om stormar och maskroser i den fina rabatten. 

Mina stormar har aldrig upphört helt. Dom har bara lugnat sig lite i vissa perioder. Sedan jag var barn har det känts dimmigt och molnigt. Inte sådär att det spöregnar konstant eller att jag befinner mig mitt i en orkan. Eller jo, ibland. Allt för ofta, när jag tänker efter, har det känts så med. Men oftast har det känts som ett täckte av dimma har legat över mig. 

Det började tidigt. Som en maskros i den fina rabatten. Hur mycket det än rensades kom det alltid en ny maskros. Känslan av att vara lite sned och fel och malplacerad. Jag har nog alltid varit ett melankoliskt barn. Lite sned. Men vad är det som formar barn egentligen? Vad gör oss sneda? 

Jag gick i terapi som femtonåring och lärde mig vad mina känslor betydde. Vi har några grundkänslor, fick jag lära mig. Jag lärde mig även att prata om sånt jag inte kände att jag fick eller kunde prata om. Lite så fungerar musiken för mig. Det är en slags ventil. Ett verktyg som ger mig chansen att tala om hur det är, hur det varit, den där relationen som gick åt helvete och hur jävla skitont det gjorde. Som låtskrivare behöver man inte berätta ordagrant vad allt betyder eller vad det handlar om. Det får vara dimmigt precis som dig, för det är din konst. Det är din ventil. Ditt verktyg. Du vet vad du vill säga och det är de viktigaste. Resten är upp till lyssnaren som kan tolka din konst på sitt eget vis med sina egna upplevelser och erfarenheter. Kanske är det en till maskros som lyssnar eller någon som också känner sig lite dimmig och sned ibland. 

Jag är den som sitter mitt i natten och skriver musik efter ännu ett extrapass i den sunkiga baren även fast hjärnan egentligen känns som en mosad potatis. Det är inte lätt att vara en självkritisk perfektionist, men det kanske är därför det finns en del jävlar anamma kvar i mig. Jag skrev låtar på jobbet på baksidan av kvitton, nynnade in melodier i min telefon och skrev ner texter i anteckningar på min iPhone. Fysiskt sett var jag på jobbet, men i mitt huvud befann jag mig någon helt annanstans. Den tog några åt att skriva, men när jag skrev min EP Handle With Care var det mycket under de åren. Dödsfall, hjärtesorg och förvirring. Jag blev kär i en tjej för första gången. Det funkade inte. Började dejta en kille lite halvt. Det funkade inte. Blev kär i en annan kille och höll ihop i nästan två år. Det funkade inte heller. Pang! Gick rakt in i väggen och fick sätta allt på paus. Stormen upphör aldrig helt. Min lista på dysfunktionella relationer är lång och under den tiden sökte jag många gånger tröst i min musikstudio. Min alldeles egenköpta musikstudio som jag placerat i mitt sovrum. 

Innan jag skaffade studion så hade jag en tillfällig hundraprocentig tjänst och hade jobbat alldeles för mycket i fem månader. Jag var restaurangansvarig och jobbade egentligen säkert tvåhundra procent och var konstant på bristningsgränsen. Inte en enda dag kunde jag gå hem i tid, men varenda dag gick jag hem med en stressklump i magen. För dom intjänade pengarna åkte jag till Roskilde-festivalen i Danmark för andra året i rad. Första året var fantastiskt. Det andra året slutade i kaos. Med en stulen plånbok, telefon och med 40 graders feber bilade jag och min bästa vän hem till Sverige igen. Sen åkte vi ut och tågluffade genom Italien i en månad. Med pengarna som blev över köpte jag min musikstudio och valde att fullhjärtat våga satsa på mig själv och min egen musik. 

Jag läste någonstans på Instagram att det kan bero på traumatiska upplevelser om en är ”för självständig”. Någonting om att en ofta har behövt klara sig själv för att omgivningen varit för instabil. Det ligger säkert något i det. Men jag gillar att vara självständig. Det blir nog så när en inte litar på så många människor och ofta söker jag tröst hos mina absolut närmaste i min inre cirkel som består av vänner och familj - eller mig själv. Jag är ett September-barn och en typisk Jungfru som håller hårt i dom jag har nära. Jag är inte den personen som känner ett behov av att ha en miljon vänner. Jag har en stöttande familj och kloka, kärleksfulla vänner. Jag är lojal och älskar högt och mycket, men även mina murar kan vara höga och svåra att ta sig över. Men bakom den något igenväxta, snåriga muren finns en hel drös med blommor att plocka ihop till en fin, färgstark bukett. 

Jag kommer inte gå ut med djupa, långa förklaringar till varenda låt på min EP. Handle With Care är fylld till bredden med mina egna personliga erfarenheter och nu är det upp till lyssnarna att få skapa sig en egen känsla och uppfattning kring låtarna. Många låtar var en tröst för mig att skriva när det där täcket av dimma låg över mig. En ventil. Ett verktyg. Vissa stunder kände jag bara ren glädje. Den här dimman definierar inte mig varken nu eller då, för jag är inte bara en maskros. Jag är också en solros, en tulpan och hela jävla rosenbusken! Jag hoppas att min musik får dig att känna något också.

/ Valentina Orioli 

Lyssna på Handle With Care här nedan!

"Jag kommer fortsätta med att mysa runt i mjukisar och kolla på serier"

Valentina Orioli från Borlänge släpper idag sin debut-EP Handle With Care. Tidigare har Valentina släppt de starka singlarna Breathing slow och Complicated Här, i en längre intervju, berättar Valentina mer om sig själv, sin koppling till Italien och om att vara en blandning av Mulan och Bridget Jones. 

