- Never Gonna Be The Same kom till när vi alla fyra spenderade en kväll i studion. Gabriel plockade upp en kalimba som David hade fått i julklapp, och började plinka. Det gick otroligt fort att skriva klart den här låten och om vi minns rätt så blev formen klar samma kväll. Med den här låten ville vi undersöka ytterligare en dimension av vårt uttryck, vi ville bygga en låt av beståndsdelar som vi aldrig tidigare har använt, t.ex kalimban eller den Solange-liknande samplen som går igenom hela låten.
- Texten behandlar avslut och hur vissa sammanhang eller konstellationer endast utspelar sig under en säsong i ens liv och hur ens föreställning om framtiden alltid visar sig vara en annan. Alltså detta är ju deppigare än kent?
Själv känner jag att Roseph aldrig låtit mer RnB än på Never gonna be the same… Väldigt bra.
- Åh, det är ju verkligen en komplimang. Tack! Ett tag ville vi verkligen vara typ alternativ RnB, sen insåg vi att vi är ett plain Rock n Roll-band, haha. Det verkar som att den moderna RnB-musiken genomgår någon slags renässans nu och utvecklas något enormt, det går liksom att hitta inslag av den i mycket popmusik osv. Vi tycker väldigt mycket om att stjäla beats och synthar från RnB.
Omslagen på de senaste singlarna vittnar om ett fruktigt tema. Hur gick tankarna med det?
- Hahaha, japp. Vi hade någon djup och pretentiös förklaring i början men i ärlighetens namn ville vi mest påvisa att dessa två singlar är syskon, de hör samman liksom. Sen har vi även refererat till vårt nuvarande sound som lite ”fruity”. Känslan när man skalar en solmogen apelsin eller pressar en citron, då syran bränner till, ska vara densamma som när man hör dessa låtar.
På tal om frukt. Det snackas en del om frukt på pizza, kan man ha det eller är det en big no no?
- Folk är så djävulskt militanta i den här frågan, haha. Om man uttrycker att det är gött med både jordnötter, banan och ananas på pizza så får man passa sig för att inte bli sågad längs med fotknölarna. En personlig favorit-kombination på pizzan är bea-sås, banan och ägg, hehe!
Ni har, som jag förstått det, lämnat Örebro nu till förmån för Stockholm. Vad hoppas ni att det kommer betyda för ert band?
- Att vi får träffa mer intressant folk och ha fler än två ställen att spela på…
Hur har bandet påverkats av pandemin?
- Ganska mycket, i början av 2020 så tog vi ju verkligen paus från varandra och bandet. Det kändes som ett bra tillfälle att göra det då prognosen var så himla mörk. Under pandemi-sommaren började vi spela in så smått och sedan oktober förra året är vi mer aktiva än någonsin. Vi är väldigt stolta över att vi höll ihop genom detta, det var som ett eldprov, vi klarade en världsomspännande pandemi och då klarar vi fanken vad som helst.
Corona har ju effektivt minskat våra intryck i vardagen, hur hanterar man det när man försöker göra något kreativt?
- Det är ju väldigt svårt. I efterhand inser man ju hur viktig interaktionen med andra människor och deras liv är för ens egna kreativitet. Våra låtar handlar ju ofta om andra människors liv och erfarenheter (t.ex Passionfruit och Sayonara.) Att inte ha den sortens inflöde märks på det man producerar. Tänker att kreativitet och ens kreativa uthållighet kan gynnas av att man prioriterar sin psykiska och fysiska hälsa också. Under pandemin kändes det extra relevant att hålla sig i form och jag vill tro att det påverkar ens kreativitet på ett positivt sätt.
Är det någon speciell förändring i kulturlivet som ni skulle vilja se när allt med pandemin är över?
- Det är ju lätt att uppfattas som revolutionär när man ska svara på den frågan. Vi drömmer ju om en jämställd och jämlik musikbransch där huvudfokuset inte jämt och ständigt ska vara ekonomiskt eller nitiskt prestationsbaserat. Ibland kan jag hata faktumet att det främst är icke-musiker som har så mycket makt i den här branschen. Vi som verkar måste nog försöka organisera oss på allvar, fortsätta stötta varandra osv. Även geni-kulten som genomsyrar musikvärlden kan också gärna få fara åt helvete. Avslutar härmed mitt hänförande innan jag försäger mig ytterligare.
Ni gjorde en fin cover på Dreams av Fleetwood Mac. Vad skulle ni säga utmärker en bra cover?
- Tack så mycket! Att sätta sin egna prägel genom att tolka och bearbeta materialet är ju absolut viktigast. Det där är ju dock en balansgång för ska en cover bli bra bör själva essensen i originalet även kika fram i den nya tolkningen.
Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle ni vilja besöka?
- 60-talet hade ju varit något? Det känns som att populärkulturen bara exploderade då.
Första gången jag pratade med er hade ni precis släppt singeln Passionfruit. Hur känner ni att ni har utvecklats sedan dess?
- När det kommer till att göra låtar så har vi tillämpat ett mer kollektivt arbetssätt. Vi som individer har ju utvecklats mycket, gått från att vara tonåringar till unga vuxna och jag tror att det märks på musiken vi gör nu. Sen har vi fortsatt prova nya riktningar och det kommer vi nog alltid att göra.
Ni spelade på festivalen Dödskult i augusti. Hur kändes det att spela live igen? Hur var mottagandet?
- Det var superkul, superläskigt och superfint på samma gång. Tribe Friday som anordnade festivalen är ju väldigt fina människor och publiken var verkligen med på noterna. Rent tekniskt kände man att det var ett bra tag sedan.
Senast vi pratade så snackade vi en del om ert arbete på plattformen Pindify. Är det ett arbete som har fortsatt?
- Nope. Pindify verkar ha tagit en annan riktning mot influencerverksamhet osv och det var svårt för oss som relativt okänt band att använda det på en konstruktivt sätt. Vi kanske testar det igen i framtiden.
Hur ser den kommande tiden ut för er?
- Vi har flera singel-releaser som står för dörren samt inspelning av nya låtar. Under hösten hoppas vi kunna komma ut och spela igen.
Till sist, vilket är det finaste ordet ni vet?
- Vakentimmar.
Lyssna på Never gonna be the same här nedan!
