Det började tidigt. Som en maskros i den fina rabatten. Hur mycket det än rensades kom det alltid en ny maskros. Känslan av att vara lite sned och fel och malplacerad.
Jag har nog alltid varit ett melankoliskt barn. Lite sned. Men vad är det som formar barn egentligen? Vad gör oss sneda?
Jag gick i terapi som femtonåring och lärde mig vad mina känslor betydde. Vi har några grundkänslor, fick jag lära mig. Jag lärde mig även att prata om sånt jag inte kände att jag fick eller kunde prata om.
Lite så fungerar musiken för mig. Det är en slags ventil. Ett verktyg som ger mig chansen att tala om hur det är, hur det varit, den där relationen som gick åt helvete och hur jävla skitont det gjorde.
Som låtskrivare behöver man inte berätta ordagrant vad allt betyder eller vad det handlar om. Det får vara dimmigt precis som dig, för det är din konst. Det är din ventil. Ditt verktyg.
Du vet vad du vill säga och det är de viktigaste. Resten är upp till lyssnaren som kan tolka din konst på sitt eget vis med sina egna upplevelser och erfarenheter.
Kanske är det en till maskros som lyssnar eller någon som också känner sig lite dimmig och sned ibland.
Jag är den som sitter mitt i natten och skriver musik efter ännu ett extrapass i den sunkiga baren även fast hjärnan egentligen känns som en mosad potatis. Det är inte lätt att vara en självkritisk perfektionist, men det kanske är därför det finns en del jävlar anamma kvar i mig.
Jag skrev låtar på jobbet på baksidan av kvitton, nynnade in melodier i min telefon och skrev ner texter i anteckningar på min iPhone. Fysiskt sett var jag på jobbet, men i mitt huvud befann jag mig någon helt annanstans.
Den tog några åt att skriva, men när jag skrev min EP Handle With Care var det mycket under de åren. Dödsfall, hjärtesorg och förvirring.
Jag blev kär i en tjej för första gången. Det funkade inte. Började dejta en kille lite halvt. Det funkade inte. Blev kär i en annan kille och höll ihop i nästan två år. Det funkade inte heller.
Pang! Gick rakt in i väggen och fick sätta allt på paus. Stormen upphör aldrig helt.
Min lista på dysfunktionella relationer är lång och under den tiden sökte jag många gånger tröst i min musikstudio. Min alldeles egenköpta musikstudio som jag placerat i mitt sovrum.
Innan jag skaffade studion så hade jag en tillfällig hundraprocentig tjänst och hade jobbat alldeles för mycket i fem månader. Jag var restaurangansvarig och jobbade egentligen säkert tvåhundra procent och var konstant på bristningsgränsen.
Inte en enda dag kunde jag gå hem i tid, men varenda dag gick jag hem med en stressklump i magen. För dom intjänade pengarna åkte jag till Roskilde-festivalen i Danmark för andra året i rad. Första året var fantastiskt. Det andra året slutade i kaos.
Med en stulen plånbok, telefon och med 40 graders feber bilade jag och min bästa vän hem till Sverige igen. Sen åkte vi ut och tågluffade genom Italien i en månad.
Med pengarna som blev över köpte jag min musikstudio och valde att fullhjärtat våga satsa på mig själv och min egen musik.
Jag läste någonstans på Instagram att det kan bero på traumatiska upplevelser om en är ”för självständig”. Någonting om att en ofta har behövt klara sig själv för att omgivningen varit för instabil. Det ligger säkert något i det.
Men jag gillar att vara självständig. Det blir nog så när en inte litar på så många människor och ofta söker jag tröst hos mina absolut närmaste i min inre cirkel som består av vänner och familj - eller mig själv.
Jag är ett September-barn och en typisk Jungfru som håller hårt i dom jag har nära. Jag är inte den personen som känner ett behov av att ha en miljon vänner. Jag har en stöttande familj och kloka, kärleksfulla vänner. Jag är lojal och älskar högt och mycket,
men även mina murar kan vara höga och svåra att ta sig över. Men bakom den något igenväxta, snåriga muren finns en hel drös med blommor att plocka ihop till en fin, färgstark bukett.
Jag kommer inte gå ut med djupa, långa förklaringar till varenda låt på min EP. Handle With Care är fylld till bredden med mina egna personliga erfarenheter och nu är det upp till lyssnarna att få skapa sig en egen känsla och uppfattning kring låtarna. Många låtar var en tröst för mig att skriva när det där täcket av dimma låg över mig. En ventil. Ett verktyg. Vissa stunder kände jag bara ren glädje. Den här dimman definierar inte mig varken nu eller då, för jag är inte bara en maskros. Jag är också en solros, en tulpan och hela jävla rosenbusken!
Jag hoppas att min musik får dig att känna något också.
/ Valentina Orioli
Lyssna på Handle With Care här nedan!