 

Hur skulle du beskriva dig själv? 

- Jag tror att många kan uppfatta mig som glad, trevlig, skämtsam, framåt och social vid första mötet. Men dom som verkligen känner mig vet att jag kan ha hög integritet, grubblar mycket och handskas med social ångest. Samtidigt är jag också den där skämtsamma, ambitiösa och framåt personen. Det är minst sagt en salig personlighetsblandning! 

Berätta om nya singeln Complicated! 

- Complicated flirtar med drömska melodier och tunga baser. Det är en synthig, pianoklinkande, trasslig, alternativ pop-romans med ett underliggande mörker om hur tvådelat det kan kännas att falla för en kärlek som hålls undangömd. 

Du har italienska rötter, är du ofta där och vad har du för smultronställen där? 

- Ja, precis. Min mamma är svensk och pappa är italiensk. Det känns som att jag har det bästa av två världar! Min pappa har rötter i både syditalien i Neapel (farfar) och i de mer norra delarna i Urbino (farmor) som ligger i regionen Marche. Efter att ha bott i Isola d’Elba utanför Toscana så hamnade han till sist i Rimini i regionen Emilia-Romagna. Där har jag varit mest under min uppväxt och när jag tänker på Rimini går mina tankar direkt till alla våra sandstränder. Det är verkligen en strandort! Jag försöker åka tillbaka så ofta jag kan så det inte går allt för många år emellan. Jag kunde äntligen åka tillbaka den här sommaren med min pappa efter att inte varit i Italien på tre år, mest pga. pandemin.

- Jag tågluffade genom Italien för några år sedan och upptäckte landsbygden och hur vackert och lugnt det är. Det är verkligen ett smultronställe att hyra en villa ute på landet i Italien och bara njuta av naturen och omgivningen. 

Du bor i Borlänge, hur känner du att kulturlivet är där? Trivs du? 

- Borlänge har alltid nämnts som en musikstad och jag tycker det stämmer in bra då vi har artister som tex. Miss Li härifrån. Däremot känner jag som 26-åring att Borlänge kan vara lite väl dött ibland förutom på helgerna, men jag har alltid trivts bra i staden ändå. Mer kanske för att jag har familjen här, jobb och en trivsam lägenhet. Just nu mår jag bra här, men vem vet vad framtiden har att erbjuda, det kanske blir en flytt till någon annan stad någon gång. 

Minns du första gången du stod på en scen och hur det var? 

- Jag tror den första riktiga gången jag stod på scen var på en skolkabaré när jag var 11 år. Jag sjöng Elvis Presleys Always on my mind och var så nervös att jag inte kunna hålla mikrofonen stilla. Jag har fortfarande videoinspelningen hemma från det uppträdandet! Samma år blev jag "kvällens hemliga artist” på ett skoldisco och sjöng Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart i skolmatsalen där disco hölls och jag var precis lika nervös då som på kabarén. 

Du har spelat i band innan, hur kommer det sig att du valde att stå på egna ben istället? 

- Jag har lärt mig mycket av bandet, men någonstans kände jag att jag hade gjort mitt och behövde få utforska min egen kreativitet. Jag skrev egna låtar på sidan av bandet, men det blev aldrig någonting av dom eftersom jag var så upptagen med att gå i skolan, jobba och spela i band. Så när jag var 21 bestämde jag mig för att ge mig själv en ärlig chans och valde därför att hoppa av bandet. 

Vad är ditt bästa minne från tiden med Betty Goes A Go-Go? 

- Jag tyckte om att träffas i replokalen och hänga med bandet eller när vi drog ihop en middag tillsammans. Ett annat bra minne är när vi blev nominerade i kategorin ”Årets Låt” på Dalecarlia Music Awards. 

Hur har arbetet med EP:n Handle With Care flutit på? 

- Det har varit många berg- och dalbanor i processen men jag tycker ändå det har flutit på relativt bra för att vara första större släppet. Jag och Viktor Fyhr, som mixade/mastrade min EP, har gjort jobbet på distans under pandemin och träffades bara en gång och mixade bredvid varandra. Han har verkligen varit inlyssnande och tagit till sig när jag gett feedback, och det är inte alltid så enkelt att mixa andras verk på distans. 

- Sen kommer livet emellan ibland också. Jag blev utmattad och deprimerad vid julen 2020 och fick sätta allt på paus. Det var alldeles för mycket i den perioden och jag tog mig knappt ur sängen så jag flyttade tillfälligt hem till min pappa och rörde inte musiken på flera månader. Men det måste också få vara okej för man är inte mer än människa och även om jag har ett driv i mig så behöver jag många gånger stanna upp och lyssna inåt. I den perioden var hälsan viktigast och det innebar att EP:n fick vänta lite. När jag sen var tillbaka på fötterna igen och kände mig redo att börja jobba på EP:n igen rullade det på. Det är otroligt mycket jobb bakom och när man jobbar ensam med allting glömmer en ibland hur mycket tid och energi som faktiskt läggs ner och hur mycket som behövs göras inför ett musiksläpp. 

Har du själv någon favorit från EP:n? 

- Jag tycker om Complicated väldigt mycket för den är lite mer drömsk i soundet, men om jag ska välja någon som inte är släppt för allmänheten än så skulle jag kanske säga Closer som är mer rytmisk och retsam eller All I Ask. 

Skulle du säga att det finns en röd tråd i det du väljer att skriva om? 

- Definitivt, min EP Handle With Care handlar främst om relationer och kärlek. 

