- Marionet är ett rockband med rötter i åttiotalets post-punk, med band som Joy Division och Killing Joke som inspirationskällor. Men våra rottrådar sträcker sig så mycket djupare än så. Band som The Stooges och Alice Cooper har påverkat vilka vi är på ett djupt plan. Även glammigare band som New York Dolls.. Ja, du hör, det är en motsägelsefull blandning som format oss som individer, och som band, men det är en blandning av bara bra saker, äkta saker, så mixen kan bara bli fantastisk!
Vad hände med bandet under 90-talet?
- Under 90-talet hände inte mycket med Marionet. Vi upphörde att existera som band 1990. Vi hade brunnit för bandet under nästan hela åttiotalet, brunnit i båda ändar under ganska långa perioder, så vi orkade väl inte längre. Vi gick in i studion och spelade in en singel för Public Road Records 1989 och gick därifrån under ett helt annat namn och ganska snart med helt andra medlemmar, bara jag och keyboardisten Mikael Bodling kvar. Vi blev Cloud Catchers, och vi blev en annan typ av band under nittiotalets första hälft, släppte två album och levde lyckliga ett tag. Gitarristen Dan Johansson bildade GOSH! och spelade med dom några år. Vi gjorde olika grejer och kom ifrån varann ganska rejält.
Har ni haft bra kontakt med varandra i bandet under alla år?
- Det var väl där, under nittiotalet, som vi inte sågs så speciellt mycket. Vi bor ju i olika städer också.. Mikael flyttade till Stockholm, Danne och jag bodde i Göteborg sen länge, Ove i Trollhättan och Lars, och även Martin, i Vänersborg. Vi gjorde ett återförenings-gig 1995 i och för sig. En tillfällig grej. Men då sågs vi ju, och det var kul. Sen mot slutet av nittiotalet började jag sjunga med Generous Maria, och Danne producerade vår första EP och vårt första album, så vi sågs en hel del. När det var dags för andra plattan var Danne fast medlem som gitarrist. Så Danne och jag har setts mycket i Generous Maria-sammanhang. Med Marionet blev nästa grej ett gig på en releasefest för en bok om Trollhättans musikliv 2016. Det kändes riktigt kul, och i den vevan hittade vi mastertejperna till vårt försvunna album från 1985 också. Det blev en del jobb med det, restaurera tejperna och framförallt ommix, nytt och bättre allting. Det här albumet gavs ut 2019 under namnet Eternal Return. Det var väl runt då, eller egentligen från spelningen i december 2016, som det kändes som att vi var återförenade.
Vad var anledningen till att ni återförenades första gången?
- Det har väl bara varit för tillfälliga grejer, det som varit tidigare. Det var i och med förra plattan Eternal Return och att vi direkt började arbeta på The Last Party som gjorde att känslan av återförening riktigt infann sig.
Hur skulle ni beskriva The Last Party?
- Det började med en tanke att spela in en singel. Det var faktiskt Grip on Your Mind som drog igång det. Vi ville spela in den låten, och kanske nån till. Vi kände att Grip on Your Mind förtjänade en riktigt inspelning. När vi väl landat i det dök väl tanken upp att det var lika bra att spela in en EP när vi ändå höll på. Tills Danne, som är producent för det hela, drog till med att här finns material för ett helt album, vi kör på det, inget fegande! Plattan är en åttiotalsproduktion, körd via moderna filter så att säga, tweakat till 2020-tal. Danne snackar mycket om att vi på åttiotalet hade mycket grejer gemensamt med grungen, bara det att den genren inte fanns än. Lite att det vi gjorde var i fel tid på nåt sätt. Den där insikten kom nog redan när ommixen av Eternal Return gjordes.
- Hursomhelst, The Last Party är ingen nostalgitripp eller nåt sånt, det är bra på riktigt, med moderna mått mätt.
De låtar ni släppt hittills är såna som skrevs på 80-talet. Skriver ni på helt nya låtar också?
- Nu har vi gett ut en platta som spelades in 1985, vi har återinspelat låtar skrivna mellan 86-88, så nästa projekt borde väl vara just det, ett album med helt nyskriven musik. Så har jag hört att det viskas också. Vi får väl se om det blir så, vore skitkul faktiskt. Så lite låtskisser finns allt. Det kommer bli bra!
