 |
| Omslag: Douglas Thiele |
Agnes Matsdotter är här med sin fjärde singel för året. Hon har tidigare släppt Noll, Lupin samt F*n vad kul. Noll var en stillsam bit om att få ett fint avslut på något som faktiskt en gång var just fint men som gått åt ett annat håll, men man vill ändå få till ett slags helande avslut - utan att ha någonting jobbigt att se tillbaka på. Agnes sjöng om att gå tillbaka till noll på ett otroligt sätt. Lupin var en poetisk pärla om någon som är fin, men invasiv, som hon uttryckte det i singeln. En person som man inrett sitt hjärta för men som inte ger plats för en i sitt. Agnes satte verkligen ord på det obalanserade i en nära och poetisk text och visst går det upp och ner men självklart så måste grunden alltid vara att vara lika mycket och få lika mycket plats. Att kunna inreda varandras liv efter var och ens behov.
F*n vad kul gillade jag mest av de tre - med sin mörka energi om en destruktiv jakt på bekräftelse. Jag tyckte om det mörka och riviga soundet och Agnes röst klädde låten perfekt. Jag skulle säga att låten lät lite som Kent hade låtit mer lite mer kvalitet i slutet, det var snarare såhär de borde ha låtit. Det är en låt som släpptes i april och som kommer växa än mer live, skulle jag säga där publikens energi kommer vrida upp det än mer.
Agnes gästade bloggen för några år sedan och jag skulle säga att hon har ett unikt sound med välartade texter. Absolut kan man stundtals höra vilka hon influeras av, men var kan man inte det någonstans? Jag tycker att Agnes utstrålar en jättefin inställning till livet och hon är inte orädd för att skriva om det hon verkligen känner. Hennes stil är varierad och stundtals talar texten och musiken olika språk, men såna kontraster gillar jag. Lyssna på hennes tolkning av Lars Winnerbäcks Elden för att även höra hur väl hon målar sina färger i någon annans låt. Hennes version är strålande och bär verkligen hennes kläder.
Senaste singeln heter Ingen spelar svår och det är en duett hon gör tillsammans med Albin Olsson. Låten är producerad av Simon Paldanius samt Vakentimmar-bekanta Noah Deutschmann (Tribe Friday). Jag skulle säga att soundet bär kortärmat och är ute i solen och kanske ligger i gräset och sippar på ett glas vin medan texten handlar mycket om att inse att alla uteblivna samtal och all icke-bekräftelse inte är något bevis på att någon spelar svår, utan snarare att relationen inte kommer leda någonstans.
Låten börjar med drivna synthar och Agnes tar ton när det musikaliska landskapet precis börjat växa. Men hennes röst är ett minst lika starkt instrument. Albin Olsson sätter också lite extra själ på låten med sin härligt raspiga röst och låten är verkligen en perfekt sommarhit - och vem känner inte igen sig när Agnes sjunger ”Tryckt sänd med mitt hjärta i halsgropen”?
Lyssna här nedan!