När du skapar musik, brukar du följa din ursprungliga idé genom hela skrivprocessen? 

- Oftast har jag en grundtanke eller en känsla jag vill förmedla med låtarna, men det kan utvecklas åt alla möjliga håll i processen. Jag har både gjort om produktionen och skrivit om texterna i Sometimes och All I Ask och sen bytte jag även producent som mixade första utkastet av Sometimes för jag kände inte att det var rätt producent för min vision, även om han är superduktig och talangfull. Det är en del i processen att hitta rätt och även om det tog tid att lägga om två låtar så var det helt rätt beslut. 

Många har berättat att de blivit mer kreativa under corona, hur har din egen kreativitet påverkats av pandemin? 

- Jag tror inte det har påverkats så jättemycket mer än att jag har hållit mig hemma mer, men det är nog inget nytt för mig för jag är ändå en riktig hemmatjej som trivs bra med det, haha! 

Restriktionerna är på väg att släppas. Vad har du saknat att göra mest under pandemin? 

- Jag är lite skraj att det kommer ett bakslag nu när alla restriktioner släpps och hoppas att folk fortsätter att tänka sig för, men i Sverige känns det som att det knappt har stängts igen speciellt mycket till skillnad från Italien och andra länder där dom har haft väldigt hårda restriktioner. Jag menar, vi har ju ändå haft caféer och gym öppna så det blir nog inte så stor skillnad förutom att det inte blir maxantal i butiker och så vidare. 

Finns det något särskilt som du kommer fortsätta med som du började med under själva pandemin? 

- Jag trivs som sagt med att vara hemma och har inte börjat meditera eller göra något drastiskt under pandemin mer än att gå runt i mjukiskläder oftare, men jag kommer fortsätta med att mysa runt i mjukisar och kolla på serier. 

Om du fick drömma fritt, var vill du hamna med musiken då? 

- Jag har alltid velat bli signad och jobba aktivt med musiken både i Sverige och utanför. Det hade varit så roligt att få jobba som låtskrivare och vara med i skapandet, spela musik och stå i en studio en hel dag med likasinnade och göra låtar. 

Minns du vad du hade för drömmar som barn och vad blev det av dem? Drömde du om att bli artist? 

- Jag har alltid drömt om att få jobba med musik och skapande på något vis och har jämt hållit i det då jag fortfarande sysslar med musik. Som liten lyssnade jag ofta på musik på mitt rum och hade shower och ville bli artist, sen har väl min uppfattning om vad för artist jag vill bli och hur jag vill jobba med musik ändrats med åren. Jag har inte längre något intresse av att bli nya Britney Spears, Christina Aguilera eller Whitney Houston som 8-åriga Valentina ville bli. Men sen drömde jag även om andra saker som barn, till exempel som att jobba som polis eller att få jobba med djur. 

Vad i livet får du motivation ifrån? 

- Musikmässigt får jag mycket motivation från vänner som också pysslar med musik eller andra kreativa jobb, men jag har mycket driv i mig själv också. Min inställning är att ingen kommer göra jobbet åt dig så det är lika bra att du sätter igång och jobbar mot dina mål och ser hur långt du kan ta dig. För övrigt i livet så är jag en typiskt människa som känner glädje och motivation av att ha något att se fram emot som ökar min livskvalité, till exempel att få träffa en person igen eller att boka in en spa-dag med vänner. Jag tror det är viktigt för de flesta människor att ha saker att se fram emot, stort som litet, så man inte fastnar i ett ekorrhjul där dagarna bara går och går. 

I vilka miljöer trivs du bäst? 

- Jag trivs bra bland djur, i solen, i naturen och i miljöer som ger mig trygghet och lugn. 

Till sist, om du var en karaktär i en valfri film, vem hade du varit då och varför? 

- Ibland känner jag mig lika rörig och lost som Bridget Jones i Bridget Jones Dagbok och ibland känner jag mig mer som Mulan som skiter fullständigt i alla könsnormer och vad alla tycker. Mulan känns som en stark kvinnlig karaktär att se upp till som tar sig igenom prövning efter prövning.

Lyssna på EP:n här nedan! 

Musikminne från Skyelar

Dagens musikminne kommer från artisten, låtskrivaren och producenten Jaklien Verham från Utrecht i Nederländerna och hennes projekt Skyelar. Det var svårt för henne att välja bland alla vackra minnen hon har, kopplat till musik. Men ett av hennes allra starkaste minnen var när hon jobbade med och på den stora festivalen Pinkpop, tillsammans med festivalens grundare Jan Smeets. Skyelar är just nu aktuell med singeln Big town. 

Can you imagine coming into the office in the morning as a 21 year old intern and finding a mountain of CD’s. At first I thought, who left this mess on my desk, but then I realized that they were for me. Normally as a student I had to try my best to scrape together some pennies to buy one CD or I had to ask for one for Christmas and now they were up for grabs. Well, I didn’t have any problem with that, believe me. As a musician you’ll immediately fall in love with a job like that, right? 

It all started with the fact that I had to try and find an internship for about 5 months for the tourism education that I was completing at that time. I decided to take the plunge after reading an article about Buro Pinkpop in the newspaper. After all, music festivals are also a form of recreation, right? That worked out well for me, as my career as a singer also started to take a more serious form at that time, so I could combine my greatest passion with work. I jumped with joy when I was accepted with great enthusiasm after a conversation with Jan Smeets (owner of Buro Pinkpop and the Pinkpop festival) in the local theater. 