Fastnade mycket för Grip on your mind på albumet. Berätta lite om texten till den!
- Sånt där är svårt. Jag menar, texten är texten. Din tolkning är säkert bättre än min. Vad jag vet är att många låtar med Marionet befolkas av människor som jag träffade under mina år som mentalskötare på Östra klinikerna i Vänersborg på åttiotalet. Många fick en parallelltillvaro som karaktärer i Marionets låtar. Grip on Your Mind handlar om upphävandet av nåt osunt nattligt tillstånd.
I början skrev ni på svenska. Är det någon låt ni särskilt vill lyfta fram från den tiden?
- Ja, så var det, vi skrev på svenska. Minns att jag blev övertalad att börja skriva på engelska, jag var våldsamt emot den idén i början. Har aldrig ångrat det dock, det visade sig vara en jättebra grej, precis i min smak. Det är sånt som gör att man inte kan lita på sitt eget omdöme alltid. Försöker komma ihåg det ibland. Det finns en given kandidat att lyfta fram, enligt mig: Ett Sår. Den håller fortfarande. Vi släppte den digitalt för ett tag sen, remastrad och fin. Inspelningen firar fyrtio år i år, bara en sån sak.
Ni spelar live i Trollhättan i slutet på november, vad kan publiken förvänta sig?
- Ja, 27 november, på Backstage Rockbar. Det blir ett exklusivt gig, vi spelar ju inte ute så mycket att det stör. Senaste giggen var förra hösten på Bengans i Göteborg, på en releasefest för en samlingsplatta på vinyl, Gothenburg Rare 1985-1990 heter den. Marionet har med en låt där. Bra platta, värd att kolla upp. Men Backstage ja. Det blir låtar från nya skivan så klart, och låtar från förra. Vi skummar av gräddan, bara det bästa kommer vara gott nog.
Har ni någon speciell anekdot från en spelning som ni vill dela med er av?
- Hände en del grejer, lite då och då. Ibland kändes det som ”det här händer bara oss!”, men så var det säkert inte. Som när vi åkte trettio mil för ett gig som vårt bokningsbolag hade bokat, och när vi kommer fram hade vi lite svårt att hitta stället. Vi stannade bussen och frågade någon snubbe på trottoaren: ”nä, det stället brann ner för ett år sen.” Vi blev inte superlångvariga med det bokningsbolaget, kan man säga.
- Eller när vi blev misshandlade av nåt knepigt gäng innan en spelning på en festival i Vänersborg. Vi gjorde gigget, värre däran var vi väl inte, men eftersom det där gänget hade hotat, eller snarare dyrt och heligt lovat, att dom skulle fortsätta misshandeln när vi skulle därifrån fick polisen i Vänersborg eskortera oss ut ur stan på natten. Det hamnade i tidningen, det där: ”Marionet i slagsmål, poliseskort tillbaka till Trollhättan.”
- Eller när vi äntligen skulle få spela på Scandinavium, och det visade sig att vi fick lira i nåt hörn ute i foajén. Riktigt lång näsa. Vi var så övertygade om att nu var det äntligen dags för lite större spelningar. Foajén blev det.
- Tre grejer.. Vi snackade lite om det här igår, Danne och jag. En grej måste vara när vår singel The Treadmill hamnade på Spränglistan, det fantastiska radioprogrammet Bommens topplista. Flera veckor låg den där.. Som bäst på andraplats, bara passerad av Blue for Two’s Ships. När vi spelade på Hultsfredsfestivalen var också en grej. Allt var kraftigt försenat, och vi skulle spela vid ett på natten kanske..Men eftersom allt hade dragit över så extremt, gick vi väl på lite innan tre och fick lira en tjugo minuter innan polisen kom och stängde av strömmen. Fanns inget tillstånd så sent. Det var trist, men dom tjugo minuterna var magiska. Men det här är nästan störst: vi var förband till Jerry Nolans svenska band Teneriffa Cowboys och Jerry Nolan spelade på Dannes trummor! Han hade inget trumset med sig, så han gjorde hela spelningen på Dannes gula trummor. Det var stort.
