Levina Storåkern tonsätter poesi på nya singeln Orissa. Singeln väcker musikaliskt liv av de fem första sidorna från Ola Juléns bok Orissa som gavs ut 1999. Jag har själv läst Olas bok och det är utan tvekan ett bevis på att även få ord kan beskriva stora världar och stora känslor. Han hade förmågan att skala bort det onödiga och samtidigt lägga till meningar i tomrummet.
Ola Julén dog alldeles för ung och nog får man se Levinas nya singel som en slags hyllning till Ola. Levina har litteratur både i själen och i sin röst, rösten är verkligen som rader av poesi - hur den betonar och gör orden till världar som man får besöka under en stund. Hon är fantastisk på att fängsla en med sin röst och skapa en stor stämning med små medel. Naket, sårbart och samtidigt urstarkt.
Jag minns när jag hörde henne sjunga i Ævestadens låt Motorbåt. Den låten har ett sagolikt skimmer över sig och under en period spelade jag den hela tiden. Bra musik blir som en fantasifull resa till någon annan plats, en trygg sådan. Motorbåt funkade precis som en sådan, en biljett till en annan värld. En psalm, en visa.
Orissa blir en slags visa i Levinas tappning. Och även om det inte är hennes ord hon sjunger så bär de spår av uppriktighet som vore de från hennes egna penna. Texten i Orissa bär spår av samma längtans som i Levinas debutsingel Som en snäcka. Ett rop efter tillhörighet. Längtan efter något, någon - samtidigt som man alltid känt sig utanför.
När jag lyssnade på singeln första gången blåste det storm ute och det var nästan som att solen blåste omkull av vinden för det blev mörkt så plötsligt. Samtidigt blev låten ett fint soundtrack till den där kvällen, för i hela låten blåser liksom längtan runt utan att kanske riktigt hitta någon trygg plats att landa på. Utanförskapet fortsätter. Det är väldigt berörande att lyssna hur Levina fångar Olas ord och fortsätter få hans uttryck att andas.
Lyssna här nedan!