It was hard work at the office, long office days where you were obligated to listen to the radio, so you would learn the names of the new bands. Well, that’s not easy. As one of the administrative assistants, I answered the phone for Jan, among other things. That meant that as a 21 year old rookie/beginning singer/songwriter you suddenly got to speak to big people from the Dutch music industry, who all expected you to immediately recognize them by their voice haha, but that wasn’t the case, so they thought I was an odd one. Quickly transferring them seemed like the best solution. I still remember clearly that I came into the office one morning at 9 am, and the music was playing at max volume in Jan’s office, the guitar violence already came at you from outside but it sounded so overwhelmingly good. I immediately wanted to know what band was playing and it turned out to be ‘Live’. The song that he was playing was ‘I alone’. Give it a try some time, they win that ‘loudness war’ by miles, because the louder the song, the better. Luckily that CD was one of many in the pile on my desk I talked about earlier. 

The thing I enjoyed the most is being able to work backstage at such a big festival. As one out of only 25 people I had an ‘all area pass’ in my pocket and that means that you’re allowed to go anywhere so you could say that it’s good for your ego, but it just made me feel extra small. I would walk backstage past the bands their cabins but I was too afraid to actually talk to anyone, I was way too shy for that. I could just walk on the stage if I wanted but have you ever looked at it from up close and realized how big that actually is? As an artist I would just claim that space as my own, but at that time I just didn’t dare to do that so I never went to look. 

Behind the main stage was a cabin where we worked. We had split the times a bit among ourselves so we could also check out bits and pieces of the festival. However, there was one band that I had to see and I actually sneaked out for a bit to see them and that was ‘Live’. This year was their big breakthrough with ‘I alone’. I still remember that I wasn’t really standing at the front, but Ed Kowalczyk’s charisma traveled far and their music was strong. A very convincing performance. I can still imagine him standing in his yellow jacket, nothing special, but without any effort he captivated the crowd. At that time the music was new for me but ‘Throwing Copper’ remains one of my favorite CD’s on the list and I have sung along to those songs at many occasions. 

Another striking event that happened during the festival was when we saw, from our cabin, singer Shane MacGowan (at the time on stage with Shane MacGowan and the Popes) collapse right as he was about to enter the stage. An ambulance arrived quickly and they helped the singer back on their feet. During the performance he held on tightly to the microphone stand. Well, that’s another purpose those things can serve I guess. The magazine ‘De Groene Amsterdammer’ (Peter de Bruijn, 7 June 1995) wrote about the fact that TV viewers at home noticed during the live broadcast that the man started to look more ill by the minute. He started singing quieter and quieter, until he didn’t open his mouth at all and just stood there, frozen behind his microphone stand. MacGowan’s manager ran on stage and only succeeded after a few minutes in getting him of stage. Heartattack? Brainbleed? No, the legendary alcoholic Macgowan was just drunk. That’s what two TV presenters concluded. The so called festival goers eventually heard from Live’s singer Ed Kowalczyk that MacGowan was taken away by ambulance. Hours after the fact, that also turned out not to be true. MacGowen refused to go to the hospital and in the meantime was walking again. He even appeared in front of the mic for the Dutch radio station ‘Radio Drie’. He told them that he wanted to give an impression of Ian Curtis, singer of Joy Division, who once tried to hang himself. ‘I’m all right’, said MacGowan bravely. He was carefully drinking beer again. 

The main act of that year was Sinéad O'Connor and I was allowed to go and watch, so I decided to use that 'all area pass' again. I had done that before by going to see Levellers in front of the podium, so by now I knew the way. Between the stage and the audience, is a very special place I think. The message of the act kind of flies over your head to the audience, you really stand in between a lot of adrenaline that flies back and forth. The band is completely into their role and the music and then you look behind you and you see so many immensely happy faces, that is very special. You can feel that the band gives everything for the audience and the audience also gives a lot back, that goes back and forth. In the meantime I have been on many stages myself and I also know that feeling a bit, but there it was double squared present. It is such an immense stage, to stand behind the press photographers, who are used to it by now, is already very impressive. However, someone from security disagreed. He saw my red pass and literally grabbed me by the collar and placed me on an extra platform between a number of telephoto lenses that stand out from anything else. Well, there I was with my disposable camera. And so it happened that suddenly I stood on top of Sinéad's bare toes. That distracted a bit from the show I must say, but something I will not soon forget. 

Jan could be strict with his staff, but what I liked about him was his sincerity. You noticed his sincere love for music and if he liked a band he could completely convince you of that. Sometimes he also went on stage to warn people about the bright sun or thunderstorms. People sometimes experienced that as patronizing but I thought it came across as cute, he created an atmosphere as if we were all one big family on that field. Kind of like the ‘Barbapappa’ of the festival. He therefore insisted that nothing would go wrong during the festival (or other concerts that he organized) and did everything to make that happen, and therefor experienced a lot of stress, which was often reflected on the staff and it was not good for his heart. Anyway, I am sad that he is retiring this year and that the business will not be taken over by family because I believe that the festival had something personal and special because of him. At the end of my internship he seemed to realize that it must not always have been easy for me and he wanted to make up for that with a gift that he would owe me. Well, I didn't really have high expectations because by that time I had already had spoken to a lot of people on the phone who said he still owed them and tried to get that last concert ticket that way. It didn't matter to me because I'm still happy with the life experience he gave me then. It was a unique experience to see the organization of such a large festival through the eyes of the director.

/ Skyelar 

Lyssna på Big town här nedan!