Är det fler spelningar inplanerade eller ser ni er fortfarande främst som ett inspelningsprojekt?
- Nix, inget mer inbokat. Är väl inget kategoriskt, men främst ett inspelningsprojekt är det ju. Men dyker det upp nåt attraktivt så tar vi det.
Ni började spela på 80-talet. Vad kan ni sakna mest med musikindustrin från den tiden?
- Ett fungerande skivkontrakt. Alltså skivbolag som faktiskt tar hand om ett band. 80-tals-Marionet har mycket att tacka de små, men entusiastiska bolag vi hade som hjälpte oss fram. Och sen fanns det så många jättebra musikföreningar med bra spelställen, musikcaféer, i en massa olika städer över hela landet. Men det kanske inte handlar om ”industrin” så mycket, det handlade mest om ideella krafter.
Finns det någon person som har betytt extra mycket för er som band?
- Åttiotalet är ju ett tag sen, och vi var förmodligen riktiga renässansmänniskor, och som sådana hade vi en äkta mecenat. Johnny Forsström hette han, och var en inte alldeles okänd konstnär och till råga på allt var han Danne Johanssons farbror. Han var Andy Warhol och vi var hans Velvet Underground. Nja, den liknelsen haltar nog en del. Men han gillade oss och var villig att finansiera både en maxisingel och ett album med Marionet. Och det var inte småpotatis han gick in med. Bästa studion, Vivaldi Studios i Mölndal, och i princip obegränsat med studiotid. Jag tror inte vi fattade hur bra vi hade det, vilken räkmacka vi klivit på där efter ganska många år av slit.
- Det här resulterade i en maxisingel med låtarna Agitation, Mental Orgasm och Blood-shot Eyes. Den blev nån slags promotionskiva. Sen var det juvelen i kronan, ett tolv-låtars album som skulle bana väg för vår succé. Som sagt, det både var och lät dyrt, och vi njöt av i princip obegränsad tid i studion. Men det är här nåt som inte fick hända händer, plattan blev inte släppt. Den kom inte ut. Varför det inte gick vägen har jag fortfarande ingen aning om. Albumet skulle ha kommit 1985, men det fina i kråksången är att till slut kom plattan ut. Sen 2019 streamar Eternal Return överallt och finns också i en limiterad utgåva på vinyl.
Vi lyssnar ju på musik på ett annorlunda sätt idag. Hur känner ni med omslag etc. när den mesta musiken släpps digitalt?
- Inget går upp mot ett LP-omslag, så är det bara. Det sitter liksom i generna. Att sitta och tumma på ett vinylomslag, kolla varje liten grej, läsa all info och texter. Vår förra platta fick vi ut på vinyl genom en slags crowd funding via Diggers Factory, och The Last Party ligger just nu i en kampanj som drog igång på releasedatumet, för att realisera ett vinylsläpp. Och det här underbara skivomslaget som Joakim Ahnfelt gjort måste verkligen få ses i vinylsize.
Om man bortser litegrann från situationen med Corona, hur tycker ni att Göteborg mår som musikstad?
- Det har ju varit väldigt dött, ganska länge nu, så ja, nästan svårt att komma ihåg hur det är utan Corona. Börjar väl släppa upp ganska rejält nu i och för sig. Göteborg mår nog rätt bra som musikstad ändå. Många bra band och rätt många scener av olika slag. Det jag personligen saknar är Sticky Fingers. Var ett himla bra ställe. Har hört nåt litet rykte om nystart, ingen aning om det är sant, men låt oss hoppas.
Till sist, om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle ni vilja besöka?
- Andra halvan av sextiotalet i Detroit. Finns så klart en massa alternativ till det. Men jo, det vore så bra. Jag skulle få se MC5 och framförallt The Stooges i sitt rätta habitat.. Läser precis nu Per Nilsens Iggy & the Stooges: On stage between 1967-1974. En exposé över varje dokumenterat gig som The Stooges gjorde under sin livstid. Lite nördigt, möjligen, men skitroligt. Får mig verkligen att längta dit. Man kanske till och med hade skymtat Alice Cooper.
Lyssna på The Last Party här nedan!