ALVA - Samlad värk

ALVA gästade bloggen i somras för att berätta om ett musikminne. Samma dag släppte hon singeln Det är inte bara månen, där hon, tillsammans med Filip Lundgren, skapade en fantastisk duett. Idag släpper hon EP:n Samlad värk där singlarna plus den nya låten Botten finns med. EP:n är den andra i ordningen och hennes första på svenska. 

De välarbetade texterna innehåller både stora känslor och vardagsliv. Ofta i kombination. Musiken är poppig, ofta synth-driven och melodisk. Det är lätt att fastna för hennes fantastiska röst. 

Den nysläppta låten Botten är en riktig pärla som är något av det bästa ALVA spelat in hittills. Med ord som upprepas gång på gång. Som växer i styrka för varje gång de uttalas. 

Allt ifrån Skitarg, hyllningen till hennes syster, till avslutande Det är inte bara månen är pop som både värker och värmer på samma gång. Som lyfts av allt som kommer ut, kommer fram känns genuint. Som får en att önska ett fullängdsalbum snarast.

Lyssna på Samlad värk här nedan!

Disharmonikerna - Ensamma bland människor

30-årsjubilerande Disharmonikerna släpper idag sitt nya album, Ensamma bland människor. Albumet, med ett himla fint omslag, är det första sedan bandet splittrades i mitten på 90-talet. Jag har tidigare recenserat singlarna Vem gavs visionen? och Främlingar och det är låtar som gått varma hos mig i många olika sammanhang, som kramat om mig i olika känslor. 

Disharmonikerna känns som ett band som på avstånd reflekterar hur människor och samhället hanterar olika känslor och situationer. Det finns en distans i det man gör; något ödesmättat över texterna. Jag förstår titeln på albumet; det handlar mycket om ensamhet och att man blir till just främlingar för varandra. Det kanske inte var tanken från början att man skulle bli just främlingar, men utfallet blir ofta just så. 

Musikaliskt så är det minimalistiskt. Postpunk. Band som The Cure och Joy Division tassar omkring runt musiken. Här handlar det inte om att hitta smittande riff, utan att verkligen uttrycka det som känns ända in. 

Allra bäst låter det i de avslutande fyra låtarna, särskilt i just Främlingar och efterföljande Strändernas svall, där Urban Hane sjunger ”Sen ska livet börja” till en melodi som dröjer sig kvar. 

27 år har alltså passerat sen debutalbumet släpptes. Det är verkligen Jakob Hellman-klass på det. Men till skillnad från Jakob så låter detta än bättre än vad det gjorde på debuten. Jag tycker inte om allt på albumet, men överlag är det en fantastisk skara sånger som kommer bosätta sig i min hjärna en bra bit framöver.

Lyssna på albumet här nedan! 

Musikminne från NATAN

Foto: Philip Almén

NATAN, som beskriver sig som en queer independent låtskrivare och sångare, är aktuell med senaste singeln U Left Me an Ocean som släpptes i februari. Musiken är elektronisk, soft. Stämningen fantastisk. NATAN jobbar just nu på debut-EP:n och gästar idag bloggen för att berätta om ett musikminne! 

År 2014 flyttade jag till Melbourne. Min storasyster bodde där och jag var nydumpad och i behov av förändring. Helt ny i staden gick jag runt på de mest centrala gatorna och lämnade nervöst ut mitt CV. Samma gator fylldes av musik från gatumusikanter. Jag stannade ibland och lät musiken bedöva stressen och dränka hemlängtan. En ung musiker med lockigt hår och svart mössa stod med en gitarr och spelade sina egna låtar med en otrolig finess. När jag jag lämnat ångrade jag att jag inte kollade upp vad personen hette så jag kunde leta upp musikern och lyssna mer. 

Några dagar senare fick genom en Facebook-grupp kontakt med en svensk vid namn Ida. Vi klickade snabbt och jag blev medbjuden att se på en konsert med någon musiker som Ida var ett fan av. Jag kollade upp eventet och kände direkt musikern - samma person som jag hade sett på gatan några dagar tidigare! Tash Sultana. 

Konserten var fantastisk och jag och Ida njöt av varje sekund. Det vi fick höra går bara att beskriva som genialitet. Vi fick bevittna en riktig stjärna. Efter konserten utbytte vi några ord med Tash’s pappa som var där och filmade hela konserten och berättade hur viktigt det var för honom att supporta sitt barn. Senare kom Tash förbi och jag och Ida fick uttrycka vår uppskattning. Tash tackade blygsamt men med en extrem närvaro. Energin hen utstrålade gör att man inte har något annat val än att bli lite småkär. Jag och Ida lämnade med en kärlek till Tash och en nybliven vänskap i varandra. 

Nu, 7 år senare turnerar Tash jorden runt och har flera hundra miljoner streams på Spotify. Det är något speciellt med att ha fått höra och se en artist live sådär innan den slår igenom. Jag önskar jag hade kommit ihåg hela den kvällen i detalj, men minnet sviker. Men om jag lyssnar på Tash’s låt “Gemini” kan jag blunda och minnas värmen från lokalen, kylan från ölen i min hand, den omsvepande spröda rösten, svindlande melodier och ärliga, poetiska textrader. 

Mitt äventyr i Melbourne blev inte så långvarigt. Det var nog inte rätt tid för mig att ge mig iväg. Hjärnspökena hinner snabbt ikapp en och det var tyvärr dom som gjorde att jag blev tvungen att åka hem till Sverige igen. Men Tash inspirerade mig. Några veckor innan jag påbörjade den långa flygresan hem skrev jag en låt som hette Atlantis. Jag ville inte att mina känslor skulle försvinna utan att jag hade tagit till vara på dom. Jag satt på golvet i ett rum jag hyrde av en märklig man. Med en flaska billigt vin och min långsamma dator lät jag mina känslor få en permanent plats i musiken. Nu finns dom där istället. I Atlantis.

/ NATAN 

Lyssna på U Left Me an Ocean här nedan!

"Anthony and I would be the Blues Brothers, because we dress like them. And because we are constantly running from the cops"

Den amerikanska Hiphop-duon Atmosphere, som består av Slug (Sean Davis) och Ant (Anthony Davis) är högaktuella med albumet Word?, deras tolfte album i ordningen. Här nedan berättar Slug om nya albumet, vad han saknar mest med musikindustrin från när han själv jobbade i musikaffär och om att det är viktigaste när man skapar något är att det blir något som för samman människor, hjälper dem igenom deras svårigheter. 

How’s everything with you? 

- Been better, been worse, more blessed than cursed. Happy and grateful to be alive with healthy and safe family. 

Your new album is called Word? Has there been much progression from The day before halloween? 

- Progression never sleeps. It doesn't have the privilege. The Day Before Halloween was written and produced pre-Covid, so it was focused on presenting the dark corners of our (Anthony and myself) collective minds. But much of the Word? project was created during the lockdowns and it is reaching for more optimism and smiles, because that's what we felt we needed to focus on in that moment. 

You released your first album in 1997, what’s your feelings about it today? 

- I haven't heard that album in a long time, but my memory of it is fond. It's the album that introduced me to a lot of my friends and contemporaries. I think it's rather primitive and young, but also I remember it sounding like a desperation and the work of people who didn't know they'd be allowed to make another one. 

Do you guys remember the first time you stood on a stage and what it was like? 

- I'm afraid I don't fully remember. I've been on stages since I was a young teen. I think I was 14 or 15 the first time I rapped in front of people on a stage. I imagine it felt much like what it still feels like. Exhilarating and frightening. 

For this album, you’ve released a series of maxi-singles, instead of regular singles. What made you come up with that? 

- We wanted to try something different. J-Bird (our manager) was actually the one that suggested we try this approach, just to see how it felt. 

If you were to describe the album as a physical place, what kind of place is it and how are the people there? 

- The place is made of cement and it smells like spray paint fumes. The people there are skeptical and paranoid. 

On the new album, I got very attached to Sleepless. It’s beautiful. Do you want to tell a little about the lyrics of it? 

- Those lyrics are a response to feeling woke, but not by choice. Artists shouldn't have the choice of being naive or ambivalent to the struggles that surround us. Forced awoke. 

What would you say is your most unexpected influence? 

- Willie Nelson and Vitamin B12.

Covid has effectively reduced our impressions in everyday life, how do you handle it when you try to do something creative? 

- I fortunately have yet to hit the wall of feeling uncreative. There is so much beauty that surrounds us everyday. And all of it influences me. 

If you were given a chance to arrange your own festival, what would characterize that festival? 

- We did arrange our own festival for 12 years, and it was characterized by bringing together all the different branches of this music and culture for the enjoyment of advocates and participants alike. If I were to start a new festival, I imagine it would focus on food. 

If you were the characters in any classic movie, who would you be then and why? 

- Anthony and I would be the Blues Brothers, because we dress like them. And because we are constantly RFTC (running from the cops). 

Are you guys brooding on some hidden talents? 

- I know how to whistle. Does that count? 

You Slug, was working at a record store earlier. If you take look at the music industry now, what would you say that you miss the most from that time, compared to now? 

- I miss when new releases came out on Tuesdays instead of Fridays. New music mid-week made the work-week feel shorter. 

If you compare your view of music today and the one you had when you started doing music, how has it changed? 

- Now i know to be more accepting of everyone's art and contributions. When I was younger, I spent much time criticizing and hating on any art that I deemed unnecessary or terrible. Now I know that my opinions are not really that necessary in the big picture. What is necessary is that you create something that people can connect with and use to help them through their struggles. 

Finally, if possible, what time in music history would you like to visit? 

- 2072!

Lyssna på Word? här nedan!

Albin Lee Meldau - Epistlar

Jag har alltid tyckt om svensk visa. Cornelis ligger mig varmt om hjärtat exempelvis. Det är något i vemodet och de berättande texterna som fångade mig. Sommarkort (En stund på jorden) är min definition av en fulländad låt. Bilderna som målas upp är fantastiska. Många svenska artister väljer bort svenskan som språk till förmån för engelskan, vilket är synd. Många artister som gått från att sjunga på engelska till att välja svenska har berört än mer efter det. Lalehs tidiga låtar, som Prinsessor, visar upp en större tyngd än en majoritet av hennes engelska låtar. 

Epistlar av Albin Lee Meldau är hans andra svenska projekt och det låter minst lika bra som det gjorde på albumet På Svenska. 
Här går han verkligen in i den svenska vistraditionen och både hyllar den samtidigt som han sätter sin egna touch på den. Låtar som Josefin och Ord som rimmar på dig är helt fantastiska. Särskilt den senare, där han sjunger om att flytta tillbaka till Göteborg från Stockholm - för där är allt som förr. Och när kärleken till en person tagit slut i en stad - vad finns kvar av stan? 

”Hjärtat vill vad hjärtat vill och inget är oändligt”, sjunger Albin med en röst som nästan tangerar Cornelis dito stundtals. Tonsättningen av Pär Lagerkvists Det är vackrast när det skymmer får kroppen att brista nästintill och Segla är en ballad där Albin sjunger otroligt. Egentligen är det bara Andas - Andas in andas ut, den akustiska versionen av tidigare utgivna Andas, som inte riktigt håller. I mitt tycke låter den alldeles för mycket som Petra Marklunds Händerna mot himlen. Det är ingen dålig låt i sig, men jag hakade upp mig på det. Förlåt. 

Trots att jag hört rykten om det motsatta, så hoppas jag Albin ska fortsätta släppa material på svenska då och då. Detta är, generellt, fantastiskt och har än fler dimensioner än hans engelska material, i mitt tycke.

Lyssna på Epistlar här nedan!

"Jag kan hata faktumet att det främst är icke-musiker som har så mycket makt i den här branschen"

Det fantastiskt fina bandet Roseph, som jag först pratade med för två år sen, har nyligen släppt singeln Never gonna be the same. De har även lämnat Örebro för Stockholm. Här, i en längre intervju, pratar jag och sångaren Josef O'leary om allt från frukt på pizza till att resa tillbaka till 60-talet. 

Berätta om nya singeln Never gonna be the same! 

- Never Gonna Be The Same kom till när vi alla fyra spenderade en kväll i studion. Gabriel plockade upp en kalimba som David hade fått i julklapp, och började plinka. Det gick otroligt fort att skriva klart den här låten och om vi minns rätt så blev formen klar samma kväll. Med den här låten ville vi undersöka ytterligare en dimension av vårt uttryck, vi ville bygga en låt av beståndsdelar som vi aldrig tidigare har använt, t.ex kalimban eller den Solange-liknande samplen som går igenom hela låten. 

- Texten behandlar avslut och hur vissa sammanhang eller konstellationer endast utspelar sig under en säsong i ens liv och hur ens föreställning om framtiden alltid visar sig vara en annan. Alltså detta är ju deppigare än kent?

Själv känner jag att Roseph aldrig låtit mer RnB än på Never gonna be the same… Väldigt bra. 

- Åh, det är ju verkligen en komplimang. Tack! Ett tag ville vi verkligen vara typ alternativ RnB, sen insåg vi att vi är ett plain Rock n Roll-band, haha. Det verkar som att den moderna RnB-musiken genomgår någon slags renässans nu och utvecklas något enormt, det går liksom att hitta inslag av den i mycket popmusik osv. Vi tycker väldigt mycket om att stjäla beats och synthar från RnB. 

Omslagen på de senaste singlarna vittnar om ett fruktigt tema. Hur gick tankarna med det? 

- Hahaha, japp. Vi hade någon djup och pretentiös förklaring i början men i ärlighetens namn ville vi mest påvisa att dessa två singlar är syskon, de hör samman liksom. Sen har vi även refererat till vårt nuvarande sound som lite ”fruity”. Känslan när man skalar en solmogen apelsin eller pressar en citron, då syran bränner till, ska vara densamma som när man hör dessa låtar. 

På tal om frukt. Det snackas en del om frukt på pizza, kan man ha det eller är det en big no no? 

- Folk är så djävulskt militanta i den här frågan, haha. Om man uttrycker att det är gött med både jordnötter, banan och ananas på pizza så får man passa sig för att inte bli sågad längs med fotknölarna. En personlig favorit-kombination på pizzan är bea-sås, banan och ägg, hehe! 

Ni har, som jag förstått det, lämnat Örebro nu till förmån för Stockholm. Vad hoppas ni att det kommer betyda för ert band? 

- Att vi får träffa mer intressant folk och ha fler än två ställen att spela på… 

Hur har bandet påverkats av pandemin? 

- Ganska mycket, i början av 2020 så tog vi ju verkligen paus från varandra och bandet. Det kändes som ett bra tillfälle att göra det då prognosen var så himla mörk. Under pandemi-sommaren började vi spela in så smått och sedan oktober förra året är vi mer aktiva än någonsin. Vi är väldigt stolta över att vi höll ihop genom detta, det var som ett eldprov, vi klarade en världsomspännande pandemi och då klarar vi fanken vad som helst. 

Corona har ju effektivt minskat våra intryck i vardagen, hur hanterar man det när man försöker göra något kreativt? 

- Det är ju väldigt svårt. I efterhand inser man ju hur viktig interaktionen med andra människor och deras liv är för ens egna kreativitet. Våra låtar handlar ju ofta om andra människors liv och erfarenheter (t.ex Passionfruit och Sayonara.) Att inte ha den sortens inflöde märks på det man producerar. Tänker att kreativitet och ens kreativa uthållighet kan gynnas av att man prioriterar sin psykiska och fysiska hälsa också. Under pandemin kändes det extra relevant att hålla sig i form och jag vill tro att det påverkar ens kreativitet på ett positivt sätt. 

Är det någon speciell förändring i kulturlivet som ni skulle vilja se när allt med pandemin är över? 

- Det är ju lätt att uppfattas som revolutionär när man ska svara på den frågan. Vi drömmer ju om en jämställd och jämlik musikbransch där huvudfokuset inte jämt och ständigt ska vara ekonomiskt eller nitiskt prestationsbaserat. Ibland kan jag hata faktumet att det främst är icke-musiker som har så mycket makt i den här branschen. Vi som verkar måste nog försöka organisera oss på allvar, fortsätta stötta varandra osv. Även geni-kulten som genomsyrar musikvärlden kan också gärna få fara åt helvete. Avslutar härmed mitt hänförande innan jag försäger mig ytterligare. 

Ni gjorde en fin cover på Dreams av Fleetwood Mac. Vad skulle ni säga utmärker en bra cover? 

- Tack så mycket! Att sätta sin egna prägel genom att tolka och bearbeta materialet är ju absolut viktigast. Det där är ju dock en balansgång för ska en cover bli bra bör själva essensen i originalet även kika fram i den nya tolkningen. 

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle ni vilja besöka? 

- 60-talet hade ju varit något? Det känns som att populärkulturen bara exploderade då. 

Första gången jag pratade med er hade ni precis släppt singeln Passionfruit. Hur känner ni att ni har utvecklats sedan dess? 

- När det kommer till att göra låtar så har vi tillämpat ett mer kollektivt arbetssätt. Vi som individer har ju utvecklats mycket, gått från att vara tonåringar till unga vuxna och jag tror att det märks på musiken vi gör nu. Sen har vi fortsatt prova nya riktningar och det kommer vi nog alltid att göra. 

Ni spelade på festivalen Dödskult i augusti. Hur kändes det att spela live igen? Hur var mottagandet? 

- Det var superkul, superläskigt och superfint på samma gång. Tribe Friday som anordnade festivalen är ju väldigt fina människor och publiken var verkligen med på noterna. Rent tekniskt kände man att det var ett bra tag sedan. 

Senast vi pratade så snackade vi en del om ert arbete på plattformen Pindify. Är det ett arbete som har fortsatt? 

- Nope. Pindify verkar ha tagit en annan riktning mot influencerverksamhet osv och det var svårt för oss som relativt okänt band att använda det på en konstruktivt sätt. Vi kanske testar det igen i framtiden. 

Hur ser den kommande tiden ut för er? 

- Vi har flera singel-releaser som står för dörren samt inspelning av nya låtar. Under hösten hoppas vi kunna komma ut och spela igen. 

Till sist, vilket är det finaste ordet ni vet? 

- Vakentimmar.

Lyssna på Never gonna be the same här nedan!

Musikminne från Thomas L Eriksson

Singer-songwritern Thomas L Eriksson gästar idag bloggen och berättar om ett musikminne. Minnet handlar om låten Jag ser dina ögon ibland som är en av hans mest spelade låtar. Thomas senaste singel heter Första gången. 

Jag har valt att berätta om just den låten för den ligger mig allra varmast om hjärtat. Det är ingen kärlekssång som många tror, utan en sång om orättvisa. Det handlar om att vi föds med helt olika förutsättningar till att få ett bra liv. 

Huvudpersonen i texten är Rose och det är hon som syns på singelns omslag. Jag träffade henne på en bar i Manilla. Jag brukade gå dit för att spela biljard när jag backpackade i Filippinerna i slutet av 80-talet. 

Hon var prostituerad och raggade på killar där i hopp om att tjäna en slant eller att få åka med någon backpacker till paradisön Boracay i några veckor och slippa Manilla för ett tag. Helst av allt ville hon hitta någon västerlänning att gifta sig med och som kunde ta med henne därifrån. Den här baren var hennes stamställe och hon brukade vara där tillsammans med sina två kompisar Angel och Susan. 

Jag var aldrig intresserad av deras tjänster och inte heller av någon relation med dem. Däremot var jag nyfiken på att höra om deras liv och erfarenheter. Jag lärde känna dem mer och mer efter att ha varit där för att spela biljard många kvällar och en udda vänskap utvecklades med tiden. Särskilt nära kom jag Rose som en kväll tog med sig sitt fotoalbum för att visa sin familj och sin uppväxt i en by på landet. Vi pratade mycket om livet och om drömmar och vi hade en ömsesidig respekt för varandra. 

När jag, en kompis och hans flickvän skulle resa från Thailand till Australien något år senare hade vi ett fem timmar långt stopp i Manilla. Vi tog en taxi från flygplatsen till baren för att hälsa på och spela biljard. Jag, Rose, Angel, Susan, min kompis Peter och hans flickvän Camilla delade bord och satt och pratade om vad som hade hänt under det senaste året. När jag ser Rose och Camilla prata med varandra och hör deras konversation så blir det extra tydligt hur orättvist livet är och hur olika våra lotter kan falla. 

Jag besökte baren ett par år senare och då fanns varken Rose, Angel eller Susan kvar. De hade inte synts till efter att man hittat en man, knivhuggen till döds, i Rose rum. Jag vet att hon tog droger och att hon då kunde bli aggressiv och dra kniv. Hon gjorde det aldrig mot mig men jag såg det hända ett par gånger. Om hon hade dödat mannen i hennes rum lär jag aldrig få veta. 

Många år senare skriver jag en låt om hennes liv. Jag spelar de flesta instrument i låten men får hjälp av två vänner, Jonas Bredin och Mats Hverén, med piano respektive bas. Dessutom hyr jag in Chuck Sabo på trummor. Det är han som spelar på monsterhiten Torn från 90-talet med Natalie Imbruglia. Han har även spelat med storheter som Elton John, Tina Turner och Bryan Adams. 

Låten upptäcks av managern till den engelska artisten Thomas Cameron. De gör en cover av den som produceras av Patrick Phillips, som även jobbat med Lady Gagas album Born this way. Låten spelas in och mixas i Peter Gabriels studio Real World och släpps på en jul-CD inför julen 2019. 

Jag ser dina ögon ibland är inte min allra mest spelade låt men ändå den låt jag har mest känslor för och så kommer det nog alltid att vara. Min mest spelade låt heter Du är och handlar om hur vi är summan av våra val i livet, ett ämne som på något sätt följer upp temat i Jag ser dina ögon ibland.

/ Thomas L Eriksson 

Lyssna på Jag ser dina ögon ibland här nedanför!